Print Friendly

Ulf Kristersson; Sverige och Sydafrika

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ULF KRISTERSSON:
Sverige och Sydafrika
Vart tog det principiella ställningstagandet vägen sedan formalisterna inom (s) gav upp och
anslöt sig till pragmatikernas
linje i frågan om sydafrika-bojkott? Skall vi ta ställning till ”graden av helvete” i totati/ära stater
eller skall vi hävda konsekvens?
Att bojkotta och försöka isolera en regim är att bortse från
våra möjligheter och vårt ansvar
att påverka den, att stödja dem
som lider under den, att vi svär
oss fria från vad som händer där
och att vi nöjer oss med att göra
högtravande deklarationer för
inrikespolitiskt bruk.
Ekon stud Ulf Kristersson är
ledamot av MUFs förbundsstyrelse.
D
en12mars i år kulminerade den
svenska Sydafrika-debatten för
den här gången. Då bestämde sig
regeringen för att lägga en proposition
om en ensidig svensk bojkottaktion eller
-som prop 1986/ 87:110 heter- ”om
förbud mot handel med Sydafrika och
Namibia”.
Beslutsångesten i sydafrikafrågan var
stor och uppfattningarna inom socialdemokratin både splittrade och från tid
till annan högst varierade. Den ursprungliga hållningen bland ledande socialdemokrater – däribland statsminister
Ingvar Carlsson – var som bekant att
Sverige skall agera i enlighet med beslut i
FN:s säkerhetsråd, hålla sig till GATTavtalet och gå på den traditionella Undenlinjen.
I intervjuer (fT 86-07-23 resp SvD
86-07-24) försvarar statsministern sin
och regeringens ovilja att gå opinionen till
mötes: ”Sverige håller fast vid att inte införa handelsbojkott mot Sydafrika.
Apartheidsystemet kommer att bryta
samman ändå. Det är så brutalt att det
gräver sin egen grav …”och ”Till skillnad
från Norge och Danmark är Sverige neutralt och kan inte bryta mot internationell
rätt och det internationella handelsavtalet
GATT.” Aktuellt i politiken (nr 15/86)
skriver förklarande att ”Respekten för
ingångna internationella avtal är ytterligare en del i svensk utrikespolitik. I det s k
GATT-avtalet förbinder vi oss att inte gå
in i handelssanktioner som inte är beslutade av FN:s säkerhetsråd.”
Bland ledande socialdemokrater fanns
två olika inriktningar som visserligen bå-
da kom till samma slutsats – ingen .ensidig svensk bojkott – men utifrån två helt
skilda synsätt. Den ena falangen, ”formalisterna”, representerades främst av statsminister Carlsson och höll alltså hårt på
svensk bundenhet till avtal och till internationell och svensk praxis. Den andra,
”pragmatikerna”, återfanns främst inom
fackföreningsrörelsen och bland några
socialdemokratiska fritänkare. Dessa betraktade problemen utifrån ett strikt konsekvensperspektiv-vilket är det sannolika resultatet av en svensk aktion? Helt
naturligt såg många inom LO att en av
följderna blir hotade jobb inom vissa
svenska industrier. Andra frågade sig på
vilket vis Sydafrika och svarta sydafrikaner kommer att påverkas – vilka gynnas
av en svensk aktion?
Det skulle innebära en svensk internationell policy att acceptera överenskomna spelregler endast om resultatetfaller oss i smaken.
Den vita sydafrikanska parlamentsledamoten Helen Suzman, som arbetar
emot apartheidregimen, skrev i Wall Street Journal (86-08-11) om den bekväma
sits som utländska sydafrikadebattörer
sitter i: ”Sanctions, we hear, are a moral
issue. You bet. The issue is the morality of
striking political and moral postures from
the safety of Capitol Hill and Georgetown, at the risk of other people’s lives
and livelihoods.”
I en DN-debattartikel (86-09-15) skriver Metallordföranden Leif Blomberg:
”Synen på en avveckling av de svenska
bolagen i Sydafrika har tidvis i debatten
framställts som något av det avgörande
moraliska ställningstagandet. Avvecklingen har nästan blivit ett mål i sig. Denna
sammanblandning av mål och medel har
461
varit möjlig genom att ingen har preciserat vad avvecklingskravet egentligen avser. Frågan har viftats bort som teknikaliteter som regeringen får ta hand om sedan
det principiella beslutet väl har fattats.”
Formalister och pragmatiker i otakt
Så länge både formalister och pragmatiker kom till samma slutsats vållade detta
inget större problem för socialdemokratin. Motståndarna var istället bojkottivrande folk – och centerpartister. Dessa i
sällskap med kända kyrkaföreträdare och
andra kulturpersonligheter bedrev en
lyckosam kampanj för att något måste gö-
ras. Som vanligt i dessa sammanhang utmålas de som inte accepterar den allra
mest utpräglat populistiska ”handlingskraften” som motståndare till själva sakfrågan, i detta fall naturligtvis som apartheidregimens svenska hejdukar.
Den massmedialt och kortsiktigt något
otacksamma hållningen är inget nytt för
ett parti som Moderata Samlingspartiet,
även om partiet har hanterat sådana situationer med varierande framgång. Däremot var situationen fullständigt främmande för ovana socialdemokrater.
Plötsligt marscherade rörelsen i ordentlig
otakt med en opinion i känslovall, en opinion som ville ha moraliska markeringar
istället för formella ursäkter.
Den tidigare så rejäle Ingvar Carlsson
representerade plötsligt handelsförlamning, okänslighet och beslutsoförmåga.
Enligt argsinta kritiker stod han dessutom
som en representant för en snävt svensk,
egoistisk utrikespolitik. Inom den egna
rörelsen började det röra på sig. Den vanliga fronten i ”moralpolitik” med ungdomsförbundet, broderskapsrörelsen
~—=——~———-~——–~–~—==-=——————-,
462
och kvinnoförbundet ville inte längre stå
utanför värmen, utan krävde en omedelbar och ensidig svensk bojkott.
Den plötsliga och kraftfulla fokuseringen på sydafrikafrågan i massmedier
gällde inte vad som var målet och utifrån
detta mål riktiga medel, utan kretsade
istället kring motsatsparen ”handlingskraft/bojkott” å ena sidan och ”flathet/ nej
till bojkott” å den andra. Under dessa förhållanden är socialdemokratin inte förmögen att företräda ”fel” uppfattning. Resultatet var egentligen redan på ett tidigt
stadium lika självklart som oundvikligt.
Formalisterna ändrar ståndpunkt
Efter bl a USA:s och Storbritanniens veto
i säkerhetsrådet blev allt så mycket enklare för den socialdemokratiska partiledningen. Den utväg man hade hoppats på
stod inte längre till buds: ”I ena vågskålen
ligger Unden-linjen, i andra vågskålen ligger önskvärdheten, för att inte säga nödvändigheter, att göra ytterligare, att vidta
ytterligare åtgärder mot apartheid-politiken. Och då har den socialdemokratiska
partistyrelsen beslutat ge rådet att det får
väga över för åtgärder mot apartheid”, sä-
ger Ingvar Carlsson till Aktuellt (87-03-
02), och fortsätter: ”Vi får beskriva det
för framtiden så att situationen i Sydafrika var så unik, att vi gjorde det här enda
undantaget hittills under efterkrigstiden
från Unden-linjen.”
Efter det att de ”avtalsenliga” förhandlingarna misslyckats, var Sverige hänvisat
till sig själv och sitt samvete. ”Undenlinjen” var inte längre giltig svensk doktrin,
Gatt-avtalen inte längre bindande och sä-
kerhetsrådets sanktion inte längre nödvändig. Hade alla förutsättningar vekligen
förändrats? Det skulle iså fall innebära en
svensk internationell policy att acceptera
överenskomna spelregler endast om resultatet faller oss i smaken. Vad som hade
förändrats var den socialdemokratiska
värderingen av de politiska riskerna man
tog genom att intefalla ”opinionen” till fö-
ga.
Att isolera diktaturer är att misstro
demokratin.
På den enda i egentlig och politisk mening ”andra sidan” stod moderaterna.
Med förvånansvärd emfas inriktades bojkottmotståndet mot att gå i de socialdemokratiska ”formalisternas” fotspår. Sällan eller aldrig klargjordes de betydligt
viktigare principiella skälen till bojkottmotståndet. Oftare drevs ”Undenlinjen”;
den socialdemokratiska traditionen framställdes som en oantastbar strategi – och
som ett i sig tillräckligt skäl för att inte genomföra en ensidig svensk bojkott av
Sydafrika.
Den principiella rösten saknades
Den enda röst som därför inte hördes i
debatten var den i verklig mening principiella. Hur skall Sverige som politisk enhet agera gentemot frånstötande regimer
och företeelser i andra länder? Om vi
skall agera alls; vad exakt vill vi uppnå,
och vilka medel är vi beredda att tillgripa?
Eller skall vi frankt deklarera att vi kommer göra mer eller mindre kraftfulla substansiella markeringar gentemot de – och
endast de – länder vi inte av
inrikespolitiska, utrikespolitiska eller
kommersiella skäl vill hålla oss någorlunda väl med?
Pragmatikerna inom socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen betraktade hela frågan ur ett för sina syften mer ändamålsenligt perspektiv. De frågade sig inte
om bojkott och isolationism i grunden är
rätt väg att gå, men insåg att om apartheid
aktivt och framgångsrikt skall motarbetas, och de förtryckta få stöd, skall
åtminstone vårt eget agerande i något avseende gynna dessa syften. Man skilde
alltså ivarje fall mellan mål och medel, orsak och verkan.
Det är friheten som triumferar när
den ställs ansikte mot ansikte med
ofriheten.
En av de få som starkt ifrågasatte hela
grunden för sydafrika-diskussionen var
Expressens Ernst Klein: (Expressen 87-
03-06) ”Jag är övertygad om att det var
bra att FN:s säkerhetsråd sade nej till den
föreslagna begränsade internationella
bojkotten. Den skulle ganska litet ha förändrat det ekonomiska läget i Sydafrika.
Den skulle däremot lätt ha kunnat målas
upp som just den drake som Botha lovat
att förgöra … Värre är emellertid att vi
med (det svenska, min anm) bojkottbeslutet dragit ett streck över alla alternativa
metoder för Sverige att påverka utvecklingen iSydafrika. Svenska fackföreningsmän kan aldrig mer räkna med att få visum för att besöka Sydafrika och där aktivt bistå de unga svarta fackföreningarna … en av de stora fördelarna med livliga affärsförbindelser mellan två länder
är att sådana förbindelser också drar med
sig andra kontakter. Det är någonting som
man kan utnyttja om man vill aktivt på-
verka en politisk utveckling.”
463
Uppgiften för moderaterna borde då
inte vara att diskutera (tidigare?) socialdemokratiska utrikesdoktriner, utan att
påpeka vad som är rätt och vad som är fel,
hävda konsekvens och förklara varför felaktiga åtgärder inte leder till rätt resultat,
eller i värsta fall åter ta på sig rollen som
principfasthetens sista utpost i svensk politik! Det må låta pretentiöst, men är icke
desto mindre moderat politik, och hur
gärna vi än skulle önska det, är det inte vi
som styr det faktiska utrikespolitiska skeendet i Sverige.
Pragmatiskt hyckleri
De bärande skälen till varför bojkott och
isolering av människor är fel, återfinns
naturligtvis inte i GAIT-avtal, prestigeladdade doktriner eller ens – om någon
misstänkte det – i säkerhetsrådets protokoll. Orsakerna är mer lättfunna och
mindre formella än så. Att tro på internationell isolering eller nationell bannlysning av vissa länder innebär för det första
ett ofrånkomligt ställningstagande till
”graden av helvete” i totalitärt styrda stater. Skall Sydafrika bojkottas idag, men
inte Uganda för några år sedan? Skall
handel med Sovjetunionen med pompa
och ståt få statlig sanktion och uppmuntras, men shahens och ayatollans Iran fördömas?
Korrekta sådana värderande ställningstaganden kommer ingen – kan ingen- politiker göra. Inte ens en av kollektivismens mest brutala former- den hudfärgssegregerande – kan på någon saklig
grund sägas vara mer värd vårt förakt än
andra former av våldsamt förtryck. I stället blir det praktiskt-politiska resultatet
en maktsensitivitet, ett utrikespolitiskt
464
agerande som är anpassningsbart i den
grad att hela det politiska språket och
”kaxigheten”, om termen tillåts, blir beroende av hur nära i geografisk och inrikespolitisk bemärkelse vi befinner oss förtryckarregimerna. Det blir en hyckleriets
triumf att på galanta middagar i FN sitta
och upprätthålla ”kontakt och ömsesidig
förståelse” med allsköns primitiva diktaturer som vi av ett ellet annat skäl inte
kan, vågar eller vill uttrycka vårt förakt
över, samtidigt som vi på behagligt avstånd från Pretoria och andra huvudstä-
der som ”opinionen” ogillar, kan uttala de
mest förnedrande, om än motiverade,
omdömen.
Hela den mentalitet som ligger bakom
hyckleriet kan naturligtvis sägas vara
pragmatisk – ”vi måste leva med dem” –
men ursäktar inte en svensk legitimering
av ”etablerade” och ”stabila” diktaturer
insprängda i den europeiska civilisationen. Vill man – och det bör man! – ha
öppna relationer till Sovjetunionen, Vietnam och otaliga andra kommunistiska regimer, bör man vara försiktig med att moralisera gentemot kommunismens själsfränder i andra länder och med andra
namn.
Riv murar – bygg inte nya
Att ställa krav på konsekvens är inte att
ställa krav på åsiktsneutralitet Tvärtom
är vår handel med Sovjet lika berättigad
som våra bandylandskamper mot dem,
liksom hårdare kritik mot kommunismens förtryck borde vara det. Det är i öppenhet som kärnan och den fria världens
ansvar ligger. Att isolera diktaturer är att
misstro demokratin. Att bojkotta och försöka isolera en regim är att bortse från vå-
ra möjligheter – och vårt ansvar- att på-
verka den, att stödja dem som lider under
den, att vi svär oss fria från vad som händer där och att vi nöjer oss med att göra
högtravande deklarationer för inrikespolitiskt bruk. I själva verket ger isolering uttryck för en rädsla att demokratiska staters humanistiska ideal inte skulle tåla att
konfronteras med diktaturens brutalitet.
I verkligheten råder det motsatta förhållandet. Det är friheten som triumferar
när den ställs ansikte mot ansikte med
ofriheten. Det är till – inte från – demokratin som människor flyr. Det är förtrycket som isolerar sig själv med murar.
Vår uppgift är att riva murar, inte att bygga nya.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner