Print Friendly

Ungerns martyrium

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UNGERNS MARTYRIUM
MINNET KAN ofta synas förödmjukande kort. Katastrofer och våldsdåd, som när de ägde rum väckte
våldsam harm och spontan önskan
att hjälpa, visar sig ofta förbluffande snart kunna sjunka undan i
glömskan – även om det tillständ
som döljer sig under tystnaden är
lika upprörande som den sensationella urladdningen, även om behovet av sympati och hjälp alltfort
är förhanden. övergreppen mot Tibet väckte för kort tid sedan världens uppmärksamhet – den vardagliga terrorn sedan motståndet
slagits ner kan endast räkna på ett
förstrött intresse. De oerhörda brutaliteterna vid genomförandet av
jordbrukskollektiviseringen i Östtyskland har förfärat den fria världen – dessvärre måste man antaga
att inom en snar framtid mycket
få kommer att orka tänka på det
mindre påtagliga men för de drabbade knappast lättare förtryck, som
blir aktionens resultat.
Ett undantag från denna trista
regel är Ungern. Det är nu fyra är
sedan det ungerska folkets spontana resning mot det kommunistiska förtrycket slogs ner av de sovjetryska stridsvagnarna. Fyra år –
i sådant sammanhang en lång tid.
Den solidaritet med det för sin frihet kämpande ungerska folket som
flammade upp under de ödesdigra
oktoberdagarna 1956 har inte fått
falna ner som så många andra liknande känslor. Det är lätt att se varför. Den ungerska tragedien var i
vissa avseenden annorlunda beskaffad än en del andra liknande händelser. Vad som skedde försiggick i
ett vida klarare ljus än mera avlägsna tilldragelser, de mål ungrarna
kämpade för var från vår synpunkt
sällsynt rena och okomplicerat berättigade, den praktiskt taget totala
uppslutningen från folkets sida förlänade revolten en säreget gripande
glans, det faktum att under ett par
dagar framgången syntes inom
räckhåll gjorde den slutliga undergängen så mycket mera tragisk.
Dessa faktorer och andra bidrager
i sin mån till att låta den ungerska
revolten avteckna sig tydligare för
minnet än många andra katastrofer.
Viktigare är dock, att i fallet
Ungern det segrande tyranniet med
sina egna åtgärder bidragit att
hålla minnet levande. En omänsklig repressaliepolitik har medfört
en förfärande serie av rapporter om
drakoniska domar, om deportering, fängslande och avrättning av
i revolten deltagande. Att nu –
fyra år efter striderna – sådana
repressalier alltfort utkrävas är i
198
sig motbjudande nog. Ett speciellt
kväljande inslag i Karlarregimens
vedergällningspolitik tillkommer
emellertid. Bland de olyckliga visar
sig enligt dessvärre endast alltför
säkra informationer finnas ungdomar som vid tidpunkten för upproret var föga mer än 14 år och som
sedan hållits fängslade enkom för
att kunna avlivas sedan de uppnått
den för dödsstraff stadgade minimiåldern. En grövre utmaning mot
allt rättsmedvetande, mot all känsla
för mänsklighet, heder och anständighet än denna cyniska grymhet
kan svårligen tänkas.
Det är naturligt, ofrånkomligt,
att Sverige icke utan att ge uttryck
åt harm och medkänsla kunnat åse
ett sådant skådespel. Vi följde lidelsefullt den desperata frihetskampen 1956, vi har inom våra
gränser kunnat ta emot många av
dem som efter nederlaget måste fly
från sitt land. Våra traditioner och
vår utrikespolitiska situation medför att statsmakterna självfallet
måste ålägga sig återhållsamhet
ifråga om kritik och intervention i
andra länders angelägenheter, hur
engagerad den allmänna opinionen
än må vara. Så mycket betydelsefullare då, att i fallet Ungern riksdagen efter interpellation av högerledaren hr Hjalmarson ägnat frå-
gan en stor debatt i vilken samtliga
demokratiska partier genom sina
främsta företrädare givit otvetydiga uttryck för den indignation
hela vårt folk känner inför terrorn
i Ungern. Inte minst glädjande var,
att hr Hjalmarson vid detta tillfälle kunde konstatera, att mellan
honom och statsministern – som
tidigare vid allt för många tillfällen
med en pinsam brist på omdöme
angripit högerledaren för hans
klara och energiska avståndstagande från det kommunistiska terrorsystemet – denna gång inte
förelåg annan skillnad än den som
förorsakas av oppositionsledarens
friare ställning i fråga om uttalanden om främmande makt.
Att uttrycka Sveriges avsky för
vad som sker och medkänsla med
de drabbade är i ett fall som detta
i och för sig självfallet. Enigheten
i riksdagens behandling av frågan
rensar luften, bidrager till att klargöra att den utrikespolitik, om vilken likaledes enighet råder, icke innesluter – icke får innesluta – en
moralisk neutralitet, en avtrubbning av känslan för frihetens och
humanitetens värden. Redan därför var riksdagsdebatten nödvändig.
Men kanske vågar man också
hoppas på en annan och ojämförligt viktigare effekt. Åtskilliga av
Karlarregimens offer befinner sig
ännu i livet, kan ännu räddas. År
det för djärvt att hoppas, att uttrycken för den fria världens avsky
skall i någon mån moderera förföljelsen, att de makthavande i Budapest innan det är för sent för de
sedan åratal på avrättningen väntande ungdomarna skall lyssna till
dem som för att citera folkpartiledarens ord i riksdagsdebatten –
talar mänsklighetens röst?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism