Print Friendly

Ulf Kristersson; Bland dypölar och blanka värjor

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BLAND DYPÖLAR..
OCH BLANKA VARJOR
ULF KR!STERSSON
– Kanske var det förmätet av mig, men efter snart 1O år i den offentliga invandrardebatten och
efter åtskilliga rätt hårda holmgångar mot fördomsfulla människor som är rädda för ”massinvandringen” blev
jag faktiskt rätt förvånad över att diskussionsutrymmet var så begränsat, skriver Ulf Kristersson med anledning av debatten om moderaternas program Land för hoppfulla .
• • r det över huvud taget meningsfullt att
skriva partipolitiska
program? var den
allra första frågan
jag ställde mig när vi påbörjade arbetet med den moderata programboken
Land för hoppfulla. Det råder ingen
brist på vanliga partiprogram som har
det gemensamt att korrekturläsaren
blev den siste att läsa texten ordentligt. Nödvändig ideutveckling har
istället degraderats till terapi för
krympande folkrörelser.
Därför skrev vi inte ett vanligt program, utan en liten bok och en berättelse om var Sverige befinner sig,
kommer ifrån och kan vara på väg.
Det blev inte en bok bara med vanligt politiskt ”tyckande” utan ett försök att också förstå några viktiga drag
i vår samtid, vare sig dessa har så
ULF KRISTERSSON är riksdagsman
för moderaterna i Stockholm stad och
var huvudsekreterare i moderaternas
programarbete. Han är också medlem i
Svensk Tidskrifts redaktion.
mycket med partipolitik att göra eller
inte.
Man behöver inte vara någon
djupsinnigare moderat-kremlolog för
att i Land för hoppfulla finna en lite
annan ton är den typiska. Vi skriver
om goda svenska rötter och om värden, långt ifrån ytlig ”vi lever i ett
paradigmskiftes”-retorik. Att hårt
kritisera bristerna i dagens svenska
välfärdssystem, är inte detsamma som
att hävda att allt alltid har varit fel. Vi
tjatar inte om socialdemokratins inre
själsliv och fel och brister. Vi påpekar
att borgerligheten har varit med och
byggt det Sverige vi har idag, och att
ingen därför bör surra sig vid masten
kring dagens politiska lösningar.
Storm i vatteng las
Vi resonerar om ideer och värden
snarare än betygsätter alla tvärsäkra
åsikter. Vi gör ett uppriktigt försök
att skriva på begriplig svenska, snarare än på ”politiska”. Det är bok som
vänder sig till de människor som
finns – i eller rättare sagt runt – det
SVENSK TIDSKRIFT
mycket bredare politiska parti som är
moderaterna idag.
Reaktionerna på Land för hoppfulla
har inte uteblivit. Delvis blev de precis som vi hade förväntat eller kanske
fruktat: i det dagsfårska och mediala
politiska bruset och i jakten på enkla
konflikter, måste en ideskiss kunna
beskrivas i en dramatisk rubrik. En
del tycker att vi var naiva som inte
accepterade denna politisk-mediala
logik. Å andra sidan var det (för en
gångs skull) inte tidningarnas rubriksättare, bildtextmakare eller dagsreportrar som vi ville nå. Därför kan vi
utan större bekymmer leva med en
och annan storm i vattenglas. Som
prograrnrnakare far man däremot finna sig i att all diskussion hittills har
kretsat kring bokens invandraravsnitt.
Invandring är Sveriges i särklass känsligaste politiska ämne.
Vår text både kan och bör diskuteras – det var själva syftet. Men bara
den som tror att alla i Sverige som
idag uttrycker sig skeptiskt till flyktingpolitiken är förhärdade rasister,
19
har skäl att vägra ta upp samtalet. Vi
ville ha debatten, och har fatt den.
Flera har varit seriösa i sin kritik.
De SSU:are och den patetiske Hagge
Geigert som däremot gastar om ”nynazism” och ”rasism” lämnar jag därhän. Likt Carl Bildt ”stängde jag av”
när allt blev pajkastning. Hagge och
ssu rar plaska själva i dypölen. Jag
tror det är rätt att nonchalera kritik
som inte syftar till annat än att stoppa
seriös debatt och hålla fast partipolitiken i den alltfor välkända boxningsarenan. Liksom många väljare har i
vaije falljag tröttnat på den offentliga
torgmötesretoriken och tror istället
på en något mindre tvärsäker samhällsbrygd av personlig övertygelse
och hyggligt intellektuell pragmatism. Och där ryms definitivt kritik.
