Print Friendly

Ulf Brunfelter; RadioTV-monopolet

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ULF BRUNFELTER:
Radio/TV-monopolet
Direktör Ulf Brunfeltergranskar i denna artikel
ingående Radio/TV-monopolets konstitutionella
sida. Yttrande- och informationsfriheten är
inskrivna i regeringsformen. Opinionsfriheten
garanteras av tryckfrihetsforordningen och
Europakonventionen, som Sverige anslutit sig till.
Men trots dessa bestämmelser kan Sveriges
Radios skyldighet att i4kttaga ”opartiskhet och
saklighet” i praktiken betydafaktisk censur av
program, vilket inträffade injör
kämkrajtsomröstningen.
TVs balansgång i kärnkraftsdebatten före folkomröstningen väckte åtskilligt missnöje i olika
läger. Sveriges Radios monopolställning, då
viktiga politiska opinionsfrågor skall behandlas
i TV, kändes tydligen besvärande på åtskilliga
håll. Kända partsinlagor som ”Atomligan” eller ”Vad hände i Harrisburg”, fick inte visasi varje fall inte före omröstningen. Möjligen är
detta ”opartiskt” men sannerligen inte informationsfriheL Hur skulle svensk opinion reagerat, om liknande censurering skett i pressen?
Men vad som är helt otänkbart och klart
grundlagsbrott enligt tryckfrihetsförordningen,
om det gäller vår fria press, det är tydligen helt
i sin ordning inom TV.
Det är onekligen en fårvirrande situation.
Inte mindre fårvirrande ter sig så den debatt
som följde, när TV gick miste om visningen av
”En prinsessas död” . Opinionsfrihetens talan
fårdes då plötsligt av samma TV, som nyligen
själv censurerat program t o m inför en allmän
folkomröstning! Förvirrande är detta också i ett
historiskt perspektiv. Hur kan samma nation
som berömmer sig av att ha gått i spetsen får
det tryckta ordets frihet genom l 776-års tryckfrihetsfårordning och återupprättat friheten genom 1810 års TF efter det gustavianska enväldet hantera en ny kommunikationsteknik så
helt annorlunda?
Detta starka fårsvar får det på 1800-talet
effektivaste mediet att sprida åsikter – nämligen via tryckpressarna – har dessvärre inte
någon motsvarighet i lagstiftarnas uppfattning
om hur man bör behandla senare tiders landvinningar på kommunikationsområdet – radiosändningar och framfår allt TV-utbudet.
Visst finns det i vissa politiska läger yrkanden
om att radiomonopolet skall upphöra, men det
374
politiska fårsvaret för vår tidigare hävdvunna
syn på betydelsen av frihet får kommunikation
människor emellan med effektiva media är
ganska lamt. Kravet på fri radio och TV drivs i
varje fall inte med någon större kraft av något
politiskt parti.
Opinionsfriheten i regeringsformen
En kluvenhet återkommer också i vår nya regeringsform. [ 1974-75 års RF finns naturligtvis yttrande- och informationsfriheten inskriven – jfr RF 2: l. Men ursprungligen var författningsskyddet ganska bräckligt, eftersom det
till skillnad från TF kunde regleras till sin utformning genom innehållet i vanlig lag. Men
grundlagens fri- och rättighetskapitel har redan
hunnit ändras på fårslag av bl a 1973 års Frioch rättighetsutredning. Efter 1975/76 års justeringar i RF ställs numera speciella krav på
sådan regeringsformen underordnad lagstiftning, som reglerar opinionsfriheten.
Enligt RF 2: 12 ska begränsningar som fåreskrivs bl a vara ”godtagbara i ett demokratiskt
samhälle” , de får inte sträcka sig längre än
nödvändigt får att fylla ”det ändamål som har
föranlett begränsningen” och regleringen får
heller aldrig sträcka sig så långt ”att den utgör
ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en
av folkstyrelsens grundvalar”. Lagstiftning
som reglerar opinionsfriheten får vidare aldrig
bli diskriminerande mot ”politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning”.
Dessutom exemplifierar RF begränsningar.
som anses nödvändiga och godtagbara genom
direkta fåreskrifter i RF – jfr 2:13. Begränsningar får bara ske, om ”särskilt viktiga skäl”
finns, och som exempel på detta nämns bl a
rikets säkerhet, vtssa myndighetsfunktioner.
enskildas integritet mm. Men till regleringsbara områden räknas också det allmännas ekonomiska intresse och möjlighet öppnas också
att begränsa friheten att yttra sig ” i nä-
ringsverksamhet”. Samtidigt inskärps även i
2:13 på nytt kravet att fri åsiktsbildning skall
respekteras i lagstiftning, som reglerar opinionsfriheten – ”vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet” -jfr 2:13 st 2.
Paragrafen slutar så i ett särskilt stycke med
en opreciserad bestämmelse, att det inte skall
anses som någon ”begränsning” av opinionsfriheten, om statsmakterna meddelar föreskrifter
som enbart ”närmare reglerar visst sätt att
sprida eller mottaga yttranden”.
Som exempel på begränsningar ”föranledda
av särskilt viktiga skäl” utöver de särskilt preciserade exemplen i RF 2:13 st l, nämner både
departementschefen (prop 1975/76 – 209) och
konstitutionsutskottet (K U 1975/76:56) radiolagens regler om ”ensamrätt” att sända radiooch televisionsprogram.
Tryckfrihetsförordningen
Tryckfrihetsfårordningen framstår mot denna
bakgrund alltjämt som det verkliga ankaret
från konstitutionell synpunkt, när det gäller
opinionsfriheten. Departementschefen framhåller också i sin prop 75/76:209 sid 108, att
yttrandefriheten visserligen kan betraktas som
”den viktigaste av de medborgerliga fri- och
rättigheterna”, men att någon uttömmande
reglering i regeringsformen på samma sätt som
i tryckfrihetsförordningen ändå inte är praktiskt möjlig. Som ett försvar för detta betonas
då, ”att den mest viktiga delen av yttrandefriheten – tryckfriheten – redan beretts ett särskilt värn ……..Det skydd fOr yttrandefriheten
som foljer av TF sträcker sig i själva verket
långt utanfOr det område som direkt berörs av
det där intagna regelsystemet”. Till exempel är
det ju meningslöst att forbjuda muntligt tal,
som ändå kan återges fritt i tryck framhåller
också konstitutionsutskottet- jfr KU 75/76:56
sid 23.
Opinionsfrihet
Det finns medvetna motståndare till en fri
etablering fOr andra medier och spridning av
åsikter på nya vägar, i synnerhet om det sker
kommersiellt. Det räcker med att fOlja debatten
kring videogramutredningen eller diskussionen
om en nordisk TV-satellit fOr att inse, att kommunikationsfriheten i åtskilliga kretsar ingalunda betraktas som någon självklar beståndsdel av yttrandefriheten på samma sätt som
tryckfrihetsforordningen.
Men utan stöd av just pressfrihetens normala forsvarare skulle nog kommunikationsfrihetens kritiker inte mäkta upprätthålla en så
dualistisk situation i en viktig konstitutionell
fråga, som allmänt brukar anses ha central betydelse for demokratiska ideal och en sund politisk utveckling. Det är ju väl känt, att pressen
ganska allmänt fruktat den nya tekniken och
oroas for sin egen överlevnad. Det är en begriplig omsorg. Men inte desto mindre forväxlas
ändå här på ett oroande sätt tekniska och principiella aspekter. Är kommunikationsfriheten
och spridningsrätten omistlig for tryckfriheten
och yttrandefriheten, kan den knappast vara
helt umbärlig fOr andra och kanske effektivare
medier – snarare tvärtom.
375
Antag att vi i dag alltjämt bara hade tillgång
till ”Post och inrikes tidningar” på samma sätt
som under 1600-talet, och att det alltså bara
fanns ett enda pressfOretag. Det är lätt att fOreställa sig vilka diskussioner, som då skulle utspinna sig om urvalet av nyhetsinslag, vem som
skulle få komma till tals, och hur tidningens
olika riks- eller lokalnummer skull redigeras etc
etc. En sådan ordning skulle nog te sig motbjudande for att inte säga outhärdlig for de nesta,
som vant sig vid vår nuvarande presstradition.
Ett är säkert, inte skulle vi beteckna en sådan
ordning som opinionsfrihet inom pressen. Men
är det inte nästan exakt en sådan struktur, som
vi fOr närvarande vant oss leva med inom radio/TV?
När det gäller konstitutionella principer brukar man fåsta särskild vikt vid framtida eller
tänkbara risker – . det gäller i varje fall om
skyddet for medborgerliga rättigheter. Lagen
är ett i tiden framskjutet fOrsvar mot tänkta
ingrepp i tänkta situationer, som den pågående
yttrandefrihetsutredningen på ett träffande sätt
uttryckt saken. Tryckfrihetsforordningens
skydd fOr etableringsrätt och distributionsfrihet
kom på sin tid fram som en protest mot historiska erfarenheter av likriktning och åsiktsfortryck. Är det så alldeles säkert, att sådana
skyddsmekanismer är mindre behövliga inom
modern teknik, dvs. etermedia? Det är i varje
fall den officiella uppfattningen i dag. Man
hänvisar framfOrallt till Sveriges Radios skyldighet enligt radiolagen att iaktta opartiskhet
och saklighet i sina program och till fOretagets
fristående ställning i forhållande till den politiska makten som tillräckligt pålitliga garantier.
Men redan tvånget att underkasta sig en
376
främmande redigering, att bli nekad utrymme
när någon vill komma till tals mm är foreteelser, som ställer t ex en opinionsgrupp helt annorlunda inom etermedia än inom pressen.
skyldigheten att iaktta ”opartiskhet och saklighet” betyder t o m faktisk censur av program,
som vi sett under kärnkraftsomröstningen. Detta kan tyckas illa nog.
I själva verket är kanske klyschan ”opartisk
och saklig” ganska farlig från opinionsfrihetens
synpunkt. Troligen skulle i varje fall vilken fortryekarregim som helst kunna hävda statsledningens mer eller mindre auktoritära intressen
med stöd av en sådan fras fOr att korrigera
information som inte ansågs tillräckligt ”saklig”. Censuren brukar inte sällan söka sitt forsvar i forskönande omskrivningar.
Återstår så framfor allt radio/TYs självständighet mot den politiska makten. Men inom
tidningsredaktioner brukar det uppstå opinionsgrupper med stort inflytande över både
redigering och kommentarer. Det gör mindre,
så länge som vi har någorlunda många tidningsforetag. Skall vi från konstitutionell sypunkt skapa ”ett framskjutet fOrsvar”, får man
nog inte bortse ifrån att en liknande utveckling
kan inträffa inom ett monopolforetag. Kanske
redan risken for slentrian och tråkighet är en
tillräcklig fara från opinionsfrihetens synpunkt.
Och om det nu skulle hända, att politiska partier eller andra opinionsgrupper finner sig direkt motarbetade av interna opinionsgrupper
eller redaktionsledningar inom monopolforetaget, är opinionsfriheten då verkligen fortfarande intakt? Befinner sig inte den som önskar
landen till de egna trupperna? Den direkta kontakten med väljarkåren blir i varje fall knappast vad den borde vara.
Kan opinionsfrihet inom radio/TV krävas
med stöd av RF?
Antag som nyss nämnts, att interna opinion –
grupper med starka politiska ambitioner skullr
få verkligt fotfäste i radio/TV. Gör vidare tankeexperimentet – långt ifrån särskilt konspiratoriskt när man från konstitutionell synpunkt
diskuterar ”framskjutet fOrsvar” – att sådana
opinionsgrupper dessutom skulle sympatisera
starkt med den sittande regeringen och efter ett
par valperioder få ett allt närmare samarbete
med regimen och kanske också dess stöd i svårgenomskådliga former. Då kan onekligen opinionsgrupper med annan uppfattning än regeringen få svårt att komma till tals med valmanskåren på ett någorlunda jämbördigt sätt.
Kanske blir oliktänkande i praktiken lika utfrusna från viktig opinionsbildning som i mera
auktoritära samhällsskick. Då – om inte fOrrskulle troligen intresse uppstå från flera grupper att undersöka frågan: Går det att få rättelse
genom att åberopa regeringsformens paragrafer om skydd for opinionsfriheten och på den
vägen åstadkomma rättelse?
Det är så, att en fOrfattning som påstås strida
mot grundlag – t ex en radiolag som påstås
hämma opinionsfriheten – enligt principerna
for domstolarnas så kallade lagprövningsrätt
måste vara i uppenbar strid mot grundlag f<ir
att rättelse eller justering skall kunna ske i
vara ”avsändare” då i ett läge, som betänkligt tillämpningen. Men hur forfar man, om t ex
liknar vad som inträffar om ” fienden” intar RF själv skulle vara besynnerlig eller motstrisambandscentralen och fOrvanskar alla medde- dig?
För en normal läsare måste det i varje fall te
sig besynnerligt att spridningshinder som gäller annat än tryckta skrifter skulle få ske stick i
stäv med RFs krav på regler som styr opinionsfriheten. Skulle en sådan reglering i praktiken
inte alls behöva beakta ”vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet”, för att ta ett exempel?
Missbrukas en rent teknisk reglering för andra syften, så att den faktiskt utvecklas till en
begränsning, ska kanske RFs hänsynsregler
trots allt respekteras? När allt kommer omkring, är uppräkningen i RF § 2: 13 faktiskt
bara exemplifierande och anger ”såsom” så-
377
re påseende ter sig som mycket typisk för den
kluvenhet och därmed oklarhet, som råder
kring författningsskyddet för opinionsfriheten i
Sverige. Kanske är det också så, att upphovsmännens tanke bakom RF, att radiomonopol
och yttrandefrihet utmärkt vällåter sig förenas,
egentligen är en farlig underskattning av att
principer om t ex spridningsrätt kan vara så
fundamentala, att opinionsfriheten kommer i
farozonen, om man tummar det minsta på
idealen.
dana tillåtna begränsningssyften bl a rikets sä- Opinionsfriheten enligt Europakonvenkerhet etc. Dyker nu nya exempel upp på vad
som i praktiken blir verksamma begränsningar,
borde med andra ord RFs hänsynsregler må-
hända också kunna träda i funktion. Besynnerligt är dessutom, att departementchefen själv
råkar beteckna just radiolagen ”som exempel
på yttrandefrihetsbegränsningar”, som dikteras av viktiga skäl utöver de särskilt nämnda i
RF 2: 13 -jfr prop 75/76:209 sid 155.
Vidare inskärper RF 2:12, att inskränkningar i grundläggande friheter aldrig får gå utöver
vad som ”är nödvändigt” med hänsyn till ändamålet som tidigare framgått. Kan i så fall en
teknisk reglering av sändningstillstånd m m
verkligen få utveckla sig till spridningsförbud
mot andra informationer än vad ett visst företags informatörer vill släppa fram? Och är det
”godtagbart i ett demokratiskt samhälle” att så
sker tom inför en folkomröstning? Blir regleringen inte då rent av något av ”ett hot mot
den fria åsiktsbildningen”, så att den begränsar
opinionsfriheten” på grund av politisk …..
åskådning” -jfr RF 2: 12?
Faktum är nog att nuvarande RF vid närmationeo
Opinionsfriheten finns också inskriven i Europakonventionen, som Sverige anslutit sig till.
Konventionen kan i viss mening betecknas som
en för västeuropeiska länder gemensam grundlag. Meningen är att konventionen skall kunna
utnytgas av medborgare i länder, som anslutit
sig, för att upprätthålla grundläggande medborgerliga friheter i hemländerna.
Grundsatsen finns formulerad i artikel lO,
som tillförsäkrar envar ”yttrandefrihet”. Denna rätt, heter det, ”innefattar åsiktsfrihet samt
frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet
och oberoende av territoriella gränser”.
Opinionsfriheten får inskränkas under vissa
bestämda betingelser fcir särskilt angivna ändamål, bl a statens säkerhet och viss särskild viktig myndighetsutövning, för att upprätthålla
den personliga integriteten m m, det vill säga
av skäl som påminner om reglerna i vår nuvarande RF (däremot finns t ex varken det allmännas ekonomiska intresse eller yttrande i
” näringsverksamhet” med bland konventio- 378
nens undantagsregler). Inskränkningar skall svensk TV? I själva verket finns t o m ett fall
enligt konventionen anges i lag och vara ” i ett rörande svensk TVs ställning – ett fall som
demokratiskt samhälle nödvändiga” får att nå överraskande lite observerats i svensk debatt.
de avsedda ändamålen. RF kräver som framgått i en liknande vändning enbart att ändamå-
let skall vara ”godtagbart” i ett demokratiskt
samhälle. Konventionen kan tydligen på den
punkten tänkas ställa strängare krav.
Slutligen finns också i konventionen ett forbehåll får etermedia, och det heter om artikel
10, att den ” förhindrar icke en stat att kräva
tillstånd får radio-, televisions- eller biografföretag” .
Konventionen tar inte direkt ställning till
vi lka krav som skall stäl:as på sådan lagstiftning som innehåller bestämmelser om licensgivning. Generellt gäller emellertid en ligt en
annan artikel (artikel 18) i konventionen att
frihetsinskränkande regleringar inte får ”vidtagas annat än i de syften”, som är tillåtna. Enligt RF heter det på motsvarande punkt, att en
begränsning aldrig får gå ” utövt r vad som är
nödYändigt” med hänsyn till ändamålet. Generellt föreskrivs vidare i konventionen (artikel
17), att ingenting i konventionen får tolkas å,
att det tillåter ”någon stat, grupp eller person”
att företa åtgärder – t ex genom lagstiftning –
som ”syftar till att tillintetgöra” någon av dc
fri- och rättigheter, som konventionen innehåller, ” eller till att inskränka dem i större utstäckning än som däri medgivits” . Ufr på en
liknande punkt Rfs krav att begränsningar i
opinionsfrihet aldrig får utsträckas så, att de
” utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen”.)
Kan då Europakonventionen erbjuda några
utsikter till rättelse får personer eller opinionsgrupper, som anser sig allvarligt hindrade att
framfora egna uppfattningar och åsikter i t ex
Ett lärorikt fall
I skrivelse den 15 februari 1967 tog fårsta kammarens tidigare vice talman Erik von Heland
(c) upp klagomål inför europakommisionen om
radio/TVs ställning i Sverige. Knappast någon
i Sverige tycks känna till att svenska staten
faktiskt fått finna sig i en diskussion om radiomonopolets laglighet sett ur konventionens
synvinkel och detta efter klagomål från en m~ eket framträdande svensk politisk person.
l sin klagoskrivelse den 15 februari 1967 konstaterade von Heland att 1966 års radiolag §S
gav all sändningsrätt till ett offentligt monopolföretag. Han ansåg det uppenbart att föreskrifterna om licensgivning inte var detsamma om
att staterna kunde inrätta monopolföretag –
tvärtom måste flera företag enligt artikeln kunna etableras forutsatt att de uppfyller lagstiftningens licensgivningskrav. Därfor ansåg han
radiolagen strida mot konventionen och menade att alla svenska medborgare och därmed
han själv hindrades i ett fritt informationsutbyt~ med en sådan ordning.
2-kanalsystemet inom ett monopolraretag
riskerar fånga upp allmänhetens intresse fiir
samhällsfrågor och nyheter i så hög grad till
dessa aktiviteter att andra inlormationsinsatser, böcker, tidningar o s v inte längre fick
tillräcklig genomslagskraft i opinionsbildningen. Det kommer att bli alltmer svårt att nå
allmänheten med andra ideer och synpunkter
än sådana som auktoriseras av monopolroretaget framhöll han. Medborgare som vill framfora andra åsikter kommer att mötas med enorma svårigheter att få framfora dem.
Svårigheterna skulle snabbt bli så påfallande
att de inkräktade på den frihet att mottaga och
sprida uppgifter som konventionen fcireskrev.
Bara redan politiskt mäktiga grupper skulle
kunna bryta igenom informationsbarriären,
den s k kanalkonkurrensen skulle bara bli ett
tomt sken och snarast öka ensidigheten i informationsutbudet beroende på den allmänna
uppfattning som härskade hos de anställda i
monopolfciretaget. Genom att bara ta upp så-
dana frågor eller referera eller visa sådana filmrr. teaterfcireställningar och böcker som fa- ,·oriserades av opinionen hos olika redaktioner
kan den allmänna opinionen styras i de riktningar som dessa önskar och man kan undertrycka sådana fcireställningar och ideer som ej
är populära hos detta ledande redaktionsskikt.
Denna ensidiga opinionsbildning betydde faror
for det demokratiska systemet, som man vid
tillämpningen av europakonventionen inte
kunde nonchalera, hävdade von Heland.
Europakommissionen behandlade målet och
publicerade ett avgörande med en ingående
redovisning och diskussion av fallet i ett beslut
den 7 februari 1968. Kommis ionen framhöll
att man inte kunde finna att klaganden enbart
genom själva monopollagstiftningen själv hindrats i något informationsutbyte. l sin motivering fann kommissionen vidare, att artikeln rö-
rande radio och tv ifråga om licensgivning inte
tog ställning till om sådana fciretag skulle vara
privata eller offentliga eller om de fick erhålla
monopol eller det krävdes att det samtidigt
existerade flera foretag. Man framhöll då det
gäller tolkningen, att åtskilliga länder vid traktatens tillkomst hade inrättat en ordning med
379
offentliga monopolfciretag for radio och television, varfor kommissionen fann att uttrycket
licensgivning inte kunde fOrstås så att det i och
fOr sig uteslöt ett system med offentligt televisionsfciretag. Kommissionen gjorde således vissa uttalanden av domskälskaraktär också i tolkningsfrågor trots att man avvisade klagomålen
på formella grunder.
Kommissionen framhöll härefter att klaganden inte entydigt visat om han själv ansåg sig
hindrad i informationsutbyte genom de exempel som andragits bortsett från ett enda. Kommissionen fann vidare att de andragna exemplen inträffat fOr mer än 6 månader sedan utan
att klagomål framkommit.
I ett fall hade klaganden refererat till ett
televisionsprogram 1967 som foll inom tidsmarginalen. Denna händelse berörde ett foretag som etablerats i Liberia av ett svenskt foretag. Den inkorrekta skildring av forhållandena
och friretaget som svensk television givit berörde emellertid enligt kommissionens uppfattning inte klaganden.
Att kommissionen inte fann anledning realpröva påståendet att klaganden rent abstrakt
som medborgare i landet hade olägenheter av
en monopollagstiftning är inte ägnat att forvå-
na. Konventionen forutsätter i princip att klago~ål skall grundas på konkreta händelser,
som berör vederbörande själv – det ställs med
andra ord krav på att man kan visa upp ”ett
case”.
Förändringar har senare skett i den svenska
lagstiftningen som delvis ändrar perspektivet.
Det nya innehållet i radiolagen medger nämligen fOrekernsten av ner foretag efter lagändringen 1978. Radiolagen § 5 lydde tidigare ”det
fciretag” men fcireskriver nu tillståndsgivning
380
för ”de företag som regeringen bestämmer krav på de materiella skäl som åberopas a\·
(programföretag) har rätt att sända radiopro- länder som inför reglerande lagstiftning.
gram i rundradiosändning från sändare här i
landet”. Den svenska lagstiftningen har med
andra ord formellt sett övergått till att vara en
lagstiftning om licensgivning.Därmed kommer
hela frågan om tillståndsgivning också praktiskt i ett annorlunda läge.
I och med att flera företag formellt är tillåtna
uppkommer nämligen fråga om tillståndsgivningen då utövas på ett opartiskt och rättvist
sätt framförallt från likabehandlingssynpunkt.
Detta gör ytterligare bestämmelser i konventionen tillämpliga, nämligen framför allt artikel
14 som föreskriver att konventionens fri- och
rättigheter skall åtnjutas och tryggas utan åtskillnad av något slag. Svenska myndigheter
måste mot denna bakgrund med andra ord visa
att det finns tillräckliga skäl för att begränsa
etableringsrätten bara till vissa företag och att
tillståndsgivningen utövas på ett objektivt godtagbart sätt.
Det torde t ex vara tveksamt om exempelvis
lagstiftningen om närradio 1978 i så fall håller
måttet. För sändningsrätt krävsju nämligen att
sökanden skall vara lokal organisation. Det torde
vara ytterst tveksamt om ett sådant skäl verkligen skulle godtas som tillräcklig grund för att
begränsa kommunikationsfriheten från likabehandlingsssynpunkt enligt artikel 14 jämfört
med artikel lO – i synnerhet som kommunikationsfriheten lår anses vara en så fundamental
medborgerlig rättighet och mot bakgrund av
det faktum att artikel lO också kan tänkas krä-
va att inskränkningarna skall ha stöd i lagstiftning som ter sig nödvändig ” i ett demokratiskt
samhälle”. Regleringsrätten är med andra ord
förmodligen inte obegränsad, utan det ställs
Kan Europakonventionen vara ett skydd?
Den svenska radiolagen och avtalet med Sveriges Radio underlättar inte precis situationen
för klagande, som vill kritisera monopolet och
dess verksamhet. Statuterna förutsätter en frikostig yttrande- och åsiktsfrihet, rätten till genmäle m m finns särskilt poängterad etc etc. Det
blir alltså nödvändigt för en klagande att med
konkreta exempel visa att de yttre statuterna
och formerna i mycket kan vara ett sken, d vs
att bestämmelserna inte garanterar den frihet
som de skenbart ger uttryck för – exempelvis
på samma sätt som vissa öststater ger mycket
ståtliga friheter som i praktiken inte är värda
de papper som föreskrifterna är tryckta på.
Mot bakgrund av denna glättade fasad måste således en klagande göra ett rejält förarbete
för att visa hur betydande inskränkningar i
praktiken radiomonopolet dock för med sig –
detta exempelvis jämfört med den press- och
tryckfrihet som råder. På en punkt kan dock
även regelinnehållet i Sverige sannolikt tr sig
diskutabelt i förhållande till artikel 10 nämligen det famösa förbudet mot kommersiell reklam d vs radiolagen § 6, 4 st punkt 3 att
programföretag skall åtaga sig ”föreskrift om
förbud mot kommersiell reklam eller mot program som bekostas av annan än programfOretag”. Särskilt i ljuset av den åsiktsannonserine;
som är en självklar rätt i tryckta skrifter och
tidningar ter sig givetvis denna restriktion inte
minst politiskt ytterligt diskutabel, om kommunikationsfriheten skall anses hävdad. Faktiskt är omöjligheten att ens mot betalnine; få
ett program med egen redigering sänt i Sveriges radio ett mycket konkret exempel på den
faktiska begränsning i åsikts- och kommunikationsfrihet i dessa medier, som vi upplever i
da~.
En klagande gör troligen klokt i att grundligt
exemplifiera också den debatt om förhållandena, som framkom t ex efter kärnkraftsomröstningen. Det finns åtskilligt att ta på också i
fråga om missnöje från upphovsmän utanför
monopolföretaget att få ideer och program
framförda eller sända, vilket också återgivits i
pressen.
Framfor allt är ett klagomål utsiktlöst, om
mte klagandena själva förgäves försökt att få
framföra program eller åsikter. Dessutom måste man uttömma alla inhemska klagomöjligheter, t ex genom att som tidigare sagts åberopa de oklara bestämmelserna i RF, hos svenska
myndigheter t ex för att få sändningstillstånd.
Först om detta visat sig ogörligt finns någon
utsikt att pröva konventionens innehåll genom
hänvändetsr till Europakommissionen. Ett
minimikrav är givetvis att man såvitt möjligt
tillgodoser 6-månadersfristen.
Vilka utsikter finns då att nå framgång med
en sådan hänvändelse?
En granskning av några auktoritativa kommentarer till konventionen ger snarast vid handen, att en rättslig prövning av frågan ingalunda ter sig utsiktslös eller obefogad. Jacobs
(Francis G Jacobs ”The Europeall convention
on human rights, 1975” .) påpekar att den
franska regeringen vidtagit särskilda försik tighetsmått när den 1974 signerade traktaten och
känt sig nödsakad att avge en tolkningsförklaring till artikel lO, där man deklarerade att
regeringen for sin del tolkade artikeln så att den
381
var forenlig med det system av monopolkaraktär som låg bakom den franska radio och televisionen (ORTF) . Jacobs framhåller vidare i
monopolfrågan.
”Whether or not private broadcasting is permitted, the law must ensure that there is
freedom for political views to be expressed
without discrimination, especially during
election campaignes. Thus, the Commission
has stated that an issue might arise under
Artide JO alone or in conjunction with Article 14 of the Convention if, for example, one
political party were excluded from broadcasting facilities at election time. This view
seems a logical inference from the impact of
television on public opinion. Political freedom, which once depended largely on freedom of assembly and freedom of association,
now rests as much on freedom of expression
and independence in the Press, radio, and
television”.
Robertson (A H Robertson ”Human rights
in Europe, 1977”.) berör det svenska fallet relativt utförligt, och anser att frågan om monopolföretags förenlighet med artikeln får anses
oklar: ”The question whether a State monopoly of broadcasting or television is compatible
with the Conventian has been much discussed
but not perhaps finally decided”. Efter att ha
redogjort for kommissionens tolkning i Ibraärendet fortsätter han ”while the position of the
Commission is thus clear, there has been no
final decision on the point by the Court or the
Committee of Ministers”.
Redan forberedande studier ger således vid
handen, att kommissionens uttolkning knappast kan anses slutligt utslagsgivande – i tolkningsfrågor av så viktig karaktär borde ju i

382
varje fall Europadomstolen få tillfälle att ta
ställning. Mycket talar därför får att tolkningsfrågan i vatje fall sku lle kunna föras vidare i
denna del, om ett klagomål är så väl förberett
att det tas upp till realprövning. Det torde vidare stå klart, att frågeställningen om tillåtligheten av ett monopol eller inte knappast uttömmer de reella frågeställningar som kan ställas
enligt artikeln. lngen har ju nämligen diskuterat den lika viktiga frågan om hur monopolet
utövas – d v s om en monopolorganisation i
praktiken hindrar ett fritt åsiktsutbyte och rimligt utnyttjande av ny teknik för allmän debatt.
Kan det tillfredsställande visas, att det fria
meningsutbytet hindras torde med andra ord
frågan komma i ett betydligt annorlunda läge
– endera så att riktlinjer måste ges för monopolföretagets skötsel eller att själva systemet
med monopol kan ifrågasättas och förändra .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner