Print Friendly

Ulf Kristersson; Finns det fler alternativ i socialpolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINNS DET ALTERNATIV I
SOCIALPOLITIKEN?
ULF KRISTERSSON
Detfår vara slut på debatten om debatten i sodalpolitikim. Vill vi göra annat än att gnälla på
dåliga soda/demokratiska lösningar, är det hög tid att vi presterar något som kan lösa 2000-talets
konflikt mellan ansvar och oberoende, rättigheter och skyldigheter. Problemet är att det bor en
Alva Myrdal i oss alla.
”Välfärdsstaten är bra för oss
alla. Men den är naturligtvis alldeles särskilt bra för
dem som är ensamma och
udda och fula och inte älskas av någon”
sade folkpartiledaren Bengt Westerberg
för något år sedan. Men sedan kom
brasklappen: ”I varje fall var det så det var
tänkt”.
Mest spännande debatifokus
Det vore en överdrift att påstå att just
Westerberg är det tydligast lysande exemplet på omprövning och ifrågasättande
i den svenska välfärdsdebatten. Men för
den som vill se tecken i tiden finns de.
För dem som är beredda att glömma sina
gamla käpphästar och strunta en stund i
den ytliga politiska retoriken, är välfärdspolitiken Sveriges mest spännande deULFKRISTERSSONärriksdagsledamotoch utkommer
ijuni med boken ”Det socialpolitiska an~et” inom ramen
for City-universitetets forskningsprojekt ”Den svenska
socialstaten”.
hattfokus just nu. Förändringssignalerna
ska inte överdrivas, men efter decennier
av mental istid i frågan, ska de heller inte
underskattas. Och intressantare debattö-
rer än Bengt W esterberg har hällt en hel
del bensin på brasan.
Färre prestigelåsningar
Gemensamt för nästan alla i den politiska
eliten är att behovet av nytänkande inom
välfärdspolitiken är stort. Borgerligheten
kan inte beskyllas för att vara arkitekterna
bakom den välfärdspolitik som sakta men
säkert nu går i graven, men kan heller
inte stoltsera med att ha något annat alternativ. Vill vi på allvar ersätta den
gamla välfärdspolitiken med något annat
än successivt borttynande, måste borgerligheten – eller vad man nu ska kalla
”oss” i mycket vid mening- tänka lika
mycket nytt som socialdemokratin. Vi
har nog färre prestigelåsningar, men inte i
grunden några andra referensramar. Det
bor en Alva Myrdal i oss alla.
SVEN SK TIDSKRIFT 153
De akuta välfärdspolitiska problemen der. Det verkar som om själva det poliär hårt förenklat tre: riska systemet bara klarar av expansion,
inte reduktion. I andra system är det väl
Okontrollerbar välfärdsstat helt enkelt så att mycket vill ha mer. Vi
Det första problemet är kostnads- forändrar l:ingsamt och omärkligt v:ir
explosionen. skattetrycket är idag 52
procent. Den offentliga utgiftsandelen av
BNP är 72 procent. Statsskulden är över
1.000 miljarder kronor, nästan tre fjärdedelar av den lirliga bruttonationalprodukten. statsbudgeten är på 600 miljarder
och 200 av dem – en tredjedel – l:inar vi
upp. Bara räntorna på gamla skulder är
ofattbara 95 miljarder om året. Att
välfärdssystemen alltid har varit dyra är en
sak, men att de har blivit okontrollerbara är
relativt nytt. Tidigare kunde vi dessutom
dölja de höga kostnaderna bakom den
underbara frasen att ”välfärden måste ta
kosta”. Eller som den legendariske välfärdsstatshistorikern Åke Elimer skriver i
sina många olika versioner av Svensk socialpolitik: ”Frågan är inte vad välfärdsstaten kostar, utan vad man far för pengarna.”
Kollektiv moral
Denna lite troskyldiga attityd fungerar
inte längre. Våra socialförsäkringar har
löpt amok, och i vissa av systemen har
kostnaderna ökat så mycket att bara
panikbromsen återstår. De nästan ödesbundna kostnadsökningarna drivs av en
politisk logile Systemen tenderar att bli
större och större, de ökar även i tider
som rent sakligt borde föranleda lägre
kostnader. Till exempel gäller detta statens kostnader för arbetsmarknadsåtgärkollektiva moral.
Systemanpassningar
Det andra problemet är att trygghetssystemen inte verkar i ett kulturellt vakuum. Deras blotta existens leder människor till mänskliga systernanpassningar.
Tillgången till en del välfärdstjänster fö-
der efterfrågan, och när priset går mot
noll går efterfrågan mot oändligheten.
Alla gör vi hyggligt rationella bedömningar for våra privata liv. Det vi inte kan
påverka, men som påverkar oss, är vi angelägna att hålla koll på. Välfärdssystemen
är sådana opåverkbara storheter för var
och en av oss. Det enda vi kan påverka är
vårt eget utnyttjande. Och det har vi lärt
oss att göra. I de flesta fall fullt lagligt; i
andra fall genom rent fusk.
Generation eftergeneration
Sett över en längre tid har vi haft dramatiska skiften i denna v:ir gemensamma
moraluppfattning. Min morfar var ett
barn av det sena 1800-talet. För honom
var välfärd något som kunde uppstå efter
h:irt arbete. Först arbeta, sedan köpa. Det
var inte i första hand ädelt utan rationellt;
han hade sett för många som skuldsatt sig
till katastrofer. Han respekterade – eller
fruktade – den kyrkliga moralens hierarki.
En generation senare var det för mina
154 5VENSK TIOSKRIFT
foräldrar med sina efterkrigsvärderingar taljerna känner vi och forsöker utnyttja
lika rimligt att anpassa sig till hög infla- till vår egen eller de närmastes fordeL
tion och det starka samhället. Deras auktoriteter var just det starka samhällets representanter och det var naturligt att anpassa sig till hela tiden nya politiskt skapade förutsättningar.
För dagens generationer har inte bara
gårdagens auktoritetstro luckrats upp.
Den politik som skapade så vackra forutsättningar men som inte längre verkar
hålla vad den lovat, är inte respektingivande ens när den forsöker rätta till sina
misstag. Morfar arbetade sig till välstånd,
mina föräldrar röstade sig till välstånd och
min generation lånar sig till välstånd.
Systemet demoraliserat
Hur denna ”vulgäriserade” syn på rättigheter och skyldigheter har uppstått vet
jag inte. När en arbetsskada går från att
Omedveten planering
Vi vet från föräldraförsäkringens historia
att människors allra mest intima liv
omedvetet planeras for att maximera nyttan. Vem vill vara hemma gratis när man
kan vara hemma med god lön. Varfor ska
just jag och min fru bjuda på de pengar
som från vår horisont annars bara är bortkastade? Andelen kvinnor som födde sitt
andra barn inom två och ett halvt år efter
det forsta låg på sjuttiotalet på 20 procent. Då rådde en sexmånadersregel mellan barnen. När den ändrades 1980 till att
avståndet mellan barnen skulle vara högst
24 månader, tog kategorin ”födda inom
två år efter forsta barnet” ett skutt upp i
statistiken. 1986 utsträcktes tiden till 30
månader och då rusade statistiken upp till
vara en arbetsskada till att klassas som ar- 50 procent.
betsskada, när fler och fler känner sig
svikna och drabbade, har vi tydliga Bara rättigheter
tecken på att systemen har demoraliserats. Ansvaret förefaller allt oftare ligga
någon annanstans. Kollapsen märker vi
va~e gång samma människor som vill ta i
med hårdhandskarna i det stora, själva utnyttjar möjligheterna i det lilla. Den stora
invandringen måste stoppas for vi har
inte råd, säger en väljare i Stockholm
som ringer till mig. Nästa gång hon
ringer gäller det en enskild invandrarfamilj som måste räddas undan utvisningshotet. Den familjen var nämligen så fin.
Hon vet for hon känner dem själv. Helheten är okontrollerbar och hotande, deDet tredje problemet är att medborgarskapets innebörd långsamt har forändrats. Större städer, fårre band, mer individualism gör oss alla mindre beroende
av varandra. Men vi har välfärdssystem
som är skapade som om vi alla levde nära
varandra, i tydlig social kontroll och med
lika tydliga skyldigheter som rättigheter.
Socialtjånsdagen är ur detta perspektiv
Sveriges mest absurda lagkomplex. Ansvaret for vår individuella välfård läggs
uttryckligen på kommunen. Som individer har vi bara rättigheter. Om alla utnyttjade sina rättigheter hade åtminstone
SvENsK TmsKRIFT
155
orimligheten blivit tydlig. För vems är då skotten till ensamstående mammor.
skyldigheten att uppfylla rättigheterna? Ingen menar uttryckligen att fäder ska
Klampar vidare
Om det fårsta kristecknet – ekonomin –
är akut och därmed börjar accepteras som
ett verkligt problem, så är de andra två
mer smygande. Inte ens den borgerliga
regeringen drar några slutsatser av
systemanpassning och en vulgäriserad syn
på rättigheter och ansvar, utan klampar
vidare. Nya rättighetslagar införs, ofta
som kompromisser, och därfår visserligen utan entusiasm. Det påminner om
ett litet barn som far så många julklappar
på julafton att hon inte längre fårmår
uppskatta dem. Och precis som det lilla
barnet fårstår vi inte att någon faktiskt
har avstått något får att ge oss alla gåvor.
Moralisk symmetri
Jag menar inte att romantisera ett nostalgiskt, präktigt medborgarskap. Jag gillar
det moderna samhällets individuella oberoende. Det finns skäl till att jag vill bo i
Stockholm och inte i Strängnäs. Jag vill
nämligen inte ha den närgångna sociala
kontrollen. Andra vill det. Vad jag vill
visa är att trygghetssystem som betyder
mycket får vår privatekonomi lätt blir fö-
remål får inkomstmaximering. Då kan
inte välfärdspolitiken utgå från en önskedröm där ingen vill maximera sina fårdelar och minimera sina förpliktelser.
Subventionerar bedrägeri
Ett bra exempel på när välvillighet övergår i missbruksbelöning är bidragsfårslippa undan sitt ansvar får sina barn, men
i en missriktad omtanke om de mammor
som har skaffat barn med hänsynslösa
betalningssmitare, har vi infört statliga bidragsförskott som teoretiskt ska krävas in
i efterhand. I stället blir resultatet att vi
subventionerar bedrägeri. Mindre än
hälften av pengama kommer tillbaka till
skattebetalarna. Och ingen stark intresseorganisation kräver tuffa politiker som
slåss får rättvisan i att smitarna ska göra
rätt får sig.
Vi måste införa en slags moralisk symmetri i välfärdspolitiken. Individualism,
relativt oberoende av varandra och välinformerade medborgare är bra eller i alla
fall ett faktum. Men detta låter sig inte
kombineras med generösa, anonyma
rättighetslagar som bara motsvaras av den
anonyma massans skyldigheter. Min
morfar hade med sina fem skolår begripit
att det annars skulle urarta.
Historiskt oskyldiga
Två tendenser just nu retar mig. Dels är
det de – ibland insiktsfulla -socialdemokrater som tycks mena att ”Okay, så här
kan vi inte ha det, välfärdspolitiken som
helhet har inte blivit bra, men ingen kunde
ju veta att det skulle bli så här!”. Och dels
de – främst borgerliga politiker – som
stärkta av debattklimatet hävdar att alltihop är just bara sossarnas fel. Vi andra är
historiskt oskyldiga.
Debatten kring Emil Uddhammars
avhandling Partierna och den stora staten
156 SvENsK TmsKRJFT
(City University Press, 1993) är belysande. Han visar att de borgerliga partiernas historiska skuld är stor, han räknar till
och med statistik på voteringsutfallen i
riksdagen. Starkt forenklat visar han att
borgerligheten under efterkrigstiden varit
med på noterna i välfärdsstatens expansion. Dock inte utan undantag.
ATP-beslutet, löntagarfonderna och ytterligare ett antal viktiga beslut skedde i
stark konfrontation. Just ATP-beslutet
avslöjar ihåligheten hos dem som säger
att ”ingen kunde veta…”.
VarfOr blev det som det blev?
Det finns några enkla historiska skäl till
att välfärdspolitiken blev som den blev.
Vi hade faktiskt 100 år av ekonomisk tillväxt. Sverige var länge mycket fattigt,
men blev snabbt mycket rikt. 1900-talets
stora politiska gestalter i Sverige – främst
socialdemokrater – såg stora, uppenbara
mänskliga lidanden och otillfredställda
behov. Mina morföräldrars lilla ynkliga
etta, morfars trasiga rygg, mormors städjobb och mammas akademiska studier
mot alla odds, är bara några av miljoner
människoöden som gav välfärdsambitionerna en stark moralisk underbyggnad. Folkhemmet var en levande vision.
I snabb takt skapade Sverige de resurser som behövdes for att ge alla del av det
goda livet. Det är inte svårt att känna
sympati for viljan att ge alla en rimlig
start. Bort med det smutsiga, unkna,
fordomsfulla och undergivna! In med det
moderna, det rättvisa och de raka ryggarna!
Saknade program
Sveriges ekonomi efter andra världskriget
var som gjord for dessa politiska ambitioner. Under många år var det nog svårt att
med trovärdighet hävda att Sverige inte
hade råd. Högern stretade emot, men som
den socialdemokratiske statsvetaren
Stig-Björn Ljunggren visar i Folkhemskapitalismen, (Tiden 1992) var socialdemokratins initiativ mycket starkt. Under
de flesta efterkrigsåren saknade dessutom
högern ett eget program som med trovärdighet kunde vara ett alternativ. Med
de stora och generella socialförsäkringssystemen såg socialdemokraterna
dessutom till att inkorporera den breda
medelklassen i sitt projekt. Det blev allt
mer pengarna som räknades – inte principerna. Fram till sent 60-tal var dessutom vänsterns argumentation oftast
mycket pragmatisk. Välstånd till alla, vem
kunde vara emot det?
Vårt borgerliga arv
Borgerlighetens socialpolitiska historia är
ringlande och vacklande..Folkpartiets väg
från Bertil Ohlin till Bengt Westerberg är
inte glasklar. Det forhållandevis nya i
folkpartiliberalismen är den hemrnasnickrade varianten av totalt individuellt
oberoende. Atomismen gjord till politiskt ideal. Alla är – eller borde i alla fall
vara – helt oberoende av varandra. Makar sinsemellan, barn oberoende av sina
föräldrar och föräldrar av sina barn.
Grannar och frivilliga sammanslutningar
blev mer och mer överflödiga. De var till
for trivsel, inte for att de behövdes. Men i
SVE NSK TI DSKRIFT 157
längden räckte inte de lösa trivselbanden
till for att upprättMolla ett civilt samhälle
som var vitalt. Istället fick folkrörelsen
bidrag. Alla sociala beroenden sågs som
gammalmodiga och ersattes av kommunala och statliga skyldigheter och individers
rättigheter. Mot den man har rättigheter
behöver man inte vara solidarisk. Inte
bjuda igen, inte ge bara for att man vill ta.
Socialpolitiken blev ensidig, men vem
eller vad fanns på den andra sidan? Människors ömsesidiga – ibland forvisso närgångna och besvärande – beroende av
varandra har ersatts av ett ensidigt beroende av staten. Och staten litar vi allt
mindre på. Folkpartiets atomism och extrema individualism är for mig asocial.
Gammalmodig nostalgi
KDS har gått motsatt väg. Som en fortsatt
reaktion mot moderatemas tilltagande
modernism och sekulariserade liberalkonservatism, söker de sig till familjemoralismen. Bakom den mediala Alf
Svensson och några genuina kristdemokratiska teoretiker frodas en rätt
gammalmodig nostalgi. Partiets nuvarande fall tycks bero på att det bara är den
åldrande skaran pingstpastorer i Jönkö-
ping som håller fast vid partiet.
En framåtsyftande moderat självkritik
bör ta sin utgångspunkt i den nu fritt fallande socialdemokratiska välfärdspolitiska
självsäkerheten. Den uppstod som ett resultat av historiska betingelser, men också
for att högern inte på allvar brydde sig
om debatten, annat än undantagsvis. Vi
hade våra frågor, de hade sina. Men en
dålig ideutveckling inom just välfärdspolitikens område blir forödande. Frimodigheten från vårt håll inom andra områ-
den har varit mycket större. Våra historiska misslyckanden och vårt dåliga självfortroende samspelade i en självforstärkande process. Få väljare forknippar
moderaterna med välfärdspolitik. De
kanske inte tror att vi har skapat det som
är dåligt, men inte heller att vi kan lösa
problemen.
Bruten hegemoni
Nu är forutsättningarna radikalt annorlunda: Socialdemokratins hegemoni är
bruten. Helt enkelt for att ekonomin sätter mycket exakta gränser mot ytterligare
expansion. Socialdemokraterna hade ett
program for expansion, men inte for
mindre – och hållbarare – socialpolitiska
åtaganden.
Nu är välfärdspolitiken inte något i
statsbudgetens marginal, något man kan
unna sig att inte ha åsikter om. Det är
den överväldigande delen av alla våra
samlade offentliga resurser. Vi kan inte
stå handfallna infor en sådan monumental
uppgift. Dels for att vi inte har råd rent
ekonomiskt. Dels for att vi har sociala
problem och trygghetsbehov som alldeles
uppenbart måste lösas, men på något annat vis än vi är vana vid. Och dels – slutligen – for att vi aldrig kan bli ett riktigt
stort parti om vi inte upplevs som trovärdiga i de frågor som ligger nära människors personliga trygghetsupplevelser.
158 SvENsK TmsKRIFT
Regeringen görfel ögonblick bortse från ordets partipoliDet saknas alltså inte goda skäl för att ta tiska laddning är det just ett skifte i sysvälfärdspolitiken på ett nytt och större tern vi behöver. Inte ett tillfålligt moratoallvar. Och det saknas inte konkreta upp- num.
gifter för nytänkande. Det är det som gör
mig bekymrad. Problemet är att vi inte
kan bygga vidare på den väg som vi – i
vid borgerlig mening – nu har slagit in
på. Regeringens socialpolitik – valfrihetsrevolutionen, som den kallas – lö-
ser fel problem och skapar helt nya. Fel
problem för att den är kvar i 80-talets
oppositionsretorik Vi vill ha valfrihet!
Det hade till och med socialdemokratema kunnat ordna idag. I alla fall blev
jag av med mina sjukvårdsköer långt
innan Bo Könbergs husläkare kom. Den
anpassar system som är tänkta att vara generella och 100-procentiga till en krympande ekonomi. Det gynnar inte dem
som vi rimligen en gång skapade offentliga skyddssystem för. Tvärtom slår den
hårdast mot dem som har minst.
Inget systemskifte
I realiteten är regeringen och socialdemokraterna mycket överens. Regeringen
är däremot ärligare. Vi sänker ersättningsnivåerna och socialdemokraterna
släntrar efter. Men vi löser inte problemen. För det första innebär ersättningsnivåmatematiken att det med nästintill ödesbestämd automatik kommer att
resas krav på höjningar igen så fort minsta
ekonomiska utrymme ges. Vad tyder på
ltt politiken då orkar stå emot? Gör man
inga systemförändringar blir det inget
systemskifte. Och om vi förmår oss att ett
Nyttfokus
Socialförsäkringarna är till sm karaktär
inriktade på den breda medelklassen, inte
på de ”fattiga”. Förblir politiken inriktad
på medelklassen kommer den med automatik förbli mycket stor och politiskt
mycket känslig. Det är därför vi måste
sluta titta på medelklassen och istället fokusera på dem som vi i någon ursprunglig mening har socialpolitik för.
Anders E. Borg visar i sin bok Generell
välfordspolitik – bara magiska ord? (City
University Press, 1992) hur den generella
välfärdspolitiken i praktisk handling inte
alls gynnar dem som värnas i retoriken.
Tvärtom kan man nog säga att den politiska logiken och dynamiken gör att vi
ägnar mycket större möda åt dem som
allra minst behöver skyddas politiskt.
Socialpolitiken i de.ss nuvarande form är
en gökunge som tränger ut hjälpen till
dem som ingen annan hjälp kan fl. Det är
ingen tillfållighet att stadsmissionen och
Frälsningsarmen känner fler uteliggare än
social~änsten.
Vi älskar att hata Westerberg
I moderata kretsar är det populärt att angripa Bengt W esterberg för allt möjligt;
såväl för sådant han verkligen förtjänar
kritik, som för det faktum att vi själva har
tänkt för lite. Mellan angreppen är det
samtidigt populärt – framförallt bland
SvENsK TmsKRIFT 159
dem som är verksamma i regerings- gerligt nytänkande inom socialpolitiken
kansliet – att ta honom i försvar. Han har måste börja om från början. Och jag vet
– som det heter p:\ regeringsjargong – att det är mycket lättare sagt än gjort.
”levererat” eller ”volonterat” fler och
större besparingar än de flesta andra statscld. Det är säkert sant. Men problemet
med Bengt W esterberg är just detta. Han
är beredd att anstränga sig till det yttersta for
att spara i systemen så mycket att de inte behöver ändras i grunden. Han är i verkligheten alltfor beredd till stora marginalförändringar.
Han kommer att g;\ till historien som
reparatör av en politisk modell som redan
är utg;lngen. Bengt Westerberg sade vid
ett tillfålle att ”svensk välfårdspolitik står
sig mycket väl i en internationell jämfö-
relse. I vissa avseenden är den bäst i världen. Det gäller enligt min mening t ex
familjepolitiken. Även om den svenska
välfårdsstaten i grunden är bra så kan och
bör naturligtvis den konkreta uiformningen
diskuteras.” Han är ärlig, han tycker så.
Westerbergs doktrin
Men det gjorde nog också den gamle utrikesministern Lennart Bodström som i
sin nit att inte skapa systernskifte i utrikespolitiken, tyckte att det var helt i sin
ordning att kritisera den konkreta uiformningen i den sovjetiska politiken, men
”korstågsmentalitet” att kritisera systemet
bakom järnridån. Detta blev den
olycksaliga Bodströmdoktrinen i svensk
utrikespolitik. Vi har inte moraliskt cld
med motsvarande Westerbergdoktriner i
svensk välfårdspolitik.
Istället tror jag att ett ambitiöst borFörsvinnande små belopp
För det forsta måste vi nyansera fclgan
om generell kontra selektiv soda/politik. Den
traditionella politikens argument for sin
generella karaktär är välkända: Billig administration, sm:l kontrollbehov, liten
risk får stigmatisering. Fair enough. Men
detta är egentligen inte alls argumentför
generell välfårdspolitik utan argument
mot dess motsats. Problemen med den selektiva politiken är just dessa – och ska
inte underskattas. Men bakom de problemen finns en sanning kvar: det är de selektiva insatserna som satsas på dem som
har de sv:lraste problemen. Och de beloppen är fårsvinnande små- närmast lö-
jeväckande små – i jämförelse med den
tid, kraft och de pengar som satsas p:\ alla
oss andra.
Elegant sätt
För det andra ställer frågan omgrundtrygghet några viktiga fclgor. Att staten ska se
till att alla tar de materiella resurserna som
krävs for att leva ett anständigt liv, tycker
vi alla är självklart. Men hur ska den
grundtryggheten kunna etableras utan att
det i realiteten blir ett gigantiskt levnadsbidrag med stora marginaleffekter får den
som vill arbeta?
Två olika ideskisser har forsökt ta itu
med dessa problem. Den ena är Hans
Zetterbergs i grunden mycket enkla ide
om tillbakakrcifsning av bidragspengar.
160 SVENSK T!DSKRIFT
Han menar att man skulle kunna ha olika
skattenivåer for eget arbete och for bidrag, där den som gäller bidrag är starkt
progressiv vid ökande inkomster. Det
innebär att man skulle kunna behålla den
generella karaktärens fördelar, men ändå
se till att alla med normala och höga inkomster i realiteten tar betala tillbaka huvuddelen av sina bidrag. Låter kanske
som en onödig rundgång, men är ett elegant sätt att slippa behovsprövning och
integritetskränkande kontroller.
Medborgarkonto
En annan grundide har presenterats av
Stefan Fölster på Industrins Utredningsinstitut. Det heter medborgarkonto och
innebär forenklat att alla med normal
livsinkomst tar en hjälp på traven att fördela kostnader över livscykeln. I modellen är ett sparande på exempelvis tio procent av inkomsten obligatorisk och sätts
in på ett individuellt konto. Sparandetär
obligatoriskt upp till exempelvis 200.000
sparade kronor. Samtidigt tar uttag göras
for ett antal specificerade behov. Syftet är
att täcka tillfilliga inkomstbortfall, normalt upp till max ett år. Vid sjukdom,
föräldraledighet, arbetslöshet och kanske
andra tillfållen när man står utan inkomst
far man lyfta pengar från kontot. Man avgör själv hur mycket upp till100 procent
av inkomstförlusten.
Raka rör
Man kan avgöra t ex karensdagar själv
och ta hänsyn till familjens andra inkomster. Dels tar man använda de pengar som
har sparats, men eftersom man kan behöva pengarna även innan man hunnit
spara tillräckligt, tar man också låna upp
till samma belopp- säg 200.000 kr- ur
kontot. Hela tiden gäller att om behållningen är under gränsen måste man spara
sina tio procent av varje lön. Vid
pensionen tar man nettot som en pensionsförsäkring.
Detta är starkt förenklat, men modellen har många fördelar. Den gör missbruk helt meningslöst, eftersom man själv
tar ta konsekvenserna av sina uttag i form
av fortsatt sparande. Man vet hela tiden
hur mycket man har sparat och vad som
väntar en i framtiden. Det är rättvist- det
vill säga det finns raka rör mellan sparade
pengar och förmåner.
Dramatisk fordel
Den kanske viktigaste fördelen är att man
identifierar den mycket stora grupp människor i samhället som vill arbeta och normalt gör det, men som också är mänsklig
nog att anpassa sig till givna system. De
tar vettiga incitament att inte överutnyttja välfårdsformåner. Vi separerar alla
oss från den lilla grupp människor som på
grund av handikapp, långvarig sjukdom
eller andra problem mer eller mindre alltid måste ha vår gemensamma hjälp och
omsorg. Vi riskerar inte att glömma dem
i ständig jakt på att tillfredsställa de breda
grupperna med normala inkomster.
Detta är en oerhörd och dramatisk fordel. Plötsligt tar vi en koncentrerad socialpolitik där vi kan diskutera hur vi bäst
stöttar dem som aldrig kommer att klara
SVENSK TIOSKRIFT 161
sig själva. De blir inte som idag bort- politik. Vill vi nu göra annat än att gnälla
glömda brickor i ett spel om välfårds- på dåliga socialdemokratiska lösningar, är
gänster. Politiken tar ett tydligt men be- det hög tid att vi tar vår egna kritik på allgränsat ansvar. var och presterar något som kan lösa
2000-talets konflikt mellan ansvar och
Sluta gnälla oberoende, rättigheter och skyldigheter.
Jag är som så många andra moderater Det är ett projekt att bita i.
trött på debatten om debatten om välfårds- 162 SVEN SK TIDSKR.IFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner