Ulf Kristersson; Renässans för den skapande människan
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
362
tre delar: U-ländernas största resurs,
småbönderna, har glömts bort av både interna och externa makthavare. Så länge
massor inte mobiliseras och ges möjlighet
att höja sin produktion, så länge kommer
också utveckling att vara omöjlig.
Temat knyter an till mycket av de senaste årens utvecklingsdiskussion, som ju
kommit att ske i någon form av de storskaliga utvecklingsfilosofiemas baksmälla. Ur 50- och 60-talens industrialiseringsdrömmar har 70- och 80-talens
svältkatastrofer formats.
ULF KRISTERSSON:
Ändå behåller Berg en egen profil i
denna nyströmning. När debatten de senaste åren alltmer centrerats runt kapitalismens starka, dynamiska kraft och nödvändighet, behåller ändå Berg sin tro på
ett ärligt kollektiv och en ärlig socialistisk
stats möjligheter att lyckas i sina utvecklingsstrategier.
Även om vi inte behöver instämma i
allt i författarens diskussion, är det ändå
en mycket stimulerande och intresseväckande bok som Berg har skrivit.
Renässans för den skapande människan
D
et är tacksamt och trevligt att ge
en positiv recension av en bok
som ingen väntar sig att recensenten har uppskattat. Det är inte lika roligt
att skriva mindre gillande om böcker där
ingen – allra minst författaren eller ”rö-
relsen” han representerar – väntat sig
uppskattning och lovord. Orsaken är uppenbar; om recensenten anses ha subjektiv anledning att på förhand ha bedömt
boken negativt, blir naturligtvis recensionen varken ”rättvis” eller intressant för
andra.
Anders Johnsson: Renässans för den
skapande människan. Folk och samhälle
1987
Den risken får jag nog ta. Folkpartiets nyligen utgivna skrift ”Renässans för den
skapande människan” med – som det står
-”manus av A Johnsson efter en ide av B
Westerberg” lovar gott – alltför gott? –
före läsningen. Ämnet: den skapande
människan, varje tidsålders entreprenör,
hon som skapar så mycket om bara ingen
hindrar henne, är tveklöst högintressant
och ligger dessutom s a s i tiden.
Den drygt hundrasirliga bokens budskap känns inte ”fel” i bemärkelsen att de
politiska slutsatserna som dras är ointressanta, eller att de bara alltför populära
organisationsteoretiska resonemangen är
malplace. Boken handlar ju om samhället,
politiken och inte minst ledningen. Det
kan därför tyckas nonchalant att avfärda
en bok med att budskapet är trivialt,_men
en allmän diskussion om det decentraliserade beslutsfattandet, individuellt skapande och ansvar för resultaten, liksom
det för tio år sedan så asocialt individualistiska politiska budskapet, är helt enkelt
skåpmat i den seriösa ekonomiska och
politiska debatten i dag. Det är däremot
inte allmängods i betydelsen av alla omhuldade och förstådda tankebanor och i
den meningen är varje bok ett välbehövligt bidrag. Men bokens ambitionsnivå är
högre ställd än så. Den ytterligt pretentiö-
sa inramningen- ”rollista”, ”preludium”,
”con espressione” osv – förebådar substans och nytänkande. De historiska tillbakablickarna, parallellerna och många
citaten kräver faktiskt mer av analys än
läsaren erbjuds.
Skapandets viiikor i Sverige har systematiskt förändrats och försämrats under
lång tid. I stort sett varje analys av det
svenska politiska och andliga klimatet
med avseende på utrymmet för begåvningar inom de mest skilda områden att
komma till sin rätt, att utveckla sig och
därmed samhället, resulterar i en förödande kritik mot centralismen, politiseringen, nivelleringen och intoleransen
som frodas i välfärdsstaten. För många
borgerligt sinnade människor har dessa
problem – ofta vetenskapligt belysta av
modem företagsekonomisk och sociologisk forskning – stått i focus för åttiotalets individualistiska och antisocialistiska
problernformulering.
Utan att alltför djuplodande gå in på
den politiska historieskrivningen – detta
fantastiskt svenska trätoämne, där alla vill
vara värst- diskuterar Johnsson ”det politiska projektet” (tidstypiskt, frestas man
tillägga), dess historia och utmaningar inför framtiden. Icke helt oväntat – eller
kontroversiellt – anses denna utmaning
vara ”en liberal uppgift” i den klassiska
liberalismens spår. Det är den förvisso.
363
Det nya projektet formuleras – men: ”Inte därför att välfärdsprojektet har
misslyckats, utan därför att det har varit
så framgångsrikt.”
Man kan naturligtvis ha synpunkter på
om ett system, som- alldeles oavsett hur
goda intentionerna varit – undantagslöst
sätter politiken, politikern och den politiska problemlösningsförmågan i centrum
för all mänsklig handling, har varit så
framgångsrikt och inte i många avseenden
fullständigt misslyckat.
Mitt syfte är dock inte att diskutera den
socialdemokratiska modellens förträfflighet, utan det motsatta: ”2000-talets politiska uppdrag bör ta sin utgångspunkt i
den skapande människan. Det är hon som
måste växa – inte den offentliga sektorn.
Det är hon som i större utsträckning skall
finna lösningar på olika problem – inte
politikerna. Samhällets regelsystem och
institutioner måste anpassas till henne –
inte tvärt om.”
Individualism, handlingsutrymme, ansvar, möjligheter och rättigheter. Menar
Anders Johnsson vad han skriver och är
han beredd att ta konsekvenserna av det?
Boken ger inget klart svar.
På samma vis som projektet i boken är
den politiska utmaning som ligger i att för
”drabbade” väljare förklara det fria samhällets vision, konsekvens och rättvisa,
vill författaren ge den minutiöst beskrivne
”kreatören” nyckelrollen bland personerna i detta samhälle.
Den kloka motiveringen till varför projektet måste formuleras är att ”det skall
tjäna som vägledning för de politiskt aktiva som en vision att söka stöd för hos allmänheten. Utan en sådan ideologisk
grund riskerar politiken att bli principlös,
kortsiktig, grälsjuk och obegriplig.”
364
Den mindre upplyftande ”petimeterbeskrivningen” av kreatörens alla personliga egenskaper, böjelser, intressen och
svagheter är, bara ett par sidor senare, en
påklistrad motivering till varför just denna ”grupp” måste ha god rörelsefrihet.
Vad skulle hända om ”kreatören” inte
brydde sig om hur mycket pengar han hade att röra sig med, trivdes bra i isolerade,
trångsynta samhällen och inte av några
politiker ansågs vara en tillgång för samhället? Vore det då inte längre motiverat
att bygga samhället på den klassiska liberalismens tolerans?
Har inte alla de andra människor som
inte uppfyller någon enda av kreatörens
alla egenskaper precis samma rätt till denna samhällsideologi, den toleranta ickeinterventionismen? Och önskar de inte –
men kanske av helt andra skäl – det i lika
hög grad?
Anders Johnsson menar väl, men tänker sig situationen som politikerns. Vilka
sakliga, ”nyttomaximerande” skäl kan
han som politiker anföra som goda argument för att staten skall hålla sig borta?
Att inte agera blir i lika hög grad som att
agera en fråga om medvetna, politiskt
motiverade beslut.
Än mer höljt i dunkel blir budskapet,
när som en politisk entreprenör av rang,
framhålls ”liberalen” Ivar Bratt, med motiveringen: ”Han använde praktiskt taget
alla medel för att nå sitt mål- ett effektivt
system för att minska alkoholens skadeverkningar … Som utredare utvecklade
han de teoretiska grunderna för en social
alkoholpolitik . . . Som opinionsbildare
och påtryckare försökte han påverka det
allmänna, utarbeta lagförslag och bygga
upp kontakter med viktiga beslutsfattare.
Som företagare grundade han AB Stockholmssystemet samt Vin- och Spritcentralen, införde motboken och köpte upp
privata vin- och spritfirmor. Som politiker arbetade han i Stockholms stadsfullmäktige och i riksdagen för sina ideer.
Bratt var mycket framgångsrik.”
Man frågar sig vad och vem som skall
”tolka” friheten och avgöra dess värde.
Bevare oss från politiska entreprenörer!
För att göra bilden rättvisande skall
tilläggas att man i boken återkommer till
politikens och politikerns alla begränsningar, risker och t o m illegitimitet. Visst
är det så att denna enkla, men samtidigt så
svåra insikt är nödvändig för att upprätta
ett fritt samhälle. Men samtidigt ställer insikten krav på skapande av helt andra
institutioner; i vissa fall återupprättande
och i andra fall helt nya lösningar. En ny
borgerlig vision skulle i högre grad vara
förtjänt av att detta skisserades och gjordes trovärdigt och lovande.
Alla dessa övergripande och målande
skildringar av det skapande samhället,
konkretiseras till en detaljeringsgrad som
åtminstone väcker misstanken att det inte
främst är ett systemskifte, utan ett innehållsskifte Johnsson eftersträvar. Han
tycks oftast mena att systemet är dåligt eftersom det är fyllt av felaktiga politiska
lösningar – inte därför att det politiska
beslutsfattandet inom de kritiserade områdena skulle vara fel i sig. Detta kanske
inte spelar någon roll för Ander Johnsson, men för den som inte delar hans uppfattningar, vill görajust hans prioriteringar och använda skattepengama till hans
projekt, är det i hög grad betydelsefullt.
”Det är givetvis ett enormt framsteg att
vi tack vare den ekonomiska tillväxten
har råd med offentliga insatser av en helt
annan omfattning än tidigare.” Är det?
För vem är det i så fall ett framsteg; för de
människor som känner sig gynnade av
just dessa politiska ingrepp, definitionsmässigt för alla människor eller endast för
de politiker som får förverkliga sina
drömmar och göra allmän lag av sina ideal?
Det är kanske alltför lättköpt att starkt
CARL JOHAN UUNGBERG:
Maktböcker
”!Gnsten att tråka ut är att säga
allt”, brukar det heta. Man på-
·nns om detta inför maktutredningens första bok Maktbegreppet.
Olof Petersson (red): Maktbegreppet.
Carlssons 1987
Maktutredningen tillsattes för två år sedan med uppgift att kartlägga hur maktresurserna i Sverige är fördelade, inte minst
i organisationer, näringsliv, offentlig sektor och medier. Under ordföranden Olof
Peterssons ledning har arbetet bl a inriktats på regelsystemens roll för demokratin. Väljarna antas med röstsedeln vara
med och utforma inte bara en regering
utan även den arena där de centrala besluten fattas. För att precisera denna ansats har Petersson bl a anlitat begrepp
från den tyske rättsvetaren Hans Kelsen.
Av denna inriktning märks dock ganska litet i Maktbegreppet. Trots ambitiösa
365
kritisera ett ambitiöst försök att skildra en
politisk vision av ett bättre samhälle. Men
vill man skriva om individualismens, frihetens och marknadens alla inneboende
möjligheter och skildra detta som framtidens ”projekt”, måste man faktiskt vara
någorlunda konsekvent.
rubriker ägnar sig flertalet av bidragsgivarna åt en yvig lek med ord och utdragna
referat av tidigare forskning. Läsaren
startar nyfiket, men bedövas snart av
strömmen av termer, namn och distinktioner. Ger ord som ”handlingsmakt”,
”strukturmakt”, ”statushänsyn” etc verkligen en fördjupad syn på maktutövningens konst? Man påminns snart om Max
Webers reflektion att maktbegreppet är
”alltför sociologiskt vagt” för att meningsfullt kunna analyseras.
Särskilt två bidrag i boken skiljer sig
från mängden. Temaforskaren Svante
Beckman förmedlar i uppsatsen ”Sorterad makt” flera subtila och självständiga
iakttagelser. Dessa gäller inte minst människors psykologiska kluvenhet inför
makt och auktoritet. Att möta naken
makt är ”upprörande”, menar Beckman
och pekar på att maktutövning alltid
tvingats beslöja sig på olika sätt. Han pekar på de hierarkiska dragens skenbara
__… – – —-
tre delar: U-ländernas största resurs,
småbönderna, har glömts bort av både interna och externa makthavare. Så länge
massor inte mobiliseras och ges möjlighet
att höja sin produktion, så länge kommer
också utveckling att vara omöjlig.
Temat knyter an till mycket av de senaste årens utvecklingsdiskussion, som ju
kommit att ske i någon form av de storskaliga utvecklingsfilosofiemas baksmälla. Ur 50- och 60-talens industrialiseringsdrömmar har 70- och 80-talens
svältkatastrofer formats.
ULF KRISTERSSON:
Ändå behåller Berg en egen profil i
denna nyströmning. När debatten de senaste åren alltmer centrerats runt kapitalismens starka, dynamiska kraft och nödvändighet, behåller ändå Berg sin tro på
ett ärligt kollektiv och en ärlig socialistisk
stats möjligheter att lyckas i sina utvecklingsstrategier.
Även om vi inte behöver instämma i
allt i författarens diskussion, är det ändå
en mycket stimulerande och intresseväckande bok som Berg har skrivit.
Renässans för den skapande människan
D
et är tacksamt och trevligt att ge
en positiv recension av en bok
som ingen väntar sig att recensenten har uppskattat. Det är inte lika roligt
att skriva mindre gillande om böcker där
ingen – allra minst författaren eller ”rö-
relsen” han representerar – väntat sig
uppskattning och lovord. Orsaken är uppenbar; om recensenten anses ha subjektiv anledning att på förhand ha bedömt
boken negativt, blir naturligtvis recensionen varken ”rättvis” eller intressant för
andra.
Anders Johnsson: Renässans för den
skapande människan. Folk och samhälle
1987
Den risken får jag nog ta. Folkpartiets nyligen utgivna skrift ”Renässans för den
skapande människan” med – som det står
-”manus av A Johnsson efter en ide av B
Westerberg” lovar gott – alltför gott? –
före läsningen. Ämnet: den skapande
människan, varje tidsålders entreprenör,
hon som skapar så mycket om bara ingen
hindrar henne, är tveklöst högintressant
och ligger dessutom s a s i tiden.
Den drygt hundrasirliga bokens budskap känns inte ”fel” i bemärkelsen att de
politiska slutsatserna som dras är ointressanta, eller att de bara alltför populära
organisationsteoretiska resonemangen är
malplace. Boken handlar ju om samhället,
politiken och inte minst ledningen. Det
kan därför tyckas nonchalant att avfärda
en bok med att budskapet är trivialt,_men
en allmän diskussion om det decentraliserade beslutsfattandet, individuellt skapande och ansvar för resultaten, liksom
det för tio år sedan så asocialt individualistiska politiska budskapet, är helt enkelt
skåpmat i den seriösa ekonomiska och
politiska debatten i dag. Det är däremot
inte allmängods i betydelsen av alla omhuldade och förstådda tankebanor och i
den meningen är varje bok ett välbehövligt bidrag. Men bokens ambitionsnivå är
högre ställd än så. Den ytterligt pretentiö-
sa inramningen- ”rollista”, ”preludium”,
”con espressione” osv – förebådar substans och nytänkande. De historiska tillbakablickarna, parallellerna och många
citaten kräver faktiskt mer av analys än
läsaren erbjuds.
Skapandets viiikor i Sverige har systematiskt förändrats och försämrats under
lång tid. I stort sett varje analys av det
svenska politiska och andliga klimatet
med avseende på utrymmet för begåvningar inom de mest skilda områden att
komma till sin rätt, att utveckla sig och
därmed samhället, resulterar i en förödande kritik mot centralismen, politiseringen, nivelleringen och intoleransen
som frodas i välfärdsstaten. För många
borgerligt sinnade människor har dessa
problem – ofta vetenskapligt belysta av
modem företagsekonomisk och sociologisk forskning – stått i focus för åttiotalets individualistiska och antisocialistiska
problernformulering.
Utan att alltför djuplodande gå in på
den politiska historieskrivningen – detta
fantastiskt svenska trätoämne, där alla vill
vara värst- diskuterar Johnsson ”det politiska projektet” (tidstypiskt, frestas man
tillägga), dess historia och utmaningar inför framtiden. Icke helt oväntat – eller
kontroversiellt – anses denna utmaning
vara ”en liberal uppgift” i den klassiska
liberalismens spår. Det är den förvisso.
363
Det nya projektet formuleras – men: ”Inte därför att välfärdsprojektet har
misslyckats, utan därför att det har varit
så framgångsrikt.”
Man kan naturligtvis ha synpunkter på
om ett system, som- alldeles oavsett hur
goda intentionerna varit – undantagslöst
sätter politiken, politikern och den politiska problemlösningsförmågan i centrum
för all mänsklig handling, har varit så
framgångsrikt och inte i många avseenden
fullständigt misslyckat.
Mitt syfte är dock inte att diskutera den
socialdemokratiska modellens förträfflighet, utan det motsatta: ”2000-talets politiska uppdrag bör ta sin utgångspunkt i
den skapande människan. Det är hon som
måste växa – inte den offentliga sektorn.
Det är hon som i större utsträckning skall
finna lösningar på olika problem – inte
politikerna. Samhällets regelsystem och
institutioner måste anpassas till henne –
inte tvärt om.”
Individualism, handlingsutrymme, ansvar, möjligheter och rättigheter. Menar
Anders Johnsson vad han skriver och är
han beredd att ta konsekvenserna av det?
Boken ger inget klart svar.
På samma vis som projektet i boken är
den politiska utmaning som ligger i att för
”drabbade” väljare förklara det fria samhällets vision, konsekvens och rättvisa,
vill författaren ge den minutiöst beskrivne
”kreatören” nyckelrollen bland personerna i detta samhälle.
Den kloka motiveringen till varför projektet måste formuleras är att ”det skall
tjäna som vägledning för de politiskt aktiva som en vision att söka stöd för hos allmänheten. Utan en sådan ideologisk
grund riskerar politiken att bli principlös,
kortsiktig, grälsjuk och obegriplig.”
364
Den mindre upplyftande ”petimeterbeskrivningen” av kreatörens alla personliga egenskaper, böjelser, intressen och
svagheter är, bara ett par sidor senare, en
påklistrad motivering till varför just denna ”grupp” måste ha god rörelsefrihet.
Vad skulle hända om ”kreatören” inte
brydde sig om hur mycket pengar han hade att röra sig med, trivdes bra i isolerade,
trångsynta samhällen och inte av några
politiker ansågs vara en tillgång för samhället? Vore det då inte längre motiverat
att bygga samhället på den klassiska liberalismens tolerans?
Har inte alla de andra människor som
inte uppfyller någon enda av kreatörens
alla egenskaper precis samma rätt till denna samhällsideologi, den toleranta ickeinterventionismen? Och önskar de inte –
men kanske av helt andra skäl – det i lika
hög grad?
Anders Johnsson menar väl, men tänker sig situationen som politikerns. Vilka
sakliga, ”nyttomaximerande” skäl kan
han som politiker anföra som goda argument för att staten skall hålla sig borta?
Att inte agera blir i lika hög grad som att
agera en fråga om medvetna, politiskt
motiverade beslut.
Än mer höljt i dunkel blir budskapet,
när som en politisk entreprenör av rang,
framhålls ”liberalen” Ivar Bratt, med motiveringen: ”Han använde praktiskt taget
alla medel för att nå sitt mål- ett effektivt
system för att minska alkoholens skadeverkningar … Som utredare utvecklade
han de teoretiska grunderna för en social
alkoholpolitik . . . Som opinionsbildare
och påtryckare försökte han påverka det
allmänna, utarbeta lagförslag och bygga
upp kontakter med viktiga beslutsfattare.
Som företagare grundade han AB Stockholmssystemet samt Vin- och Spritcentralen, införde motboken och köpte upp
privata vin- och spritfirmor. Som politiker arbetade han i Stockholms stadsfullmäktige och i riksdagen för sina ideer.
Bratt var mycket framgångsrik.”
Man frågar sig vad och vem som skall
”tolka” friheten och avgöra dess värde.
Bevare oss från politiska entreprenörer!
För att göra bilden rättvisande skall
tilläggas att man i boken återkommer till
politikens och politikerns alla begränsningar, risker och t o m illegitimitet. Visst
är det så att denna enkla, men samtidigt så
svåra insikt är nödvändig för att upprätta
ett fritt samhälle. Men samtidigt ställer insikten krav på skapande av helt andra
institutioner; i vissa fall återupprättande
och i andra fall helt nya lösningar. En ny
borgerlig vision skulle i högre grad vara
förtjänt av att detta skisserades och gjordes trovärdigt och lovande.
Alla dessa övergripande och målande
skildringar av det skapande samhället,
konkretiseras till en detaljeringsgrad som
åtminstone väcker misstanken att det inte
främst är ett systemskifte, utan ett innehållsskifte Johnsson eftersträvar. Han
tycks oftast mena att systemet är dåligt eftersom det är fyllt av felaktiga politiska
lösningar – inte därför att det politiska
beslutsfattandet inom de kritiserade områdena skulle vara fel i sig. Detta kanske
inte spelar någon roll för Ander Johnsson, men för den som inte delar hans uppfattningar, vill görajust hans prioriteringar och använda skattepengama till hans
projekt, är det i hög grad betydelsefullt.
”Det är givetvis ett enormt framsteg att
vi tack vare den ekonomiska tillväxten
har råd med offentliga insatser av en helt
annan omfattning än tidigare.” Är det?
För vem är det i så fall ett framsteg; för de
människor som känner sig gynnade av
just dessa politiska ingrepp, definitionsmässigt för alla människor eller endast för
de politiker som får förverkliga sina
drömmar och göra allmän lag av sina ideal?
Det är kanske alltför lättköpt att starkt
CARL JOHAN UUNGBERG:
Maktböcker
”!Gnsten att tråka ut är att säga
allt”, brukar det heta. Man på-
·nns om detta inför maktutredningens första bok Maktbegreppet.
Olof Petersson (red): Maktbegreppet.
Carlssons 1987
Maktutredningen tillsattes för två år sedan med uppgift att kartlägga hur maktresurserna i Sverige är fördelade, inte minst
i organisationer, näringsliv, offentlig sektor och medier. Under ordföranden Olof
Peterssons ledning har arbetet bl a inriktats på regelsystemens roll för demokratin. Väljarna antas med röstsedeln vara
med och utforma inte bara en regering
utan även den arena där de centrala besluten fattas. För att precisera denna ansats har Petersson bl a anlitat begrepp
från den tyske rättsvetaren Hans Kelsen.
Av denna inriktning märks dock ganska litet i Maktbegreppet. Trots ambitiösa
365
kritisera ett ambitiöst försök att skildra en
politisk vision av ett bättre samhälle. Men
vill man skriva om individualismens, frihetens och marknadens alla inneboende
möjligheter och skildra detta som framtidens ”projekt”, måste man faktiskt vara
någorlunda konsekvent.
rubriker ägnar sig flertalet av bidragsgivarna åt en yvig lek med ord och utdragna
referat av tidigare forskning. Läsaren
startar nyfiket, men bedövas snart av
strömmen av termer, namn och distinktioner. Ger ord som ”handlingsmakt”,
”strukturmakt”, ”statushänsyn” etc verkligen en fördjupad syn på maktutövningens konst? Man påminns snart om Max
Webers reflektion att maktbegreppet är
”alltför sociologiskt vagt” för att meningsfullt kunna analyseras.
Särskilt två bidrag i boken skiljer sig
från mängden. Temaforskaren Svante
Beckman förmedlar i uppsatsen ”Sorterad makt” flera subtila och självständiga
iakttagelser. Dessa gäller inte minst människors psykologiska kluvenhet inför
makt och auktoritet. Att möta naken
makt är ”upprörande”, menar Beckman
och pekar på att maktutövning alltid
tvingats beslöja sig på olika sätt. Han pekar på de hierarkiska dragens skenbara
__… – – —-