Print Friendly

Ungdomsbrottsligheten – ett uppfostringsproblem

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UNGDOMSBROTTSLIGHETETT UPPFOSTRINGSPROBLEM
UNDER 1700-talet hade man vitt
skilda meningar på olika håll om
de faktorer som formar människans
utveckling. Rousseau hyste en optimistisk tilltro till den medfödda
utrustningens inneboende möjligheter. »Naturen» gestaltar individen på bästa sätt, om man blott
håller skadliga inflytanden borta.
Ett sådant fenomen som ungdomsbrottslighet, varav man även på
den tiden hade en rik erfarenhet,
skulle med denna utgångspunkt
närmast vara att förstå som ett resultat av starkt ogynnsamma på-
verkningar, varigenom de naturliga
förutsättningarna kommit att förvanskas.
Nästan samtidigt med Rousseau
ansåg i sin tur en kulturfilosof som
Johann Gottfried Herder att »den
levande miljön» har verkligt positiv betydelse för tillkomsten av de
sociala egenskaper, som vi räknar
till människans viktigaste kännetecken. Om ett barn måste växa
upp bland djur, förlorar det sin
mänskliga särart. »Varje människa
blir människa genom uppfostran»,
konstaterar Herder, som därmed
till skillnad från Rousseau snarast
Av professor WILHELM SJÖSTRAND
måste ha betraktat ungdomsbrottslighet som en följd av att vissa
eljest i regel gynnsamma påverkningar uteblivit.
Både Rousseau och Herder skilde
sig från de samtida verkligt radikala miljöteoretikerna, t. ex. Helvetius. Denne gick så långt, att han
över huvud inte trodde på några
medfödda anlag. De individuella
olikheterna även i intelligens, minne och tankeförmåga är m. a. o.
enligt honom helt och hållet ett resultat av omgivningens skiftande påverkan. Ungdomsbrottslighet
skulle med en sådan ståndpunkt
kunna undvikas lika lätt som den
framkallas. Några naturliga förutsättningar behövde man i vilket
fall som helst inte räkna med.
Men om man i likhet med Ronsseau och Herder utgår från att det
finns en medfödd utrustning, som
kan förvanskas av kulturens ogynnsamma inflytanden eller förbli outnyttjad på grund av den sociala
omgivningens otillräckliga påverkan, kan dessutom en fjärde uppfattning i fråga om ungdomsbrottslighetens betingelser ligga nära till
hands. Vanart skulle kunna bottna
,,, t.
~
260
i ett tillfälligt misstag av naturen
själv. En förklaring av ungefär
detta slag gav faktiskt den italienske psykiatern Cesare Lombroso i
början av vårt eget århundrade.
Alltjämt synes f. ö. många allmänt
formulerade påståenden, att det
asociala beteendet är mer eller
mindre ärftligt betingat, vara variationer på samma tema.
Den moderna forskningen kring
ungdomsbrottslighetens problem
står mera på Helvetius’ linje än på
Lombrosos. Det är inte anlagsförutsättningarna, som man i första
hand skall tänka på, då man efterfrågar ungdomsbrottslighetens ursprung. Men det är lika viktigt att
lära av Herder på det sättet, att
man gör klart för sig, att ungdomsbrottsligheten är ett beteende, som
tjänar ett bestämt syftemål för den
det gäller, nämligen samma syfte
som vid det vi kallar ett gott socialt uppförande, dvs. att uppnå
tillfredsställelse för de behov, som
utgör själva drivkraften till allt
vårt handlande. Om man endast
håller detta faktum i minnet, blir
det mycket lättare att förstå, vilken
betydelse för framväxten av vanart
som skall tillmätas olika egenskaper på det intellektuella planet –
även medfödda sådana – eller
vissa yttre livsomständigheter.
Många sociologiska, psykologiska
och pedagogiska undersökningar
har visat, att kultur- och familjeförhållanden, tidiga upplevelser av
ogynnsam art, brister i uppfostringsregimen osv. spelar en avgö-
rande roll, då man vill förklara det
asociala beteende, varåt de samhällsvårdande myndigheterna praktiskt taget överallt i världen numera i allt större utsträckning nödgas ägna sin uppmärksamhet. Den
gemensamma nämnaren för samtliga resultat synes dessutom vid
noggrannare analys vara följande.
Alla de faktorer, som man funnit
mer eller mindre verksamma, utövar sitt inflytande på grund av
sitt samband med »den sociala inlärningen», m. a. o. den process
varigenom samhällets och kulturens krav på vårt uppförande i
olika sammanhang införlivas med
vår personlighet. Ungdomsbrottsligheten är i främsta rummet en
konsekvens av en dåligt gestaltad
»socialisation». Behoven har inte
tämjts, så att individen förmår
rätta sig efter de tömmar, som var
och en inom det mänskliga samlivets skaklar måste lära sig lyda för
att trivas med tillvaron och lyckas
med sina uppgifter.
Den nämnda »sociala inlärningen» börjar normalt mycket tidigt i
livet. Från den mänskliga omgivningen, främst från modern, får
barnet tillfredsställelse för sina primära behov: hunger, törst, vila,
rörelse, tömning av tarm och blåsa
etc. Samtidigt ger modern i regel
uttryck för sina känslor genom att
jollra med det, smeka det, leka med
det osv. Modern kommer på detta
sätt att för den växande bli oupplösligt förbunden med behovstillfredsställelse. Hon blir vad man
kallar »en sekundär förstärkare»,
dvs. hon har fått ett egenvärde, så
att barnet strävar efter att få behålla henne för hennes egen skull,
oavsett vad hon egentligen betytt
från början. Modern kan sedan för
sin del använda denna sin ställning
till att lära barnet godta en mängd
viktiga regler, som man måste följa
vid mänskligt samliv, t. ex. att
tömma blåsan och tarmen på lämpligt sätt. Detta sker genom att hon
tillgriper sanktioner i form av ogillande eller kanske t. o. m. hot samt
använder sig av lindriga bestraffningar, som hämtar sin kraft framför allt från det faktum, att de
samtidigt upplevs som ett avståndstagande från hennes sida. Man talar i dessa sammanhang även om
att barnet blir emotionellt bundet
till modern och därför identifierar
sig med hennes bud och förbud.
Barnet lär sig acceptera samhällets
normer, emedan det i otaliga situationer måste konstatera, att det
eljest skulle riskera att förlora den,
som varit dess största lustkälla från
första dagen av dess liv. Samma
roll kan naturligtvis – om också
betingelserna vanligen inte är lika
gynnsamma – spelas av andra
människor än modern i barnets
närmaste omgivning. slutresultatet
av en riktigt genomförd socialisation av detta slag är emellertid att
barnet får ett samvete eller överjag,
som ger det möjlighet till full behovstillfredsställelse men låter denna ske inom ramen av bestämda
regler för mänsklig samlevnad, där
261
var och en principiellt har rätt att
hysa samma anspråk.
Om ungdomsbrottsligheten betraktas som en utebliven eller
olyckligt genomförd socialisation,
är det lätt att inse, varför och hur
de faktorer, som det enligt olika
undersökningar finns anledning att
observera, kan visa sig verksamma
i sammanhanget. Man finner således inte sällan hjärnskador bland
uf-klientelet. Detta innebär inte, att
tumörer eller på annat sätt uppkomna anatomiska missbildningar
kan betraktas som »orsak» till det
asociala beteende, som man konstaterat hos vederbörande. Den riktiga förklaringen torde i stället
vara, att den vanartige på grund
av sin hjärnskada samt andra eventuellt tillstötande omständigheter
mött för stora svårigheter för ett
normalt genomförande av en fullgod socialisation. Ett intellektuellt
handikap ger i och för sig inte upphov till ungdomsbrottslighet men
kan själv vara förknippat med
andra omständigheter, som lägger
hinder i vägen för den sociala anpassningsprocessen. Hit hör fattigdom och andra ogynnsamma sociala förutsättningar. Splittrade
hemförhållanden och förvärvsarbete för modern har likaledes visat
sig förekomma mera frekvent bland
de asociala än inom en jämförelsegrupp utan beteenderubbningar.
Man kan i första hand se anledningen härtill i den omständigheten, att betingelserna för »social
inlärning» i dessa fall är mindre
.i>
262
goda. Detta är så mycket lättare
att begripa, som det finns skäl att
tro, att föräldrar, som skiljs, eller
mödrar, som arbetar utanför hemmet- även då detta inte är absolut nödvändigt ur ekonomisk synpunkt – har bestämda egenskaper,
som kommer dem att skiljas resp.
att ta ett jobb. Samma egenskaper
kan förmodas vara så beskaffade,
att det rätta emotionella klimatet
och den erforderliga normbildningen inte utvecklas på samma
sätt som i andra hem. På liknande
vis kan man förstå skillnaderna mellan ungdomsbrottslighetens
större förekomst bland barnhemsbarn i jämförelse med fosterbarn
osv. överallt är roten till det onda
i första hand precis det, som Herder tänkte sig: brist på en verkligt
mänsklig miljö, en levande gemenskap med dess ömsesidiga utbyte,
där barnet kan lära sig att avstå
och ge, emedan andra för dess
skull har avstått och gett så mycket.
En hel rad av sociologer och psykologer har bidragit till att lägga
grunden för den här presenterade
ståndpunkten. Två amerikanska
forskarpar, Eleanor och Sheldon
Glueck samt Joan och William
McCord, förtjänar att särskilt nämnas. Ett par engelska representanter är Gordon Trasler och Hariett
Wilson, den förre verksam som
fängelsepsykolog. Intresset har på
detta sätt alltmer riktats mot uppfostran i hem och skola samt ute
i samhället i övrigt. En tyskspråkig
forskare, Otto Wilfert, har för sin
del gjort iakttagelsen, att samhällsutvecklingen kommit att minska
tilltron till alla auktoriteter och
gjort ungdomen mindre :.värdebunden». Samvetsbildningen har
försämrats, och följden har blivit,
att den vanartiga ungdomen så att
säga :.ändrat utseende». Den förefaller numera att vara betydligt
mindre :.socialiserad» än blott för
något decennium sedan. Detta står
i bästa överensstämmelse med vissa
av de amerikanska och engelska
forskningsresultaten, som pekar på
att släpphänthet och låt-gå-anda
utgör mycket vanliga inslag i hembakgrunden för ungdomsbrottslighet.
Wilferts uppfattning synes av
allt att döma vara giltig ~ven för
Sverige. Vid genomgäng av en ärgång manliga uf-elever – år 1962
mer än 300 fall – har det visat sig,
att det inte längre är riktigt att
onyanserat betrakta dessa individer
som »fysiskt misshandlade». Det
finns tvärtom en ganska svag
grund för en sådan utläggning,
som man inte desto mindre alltjämt då och då kan få till livs även
av mycket framskjutna personer i
ansvarig ställning. Mycket frekventare synes däremot de exempel
vara, där både emotionell bindning
och tillbörligt allvar vid försöken
att inplanta samhällets normer har
saknats. Man kan kalla denna grupp
»de naivt vanartiga». Det är också
relativt vanligt, att goda känslakontakter inte utnyttjas för en
verklig socialisation. Här har vi de
bortskämdas grupp. Men det kan
vidare hända, att känslobindningen
missbrukas till att driva kraven
för långt i hägn av en överbeskyddande men kanske samtidigt i hög
grad fordrande omtanke, som nästan obönhörligt tvingar barnet till
revolt. Här föreligger ett slags
»översocialisation».
Under pubertetstiden utsätts individen för allvarliga problem, då
det gäller att anpassa den egna behovstillfredsställelsen till omgivningens och samhällets krav. Socialisationen måste därför under
denna fas omgestaltas och fortbildas enligt dessa nya förutsättningar. Det är lätt att då göra
misstag, t. ex. att inte låta ungdomens i olika hänseenden förbättrade förutsättningar för egen bedömning etc. följas av en motsvarande ökning i dess frihetsmarginaL Ofta kommer verkningarna av
tidigare mindre gynnsamma betingelser att härigenom få förödande
verkan. Vi kan t. ex. föreställa oss
en flicka, som till en början vuxit
upp i ett hem, där modern inte
hållit någon som helst ordning och
fadern varit alkoholmissbrukare
med täta utbrott av våldsmentalitet. I sitt fosterhem hånas hon med
jämna mellanrum av sina adoptivföräldrar för sitt ursprung. Det är
då inte att förundra sig över att utvecklingen går mot en tragedi, när
puberteten med dess konfliktladdade problem bryter in. Lika lättförståeligt är det, att utgången blir
densamma, då fosterföräldrarna till
263
en annan flicka som i pubertetsåldern börjat visa benägenhet att
umgås med raggare, kastar henne
i ansiktet, att hon inte är bättre
än sin mamma, som är »en riktig
hora». Båda fallen måste till slut
omhändertas för anstaltsvård.
Mycket talar således för att ungdomsbrottsligheten i fråga om sin
uppkomst är ett uppfostringsproblem. Detta synes vara väl förenligt med alla tidigare huvuduppfattningar rörande vanartens tillblivelse. Enligt den multifaktoriena
teorien ligger det många olika omständigheter till grund för det asociala beteendet. Men detta kan anses springa fram på grund av en
felaktig eller utebliven socialisation under och som följd av dessa
betingelser. Enligt det djuppsykologiska betraktelsesättet utgör det
kriminella handlandet ett slags utlösning av hämmade behov och
därav orsakade spänningar. Men i
detta fall kan hämningarna likaledes betraktas som ett inlärningsfenomen under olyckliga förhållanden. Den sociologiska uppfattningen
slutligen gör för sin del direkt gällande, att ungdomsbrottsligheten
är en följd av en i och för sig normalt förlöpande men missriktad
inlärning i en bestämd miljö.
Men även vid de förebyggande
åtgärderna har man att göra med
ett uppfostringsproblem. De allmänpreventiva ingreppen måste i
första hand avse alla sådana förhållanden, som visat sig vara förknippande med eller utgöra hinder
264
för en god :.social inlärning». Men
samtidigt står det klart, att man
inte kan nöja sig med en sådan
allmän sanering. Varje ungdomsbrottslighetsfall är mer eller mindre
unikt, i det att socialisationen uteblivit eller varit otillräcklig i samband med faktorer, som kan kombineras med varandra på ett mycket varierat sätt. Man måste därför
noggrant följa alla sådana barn,
som är utsatta för kända ogynnsamma betingelser. En enda sådan
kan, om den är kraftig nog, må-
hända vara tillräcklig, men samma
verkan uppkommer kanske, när
det föreligger en anhopning av
många relativt obetydligt försämrade förutsättningar för en god
:.social inlärning». Endast ett uppmärksamt aktgivande på det individuella fallet kan därför ge något
så när betryggande garantier för
att man förmår handla i tid. Socialvårdens utformning i enlighet med
en sådan ståndpunkt är i princip
fullt möjlig och skulle säkert också
kunna bli mycket effektiv. Det gäller att se till, att de efter vars och
ens omständigheter erforderliga
betingelserna för socialisationsprocessen föreligger från början.
Till slut bör understrykas, att
också själva botandel av ungdomsbrottslighet är ett pedagogiskt problem. Det torde t. ex. inte finnas
några genvägar att socialisera en
före omhändertagandet helt opå-
verkad individ, dvs. en »naivt vanartig». Vad som inte skett tidigare,
måste nu äga rum med så mycket
större kraft och intensitet. Intagningstiden måste tillbringas i en
intim social omgivning av samma
slag, som det normalt utvecklade
barnet fått möta.
Det gäller härvid åter att ta lärdom av forskningens resultat. Av
stort intresse i detta sammanhang
är de experiment, som White och
Lippitt för ett par decennier sedan
utförde med tre slags miljöer, den
auktoritära med starkt tryck ovanifrån och stränga straff, den släpphänta eller låt-gå-utformade med
total avsaknad av ledning från lä-
rarens sida samt den demokratiska
med gemenskap och verklig ömsesidighet i kontakterna. De båda
amerikanska forskarna har för nå-
got år sedan gett en slutlig kommentar till sina resultat. Den demokratiska miljön kännetecknas
av på en gång fasthet i fråga om
nödvändig ordning och skälig hänsyn till andra samt inte desto
mindre av frihet för individen att
verkligen tillfredsställa sina behov
inom denna ram. Här påträffar vi
m. a. o. samma syn som hos vissa
av de tidigare nämnda sociologerna
och psykologerna, nämligen att en
förening av kärleksfull omtanke
och bestämdhet är det effektivaste
medlet att trygga en god socialisation.
Detta bör även gälla för uf-eleven
under hans omhändertagande. Därmed ställs stora krav inte minst på
själva anstaltspersonalen. Ty –
som det heter i ett av Hans Toch
utgivet kriminalpsykologiskt arbete
– ett enda tanklöst yttrande från
en oförståndig r~presentant för
denna personal kan förstöra vad
det tagit månader för andra att
bygga upp. Man kan här även erinra
sig slutorden i ett uppmärksammat tyskt arbete, »Grundprobleme
der Kriminalpädagogik» av Karl
Peters. Denne säger, att all pedagogik vilar på ett jag-du-förhållande, samt fortsätter: »Kriminalpedagogik ställer stora fordringar
på människorna, tjänstemän såväl
som bestraffade, på allmänheten i
lika hög grad som på den enskilde.
Pedagogik som uttryck för mänskligt beroende kräver av alla parter
åvägabringande av äkta mänskliga
relationer: kärlek.» Men man får å
andra sidan inte glömma, att det
här naturligtvis inte är fråga om
reservationslös efterlåtenhet. Givandet måste bli ömsesidigt. Den tuffe
ungdomsbrottslingen är inte mäktig att skänka något tillbaka, förrän
han likt småbarnet försatts i en
beroendesituation av den art, att
t. o. m. tillfredsställandet av hans
kroppsliga behov blir avhängigt av
omgivningen. Först då kan han
uppleva andra människor som källan till sin egen lust och glädje,
och först då kan han i ljuset härav
så småningom börja känna tack- 265
samhet och ställa krav på sitt eget
beteende för att få behålla den vänlighet och omtanke, som han mött.
Socialisationen är en uppfostringsprocess och som sådan – enligt
Peters’ uttryckssätt – ett skeende
i ett mänskligt jag-du-förhållande.
Eller – för att åter tala med 1700-
talets tunga – »människan blir
människa endast bland människor».
Därmed faller ett tungt ansvar
på framför allt föräldrar och lä-
rare. Men denna synpunkt får likväl inte överdrivas. I fråga om
många omständigheter kan ett enskilt föräldrapar faktiskt inte lastas. Sjukdom, fattigdom, dåliga bostadsförhållanden m. m. kan ofta
drabba en familj, utan att denna
själv kan göra mycket däråt. Försöken att bibringa ett barn en riktig uppfattning om samhällets krav
på olika punkter kan likaledes slå
slint, på grund av att den sociala
omgivningen i övrigt inte strävar
i samma riktning. Ansvaret faller
m. a. o. i hög grad på den enskilde
uppfostraren, men vad denne faktiskt förmår göra beror i väsentliga
hänseenden på vad samhället självt
med alla dess levande byggnadsstenar vill söka åstadkomma.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner