Print Friendly

Ungern under mellankrigsåren

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UNGERN
UNDER MELLANKRIGSÅREN
Av dr. jur. L. PORZSOLT, Uppsala
DE SENASTE händelserna i Ungern framkalla osökt i tankarna
bilden av tiden närmast efter år 1848. Slovaker, kroater och rumäner
kämpade 1848/49 på habsburgdynastiens sida mot magyarerna, blott
för att efter dessas nederlag själva bli offer för samma absolutistiska, mot alla nationella eller demokratiska strävanden fientliga
förmyndarskap som de besegrade ungrarna. Den ungerske politikern
Franz Pulszky, en medhjälpare till revolutionsledaren Kossuth,
karakteriserade situationen träffande när han förklarade, att Ungerns
nationella minoriteter av dynastien fått detsamma i belöning som
ungrarna fått i straff. Något liknande skulle kunna sägas om dagens
situation, bara med den skillnaden att rollerna äro ombytta. Efter
1918 hade de nämnda nationerna – såsom segermakternas skyddslingar och allierade- slutit sig samman till Lilla ententen med tydlig udd mot Ungern. När så Hitler påbörjade sin revision av 1918
års fredsfördrag, blevo ungrarna hans naturliga bundsförvanter. De
deltogo som sådana i Tjeckoslovakiets och Jugoslaviens mer eller
mindre våldsamma underkuvande. Därefter kom turen till Rumänien,
fastän detta land redan innan hotet blivit överhängande försökt rädda
sig genom att lämna Lilla ententen och söka sin tillflykt i Hitlers
läger. Och nu har även Ungern drabbats av samma öde som dess
forna fiender.
Detta är nu i och för sig inte ägnat att förvåna, allraminst efter
Italiens avfall och den reaktion detta framkallat i Tyskland. Det
råder ju inget tvivel om, att distinktionen mellan ))förbundna)),
))beskyddade)) och ))fientliga)) nationer för Hitler ej är stor. I historiskt perspektiv kan det dock förefalla ganska märkligt att Hitler,
denne hundraprocentige nationalist, i sin praktiska politik uppvisar
en sådan slående likhet med de dynastiskt-absolutistiska, antinationalistiska habsburgarna. Man torde därav kunna dra den slutsatsen att nationalismen som politisk l>Ordningsprincipl>, som iden
om oberoende nationella stater, upphäves i samma ögonblick, då
nationalismen som världsåskådning nått det högsta trappsteget på
värdeskalan, d. v. s. då den frigjort sig från alla rättsliga och moraliska ))hämningar)).
Men hur kom det sig att Ungern råkade in i den nazistiska ))allierades)) klorT Nationaliteternas ställningstagande år 1848 är någorlunda förklarligt. Habsburgmonarkien företrädde dock rättsstatens
626
Ungern under mellankrigsåren
program och tradition, låt vara att dess inställning samtidigt var
avgjort antidemokratisk och antinationelL Nationalisterna bland
minoriteterna inom monarkien hoppades, att dynastien skulle komma
att skipa rättvisa dem emellan. Men vad kunde man vänta sig av
Hitler~ Låg det kanske till så att ungrarna äntrade Hitlers nyordningståg i tanke att de så lättast skulle kunna nå fram till sina egna
nationella syften- men ingalunda i avsikt att resa med till sluthållplatsen~ Eller fanns där en äkta frändskap mellan ungersk nationalism och tysk nazism~
Den ungerska staten från tiden efter 1918 uppvisade såtillvida en
likhet med Tyskland, som en icke obetydlig del av det magyariska
folket – omkring 3 miljoner av sammanlagt omkring 10 miljoner –
levde utanför landets gränser. (För Tysklands del voro motsvarande
siffror resp. 16 och 82 miljoner, varvid dock begreppet »utlandstyskar»
fattades synnerligen vitt: t. o. m. de tyska schweizarna räknades med.)
Det fanns dock även en påtaglig skillnad. För Ungerns del låg nämligen saken till så, att före 1918 så gott som samtliga dessa »utlandsmagyarer» hade levat innanför landets gränser. Flertalet »utlandstyskar» däremot hade aldrig tillhört det av Bismarck grundade tyska
riket. De tyskar som genom fredsfördragen hade skilts från moder·
landet uppgingo till blott 2 miljoner. Den tyska expansionen kunde
således alltifrån början icke åberopa sig på någon historisk rätt utan
endast på »blodsbandet», medan ungrarnas revisionssträvanden kunde
anknyta till den heliga Stefanskronan, den gamla ungerska riksenhetens symbol.
För att kunna förstå deu ungerska politiken under mellankrigs·
perioden bör man först kasta en blick på förhållandena före 1918.
Var detta Ungern en nationalstan I ideologisk mening ja, i etno·
logisk mening nej! Av det egentliga Ungerns 18 miljoner invånare
(det autonoma Kroatien-Slavonien icke inräknat) voro endast 54 Ofo
magyarer. Medräknar man även invånarna i den nyss nämnda pro·
vinsen så utgjorde magyarerna rentav en minoritet i sitt eget land.
Men om magyarerna ändå betraktade staten som sin nationalstat, så
innebar detta inte att de skulle ha behandlat de övriga folken som
slavar eller försökt att utrota dem. Magyarerna ville i stället assimilera de andra folken, göra dem till magyarer.
En sådan strävan kan ju förefalla besynnerlig eller rentav oförståelig. Den nationella samhörighetens väsen uttolkar man väl bäst
om man uppfattar nationen som ett genom födsel konstituerat, av
ett gemensamt modersmål och gemensamma traditioner sammanhållet förband. Med ett sådant betraktelsesätt måste det te sig
meningslöst att genom yttre påverkan vilja göra en utomstående till
medlem av nationen. Nu finns det emellertid även en solidaritet med
staten, som inte grundar sig på tillhörigheten till folket. Med åberopande av detta band kan man kräva lojalitet gentemot den gemen·
samma staten även av medborgare, som icke tillhöra det egna folket.
Men ett sådant. krav blir rimligt endast under förutsättning, att
staten själv inte uteslutande betraktar sig som ett organ för det egna
folkets väl, utan konstituerar en övernationell gemenskap. Gränsen
45- 44853 Svensk Tidskrift 1944
.·.,..-.
627
– ·~ ·· ~.:_–.. !1::·=–.a””;;t·-å<o.:…~…:..·….w-~…..-ie+io!O··……..;..;..,;…;…..;~;.;;…~_.:R·…..i…-.Å.,~~~… ..:.&.- ,,;.:~.:-..__ –:.:~-..:~:……._..:.-::.. -:t_..·· .•1.-
:;.·.._
L. Porzsolt
kan härvidlag icke dragas skarpt. I vissa fall är ju en stats »övernationella» karaktär evident, som t. ex. i fråga om Schweiz. Men mer
eller mindre klart hävdas den övernationella principen i de flesta
kulturstater, som åt alla medborgare inrymma ett visst mått av personliga fri- och rättigheter gentemot samhället. Till dessa rättigheter
bör även räknas vården av minoriteternas språk och kultur.
Just denna inställning til~ stat och nation representerades av pionjärerna under den ungerska reformperioden på 1830-talet. Szechenyi,
förkämpen för civilisatoriska och kulturella framstegssträvanden,
betraktade den fria bekännelsen till den egna nationen som ett av
människovärdets omistliga element. Upprepade gånger varnade han
för den vanföreställningen att man skulle kunna göra minoriteterna
till magyarer genom att påtvinga dem det magyariska språket. Deak,
politikern som 1867 åstadkom förlikningen med den österrikiska regeringen, förklarade i en ryktbar parlamentsdebatt med anledning av
ett serbiskt teatersällskaps ansökan om statlig subvention: »Om vi
inte ha pengar för detta ändamål, måste vi vägra subventionen. Men
då få vi inte heller subventionera den ungerska teatern.» I dessa
pionjärers världsåskådning intog rättsstatens ide den första platsen
och nationalismen den andra.
Men en sådan nationell stat med övernationella hänsyn ‘innesluter
ett ofrånkomligt problem som endast kan bli »mer eller mindre» löst.
Deaks nationalitetslag av år 1868 försökte att i största möjliga utsträckning tillgodose nationaliteternas rättsanspråk. Men den praktiska tillämpningen svarade icke mot lagens bestämmelser. De administrativa ämbetena besattes med medlemmar ur den ekonomiskt
ruinerade lantadeln, som ansågo det vara under sin värdighet att
tala minoriteternas språk. Slovakiska och andra skolor stängdes,
skolväsendet magyariserades, dels med rent olagliga metoder, dels
med hjälp av finurligt uppsatta nya lagar (t. ex. Apponyis lagar av
år 1907). Särskilt i städerna genomfördes denna politik med framgång. Därtill bidrog dock förutom det rena tvånget även näringslivets och kommunikationernas växande centralisering till Budapest.
Denna magyariseringspolitik kan inte förklaras på annat sätt än
som ett utslag av den magiska inverkan av de västeuropeiska staternas föredöme. Där hade emellertid folkslagens sammansmältning till
enhetliga nationer inte varit följden av någon våldsam assimileringspolitik utan blivit det naturliga resultatet av flera århundradens
kungliga centralförvaltning. I Ungern syntes en liknande utveckling
bana sig väg under renässanskungen Matthias Corvinus i senare
hälften av 1400-talet, men turkarnas anstorm gjorde snart nog slut
på dessa ansatser till ett starkt nationellt ungerskt kungadöme.
Habsburgarna, vars hjälp ungrarna hade tillkallat mot turkarna,
behandlade efter turkarnas fördrivande landet närmast som en österrikisk koloni. Men sedan ungrarna 1867 lyckats få förlikning med
dynastien och därigenom uppnått en någorlunda självständig ställning, försökte de att genom en våldsamt forcerad ,utveckling inom
några årtionden ta igen västmakternas sekellånga försprång.
Men varför förfäktade även de insiktsfullaste bland nationalisterna,
628
Ungern under mellankrigsåren
män sådana som Szechenyi och Deäk, endast den borgerliga likställigheten, medan de konsekvent vägrade att gå med på minoriteternas
krav på nationell autonomi~ De fruktade att ett sådant medgivande
skulle leda till statens upplösning och sönderfall. Måhända hade de
rätt med dessa farhågor, – men skulle inte t. o. m. en sådan utgång
varit lyckligare för Ungern än vad som sedan hände i Trianon~
Att de ungerska politikerna så orubbligt höllo fast vid den statliga
integriteten får inte någon tillräcklig förklaring i det ofta hörda på-
ståendet att de adliga ungerska storgodsägarna krampaktigt höllo
på sina privilegier och till varje pris ville dra nytta av minoriteternas arbetskraft. Latifundieväsendet är utan tvivel Ungerns kräftskada, och nationaliteterna hade goda skäl att rikta anklagelser mot
detta system. Men i så fall hade det ungerska folket minst lika god!!
skäl. .Även om man får medge att nationaliteterna i det gamla Ungern
voro utsatta för ett hårt politiskt förtryck och hindrades i sina
nationella strävanden, så var dock deras ekonomiska och sociala lott
inte sämre än det ungerska folkets – snarare tvärtom. Den ungerska
regeringen bedrev en synnerligen energisk industrialiseringspolitik
med hjälp av subventioner. Av dessa var det emellertid en betydligt
större del som tillföll områden där nationaliteterna befunno sig i
majoritet, eftersom dessa områden (d. v. s. närmast Karpatbältet)
erbjödo gynnsammare förutsättningar för industrialiseringen än de
rent ungerska trakterna, d. v. s. flatlandet. .Även av de statliga utgifterna för folkskolor fingo nationaliteterna större andel än magyarerna. Detta var just ett resultat av magyariseringssträvandena;
som den engelske ungernkännaren Macartney träffande anmärkt
användes mera pengar på att lära de små slovakerna ungerska än
att bibringa de små magyarerna matematik. Dessutom skall hållas i
minnet att de breda massornas ekonomiska och sociala standard i
Ungerns grannländer Serbien och Rumänien ingalunda var bättre
utan snarare stimre än de serbiska och rumänska minoriteternas i
Ungern.
Det var inte bara de ungerska storgodsägarna som höllo fast vid
den politiska statsenheten utan också samma politiker, som av alla
krafter kämpade mot latifundieväsendet och yrkade på en jordreform. Den statliga enheten i Donaubäckenet var nu en gång av så
gammalt ursprung och hade i flera avseenden medfört så goda resultat, att även demokraterna föredroga riksenhetens bevarande framför rikets sönderstyckande i nationalstater. Den ungerska staten
repres~:mterade även – trots de feodala missbruken och ett visst
nationalistiskt överdåd i politiken – en betydligt högre nivå i fråga
om rättssäkerhet och folkbildning än som var fallet i grannländerna
Rumänien och Serbien, vilka efter Trianon fingo stora delar av
Ungern sig tilldelade.
.Ändå kan man inte fritaga de ungerska politikerna från skulden
att ha visat en viss doktrinär stelbenthet. En talande episod från år
1918 kan här anföras. Kejsar Karl gjorde då ett sista försök att i
elfte timmen rädda sitt välde genom löftet att ombilda monarkien
till ett federativt förbund. Den konservative ungerske ministerpresi- 629
_.;.. __ .L..
..-.-…_
··~ ‘*,
L. Porzsolt
denten Tisza framtvingade emellertid ett tillägg till proklamationen,
enligt vilket »den heliga ungerska kronans enhet» icke finge beskäras.
Manifestet hade helt visst inte heller utan detta tillägg kunnat rädda
situationen; men desto olyckligare var det för magyarerna, att de så
omedelbart före sammanbrottet genom Tiszas uppträdande fingo
ofördragsamhetens stämpel på sig.
När sedan till följd av det militära sammanbrottet en demokratisk
revolution utbröt i Budapest, accepterade den nya regeringen Michael
Karolyi den nationella självbestämmanderättens princip och krävde
folkomröstning i minoritetsområdena under västmakternas kontroll.
Om denna politik hade lyckats, skulle förmodligen den statliga enheten ej ha kunnat bevaras, men en utgångspunkt hade kanske skapats för en annan utveckling i Donaurummet. Men det var för sent.
Västmakterna hade allaredan avgivit bindande löften om minoriteternas statliga självständighet, och dessas armeer (tjeckoslovakiska
och rumänska) började redan marschera in i landet. Karolyis protester och hans åberopande på Wilsons 14 punkter avvisades bryskt.
I Paris förstod man uppenbarligen inte att man inte hade råd att
äventyra den ungerska demokratien och heller inte en spänningsfri
utveckling i Donaubäckenet. Utvecklingen skulle dock snart nog
visa att Donaurummets balkanisering underlättade den tyska expansionspolitiken. Lilla ententens stater voro förenade endast genom en
militärallians, inte genom kulturella och ekonomiska band. En sådan
förbindelse hade endast varit möjlig över Ungern och genom detta
lands förmedling. Man kan fråga sig, om det någonsin skulle ha
blivit ett Miinchen, om det hade funnits ett militärförbund mellan
alla Donauländerna i stället för blott Lilla ententen.
Den första konsekvensen av den ungerska demokratiens bryska
behandling i Paris blev den korta kommunistiska episoden i Ungern.
Denna skulle aldrig ha inträffat, om icke ententen påtvingat landet
en nationell motståndsrorelse. Pacifisten Karolyi hade i förlitande
på västmakternas löften icke gjort något försök att hejda den gamla
armens upplösning. Men till följd av västmakternas och grannarnas
allt längre gående anspråk flammade inom landet den nationella motståndsviljan åter upp. En ur den nya folkrepublikens synpunkt tillförlitlig arme borde främst ha rekryterats bland arbetarna. Men inom
arbetarkretsarna hade kommunisternas agitation fått så starkt insteg, att socialdemokraterna ensamma inte kunde tänkas bilda en
regering. Mycket mot sin önskan fingo de därför träffa en överenskommelse med de för tillfället fängslade kommunistiska ledarna.
Dessa satte som villkor för sin medverkan att diktaturen skulle
proklameras.
Förloppet av dessa händelser visar visserligen att demokratiens
sociala grundvalar i Ungern ej voro särskilt starka. Annars hade ju
Karolyi ej måst ge vika för Bela Kun. Den ungerska borgarklassen
var endast ett tunt skikt, som därjämte till övervägande delen bestod
av sedan ej alltför lång tid assimilerade tyskar och judar. Den
agrariska medelklassen var på grund av storgodsens oproportionerligt stora roll inte talrik nog, och den var dessutom tekniskt och
630
~—————-~~— .–~–
Ungern under mellankrigsåren
kulturellt alltför efterbliven för att kunna utgöra en demokratisk
politisk kraft. Inom arbetarklassen, som under det gamla systemet
inte fått tillträde till parlamentet och till självstyrelseorganen, hade
reformistiska tendenser ej hunnit utveckla sig. Landets egentliga
medelklass, lågadeln, hade sedan 1848 till största delen förlorat de
tidigare grundvalarna för sitt självmedvetande, nämligen jordegendomen, utan att ha skaffat sig nya. Den var visserligen fortfarande
det statsbärande skiktet, men lät sig samtidigt mer och mer bäras
av staten, d. v. s. den levde av statstjänst; och det gällde som axiom,
att ämbetsmannaståndet måste stödja regeringens kandidater. På så
sätt kunde Karolyi visserligen möta en rusig begeistring, men han
hade inga stabilt organiserade krafter bakom sig och var själv svag.
Så tillkom den ung·erska rådsrepubliken. Då började man känna
sig osäker i Paris. General Smuts kom till Budapest och framlade
för den revolutionära regeringen ett förslag till gränsreglering. Detta
förslag innehöll för Ungern långt gynnsammare villkor än det ultimatum av Vyx, som hade lett till den demokratiska republikens fall.
Men Bela Kun, som satte sitt hopp till ryssarna och den snart förestående världsrevolutionen, vägrade acceptera förslaget och förhandlingarna gingo i stöpet. Snart därpå började den ungerska röda
armen sin offensiv och uppnådde till att börja med avsevärda framgångar. Den nationalbolsjevistiska begeistringen grep även en stor
del av de gamla officerarna, som senare skulle bli kontrarevolutionärerna. Efter västmakternas påtryckning drogo sig de röda trupperna åter tillbaka. Emellertid blev det trots långdragna förhandlingar inte något fredsslut, närmast av den anledningen att de
rumänska trupperna inte brydde sig om de i Paris fastställda gränserna. Den antikommunistiska kontrarevolutionen, som under tiden
hade börjat organiseras på rumänskt område, fick stöd av rumänerna,
alltså av Ungerns blivande fiende nr l. Västmakterna i sin tur
yrkade på regimförändring och demokratisk regering i Ungern.
Efter ett avgörande militärt nederlag mot rumänerna frånträdde
Kun sin befattning och en socialdemokratisk övergångsregering
trädde till. Rumänerna fortsatte sin frammarsch ända till Budapest.
Det gjordes upp att de ej skulle få besätta själva staden. Men på
tillskyndan av en liten grupp kontrarevolutionärer marscherade de
den 4 augusti 1919 mot sitt löfte ändå in i staden och besatte så små-
ningom hela landet.
Så hade motrevolutionen delvis med rumänsk hjälp avgått med seger
och kunde börja sin blodiga hämnd på »judar och bolsjeviker», som
det redan då hette. Amiral Horthys vita arme spelade därvidlag en
inte obetydlig roll. Efter ett kortvarigt mellanspel, då några oansvariga element sutto vid makten, som tidigare hade utmärkt sig
som revolutionära extremister och karriärister, blev det det gamla
gardet från tiden före 1918 som åter tog statsrodret om hand, med
Teleki och Bethlen i spetsen. Den ungerska demokratien av modell
1918 hade tills vidare spelat ut sin roll. Under tiden till det andra
världskrigets utbrott blev regimen konservativ men konstitutionell.
Likvideringen av den kontrarevolutionära extremismen måste räk- 631
‘(”;_
…·•
.,_. -~ -~.
L. Porzsolt
nas de ungerska konservativa till förtjänst, men det förblir ett faktum, att de sociala reformsträvandena liksom önskningarna om en
förlikning med de förra nationella minoriteterna fingo ett allvarligt
bakslag.
Det var alltså västmakternas och grannstaternas politik, som hade
störtat de krafter i Ungern, som proklamerat internationellt samarbete, och åter fört storgodsägarna till makten i landet. Ungerns
sönderstyckande kunde de dock inte göra ogjort. Inte demokraterna,
utan de själva blev det som- utan att ens ha fått förhandlingsrätt,
vilket dock den kommunistiska regeringen hade fått sig tillförsäkrad ‘- fingo underteckna fördraget i Trianon. Detta fördrag
erbjöd ännu sämre villkor än vad som hade påyrkats i Vyx’ noten.
Nu uppflammade i Ungern en våldsam revisionspropaganda.
Samtidigt uppstod en växande reaktion mot det system, som hade
lett till den gamla statens sammanbrott. En hänsynslös nationalism
av det nazistiska slaget växte fram i vissa grupper. För denna nya
riktning var det inte staten utan blodet som spelade huvudrollen.
Som en kompensation för krigets förluster i människor och gods
och för de genom freden avskilda tre miljoner magyariska »folkkamraterna» utbildades en mystisk och romantisk »turanism», besläktad med Hitlers arierkult. Tidvis satte man t. o. m. sitt hopp till
japanerna, som enligt denna rasmystik skulle räknas som »blodsförvanter» till magyarerna. Detta irrationella »rasmedvetande» tog sig
uttryck i politiska tendenser, som stodo i diametral motsats till förkrigstidens magyariseringstendenser: det gällde nu att ur folkkroppen »utsöndra» judarna och »schwabarna», d. v. s. de magyariserade
tyskarna. Med avseende på de sistnämnda förblev det vid tomma
hotelser, men för judarnas del resulterade som bekant propagandan
i en lag, som begränsade deras tillträde till högskolorna till vad som
motsvarade deras procentuella andel i befolkningen. Något konkret
utrikes- eller inrikespolitiskt program skapades icke av denna riktning; den var mera ett litterärt mod och en allmän »känsloströmning»
än ett målmedvetet politiskt parti. Rörelsen saknade även den ide
om raserrias hierarki, som senare i nazismens gestalt skulle leda
nationalismen ad absurdum. Det ungerska temperamentet svänger
mellan svärmeri och nyktert verklighetssinne; det ligger inte till för
ungrarna att systematisera sitt svärmande. Men det var dock tydligt
att denna rörelse syftade till en nationell kollektivism a la Hitler,
där det inte skulle bli plats vare sig för individens rätt eller för
övernationella hänsyn.
Vid sidan om dessa nya ideer levde så förkrigstidens ideologi kvar.
Den representerades av de gamla konservativa, som nu åter sutto vid
makten. De hade föga lärt och föga glömt. De sågo svagt bristerna
hos det gamla Ungern. Och Trianonfördraget var för dem ingenting
annat än en förbrytelse. De propagerade mer eller mindre öppet för
återgång till 1918 års gränser och återställande av det gamla rikets
integritet. Detta krav var däremot mindre självklart för den rasbetonade, kollektivistiska nationalismen.
Det läge, som så småningom efter revolutionstidens stormar hade
632
Ungern under mellankrigsåren
konsoliderat sig i Ungern, var således ogynnsamt för ett fredligt och
fruktbart samarbete i Donaurummet – ett samarbete som inte underlättades genom Lilla ententens snävt defensiva isolering av det styckade Ungern. Men det är intressant att iakttaga att Ungerns andliga
atmosfiir icke förblev oförändrad. En av orsakerna var kanske just
den, att den rasbetonade kollektivismens linje inte helt sammanföll
med den utrikespolitiska revisionismen, som fallet var i Tyskland
och Italien. I alla händelser uppstod i de konservativa kretsarna en
andlig jäsning och vaknade en nationell självkritik, som inte längre
endast gjorde Ungerns fiender ansvariga för Ungerns olyckor och
förnedring utan även var medveten om den ungerska politikens fel
och brister. Den katolske historikern .Tulius Szekfii var den nya riktningens främste talesman. Gentemot förkrigstidens ytliga magyariseringspolitik frammanade han Szechenyis större klarsynthet. Med
denne krävde han en reformering av de ekonomiska och sociala förhållandena i landet. Förkrigsgenerationen hade – åberopande sig på
den ekonomiska liberalismen – icke velat ta itu med dessa förhållanden. Men Szekfii, den konservativa reformpolitikens man, agiterade
alltmera energiskt för en jordreform. I utrikespolitiken gick hans
ställningstagande ut på att minoriteterna efter en gränsrevision
skulle få åtnjuta en mera human behandling än före 1918.
Ä ven raskollektivismens läger råkade i jäsning. Ungrarnas verklighetssinne kunde i längden inte undgå att lägga märke till att
Ungerns största sår låg innanför landets egna gränser. Det var
äganderätten till jorden som hade monopoliserats i storgodsägarnas
händer. Den ungerske bondens romantiska gestalt avslöjades vid
närmare skärskådande som en grov förfalskning, och inför den kritiska blicken utbreddes bilden av en i nöd och elände nedsjunken
lantarbetarklass.
Ur dessa båda strömningars konvergerande tankemotiv uppstodo
ideerna hos en ny generation av unga författare, som företogo upptäcktsresor inom det egna landet och gåvo inträngande skildringar av
landets sociala förhållanden. Dessa skildringar äga en enastående
realistisk intensitet och medryckande kraft. De blevo upptakten till
en andlig revolution. Ropet på en inre reform skallade genom landet
med en styrka, som det inte hade haft sedan 1800-talets förra hälft.
Denna gång var rörelsen livskraftigare än efter världskriget. Den
hade nämligen fått ett betydligt starkare grepp om intelligentsian
av lågadlig härkomst, det egentliga politiska och statsbärande skiktet
i Ungern.
Parallellt med denna andliga omvälvning ägde även sociala föriindringar rum. Den ungerska lågadeln visar i dag ej längre sin
traditionella ringaktning av de borgerliga yrkena – den kan ej
längre försörjas av staten redan därför att statsområdet radikalt
förminskades genom freden i Trianon. Under mellankrigsperioden
försiggick också en stark industrialisering på det ungerska låglandet;
före 1918 hade Ungerns industri koncentrerats förutom till Budapest
väsentligen till nationalitetsområden i Karpaterna. Om också en
grundlig jordreform fortfarande är en framtidsuppgift, har latifun- 633
~ ..
L. Porzsolt
diernas andel i den totala arealen gått något tillbaka, och genom stöd
av kooperation och byggnadsverksamhet på landsbygden o. d. har
staten gjort något för åtminstone en del av lantbefolkningen. Även
arbetarklassen har under årens lopp blivit delaktig av reformer, och
socialdemokratien fick under mellankrigstiden tillträde till parlamentet, fastän enbart som oppositionsparti. När allt kommer omkring, var Ungern av 1938 sj på långa vägar så efterblivet som det
av 1918. Den nya reformrörelsen kunde anknyta till redan förefintliga ansatser; den rörde sig på fastare mark än de något alltför
abstrakta idealisterna av 1918.
Reformrörelsen började redan före 1933, men kulminerade först
efter Hitlers makttillträde. Den kunde inte undvika att ta ställning
till nationalsocialismen. Den nationella solidaritetens tanke gjorde
visserligen intryck på de ungerska reformatorerna, som ju själva
förfäktade den; men deras mål, som skulle nås genom den nationella
solidariteten, var inre reformer och ej en yttre expansion. De avböjde dessutom att göra den nationella gemenskapen till totalitär.
Fastän reformrörelsen till en del utgick ifrån den ungerska raskollektivismen, var den kristet-konservative Szekfii’s inflytande
starkt nog för att ge den nationella tanken en personlig-human relief.
Gentemot Hitlerismen förhöll sig alltså rörelsen avböjande, ja först
av alla i Ungern varsnade den den annalkande faran och uppfordrade
till nationellt motvärn.
Flera företrädare för denna reformrörelse kommo även till den
övertygelsen att den utrikespolitiska konceptionen om den heliga
ungerska kronan vore mogen för en reform. Nödvändigheten av en
federativ lösning antyddes. Reformrörelsen undvek visserligen att
på denna punkt göra alltför tydliga utfästelser. Före 1918 skulle det
kanske ännu ha varit tänkbart att åtminstone en del av nationaliteterna hade kunnat förlika sig med tanken på en ungersk nationalstat, inom vilken minoriteterna hade haft sina nationella rättigheter
garanterade. Men sedan det ungerska riket slagits sönder hade denna
lösning blivit omöjlig. Nu var det endast den »lilla revisionen» efter
etnografiska synpunkter som kunde eftersträvas. Ifall denna ledde
till fredliga förhållanden i Donaurummet skulle den gamla statens
övernationella, rättsstatliga tradition åter få bli verksam i form av
vänskapligt samarbete inom ramen av en federativ sammanslutning.
I denna riktning gingo utan tvivel reformrörelsens tankar.
Rörelsens politiska ansikte var emellertid ingalunda enhetligt.
Fastän den demokratiska tendensen övervägde var dock även arvet
från den nationella kollektivismen levande inom rörelsen. Det var
de sociala problemen som stodo i förgrunden, ej de politiska. Rörelsen hade beröringspunkter med socialdemokraterna, men även med
Gömbös. Denne man, under åren 1932-36 ungersk ministerpresident,
hade tillhört efterkrigsårens nationalistiska rasförbund »Vaknande
Ungern» och hyste uppenbara nazistiska sympatier. Han var dock
ingalunda konsekvent i sin inställning; han utlovade bl. a. en rösträttsreform, enligt vilken valen även i landdistrikten skulle bli hemliga. Gång på gång framlade han stora politiska och sociala reform- 634
”tr
Ungern under mellankrigsåren
planer, som emellertid delvis stannade på papperet. Ur samma miljö
kom förresten även Gömbös’ vän och mest framstående parlamentariske opponent, grundläggaren av »småböndernas oberoende parti»,
Eckhardt, till vilken reformrörelsen hade ännu närmare relationer.
Rörelsen hann dock icke komma till full utveckling och dess politiska program ej utkristalliseras, innan den europeiska situationen
i grunden förändrats genom Hitlers införlivningspolitik. I Ungern
skänkte denna de nazistiska partierna åter ett starkt uppsving.
Men detta var dock endast en efterblomning: den nationella
kollektivismen hade redan förbrukat sin kraft och befann sig inte
blott organisatoriskt utan också ideellt i full upplösning. Det nya
uppsvinget var endast ett konjunkturfenomen och uppbars av typiska karriärister.
Den ungerska politiken ansåg sig med hänsyn till de alltjämt olösta
utrikespolitiska problemen böra uppta samarbete med axeln. Den
nya högerns »oansvariga element» krävde detta samarbete av övertygelse; de konservativa inom det ledande partiet, »den nationella
enhetens parti», instämde endast av taktiska skäl; de hade ju alltid
förgäves vädjat till Folkförbundet och västmakterna. Men trycket
från höger hade gjort sig märkbart även i inrikespolitiska frågor.
Det starkaste utslaget åt höger i regeringspolitiken registrerades
under Imredy (1938/39). Denne förklarade att det vore hans avsikt
att ta vinden ur den yttersta högerns segel och nu infördes en ny
judelagstiftning. Hans politik mötte dock stark opposition även
innanför regeringspartiet. Med 155 röster mot 94 förklarade deputeradekammaren sitt misstroende och regeringen avgick. Men Horthy
betrodde honom ännu en gång med regeringsuppdraget. Nu försökte
Imredy att ombilda regeringspartiet till ett totalitärt parti. Han
använde sig därvidlag av en ganska märkvärdig ideologi: han propagerade i samma andedrag för rasmedvetande och kristen moral,
för »evangeliets kämpande kärlek» o. s. v. Hans försök strandade
dock på de konservativas sega motstånd. Som en liten tragikomisk
poäng kan noteras, att Imredy under diskussionen om det nya programmet måste tillstå att han själv till en ättondedel var av judisk
härstamning. Hans efterträdare Teleki förde judelagarna (som dock
voro ojämförligt mindre stränga än de tyska) i hamn, dock med den
urskuldande anmärkningen att »efteråt får ingen komma och klaga».
När Hitler tvingade Ungern att deltaga i kriget mot Jugoslavien,
begick Teleki självmord.
Samgåendet med Tyskland resulterade för Ungerns del i en ny
gränsdragning ungefär i enlighet med de etnologiska gränserna.
Men att reservationslöst utlämna landet till Hitler vägrade de
ansvariga ungerska politikerna in i det sista.
Efter El Alamein och Stalingrad sönderföllo de konjunkturbetingade högerpartierna lika hastigt som de hade blomstrat upp.
Socialdemokraterna, som hela tiden hade varit ståndaktiga, fingo ett
betydande uppsving. Ungrarnas blickar riktades nu mot väster.
Ungerns andel i kriget hade aldrig varit stor men tenderade nu att
bli mer eller mindre blott formell. Då återstod för Hitler ingenting
635
~- -. ~-
L. Porzsolt
annat än överrumpling. Han kastade masken. Ett effektivt motstånd
var för Ungern ej möjligt. Men den ungerska folkmassans inställning har sedan dess uppenbarligen blivit ännu mer antinazistisk än
vad den varit förut.
Vid Ungerns inträde i kriget hade oppositionsledaren Eckhardt rest
till Amerika. Karolyi och andra demokrater från 1918 års era ha
sedan länge levat i landsflykt. Hela landet är till följd av reformrörelsens andliga revolution mycket bättre förberett på omvälvningar
än 1918.
De närmast kommande åren skola avgöra om Donaubäckenet alltjämt skall förbli ett spänningsområde, där motstridiga stormaktsintressen mötas, eller en stabiliserande faktor för freden i Europa.
I alla händelser yppas nu en möjlighet att i samband med fredsslutet
skapa förutsättningar för en avspänning och ett förtroendefullt samarbete i denna del av Europa. Mest beror det diirvid på morgondagens
segermakter.
636

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner