Print Friendly

Ulf Brunfelter; Bostadssocialism eller bostadsförsörjning

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ULF BRUNFELTER
Bostadssocialism eller
bostadsförsörjning?
Bostadsbristen är ytterligare ett
praktiskt bevis för att socialistisk
regleringspolitik är oförenlig
med välordnad civil försörjning,
skrivar Ulf Brunte/ter. Med internationella mått råder det ingen
bostadsbrist i Sverige men vi
har ett dåligt bostadsförsörjningssystem som inte förmår ta
vara på resurserna.
Brunfelter varnar för förslaget
om s k räntelån.Det skulle innebära en offentlig rundgång skattevägen för att bibehålla vårt nuvarande subventionssystem.
Sedan artikeln skrevs har regeringen framlagt en proposition
om ränte/ån som i huvudsak
bygger på utredningsförslaget.
Direktör Ulf Brunfelter är chef för
Näringslivets Byggnadsdelegation.
S
amhällsekonomi och välfärd raserades för medborgarna i Östeuropa,
när de fick pröva på historiens mest
omfattande experiment med realsocialism i praktiken. Försörjningssystemen
nära nog kollapsar i tröstlösa kösystem
för att få tillgång till livets enklaste nödtorft. Så har det inte gått med blandekonomiska modeller, som tillämpats i länder
som Sverige.
Men symptomen finns under ytan
också i vår välordnade ekonomi på områ-
den, där den politiska ekonomin segrat
över marknadsekonomin. Regleringssamhällets avigsidor är t ex markanta inom
vår bostadsförsörjning. Det är gåtfullt att
vi lyckats göra världens bostadstätaste
land till en nation med bostadsbrist, där
de köande räknas i hundratusental.
Att Moskva med praktiskt taget bara
allmännyttiga hyreslägenheter rapporteras ha en skriande bostadsbrist med 1,8
miljoner bostadssökande förvånar kanske inte, men att bostadsbristen mätt i antal bostadssökande också är pinsamt stor
i Stockholm är märkligt. Visserligen har
bostadspolitiken i Sverige också avsatt ett
bestånd i allmännyttig ägo på mer än
800 000 lägenheter eller ca 60 % av alla
hyreslägenheter. Men vi har när allt kommer omkring ändå västvärldens största lä-
genhetstillgångar räknat i antalet lägenheter per tusen invånare- 463 för Sverige
mot Danmarks 448 eller Norges 417.
Bland de stora nationerna i Västeuropa
räknar England 399, Västtyskland 447
och Frankrike 451 lägenheter per l 000
invånare.
Om Sverige inte lyckas försörja sina
medborgare med bostäder med ett så gott
utgångsläge, när skall vi då någonsin nå
målet att få en god bostadsförsörjning
l
.
394
utan lidande för stora grupper, som tvingas stå i kö? Ofta blir ungdomar och invandrare mest utsatta dessutom, dvs
grupper som den officiella välfärdspolitiken särskilt vill slå vakt om. Vilka mål har
egentligen dagens bostadspolitik? Är 500
lägenheter per l 000 en drömgräns, där
allt skall ordna upp sig eller?
Onekligen ter sig den svenska situationen som ytterligare ett praktiskt bevis för
att socialistisk regleringspolitik är oförenlig med välordnad civil försörjning, där
boende som önskar också kan förse sig
med en bostad till priser som marknaden
erbjuder utan att lida åratals i kö.
Från Moskva rapporteras det (The
Observer/ NT 15/ 8-90), att stadens styrande tänker sätta igång ett program för
utförsäljning av allmännyttiga lägenheter
till hyresgästerna för att skapa grogrund
för marknadsekonomi i boendet med en
omfattande privatisering.
Men i Sverige hissas minst av allt några
sådana signaler. Läget efter miljonprogrammet under mitten på 70-talet borde
annars ha varit gynnsamt för en frigörelse
från regleringspolitik. Vi hade då på något
decennium höjt vår boendetäthet från cirka 350 till450 lägenheter per l 000 invå-
nare, och det stod tidvis mer än 30 000
lägenheter lediga för uthyrning. Men det
sågs i ledande kretsar mest som ett problem för allmännyttan och inte som en
möjlighet till förnyelse. Paritetslånesystemet som då hade ett förräntningskrav på
5,1 %omvandlades i stället till ett renodlat subventionssystem, som på 80-talet
har begränsat förräntningskravet till
2,7% för nybyggda allmännyttiga lägenheter.
Fortsatta subventioner, skärpta bostadsförmedlingsregler, styrning av byggande från kontor och lokaler till ännu
mera bostadsbyggande är de regleringsmetoder, som man fortfarande hoppas
bota ”bostadsbristen” med i Sverige. Men
Sverige har med internationella mått ingen bostadsbrist i dag, vi har tvärtom ett
överflöd internationellt sett. Däremot har
vi onekligen ett dåligt bostadsförsörjningssystem i Sverige, som inte förmår ta
vara på våra resurser på ett rimligt sätt.
Räntelån
Den insikten är tyvärr inte särskilt utbredd. Medan Moskva förbereder övergång till marknadsekonomi hoppas den
senaste konkurrensutredningen i sin
granskning av svensk bostadsmarknad
fortfarande kunna uppnå förbättringar
inom det rådande systemet med bl a konkurrens från utlandet. Men när svenska
fastighetsföretag och försäkringsbolag
satsar miljardbelopp utomlands och mer
eller mindre låter svenskt fastighetskapital etablera sig på annat håll, vem tror då
på allvar, att utländska intressenter skulle
fundera på att söka sig till den svenska
bostadsmarknaden, där huvuddelen av
hyresmarknaden officiellt lever utan några förräntningskrav över huvud taget?
Just ett subventionssystem med en allmännyttig sektor utan avkastningskrav är
f ö målsättningen för den senaste bostadspolitiska kommittens arbete att införa ett system med s k räntelån, som
skjuter upp avkastningskraven till 2000-
talet. Subventionslinjen finansieras enligt
förslaget med ökade skatter på den älåre
fastighetsstocken och begränsar dess avkastningsförmåga. Enligt numera SAROdirektören Birgerssons förslag om s k
räntelån kommer fastighetssektorn att
praktiskt taget betala lika mycket enbart i
årlig fastighetsskatt – 12,8 miljarder –
som statskassan spenderar i räntesubventioner till nyproduktionen – 13,8 miljarder. Detta förslag från boendekostnadsutredningen (SOU 1989:71) är egentligen
ingenting annat än en offentlig rundgång
skattevägen för att bibehålla vårt nuvarande subventionssystem – en beskattning för regleringssystemets egen skull,
skulle man kunna säga. Receptet för vår
officiella bostadspolitik är m a o att hårdnackat försvara det bestående – ett fenomen som onekligen har släktskap med
vad som är brukligt också i andra regleringsekonomier.
Självkostnadsprincipen
SABO-företagens s k självkostnadsprincip är i praktiken ett hinder för det numera mycket stora offentliga bostadskapitalet att förränta sig och bidra till landets
bostadsförsörjning. En sådan självkostnadsprincip får det allmännyttiga beståndet att i princip likna en bostadsrättsförening, som enbart täcker sina kostnader.
Men tyvärr svarar inte allmännyttan heller mot bostadsrättsidealet, eftersom finansieringen av nyproduktionen kräver
ständiga tillskott av bostadssubventioner.
Utan sådana subventioner skulle nämligen inflyttningshyrorna bli avskräckande
höga, eftersom lägenhetsstocken hos allmännyttan i princip inte bidrar med några
resurser för att betala företagens nyproduktion.
Bostadsföretagen får i stället skattevä-
gen bidra till att hålla igen kapitalkostnaderna med subventioner till nyproduktionen. På så sätt söker regleringsekonomerna efterlikna funktionerna i en marknads- 395
ekonomi, men förlorar samtidigt marknadsekonomins flexibla prissättning. I
stället bibehålls det system med prisreglering, som det till allmännyttans hyror länkade bruksvärdessystemet fört med sig.
Den bostadspolitiska diskussionen fixeras på detta sätt till ett enda stort och till
synes oövervinnerligt problem kring nybyggnadshyror och stigande priser, som
den inflationsbetonade svenska ekonomin för med sig. Hyresgäströrelsen dominerar debatten med skräckinjagande scenarier, hur bostadssökande skulle få betala mer än 100 000 kronor per år för nybyggda lägenheter utan subventioner.
Bostadsproduktionen stannar av utan
räntebidrag, och det blir en förödande
kostnadskris osv.
Vrångbild av marknadsekonomin
Ekonomiskt sett är detta en total vrångbild av marknadsekonomins sätt att verka. Men också nonsens vinner respekt om
det predikas tillräckligt ihärdigt. Att boende i Västeuropas resursrikaste land i
fråga om tillgång på lägenheter skulle
drabbas av chockartade prishöjningar vid
en övergång till marknadsekonomi är en
verklighetsfrämmande hypotes. När beståndets resurser blir effektivt använda,
kommer både prisbilden på lägenheter
och tillgången på lägenheter att bli helt
annorlunda med marknadsekonomi än
vad regleringsanhängarna låter oss tro.
Det är troligen få som skulle tycka en
hyressättning motsvarande t ex halva kapitalkostnaden i nyproduktionen som nå-
got särskilt orimligt åtagande för att bo i
allmännyttans bostäder. Med ett sådant
avkastningskrav skulle Svenska Bostä-
ders lägenhetsbestånd på cirka 50 000 lä-
396
genheter och lO 000 lokaler representera
ett realvärde i storleksordningen 22 miljarder. För ett så stort realkapital blir på-
frestningarna inte särskilt stora att lämna
de tillskott, som behövs för att förränta en
årlig nyproduktion på t ex l 000 lägenheter och på så sätt täcka beståndets förnyelsebehov. Dimensioneras internhyran i
beståndet för att möta ungefär samma utjärnningsanspråk i nyproduktionen, som
dagens bostadssubventioner avser att
täcka, skulle förräntningskravet på den
befintliga bostadsstocken i Svenska Bostäder påverkas med ett par procent (cirka 1,6 %, om man utgår från boendekostnadsutredningens förutsättnigar). Att ersätta nuvarande subventionsåtaganden
med betalningar på marknadens villkor
skulle m a o inte föra med sig några
chockhöjningar av hyrorna, som hyresgäströrelsen vill få oss att tro.
Omsättningstakten
Däremot kan bostadsförsörjningssystemet börja fungera igen till glädje för alla,
som får lida umbäranden i dagens kösystem. Priskontrollen på hyresmarknaden
har lett till en allt större orörlighet, och
omsättningstakten på hyreslägenheter
närmar sig nu 10-årsgränsen. På en ort
med t ex 100 000 lägenheter begränsar
det lägenhetsutbudet från beståndet till ca
10 000 lägenheter per år. Till detta utbud
kommer så i bästafall en nyproduktion på
någon procent, dvs ytterligare ca l 000 lä-
genheter per år. Med en flexibel prissättning,som följer med marknadsekonomi,
kommer de boendes behov av förändrat
boende vid växling av arbetsplats, familjebildning osv att slå igenom på ett helt
annat sätt och leda till en betydligt högre
omsättning. Inom hyresboende är det troligen rimligt att räkna med en spontan
rörlighet inom beståndet på i storleksordningen 5 år. Det ger ett utbud på ca
20 000 lägenheter inom en ort med
100 000 hyresbostäder i beståndet, dvs i
stort sett en fördubbling järnfört med den
stagnation, som dagens regleringsmetoder gett upphov till.
Produktionen kollapsar inte
Spådomarna att bostadsproduktionen
kollapsar utan subventioner tillhör också
spökhusens föreställningsvärld. Det är ett
misstag, att ett lands bostadsstock måste
fungera som ett jättelikt fattighus i ständigt behov av stöd från det allmänna. Det
normala för en marknadsekonomi är
tvärtom, att bostadsstocken fungerar som
ett realkapital, som både ger avkastning
och bidrag till samhällets ekonomiska tillväxt. Det sista året före kriget- 1939-
producerades 59 000 lägenheter i Sverige. Det skedde i ett land med en betydligt
mindre befolkning och utan nutidens välfärdsekonomi. Produktionen skedde utan
subventioner på marknadens villkor och
låg ändå i nivå med vad vi åstadkommer i
dag.
Marknadsekonomin genererar m a o
de resurser som behövs för att täcka våra
bostadsbehov. En rimlig förräntning i vår
bostadsstock på marknadens villkor här
hemma skulle t ex begränsa den emigr~
tionav svenskt bostadskapital utomlands,
som vi bevittnar i dag.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner