Undervisningstradition och studentrevolutionärer i Latinamerika


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UNDERVISNINGSTRADITION OCH
STUDENTREVOLUTIONÄRER I
LATINAMERIKA
KuLTUR ÄR ETT ord som mycket flitigt brukas i de latinamerikanska
länderna. Tack vare sin förfinade
kultur kunde Latinamerika ha all
anledning att känna sig överlägset
det i fråga om teknisk civilisation
så övermäktiga Förenta staterna,
menade kring sekelskiftet 1900 filosofen Rod6 och diktaren Dario,
själva två av den latinamerikanska kulturens mest representativa
namn. Individernas kulturella nivå
har i Latinamerika också i alldeles
ovanligt hög grad bestämt deras
placering på den sociala rangskalan. Kulturella och akademiska meriter är i sin tur i Latinamerika intimt förenade. En akademisk lärare
åtnjuter som regel stor social prestige och en del akademiska titlar
som det mexikanska licenciado,
ung. jur. kand., hör till de mycket
få titlar som brukar ymnigt och inställsamt användas i dagligt tal. I
Latinamerika rekryterar ansedda
akademiker och vetenskapsmän
statsrådsposter o. dyl. i en omfattning som förefaller nästan enastå-
ende. Utan tvivel bottnar latinamerikanarnas höga uppskattning av
de kulturella värdena liksom, är
Av docent MAGNUS MÖRNER
man lockad att säga, deras överskattning av akademiska meriter i
det sorgliga faktum att ett visst
mått av kultur och boklig bildning
alltjämt är ett privilegium för en
mycket liten del av de latinamerikanska ländernas befolkning. Mot
teoretiserande intellektualism och
förfinad kultur hos ett fåtal kontrasterar alltjämt i de flesta länderna okunnighet och efterblivenhet hos folkflertalet. De problem
som skillnaderna i fråga om skolbildning medför måste också te sig
särskilt centrala i länder där ungdomen utgör ett så dominerande
befolkningsinslag som i Latinamerika. Inte mindre än 41,8% av Brasiliens invånare är under 15 år (i
Sverige 23,5%). I exempelvis Venezuela är 70% av befolkningen
under 30 år gammal. De latinamerikanska bildningsidealen och Ulldervisningsproblemen brukar i allmänhet avfärdas som en direkt
följd av förhållandena under kolonialtiden. Att göra bildningen boklig och exklusiv, att hålla folket
nere i grov okunnighet, var enligt
Mariåtegui, en av Latinamerikas
radikalaste samhällstänkare, vad
Spanien direkt åsyftat och uppnått
i sitt imperium. Men den latinamerikanska undervisningstraditionen
är ett mera komplicerat kapitel än
så.
Det var kyrkan som från begynnelsen stod för all undervisning,
man kan nästan säga, all kulturell
verksamhet överhuvudtaget i de
spanska och portugisiska kolonierna i Amerika och det anmärkningsvärda var att kyrkans representanter genast gjorde stora ansträngningar att inte bara omvända utan också undervisa indianerna, att genom undervisning
göra dem till samhällsmedborgare.
Men missionärer och lärare kunde
omöjligen räcka till och så små-
ningom svalnade också kyrkans
iver för massundervisning. Kungliga dekret om att undervisning i
spanska skulle förekomma i varje
indianby förblev uttryck för
fromma önskningar snarare än för
realiteter. Men i en del av de större
städerna inrättades indianskolor
som var långtifrån betydelselösa.
En nära släkting till kejsar Karl V
ledde i staden Mexico en sådan
skola i mer än 40 år, där indianer
både fick yrkesutbildning och
lärde sig att läsa och skriva. Man
gjorde också försök med högre undervisning för indianer i avsikt att
skapa en kulturell elit som skulle
kunna hjälpa till med kristnandet
och civiliserandet av den indianska
massan. 60 indianynglingar av
hövdingasläkt samlades 1536 i ett
internat i staden Mexico för att un- 373
dervisas i latin, retorik, logik, filosofi, musik och medicin av de
bästa lärare, ett par av dem från
Paris-universitetet. De optimistiska förhoppningar som knutits
till experimentet kom dock knappast att infrias även om eleverna
utan tvivel var receptiva. Inte heller indianflickorna glömdes bort av
de spanska undervisningsentusiasterna som öppnade särskilda skolor för dem. Också de unga halvblodens bildningsbehov uppmärksammades under 1500-talet i någon
mån som ett led i försöken att
hindra att dessa ofta rotlösa element blev vagabonder. Med tiden
blev emellertid de maktägandes inställning till frågan om undervisning för de lägre befolkningsskikten en annan. Fruktan för medtävlan från lågbördiga element, i synnerhet sådana av annan ras, gjorde
att halvbloden under 1700-talet enligt en del reglementen var utestängda från högre undervisning.
Att denna rasbarriär i alla fall gick
att genombryta visar ecuatorianen
Espejo, som trots att fadern var
indian och modern mulattska tog
akademisk grad och blev en av sin
tids främsta intellektuella i Latinamerika. Allt motstånd som han
rönt från de privilegierades sida
gjorde honom emellertid också
samtidigt bitter och upprorisk mot
det bestående.
I det väsentliga fick alltså det
koloniala undervisningssystemet
en aristokratisk prägel. All högre
skolundervisning försiggick i kyrk- 374
lig regi. Det var de talrika och välskötta jesuitkollegierna som fram
till jesuiternas utdrivande (Brasilien 1759, Spanskamerika 1767)
framförallt stod för denna undervisning som utgjorde en direkt inledning till universitetsstudierna.
Det hade inte dröjt länge förrän
spanjorerna begåvat Nya världen
med dess första universitet. Universitetet i Santo Domingo (Ciudad Trujillo) brukar med förklarlig stolthet hänvisa till en påvebulla av 1538 som gav den dominikanska klosterskolan där namn
och värdighet av universitet. De
första egentliga universiteten var
dock de i staden Mexico och i Lima
(Peru), vilka bägge upprättades av
Karl V 1551. De liksom övriga under kolonialtiden grundade större
universitet (ytterligare 6) hade det
frejdade universitetet i Salamanca
till nära förebild och skulle framförallt tjäna till att utbilda teologer och ämbetsmän. De vita i
Spanskamerika skulle alltså slippa
att skicka hem sina för dessa banor destinerade söner den långa
vägen till moderlandet, vilket däremot fäderna i Brasilien måste
göra. Det var Coimbra som fick ta
emot studenterna från Brasilien.
Universiteten i Spanskamerika
åtnjöt viss autonomi och den av
fakulteternas ledamÖter och andra
graduerade akademiker valde rektorn hade hög rang (en väsentlig
sak på denna tid) och polisjurisdiktion över alla som undervisade
eller studerade vid universitetet.
Stor social prestige kom också lä-
rarna till del, som i regel undervisade blott på deltid samtidigt som
de beklädde ofta höga kyrkliga eller administrativa poster. Att universitetslärarens verksamhet inte
utgjort ett yrke utan en fin bisyssla har blivit till en tradition i
latinamerikanskt universitetsväsen.
Att doktorera var en mycket dyr
affär men så blev också de nya
doktorerna föremål för ceremonier
som inte lämnade något övrigt att
önska i fråga om pompa. Alla studenter måste först studera filosofi
(vilket inkluderade också latin,
matematik och aristotelisk naturvetenskap) innan de valde endera
juridik, teologi eller medicin, av
vilka dock den sistnämnda fakulteten hade mindre anseende och
därför var mindre lockande. Missionärernas behov av undervisning
i indianspråken tillgodosågs anmärkningsvärt nog också på universitetens kursplaner. Det fanns
professurer i både quechua och nå-
huatl.
Att det för de studenter som låg
vid universitet främst gällde att
lära in utantilläxor och att kunna
föra diskussioner som tillfredsställde både logiska och retoriska
anspråk har ofta brukat framhä-
vas men var naturligtvis inte nå-
got som speciellt utmärkte just de
spanskamerikanska universiteten
vid denna tid. Vad som däremot
tidigare inte tillräckligt observerats var att universiteten liksom
det kulturella livet överhuvudtaget
,också i Spanskamerika under 1700-
talet starkt påverkades av upplysningstidens ideer. Cartesius och
Newton hade mot slutet av 1700-
talet hunnit skjuta Aristoteles i
bakgrunden när det gällde den
världsbild som de spanskamedkanska universiteten förmedlade.
För närvarande har en del historikers betonande av upplysningstidens förändringar inom de koloniala universiteten under 1700-talet emellertid formulerats så pass
kraftigt att varningar mot över- -drifter kan vara på sin plats. Upplysningstiden har nämligen i Latinamerika sannolikt kommit betydligt mera till synes utanför de
alltjämt kyrkdominerade universiteten. Lärda sällskap med praktiskt reformsyfte, de s. k. Sociedades Economicas de Amigos del.
Pais spelade liksom i Spanien stor
roll när det gällde att sprida en
världsligt inriktad kultur. Naturvetenskapen började frigöra sig frän
den teologisk-filosofiska tvångströ-
jan och genom kontakt med utländska vetenskapsmän – Linne
och andra svenska lärde hade t. ex.
brevvänner i Latinamerika, Alexander v. Humboldt och en del
andra utlänningar tilläts mot slutet av kolonialtiden att bege sig dit
-’- fick den lärda eliten i kolonierna värdefull stimulans. Att de
radikalare upplysningsmännens
skrifter kvarstod på index hindrade ingalunda att de flitigt lästes.
Den unge Bolivar erhöll således en
mycket personligt präglad uppfost- 375
ran där Rousseaus, Voltaires och
Montesquieus läror stod i centrum.
Det var knappast brist på folk
med akademisk utbildning som
försvårade uppbyggnaden av de
nya staterna efter de förhärjande
självständighetskrigen på 1810-talet. Snarare har man den känslan
att alla de ivriga akademiker som
fyllde de nyskapade kongresserna
och ministerierna genom sin alltför teoretiska syn på de politiska
problemen gjorde åtskilligt för att
försvåra vettiga praktiska lösningar och alltså beredde väg för
råbarkade och principlösa diktatorer. Universiteten förföll på många
håll men särskilt den juridiska banan behöll all sin traditionella
glans och juristerna lånade sig
gärna till att skriva ihop rent utopiska konstitutioner. Att t. ex. allmän rösträtt inte kunde bli annat
än en chimär i länder där kanske
90% av befolkningen var analfabeter var givet. Folkundervisningen om möjligt försämrades på
sina håll när de häftiga fejderna
mellan liberaler och klerikala så-
som i Mexico på 1830-talet gick ut
över de kyrkliga samfundens skolor. Att undervisningen på alla stadier efterhand borde sekulariseras
var emellertid något som de flesta
av tidens förkämpar för en förbättrad undervisning var ense om.
Ett statsuniversitet av en modernare typ inrättades i Chile 1842,
som till på köpet anförtroddes kontrollen över hela undervisningsvä-
sendet. Universitetet fick den lärde
376
venezolanen Andres Bello till sin
förste rektor. Denne store humanist av engelsk liberal typ var fullt
medveten om att det inte räckte
med att utbilda en liten kulturell
elit men ansåg att undervisningen
måste anpassas efter det rådande
samhällssystemet och att boklig
kunskap för den stora massan
ännu var en utopi. En djärvare syn
på möjligheterna till folkundervisning företräddes av hans unge
samtida i Chile, den landsflyktige
argentinaren Sarmiento, en dynamisk natur, själv autodidakt, som
satte igång att utbilda folkskollä-
rare i Chiles första folkskoleseminarium. Beviset på att han hade
rätt i sina förhoppningar trodde
sig Sarmiento finna i Förenta staterna. När han 1868 återvände därifrån till Argentina för att bli dess
president skall han ha yttrat: »Jag
kommer från ett land där undervisning är allt, där undervisning
skapat sann demokrati och gjort
raser och samhällsklasser j ämbördiga.» Beundran för vad undervisning i utlandet åstadkommit kunde
hos en del latinamerikanska reformvänner ta sig patetiska, rentav
förnedrande uttryck, som när argentinaren Alberdi proklamerade
att en enda utländsk immigrant
kunde lära argentinarna mer än
många böcker i filosofi. En latinamerikansk pedagog som emellertid gjorde en storartad insats för
att självständigt omsätta i praktik
den nya pedagogikens erfarenheter
var uruguayaren Pedro Jose Varela, som fram till en för tidig död
1879 hann lägga grunden till sitt
lands i Latinamerika sällsynt goda
undervisningsväsen. Han ägnade
sig framförallt åt primärundervisningen och lyckades i stort sett
driva igenom sina principer att undervisningen skulle vara kostnadsfri, obligatorisk (analfabetismen
är dock ännu inte helt utrotad i
Uruguay), sekulär (lagfäst 1909)
och utan åtskillnad mellan könen.
Under 1800-talets sista årtionden var de flesta försök som i Latinamerika gjordes för att reformera undervisningsväsendet genomsyrade av positivismens ideer,
den filosofiska riktningen på modet. Positivisterna, för vilka de materiella framstegen stod i centrum,
vände sig med kraft mot det klerikala inflytandet inom undervisningen och ansåg att särskilt naturvetenskapen borde främjas. På
sekundärstadiet borde de rent humanistiska ämnena i stället maka
åt sig. De klassiska språken,
främst latinet, trängdes tillbaka
till förmån för modersmålet. Positivisterna följde emellertid i ett avseende i stort sett den latinamerikanska undervisningstraditionen.
De var nämligen framförallt angelägna om att få fram en elit. I Brasilien avskaffade den positivistiske
undervisningsministern efter kejsardömets fall 1889 primärskoltvånget (givetvis aldrig i realiteten
upprätthållet) och den federala regeringen behöll endast den högre
undervisningen under sin kontroll
l
medan primärundervisningen anförtroddes delstaterna. I Mexico
skapade positivisten Gabino Barreda, en advokat som blivit läkare,
en modell för den reformerade
sekundärundervisningen, Escuela
Nacional Preparatoria, som skulle
ge en allsidig grund för vidare utbildning. Ett samlat statsuniversitet, i stället för det gamla koloniala
som sedan 1830-talet mestadels varit stängt, upprättades i Mexico
1910 tack vare en annan positivist,
Justo Sierra. Hur pass central
plats som undervisningsfrågorna i
flera latinamerikanska länder under senare hälften av 1800-talet ansågs intaga visas redan av det faktum att mer än en president nådde
denna post via chefskap för undervisningsministeriet, och det blev
på de flesta håll en accepterad
princip att staten skulle i detalj
kontrollera och i största utsträckning centraldirigera all undervisning. Men trots alla statliga strä-
vanden, trots en allt allmännare
insikt om att inte bara humaniora
och juridik utan också naturvetenskap och praktisk yrkesutbildning
borde uppmärksammas, trots allt
detta återstod ännu vid slutet av
1800-talet många av de drag som
alltsedan kolonialtiden främst
gjort undervisningen till ett privilegium för de mycket få och bara
tillgodosett ett par yrkesbanor
bland många.
Analfabetismen var överallt svår
att få bukt med. I Chile hade analfabeterna 1854 uppgått till drygt
377
86% av befolkningen, 1885 hade
man efter stora ansträngningar
pressat ned deras andel till 71%
men ännu 1920 utgjorde de hälften
av befolkningen. Då var ändå Chile
ett av de latinamerikanska länder
som lagt ned mest möda på primärundervisningen. sekundärundervisningen var fortfarande i
första rummet en inkörsport till de
akademiska studierna och hade på
de flesta håll alltjämt en övervä-
gande humanistisk och teoretisk
karaktär. Universiteten var alltjämt framförallt utbildningsanstalter för ämbetsmän och advokater
medan den kommersiella, tekniska
och även den pedagogiska och medicinska utbildningen var ringaktad. Det är karakteristiskt att i invandringsländerna, alltså särskilt
Argentina, Uruguay och Brasilien
den situationen uppstod att utlänningar kunde dominera det våldsamt expanderande ekonomiska livet under det att den inhemska eliten valde att i enlighet med traditionen i stället utöka byråkratien
eller att sälla sig till det alltid
oproportionerligt talrika advokatskrået.
Tiden kring första världskriget
medförde i undervisningens värld
liksom på andra områden av det
latinamerikanska samhällslivet en
radikalisering, en tendens att vilja
bryta med det förgångna. Det var
studenterna som själva kände sig
kallade att söka åstadkomma en
förändring. studentstrejken i C6rdoba, Argentina, 1918 med dess
378
krav på moderniserad undervisning kom att bilda epok. De argentinska studentledarna satte sig i
kontakt med studentorganisationer
i andra latinamerikanska länder
som var och en i sitt land bestormade myndigheterna med reformkrav. Vad man framförallt ville
var att studenterna skulle få möjlighet att välja mellan olika lärare
i samma ämne, att den obligatoriska undervisningen skulle nedskäras samt att representanter för
studentkåren skulle få medbestämmanderätt när det gällde universitetens administration. Det betänkliga med studenternas på flera håll
framgångsrika revolution var att
den strängt taget inte så mycket
förestavades av önskemål att effektivisera undervisningen som av
politiska strävanden. Universiteten
hade visserligen ibland utgjort
högborgar för närmast reaktionära
tänkesätt men det var inte mindre
klandervärt när t. ex. professorer
av studenterna tvingades att avgå
av rent politiska skäl. Universiteten blev skådeplats för politiska
kraftmätningar, också i bokstavligaste bemärkelse, eftersom t. ex.
polisinskridande mot strejkande
studenter ofta ledde till blodsutgjutelse. studentledarna blev
ibland utan övergång ledande persounager i den nationella politiken.
Att som studentrevolutionär kunna
svinga sig upp till posten som premierminister å la Fidel Castro på
Cuba representerar på så sätt nä-
got av ett latinamerikanskt studentideal. Huruvida dylika unga
teoretiker utan tidigare erfarenhet
av administration varit av godo i
det politiska livet är förvisso en
annan fråga. Det är värt att lägga
märke till att i de politiska fejderna studenter och arbetare ofta
uppträtt som vapenbröder. Redan
vid sekelskiftet hade i Peru den revolutionäre tänkaren Gonzåles
Prada uppmanat studenter och arbetare att förena sig mot reaktionens krafter och hans lärjunge.
den blivande chefen för apristapartiet, den entusiastiske studentledaren Haya de la Torre igångsatte
1921 de s. k. folkuniversitet i studentregi som avsäg att utbilda proletariatet för dess samhällsuppgift.
Det intressanta och väsentliga
har emellertid varit att universitetsstudenterna själva i allt större
utsträckning kommit att rekryteras från samhällets bredare skikt,
lägre medelklass och även arbetarklass. Särskilt markant har denna
utveckling naturligtvis varit vid
statsuniversiteten medan de privata, ofta konfessionella universitet, som under senare tid tillkommit, i stor utsträckning tagit hand
om de högre skiktens ungdom som
haft råd att betala deras terminsavgifter. I detta sammanhang bör
också några ord tilläggas om den
stora betydelse som akademiska
studier utomlands alltid haft för
latinamerikansk ungdom. Förr i
världen har emellertid detta varit
ett privilegium för rikemanssöner
försåvitt det inte gällt en eller annan exilerad student som passat på
att bedriva studier utomlands när
han i alla fall inte kunnat göra det
hemma. Numera försöker man
emellertid på sina håll, i samverkan med utländska eller internationella organ, ge även mindre bemedlade studenter chans till utrikes studier. I Colombia hade jag
tillfälle att lära känna det system
som tillämpades av den s. k. Fondo
Universitario, som utdelade studielån för detta speciella syfte till särskilt meriterade ungdomar, vilka
inte behövde börja amortera förrän
de redan på grundval av studierna,
hunnit uppnå en relativt god inkomst. I vilket fall som helst kan
dock studier utomlands endast
komma i fråga för en kvantitativt
sett försvinnande liten minoritet
studenter.
Den ökade tillströmningen till
universiteten gjorde sig starkt gällande redan före Första världskriget men är framförallt karakteristisk för de senaste årtiondena. Antalet studenter vid Buenos Aires’
universitet femdubblades mellan
1890 och 1915 till 4 600. För närvarande är emellertid dess studenter nära tio gånger så många, enligt uppgift 41 300. Ungefär en
tredjedel av Argentinas studenter
är f. n. flickor, något som inte är
enastående i Latinamerika även
om andelen i de flesta länder är
lägre. I Lima hade det gamla San
Mareosuniversitetet vid sekelskiftet
1900 bara ca l 000 studenter. Se- 379
dan dess har i Lima också ett katolskt universitet tillkommit. Mellan 1940 och 1950 har dessa bägge
peruanska universitet fått sitt studentantal ökat från 2 000 till
11 000. Jag har själv vid San Mareos haft tillfälle att något sätta mig
in i de problem som den enorma
studenttillströmningen och studenternas brist på kulturell bakgrund
ovillkorligen skapar. Där som på
de flesta andra håll lever studenterna utanför universitetet, ofta i
mycket små omständigheter, och
det är inte så underligt att de i alla
politiska sammanhang så gott som
mangrant företräder olika vänsterriktningar.
studenternas idealitet och kampvilja har utan minsta tvivel i det
moderna Latinamerika varit en
storartad tillgång i kampen mot
diktaturen. Inte så sällan har de
f. ö. i denna kamp stridit sida vid
sida med sina lärare. Diktatorerna
har svarat med att indra universitetens i regel noga fixerade rätt till
viss autonomi, avskedat politiskt
misshagliga lärare en masse (Peron avskedade under loppet av l
kvartal 1946 nära 2 f3 av den akademiska lärarkåren) och stoppat
studentledarna i fängelse. Men till
slut har kanske studenterna triumferat såsom i Venezuela efter Perez Jimenez’ fall 1958 och på Cuba
efter Batistas 1959. Dessa dramatiska insatser som inte precis motsvarar våra föreställningar om studentpolitik, har gjort sitt till för
att s. a. s. legitimera studentin- 380
blandningen i den nationella politiken. Och studenternas frihetskärlek som hos de flesta varit uppriktig, har blivit en tacksam täckmantel för kommunistisk infiltration.
De sorglustiga spektakel som
ackompanjerade vicepresident
Nixon’s Latinamerika-resa var åtminstone delvis kommunistinspirerade. Allvarligare är det emellertid när kommunistiskt inflytande
börjar inkräkta på ungdomens traditionella andliga frihetsideal. I ett
nummer av den tidning som utges
av studentkåren vid Caracas-universitetet, vilket råkade komma i
mina händer vid tiden för Pasternak-affären, uttalade en rad intervjuade en samstämmig åsikt, att
en diktare inte skulle ha lov att avvika från normerna i det samhälle
där han verkade.
Politiseringen är förövrigt inte
inskränkt till universiteten. De
ungdomar som motsvarar våra
gymnasister är i regel i allra
högsta grad politiskt medvetna och
organiserade. I gatukravaller är de
endast alltför aktiva och skoldisciplinen har naturligtvis blivit lidande på de brådmogna elevernas
politiserande. Lärarna själva saknar emellertid inte heller lust att
politisera. Får man tro en observatör av förhållandena i Venezuela
skall särskilt kommunisterna ha
dragit nytta av det faktum att de
flesta sekundärskollärare, eftersom lärarutbildningen vid det viktigaste seminariet är kostnadsfri,
kommer från fattigare befolkningsskikt och därför är vänsterorienterade.
Att undervisningen överhuvudtaget borde inympa en speciell
samhällsuppfattning är en princip
som kom att lagfästas i ett latinamerikanskt land, nämligen Mexico. Den paragraf som handlar om
undervisningen (§ 3) i den ”konstitution som tillkom under den stora
revolutionen på 1910-talet fick
nämligen 1934 en ny och extrem
avfattning. Det hette att >den undervisning som meddelas av staten
– (dvs. all undervisning på primär- och sekundärstadierna liksom folkskoleseminarierna)
skall vara socialistisk och förutom
att den utesluter varje religiös
doktrin skall den bekämpa fanatism och fördomar:.. Skolan bör
alltså tjäna till att hos ungdomen
»inplanta en rationell och exakt
föreställning om universum och
samhälleb. Men det är också karakteristiskt att denna djärvt utbasunerade doktrin såsmåningom
till stor del strandat på en katolsk
folkmajoritets passiva motstånd
och paragrafen fick 1946 återigen
en betydligt mindre utmanande avfattning. Däremot har undervisningens karaktär överallt i Latinamerika under 1900-talet antagit
en starkt nationalistisk prägel. I
immigrationsländerna har detta
varit särskilt välförståeligt mot
bakgrund av tidigare pedagoggenerationers ofta måttlösa beundran
för utländska förebilder och som
ett medel att assimilera invandrarnas barn. De egna skolor, som
tyska eller andra immigranter
upprättat för sina barn i distrikt
där annan offentlig undervisning
saknats kom ocksa att med tiden
framstå som ur nationell synpunkt
mycket menliga. Argentinaren Ricardo Rojas, författaren till en ytterligt apologetisk biografi över
nationalhjälten San Martin och på
sin tid rektor för Buenos Aires.’
universitet, har varit en särskilt
vältalig förespråkare för en nationalistiskt utformad undervisning.
statsmakten har i allt högre
grad insett sitt ansvar i fråga om
undervisningen och en relativt stor
andel brukar på nationalbudgeterna reserveras för undervisningsärendena. I Mexico står de rentav
för den största utgiftsposten på
budgeten. Invånarna i Costa Rica
har länge brukat yvas över att det
i deras land finns mer skollärare
än soldater. Där och på andra håll
har emellertid sociala utgifter
kommit att överflygla de rent edukatoriska. Alltjämt är det dock i
flera stater de oproportionerligt
höga militärutgifterna som framförallt hindrar undervisningsvä-
sendet från att få en större andel
av statens i Latinamerika oftast
ganska blygsamma kaka. I flera
latinamerikanska länder torde det
inte minst ha varit den högre undervisningen som kunnat påräkna
statens intresse och stöd.
Under 1900-talet har universiteten i Latinamerika undan för undan utökats med nya fakulteter,
27-60164076 Svensk Tidskrift H. 7 1960
381
ekonomiska, tekniska, biokemiska,
statsvetenskapliga, fakulteter för
tandläkare respektive veterinärer
och inte minst pedagogiska fakulteter som är direkt avsedda för utbildning av sekundärskolelärare.
Ibland är det redan existerande anstalter för högre utbildning som
t. ex. i Brasilien omsider förenats
för att bilda ett universitet. Det var
så sent som 1930 som Brasilien på
så sätt fick sitt första universitet.
Ett naturligt uttryck både för universitetstanken och universitetens
expansion har varit tillkomsten av
särskilda universitetsstäder, i allmänhet belägna i utkanten av den
huvudstad eller annan stad där
universitetet vuxit fram. Den mexikanska universitetsstadens monumentala utformning är välkänd.
Själv fann jag kanske den hypermoderna universitetsstaden i Caracas särskilt tilltalande. Man får,
när det gäller universiteten i Latinamerika komma ihåg att de i
regel endast erbjuder möjligheter
till akademiska studier på lägre
nivå, fram till en ämbetsexamen.
Man räknar alltså inte med vad
som skulle motsvara :.graduate
studies:. i Förenta staterna. Därmed är emellertid inte sagt att inte
en del latinamerikanska universitetsinstitutioner skulle utgöra
centra för mycket kvalificerad
forskning. I själva verket har till
de latinamerikanska universiteten
knutna forskare inom t. ex. medicinen förvärvat ett mycket gott internationellt anseende. Det finns
382
emellertid också många undervisningsanstalter på akademisk nivå
som stannat utanför universitetsorganisationen liksom det också
finns mer än ett »universitet» som
av universitet har föga mer än
namnet. Ett specialfall inom den
akademiska världen är det berömda Santa Maria-universitetet i
Santiago de Chile, grundat 1926.
Det är inte den Heliga Jungfrun
utan en chilensk miljonär med
detta namn, efter vilken det uppkallats. Elevernas studier är kostnadsfria, delvis är de ihterner, och
den tekniska utbildning som ges
är så eftertraktad att urvalet kan
ske efter mycket sträng gallring.
Liksom Instituto Tecnol6gico i
Monterrey i Mexico representerar
Santa Maria-universitetet en akademisk utbildning som direkt tar
sikte på industrialismens epok.
Också i fråga om sekundärundervisningen har under senare tid
såväl en ökning av elevantalet som
ett ökat hänsynstagande till det
praktiska livets krav gjort sig gällande. I Brasilien ökade elevantalet i sekundärskolorna med ca 50%
mellan 1933 och 1950. I Chile, där
befolkningsökningen mellan 1940
och 1954 uppgick till 20%, ökade
samma elevkategori med inte mindre än 122%. Men ändå är det bara
10% av primärskolans elever som
i Chile fortsätter till sekundärskolan. I flertalet latinamerikanska
länder är denna disproportion än
mer markant – vartill kommer
andelen sådana barn som överhuvudtaget inte fullgör någon skolgång.
Utländska förebilder satte i regel
sin prägel på de latinamerikanska
sekundärskolorna. Det var framförallt de franska lyceerna som efterbildades. Vid sidan av de inhemska fanns och finns alltjämt i
Latinamerika åtskilliga sekundärskolor som är fransk-, engelsk- eller tyskspråkiga privatskolor. De
måste numera i regel noga rätta sig
efter statens direktiv i fråga om
kursplaner o. dyl. men utövar ofta
större dragningskraft på den latinamerikanska eliten än de inhemska. Vid sidan av de allmänna
sekundärskolorna har naturligtvis
också i Latinamerika i enlighet
med tidens krav allehanda fackskolor vuxit upp liksom olika anstalter för utbildning för manuella yrken. Det enorma behovet av
läroanstalter för specialiserad yrkesutbildning är emellertid ännu
inte på långa vägar tillgodosett.
De svårigheter som primärundervisningen i Latinamerika haft
att övervinna har varit oerhörda.
Om man tänker på att i Europa
Portugal, där skoltvång infördes
1911, alltjämt har en befolkning
som till 40% består av analfabeter, (år man också en någorlunda
rättvis måttstock på vad som i Latinamerika dock uträttats. I Mexico är visserligen alltjämt nära
hälften av befolkningen analfabeter men i det närmaste 2 f3 av de
skolpliktiga barnen åtnjuter i alla
fall primärundervisning. Det är
den oerhört snabba befolkningsökningen som gör det särskilt svårt
för myndigheterna att i relativa tal
tränga analfabetismen tillbaka. Bakom de redan uppnådda, i och för
sig blygsamma resultaten ligger i
själva verket ganska märkliga alfabetiseringskampanj er. Ambulerande grupper av pedagoger och
socialvårdare, de s. k. misiones culturales, började på 1920-talet genomkorsa Mexico, sätta upp skolor, utvälja och snabbutbilda lä-
rare och lägga upp skolväsendet i
orten med särskild hänsyn till de
speciella lokala behoven. Också de
permanenta folkskoleseminarierna
i Mexico lägger stor vikt vid att de
kommande lärarna skall kunna
hjälpa till med att lösa praktiska
samhällsproblem. Många primärskolelärare på den mexikanska
landsbygden har utan tvivel gjort
beundransvärda insatser men de är
illa avlönade. När jag besökte
Mexico förra året pågick just en
lärarstrejk och undervisningsministeriets entre var dygn i sträck
fylld av lärare som vägrade att
flytta på sig förrän deras sak verkligen upptagits till behandling.
När det gäller att bedöma analfabetismens utbredning har frågan
huruvida skoltvång är dekreterat i
ett land faktiskt ingen som helst
betydelse. El Salvador införde skoltvång redan 1833 men alltjämt är
ca 60% av befolkningen analfabeter. Också på Haiti som alltjämt
har ca 90% analfabeter, gäller på
papperet skoltvång ända upp till 14
383
års ålder! Det går ju aldrig att
tvinga barn till skolan om de i stället är tvungna och har någon möjlighet att genom sitt förvärvsarbete i någon mån lindra sina föräldrars och sin egen materiella
nöd.
I de flesta latinamerikanska länder ligger procenten analfabeter
sannolikt mellan 30 och 60, med
högre andel för kvinnor än för
män. I Argentina och Uruguay är
emellertid procenten ytterst låg
och även på Cuba och i Chile rör
den sig knappast om mer än ca 20.
statistiken är emellertid svår att
utarbeta och därför opålitlig. Ur
allmänkulturell synpunkt kan f. ö.
utbredningen av semianalfabetism,
som är ännu svårare att få ett mått
på, vara nästan lika allvarlig. Speciella problem uppställer givetvis
undervisningen hos den infödings- ·
befolkning som bevarat indianskt
språk och indianska sedvänjor.
Både nationella och internationella
organ arbetar dock på att genom
en för infödingarna särskilt avpassad undervisning söka inlemma
dem i samhället. På flera håll
fungerar primärskolor med infödda lärare som meddelar undervisning på vederbörande indianspråk. De pedagoger som förordat
denna metod anser att den spanska
som indianerna såsmåningom får
lära sig med direkt utgångspunkt
i modersmålet blir bättre och klarare än om de genast tvingades att
på en gång inlära både nya begrepp och nya ord.
384
Det är i allra högsta grad svårt
att generalisera när det gäller att
försöka sammanfatta vad strävandena till förbättrad undervisning
hittills åstadkommit i Latinamerika. De olika länderna skiljer sig
ju så avsevärt från varandra. överallt har emellertid medelklassens
mycket påtagliga kvantitativa expansion haft ett mycket intimt
samband med förbättrad och utökad undervisning särskilt på sekundärstadiet. En viss måttstock
kan man också finna i t. ex. tidningscirkulationen. Medan det i
Sverige köps en daglig tidning på
2 invånare är det i Argentina 6, i
Mexico 15 och i Brasilien 20 personer per försålt tidningsexemplar.
Mot bakgrund av dagens ekonomiska problem kan man inte
komma ifrån att förbättrad primärundervisning, särskilt för
landsbygdens befolkning, är en direkt förutsättning för ett stabilare
och sundare näringsliv med högre
levnadsstandard för Latinamerikas
folkflertal. Det gäller naturligtvis
då en primärskola som inte bara
tar itu med läsning, skrivning och
räkning utan också förmedlar ett
avsevärt mått av praktiskt användbar samhällskunskap. Samtidigt
går det knappast att åstadkomma
en verldig uppryckning av undervisningen utan att investera avsevärt mera kapital i något som bara
ger utdelning på längre sikt och
hela tiden har man dessutom att
räkna med den f. n. så snabba befolkningsökningen. Men man får
hoppas att det i Latinamerika inte
skall bli frågan om en circulus viciosus mellan brist på ekonomiska
resurser och brist på den utbildning som krävs för att åstadkomma dem. Det gäller att i stället få till stånd en växelverkan mellan förbättrad undervisning och
förbättrad ekonomi. Undervisningen på alla stadier är under
alla förhållanden något absolut
centralt i latinamerikansk samhällsproblematik. I ett område som
Latinamerika, där de yngre årskullarna utgör befolkningens helt dominerande inslag, står och faller
samhället med vad den för förvärvsarbete just mogna generationen kan och hinner uträtta.