Nyheter att Landför hoppfulla ”fortjä-
nar uppmärksam analys. Den största
meriten hos detta verkligen nya ställningstagande är viljan till ärlighet och
realism… Folk från andra länder som
vill komma in i landet betraktas som
levande varelser i stånd att göra egna
val, begåvade och rika på energi och
kompetens. Det är viktigt att erkänna
skriftens fortjänster.” Men, menar
Narri samtidigt, ”manifestet öppnar
sig också for farliga tolkningar och
det är synd att forfattama har fallit for
frestelsen att svälja vissa vanligt förekommande argument.”
Svenska Dagbladet skriver
Magnus Eriksson att ”det förslag till
ny invandringspolitik som läggs fram
i skriften… (skulle) ha inneburit att
flera människor som de senaste åren
Stenius ”är att programmets författare
i sin iver att predika det de alltid predikar, inte märker att skrivningarna
drabbar invandrama med avsevärd
hänsynslöshet.”
Mauricio Rojas påpekar brutalt
men stilla i Moderna Tider att ”rasismen inte växer ur några skinnskallars
huvuden eller ur krögarens illvilja
utan ur ett samhällssystem i kris”.
Han fortsätter med att den i programmet foreslagna ”iden om att åter
öppna Sverige for arbetsmarknadsrelaterad invandring är banbrytande
och utgör ett grundskott mot den inskränkta, egoistiska och kontraproduktiva samsyn som under decennier
präglat svensk invandringspolitik”.
Men han tycker också att ”den drygt
åttasidiga skuggade text som i manidrivits i döden eller ut ur landet hade festet…publicerats under rubriken
Blanka vapen fatt stanna”. ”De (SSU, m fl) påstod
Cecilia Garme (SvT 2/97) är en av att programförslaget vädjar till den
de seriösa kritiker som diskuterar nynazistiska retoriken. Kritiken är bimed blanka vapen. Hon ställer reto- sarr.” ”Men” fortsätter Eriksson,
riskt frågan om moderaterna vill ”sä-
ga att vi måste lära oss att leva med
verkliga fattigghetton inom våra
gränser, vi som alla andra?” Detta då
vi hävdar att målet måste vara att invandrare som kommer till Sverige i
huvudsak ska försölja sig själva och
inte leva på bidrag. Garme riktar
också kritik mot tonen i kapitlet om
invandring. ”Direkt anstötligt” kallar
hon det. Hon är inte ensam om att
ha tolkat vaije ord bokstavligt eller
kanske missförstått vår ambition att
fanga en retorik som vi ofta möter i
Sverige.
Ana Maria Narti tycker i Dagens
20
”samtidigt bäddar författama själva
för en del av kritiken…frågan är hur
långt man kan gå, när det gäller att
omformulera fördomar till värdeutsagor och hjälpligt sammanhängande
verklighetsbeskrivningar.”
Yrsa Stenius skriver i Mtonbladet
att ”jag har svårt att läsa det kontroversiella avsnittet i moderatemas lilla
bok om invandringens problem som
ett utslag av rasistiskt tänkande…
Udden i det här avsnittet är inte riktad mot invandrama utan mot något
som moderatemas udd alltid är riktad
emot, nämligen det svenska högskattesamhället.” ”Problemet” fortsätter
SVENSK TIDSKRIFT
‘frustration’ är under all kritik.” Och
han ifrågasätter tanken att invandrare
ska betala skatt men inte ra del av de
svenska bidragen.
Tar tid att spara
Kritiken bildar ett mönster. Den första av Rojas synpunkter vilar på ett
missförstånd, att invandrare ska betala
alla skatter och avgifter fullt ut, men
sakna de svenska förmånerna. Det
anser vi inte. Däremot säger vi att det
bör ta tid att kvalificera sig i de svenska välfärdssystemen. Sparande och
en del försäkringsskydd kan ta tid att
bygga upp. På den punkten har
Mauricio Rojas själv gått betydligt
längre och föreslagit att invandrare
helt ska undantas många av välfärdsstatens rättigheter i utbyte mot skattefrihet.
Mauricio Rojas och Cecilia
Garmes andra kritik är än intressantare. I ett särskilt avsnitt forsöker vi
fanga frustrationen i den svenska
flyktingpolitiken. Vi vill !anga hur
den rätt oglamorösa verkligheten ter
sig for många. Vi forsöker gå till mö-
tes ett sätt att resonera som vi är
övertygade om är utbrett i Sverige
och som inte har mycket med partifarg att göra. Jag har bekanta av snart
sagt alla partikulörer, folkpartister inräknade, som beskriver den svenska
flyktingproblematiken ungefar på det
viset. Här blandas äkta upplevelser
och vardagskonflikter med rykten
och inskränkthet. Det som diskuteras
är naturligtvis inte ”sanningen”, men
ändå delar av verkligheten. Vårt skäl
att sätta detta på pränt var enkelt: Vill
man kunna övertyga om en forändring, måste man bemöda sig om att
forstå hur det är. Men istället har vi
alltså beskyllts for att ställa oss bakom
fordomsfullhet.
Jag levde, det ska medges, i tron att
jag själv, Per Unckel, MUF:s ordforande Thomas Idergard, forfattarna
Lorentz Lyttkens och Helena
Riviere – alla vi som på olika vis har
deltagit i skrivandet – hade tillräcklig
trovärdighet for att ta upp det invandrarpolitiska samtalet, utan att misstänkliggöras for skumma avsikter. Att
vi säkert skulle komma att kritiseras
for att ha fel, tycka fel, inte forstå
konsekvenserna av våra egna forslag,
forespråka alltfor öppna gränser och
alltfor lite av traditionell integration,
for mycket ”klara sig själv” och for
lite ”multikulti”, for mycket liberalism och for lite omhändertagande –
och mycket annat som hör den seriö-
sa debatten till. Men jag trodde faktiskt inte att vi skulle kritiseras for att
vara främlingsfientliga!
” Till skillnad
från SSU:s, Aftonbladets och andras hycklande angrepp på programboken, så betyder
Mauricio Rojas kritik
något för mig. Han har
ju själv i flera intressanta böcker varit inne
på just samma tråd.
”Kanske var det formätet av rmg,
men efter snart 1Oår i den offentliga
invandrardebatten – och efter åtskilliga rätt hårda holmgångar mot fordomsfulla människor i mitt eget parti
och i andras, mot människor som är
rädda for ”massinvandringen” och
mot människor som vill skydda den
svenska modellen mot utländsk konkurrens – blev jag faktiskt rätt forvå-
nad över att diskussionsutrymmet var
så litet.
Även Mauricio Rojas är kritisk till
vårt forsök att möta samtalet om invandrings- och flyktingpolitiken. Till
skillnad från SSU:s, Mtonbladets och
andras hycklande angrepp på programboken, så betyder Mauricio
Rojas kritik något for mig. Han har
ju själv i flera intressanta böcker varit
SVENSK TIDSKRIFT
inne på just samma tråd. Vare sig han
är medveten om det eller inte, har
just Rojas liberala systemkritik och
problematiserande öppenhet varit en
av våra främsta inspirationskällor.
Många svenskars oro över den sakta
forsvinnande välfardsstaten och rädslan infor det frambrytande nya har i
böcker, artiklar och tal formulerats
bättre av Rojas än av någon annan.
I boken I ensamhetens labyrint- som
for mig var en forsta uppmaning att
problematisera frågorna – forstår
Mauricio Rojas att ”många personer
som tillhör det gamla homogena
släktet drar sig undan mötet med det
främmande …och att de så småningom börjar längta efter den gemenskap som… gick fOrlorad”. Han frågar
sig t o m om ”människorna i detta
land verkligen (vill) leva i en mångkulturell miljö.” Och han vet långt
bättre än den genomsnittlige kampanjbyråkraten att den typen av frå-
gor ställs och måste ställas om svaren
ska kunna bli anständiga.
Krävande och liberala
Jag tror att bara den som visar insikt i
vad som faktiskt händer, kan ra respekt far sina åsikter om vad som
borde hända. Vår analys i Land för
hoppfulla erkänner problemen, fordomarna, de upplevda sambanden mellan Sveriges etniska forändringar och
välfardsstatens alla plötsliga tillkortakommanden. Här målar vi med breda penslar. Men våra svar och slutsatser är krävande och liberala. Öppenhet över gränserna är nämligen inte
bara svårt, utan också rätt.
21
r
z
Cl
z
<
>
z
t)
;x;
>
?
o
r
z

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner