Print Friendly

Ulf af Trolle; Växelkurspolitik och industriell utveckling

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ULF AF TROLLE:
lVäxelkurspolitik och
industriell utveckling
Industrins investeringar styrs
bl a av bedömningar av den
framtida utvecklingen av växelkurserna. Med de senaste årens
stora svängningar i kurserna har
det blivit hart när omöjligt att
planera internationella industriella investeringar.
Ricardo, Cassel och Ohlin utarbetade teorier för växelkursernas utveckling. Kan dessa teorier kompletteras och då användas som prognosinstrument?
Ulf af Trolie är professor i företagsekonomi och numera bosatt
i Frankrike.
I
ngen ekonom har lyckats göra korrekta
prognoser för dollarns uppgång och
fall. Uppgången har blivit långt större
ochlångvarigare än viförutspått. Att visen
fått rätt i förutsägelser om dollarfall är inte
mycket att skryta med. Ihärdighet i nedgångsprognoser måste få sin belöning. Det
är ocksålättatt sägavarför vifått fel. Vi har
utgått från våra gamla jämviktsteorier för
växelkurser, enligt vilka varje rubbning
från ett etablerat läge igångsätter krafter,
som leder till återställd ”jämvikt”. De har
inte klarat de påfrestningar som de utsatts
för under 80-talet.
Teoriernas sammanbrott är inte bara av
akademiskt intresse. Det är en praktiskt
betydelsefull fråga i all planering för större
industriföretag. De måste göra prognoser
för växelkursutvecklingen som underlag
för många investeringsbeslut; t ex för
lokaliseringen av produktion i olikaländer
och för satsningar på nya marknader. Vi
har lärt oss leva med osäkerhet, men det
har skett på bekostnad av dynamiken.
Ökade risker som följd av osäkerheten i
framtida växelkurser är en förklaring till
att politiker världen runt finner anledning
klaga över att industrin investerar för litet.
Den som varit med om att göra stora felsatsningar i t ex Frankrike, USA och Brasilien blir försiktigare i fortsättningen.
Världen är full av gravmonument över tidigare dådkraft. Hur skall t ex ett företag
som den franska skidtillverkaren Rossignot nu planera sin produktion? För några
år sedanfattade man principbeslutatt koncentrera sin produktion till USA, där man
har ca 45 procent av sin marknad. Innan
beslutet hann genomföras kom dollarruschen. I stället lade man ned all produktion i USA ochfick f ö för första gången på
många år, under 1985 acceptabel lönsam- 42
het. Nu har dollarn fallit till en nivå, där
amerikansk produktion är mer konkurrenskraftig än fransk. Hur skall man handla? Man kan inte åka jo jo med produktionen över Atlanten. För att inte tala om
Sverige! Under minaår som ”företagsdoktor” har jag tvingats avveckla en mångfald
verksamheter, som lätt kunnat utvecklas
tilllönsamma företag, om vi då med rätta
haft dagens devalverade krona.
· Föratt kunna göra en prognosför växelkursernas utveckling, måste man kunna
bygga på en hållbar teori. Man måste
kunna bedöma var jämviktslägena ligger,
vilka krafter som kan rubba dem, hur stora
svängningar som kan uppstå och hur lång
tid det tar innan jämviktenåterställs.Vilka
risker för skador löper man under denna
process?
Syftet med denna artikel är att granska
våra teorier för växelkursernas utveckling.
Går det att komplettera dem så att de kan
användas som prognosinstrument?
De grundläggande teorierna
Varje teori bygger därpå att priset på en
valuta under fria marknadsförhållanden
bestäms av förhållandet mellan tillgång
och efterfrågan. Det var logiskt, när representanter för den amerikanska regeringen
ännu våren 1985 hävdade, att dollarn
ingalunda var övervärderad. Priset måste
ju vara det rätta, när det bestämts av marknaden! När växelkurserna för ett tiotal år
sedan släpptes fria, hälsades detta med tillfredsställelse av liberala ekonomer. AntIigen skymtade en världsekonomi med
”riktiga” växelkurser.
Den första jämviktsteorin framlades av
David Ricardo år 1817 iPrinciples ofPolitical Economy and Taxation. Jämvikten
mellan växelkurserna bestämdes av de
”komparativa kostnaderna” iolika länder.
Tyngdpunkten i hans teori låg vid varuflödet Det bestämde tillgången på valutor
genom export och efterfrågan genom import. Aven transportkostnader och betalningsströmmarför tjänster, t exförturister
måste beaktas, men sådana ansågs sakna
faktisk betydelse. Om något land fick för
höga ”komparativa” kostnader i produkDollarn ligger nu betydligt lägre än
1982 iförhållande tilldeflesta industrinationers valutor.
tionen, ökade dess efterfrågan på utländska valutor genom ökande import och
tvärtom. Jämvikten återställdes genom
ändring av växelkurserna. En valuta kunde inte ”övervärderas” annat än tillfälligt.
Med modem terminologi skulle vi ha sagt,
att växelkurserna tenderar att nå jämvikt,
när den industriella konkurrenskraften/
kostnadseffektiviteten blir densamma i
olika länder. Ricardo exemplifierade sina
teorier, men det fanns intet material för
statistisk prövning av slutsatserna.
När Gustav Cassel hundra år senare
lade fram sin teori för ”köpkraftsparitet” i
Theoretische Sozialökonomie (1918) var
slutsatsen densamma. En valuta kan inte
övervärderas eller undervärderas annat än
tillfälligt. Men medan Ricardo lagt tyngdpunkten vid kostnadsförhållandena inom
produktionen, lade Cassel tyngdpunkten
vid konsumenternas köpkraft. Valutornas
inre och yttre köpkraft tenderade att bli
desamma genom anpassning av växelkurserna. De bådateoriförfattarnaavsåg samma mekanism, men Cassel valde att rikta
uppmärksamheten mot konsumenternas
köpkraft. Dennautvecklingvarlättmätbar
iform av levnadskostnadsindexi olikaländer. I anslutning till Cassels teori genomfördes omfattande analyser av levnadskostnadsindex i förhållande till växelkursutvecklingen. Det förelåg påtagliga samband.
Annu när Bertil Ohlins stora arbete om
Utrikeshandel och Handelspolitik utkom i
sin femte reviderade upplaga år 1953,
kunde han förutsätta, att förhållandet
mellan yttre och inre köpkraft var bestämmande för växelkurserna. I en belysande
tabell visade han hur det yttre värdet på
den franska francen, dvs växelkursen, i
stort överensstämde med ett av honom beräknat värde, vilket byggde på jämförelser
av levnadskostnadsindex. Det förelåg
dock vissa avvikelser vilka han förklarade
som följd av spekulationer mot den franska francen och senare motåtgärder från
fransk sida. Spekulationerna sågs av Bertil
Ohlin som förklarliga, tidsbegränsade avvikelser från en teori, som fortfarande beskrev de huvudsakliga sammanhangen. (s
105-106).
Bretton Woodsöverenskommelsen
När femte upplagan av Ohlins stora arbete
publicerades hade världens valutor sedan
närmare tio år varit sammanbundna i ett
fast system genom Bretton Woodsöverenskommelsen, som ersatt den före kriget
kollapsade bindningen av världens valutor
till guldet. I och med att valutorna bundits
vid varandra, bör de gamla teorierna om
komparativa kostnader respektive köpkraftsparitet ha fått ökad realism. Genom
bindningen flyttades tvånget till anpassning över från växelkurserna, vilka på kort
sikt påverkades av”ovidkommandeinflyt- 43
anden”, såsom t ex spekulationer, till industrin och/eller konsumenternas köpkraft. Dessa bestäms förhoppningsvis
genom ingående ekonomiska/politiska
överväganden, som bl a omfattar analyser
av den relativa konkurrenskraftens och inflationens betydelse. Vid bundna växelkurser tvingas politikernaatt uppställa mål
för den inhemska inflationen och konkurrenskraften, dvs att anpassa sig efter förhållandenai andraländer. Ingen tordeförneka, att systemet fungerade väl under de
förutsättningar, som rådde fram till mitten
av 1970-talet.
I Bretton Woodsöverenskommelsen
förekom ingen direkt koppling av andra
valutor än US-dollarn till guldet. Dollarn
var fortfarande inlösningsbar i guld till
fixerat pris. Denna konverteringsmöjlighet slopades av president Nixon hösten
1971 under starkt yttre ekonomiskt tryck.
Strax därefter devalverades dollarn med
7,8 procent genom uppskrivning av guldpriset till38 dollars. Ar 1973 gjordes nästa
devalvering av dollarn med ytterligare 10
procent genom uppskrivning av guldpriset
till42 dollars per ounce. Ar 1976 togs det
slutliga steget genom en internationell
överenskommelse, som slopade all monetär koppling till guldpriset. Ytterligare ett
spekulationsobjekt hade skapats; guld.
Dåhadeemellertid denförsta oljekrisen
redan inträffat. Det blev upptakten till de
allt större och slutligen enorma mängder
av flytande kapital, som därefter befunnit
sig på jakt efter den från olika synpunkter
bästa hemvisten i en värld, som kommit att
kännetecknas av allt större ränteskillnader
mellan olika länder men framför allt av
ökad politisk oro. När den amerikanska
dollarn efter 1981 kom att framstå som
den politiskt säkraste valutan, samtidigt
44
som det enorma amerikanska budgetunderskottet drev upp den amerikanska
räntenivån, blev det början på den rusning
efter dollarn, som på några år kom att höja
dennas internationella värde med 30-40
procent mot de främsta industriella konkurrentländerna, Japan och Tyskland.
Ater till jämviktsläget?
Dollarfallet mellan september 1985 och
januari 1986 har nu medfört en total scenväxling. Dollarn ligger nu betydligt lägre
än år 1982 i förhållande till de flesta betydelsefulla industrinationers valutor t ex
DM, HFL, Sfr, Bfr, 1: och japanska yen.
Den ligger t o m lägre i förhållande till de
valutor som haft den sämsta utvecklingen
– de för löpande devalveringar utsatta
franska franc och svenska kronor. Kan
man säga, att det genom dollarfallet nu
uppstått ett jämviktsläge från ”köpkraftssynpunkt” respektive från industriell kostnadssynpunkt?
Frågan om köpkraftspariteten har i dag
mindre betydelse. Aven om det liksom på
Cassels och Ohlins tid fortfarande är av intresse att jämföra valutornas inre och yttre
köpkraft, är det uppenbart, att konsumentemas relativa köpkraft inte är den drivande kraften i rörelsen tillbaka mot ett eventuellt jämviktsläge. Det är en självklarhet,
att svängningar av det slag som dollarn genomgått måste ta siguttryck imotsvarande
svängningar i köpkraft – precis som Ohlin
en gång avläste i sin undersökning av den
franska francen. Jag har som ett led i mina
studier gjort regelbundna mätningar av
den svenska kronans relativa köpkraft, uttryckt i dollar; i USA ända sedan år 1948,
och av den franska francens köpkraft i
USA sedan år 1981. (Min första undersökning publicerades i Svensk Sparbankstidskrift år 1948. Därefter har resultaten
publicerats i olika sammanhang, bl a i en
artikelserie i GHT år 1966.) Min senaste
undersökning företogs i februari 1986 och
omfattade två platser i vardera USA och
Sverige och en platsiFrankrike. Den avsåg
främst livsmedel men också ett antal andra
produkter, som är fullt jämförbara. Resultatet kan vara av intresse.
Den stora flexibilitet, som medfört
att amerikansk industri så förbluffande välklarade dollarprishöjningen, har nu bliviten nackdelnär dollarn sjunkit.
För 36 baslivsmedel, som täcker en betydande andel av den svenskamedelfamiljens inköp, låg de amerikanska och de
franska priserna vid en kurs av 7,10 franc
per dollar på nästan exakt samma nivå.
Den svenska livsmedelsnivån låg vid kursen 7,00 SEK per dollar cirka 40 procent
högre. Livsmedel är synnerligen dyra i
Sverige. För andra produkter var skillnaderna oftast mindre men entydigt i fransk
och amerikanskfavör. Vid nuvarande dollarkurs ärUSA ett billigtlandför svenskar,
som nöjer sig med att leva på samma nivå i
USA som i Sverige. Eftersom det just nu
talas såmycket om det oerhört dyra hotelloch utelivet i New York kan det vara av intresse att notera följande uppgifter. I juni
1986 var ett dubbelrum på Grand Rotel i
Stockholm respektive Park Avenue i
Göteborg dyrare än på- i tur och ordning
efter prisets höjd- WaldorfAstoria i New
York, Kahala HiltoniHonolulu, lmperiali
Tokyo och Mandarin i Hongkong. Just nu
går det historier om de höga restaurantkostnaderna i New York, där det enligt en
känd diplomat inte går att äta under 1 000
kronor per person. Detta är kvalificerat
nonsens. Om man nöjer sig med en matstandard av högsta stockholmsklass, får
man anstränga sig för att komma över
hälften.
Aven om minamätningarendastomfattat ett mindre urval av varor och endast
omfattat USA, Frankrike och Sverige, är
det en rimlig hypotes, att mätningariandra
europeiska länder skulle ge samma bild
Detär hartnär omöjligtattförutspå
politiska beslut.
som i Ohlins och tidigare Cassels undersökningar, nämligen att detskettenapproximativ u~ämning ienlighet med teorin för
köpkraftspariteter. Som nämnts säger detta inte mycket. I den mån växelkurserna
uppvisar svängningar kring något som kan
kallas köpkraftspariteter, beror det på att
sådana samvarierar med den industriella
kostnadseffektiviteten tillräckligt starkt
för att man skall få en approximativ överensstämmelse.
Liksom tidigare är det svårare att mäta
den relativa kostnadseffektiviteten. Det är
endast produkter i internationell konkurrens som är av intresse. I Japan har man
byggt sin utvecklingsstrategi bl a på en klar
gränsdragning mellan de högeffektiva exportindustrierna i internationell konkurrens (utom på japanska marknaden) och
de skyddade hemmamarknadsindustrierna, som av priser att döma antagligen måstevaraföga effektiva eller haskyhögavinster. Men frågan om kostnadseffektiviteten
för de senare saknar betydelse.
45
Sammanfattande hypotes
Mina undersökningar, som omfattar prisoch lönsamhetsundersökningar i olika
länder, räcker ännu så länge endast till för
hypoteser, t ex följande:
1. Genom dollarfallet har den amerikanska industrin återfått sin tidigare
konkurrenskraft gentemot världen i övrigt. Den japanska industrin har genom
yenens rekordhöjning klart förlorat sin.
Den japanska industrin har med sin relativt svaga vinst i förhållande till omsättningen inga möjligheter att fortsätta
sin hittillsvarande positiva utveckling,
om man inte lyckas få ned värdet på
yenen eller – vilket ger samma resultat
– sänka lönerna i motsvarande utsträckning. Vi får inte låta oss missledas
av det förhållandet, att det alltid tar betydande tid innan marknadsandelarna
ändras väsentligtför den typ av produkter som är föremål för internationell
handel. De japanska överskotten i handelsbalansen kan därförväntasfortsätta
ett tag, isynnerhetsom de stärks av oljeprisfallet, men sedan kommer de att
minska.
För USA kan noteras ett förbisett
förhållande, nämligen att den stora flexibilitet som medfört att amerikansk
industri så förbluffande väl klarade dollarprishöjningen, nu blivit en nackdel
när dollarn sjunkit. När dollarn steg
kunde den amerikanska industrin – i
motsats till t ex den svenska i motsvarande överkostnadssituation- upprätthålla sin vinstnivå genom en hänsynslös
avveckling av ickelönsam produktion. I
Sverige tvingades vi genom Åhmanlagar och Åslingdoktriner att upprätthålla överkapaciteten. När omsvängningen sedan kom, hade vi i Sverige en
46
stor tillgänglig överkapacitet, som medgav omedelbara produktionsökningar.
I USA tar det tid att återigen bygga upp
en raserad produktionsapparat. Men i
takt med att detta nu sker blir den numera från industriell konkurrenskraftsynpunkt undervärderade dollarn ett
hot mot den ekonomiska utvecklingen i
bl a Sverige.
2. Den tyska industrin har stärkt sin konkurrenskraft gentemot yenen men förlorat väsentligt i förhållande till USA,
vilket snart kommer att sätta sina spår.
3. Den svenska valutakorgens konstruktion har medfört den väntade ”devalveringen” av kronan i förhållande till de
europeiska valutorna som följd av dollarfallet Den svenska industrins
konkurrenskraft har därigenom stärkts
i förhållande till de europeiska konkurrenterna, vilket varit en nåd att stilla
bedja om. Det uppväger som helhet väl
försvagningen iförhållande till USA. Vi
har haft tur.
4. Fransk och belgisk industri har nu allmänt mycket svag konkurrenskraft. I
den senaste valutajusteringen (11 jan
87) inom gemensamma marknaden
lyckades Frankrike undvika en devalvering genom att tyska marken skrevs
upp med 3 procent. Det blir dock bara
en galgenfrist. Franska devalveringar
blir lika oundvikliga i framtiden som
hittills.
5. Norge är synnerligen illa ute. Under
olje-boomen lät man saklöst de icke
oljerelaterade industrierna slås ut. När
jag konsulterades år 1982, varnade jag
för den situation som skulle uppstå, om
det blev ett oljeprisfall, men ingen ville
lyssna. Man satsade allt på det svarta
kortet. Om detta slås ut varaktigt, blir
det en industriell katastrof, som kommer att pressa den norska kronan långt
under nu aktuella nivåer.
6. Thatcher har genom sin politik skapat
Europas största arbetslöshet men samtidigt topptrimmat överlevande företag. Den engelska industristrukturen är
som helhet inte konkurrenskraftig i den
meningen, att den skulle kunna ersätta
ett bortfall av oljerelaterade inkomster
och sysselsättning. Pressen mot pundet
blir permanent.
Aven på denna punkt skulle man
kunna säga, att de gamla växelkursteorierna såtillvida visatsig vara tillämpliga
Vårförsta borgerliga regeringpå 40
år hamnade i en historisk svensktopp för selektiva åtgärder ink/ socialiseringar.
på dollarutvecklingen att rubbningen
från jämviktsläget medfört en process,
som tenderatatt återställa det. Det kan
synas som det bara krävs, att de kompletteras med ”biteorier” för amplitudernas storlek respektive deras tidsmässiga
längd. Går det att utforma sådana teorier med ett prognosvärde?
Trögheten i anpassningen
Svaret på frågan är enkelt. Det finns ingen
möjlighet att göra detmed sådan precision,
att det kan ge vägledning i prognoser. Allpassningsåtgärderna är till stordel beroende av politiska beslut. Som Erik Lundberg
en gång påpekat, är det hart när omöjligt
att förutspå politiska beslut. Det är – för
att använda hans något drastiska liknelse
-inte fråga om intellekt utan om magsyra.
Några exempel från senare år kan belysa
detta:
l. Under en följd av år var den svenska
kronan starkt övervärderad från konkurrenskraftsynpunkt, vilket bl a jag
visade genom publicerade mätningar.
Vår industri blev utslagen i en skrämmande utsträckning. Den svenska kroHurbärmansigåtförattförutse, att
vallöften saknar betydelse.
nan var devalveringsfärdig redan 1976
då gapet var 20-30 procent. Vi valde i
stället att göra en massiv utlandsupplåningför att kompensera denbristande
konkurrenskraften. Det gick att upprätthålla den totala sysselsättningen,
dels genom Åhmanlag och Aslingdoktrin – vilket ytterligare försämrade
konkurrenskraften – dels genom utbyggnad av den offentliga sektorn och
en skicklig arbetsmarknadspolitik. Vi
fick uppleva att se vår första borgerliga
regering på 40 år hamna i en historisk
svensktopp för selektiva ågärder inklusive socialiseringar. Hur skulle någon
kunnat förutse, att detta skulle kunna
vara isexår, utan att man ansåg detvara
nödvändigt att göra de enkla undersökningar, som behövts för att fastställa
den bristande konkurrenskraften?
2. När dollarn steg till tidigare otroliga
höjder sa vi alla, att detta snabbt måste
ta slut. Inte skulle Reagan kunna låta
industrisysselsättningen falla med flera
miljoner anställda, öka budgetunderskotten och handelsunderskotten till
ständigt nya rekordsiffror efter att ha
blivit vald till president på löften om
motsatsen! Vem skulle f ö vara villig att
47
finansiera detta? Vi känner svaret. Genom den keynesianska politiken skapades en högkonjunktur, som gav fler
arbetstillfällen inom tjänstesektorn än
vad som fallit bort inom industrin.
Arbetslösheten sjönk trots försämrad
konkurrenskraft. Och de höga räntorna
som följd av budgetunderskotten gjorde att utländska tinansierare slogs om
dollar för att få finansiera dem. Hur bär
man sig åt för att förutse, att vallöften
saknar betydelse, och att det går att driva upp räntor till bibliska ockernivåer,
och att man kan få respekt trots förvandling av sitt land till världens största
gäldenärsnation?
3. Bakom dollarruschen låg de nya enorma spekulationkapitalen, som kunnat
förflyttas från land till land efter bästa
avkastning och säkerhet. Ingenförutsåg
vare sig storleken på detta kapital eller
det förhållandet, att den politiska osä-
kerheten i förening med skyhöga amerikanska räntenivåer skulle kunna åstadkomma en flockning till den tidigare
föraktade dollarn pådet sätt som skett. I
dagens spekulativa värld svarar handelsutbytet bara för en bråkdel av de
transaktioner som bestämmer fria växelkurser.
4. En annan typ av exempel visar svårigheten att förutse växelkurserna t o m
när man känner de politiska besluten.
Den franska industrin har som bekant
låg konkurrenskraft. Efter den borgerliga segern i mars 1986 gjorde Frankrike sin femte devalvering sedan 1981
för att höja konkurrenskraften. Den då
planerade nivån på devalveringen var
betydligt lägre än vad som hade behövts, men det verkligautfallet blev ännu lägre. Det blev ca 4 procent mot plaL
48
nerat 6 och behövligt – enligt mina beräkningar- ca 15 procent. Anledning:
Den franska valutan är av andra skäl än
industriella en ganska stark valuta. Det
är inte bara de stora turistinkomsterna
som gör det. I den mån detförekommer
spekulationer just nu, stöder de ofta
francen. Om valutan lämnas åt sig själv,
kommer konkurrenskraft och sysselsättning att försämras ytterligare. För
att driva ned francen till för industrin
konkurrenskraftig nivå, skulle krävas
kraftfulla operationer på marknaden.
Vem vågar förutspå, att en borgerlig regering, med svag majoritet i en politiskt
känslig situation, kan ”spekulera” mot
francen, när en stark franc blivit en av
de prestigemättade symbolerna för
Frankrike som världsmakt?
När Ricardo, Cassel och Ohlin utarbetade sina teorier kunde de förutsätta, att
s k störningsfenomen var av kortvarig natur. Det kan vi inte längre. Vad värre är:
De stora spekulativa kapitalen gör att det
inte finns någon möjlighet att förutse deras
storlek och längd med sådan precision, att
det kan ge vägledning i den industriella
planeringen. Fem-sex år av störningsfenomen kan kosta livet även på industrins
giganter.
Slutsats
Det är en truism, att internationell industriell verksamhet måste kunna planeras
med någorlunda förutsebar säkerbet för
att bli tillräckligt dynamisk för att kunna
upprätthålla en stabil, positiv världsekonomisk utveckling. Detta bar visat sig inte
vara möjligt under de stora svängningar
som kännetecknat valutarelationerna
under senare år. Det kan frågas hur stora
variationer som kan tillåtas utan att fö-
rycka planeringen. Det är en för stor fråga
för att behandlas bär. Det får räcka med
påpekandet, att industrins vinstmarginaler
världen runt bara är några enstaka procent
och följaktligen ytterst känsliga för störningar.
Det krävs någon form av nytt Brerton
Woods. Det blir långt svårare att utarbeta
ett formellt system denna gång, trots att
man inom den europeiska gemenskapen
Handelsutbytet svarar bara för en
bråkdelav de transaktionersom bestämmerfria växelkurser.
redan har ett sådant. Till den industriella
komplexiteten bar kommit den starkt ökadevalutaspekulationen, som måste tämjas.
De ansträngningar som ledde till dollarfallet har dock visat, att det inte är en omöjlig
uppgift. Tillfället är det bästa på tio år.
Reagan har visserligen inte uttalat sig för
fasta växelkurser, men ban bar givit upp
sitt tidigare benhårda motstånd mot ett
valutasamarbete. Japan stårinförsinförsta
depression. Det skapar samarbetsvilja.
Europa uppvisar bara ett undantag till förhandlingsvilja, manchesterliberalismens
egen apostel, Mrs Tbatcber. Hon nekar
t o m att gå med ieuropasamarbetet, eftersom det hindrar England från att möta nå-
got som hon betecknar som attacker mot
pundet. Men det är verkligheten i form av
Ricardos och Cassels gamla teorier, som
attackerar pundet, inte några spekulanter.
Sedan nu England åter ökat sin arbetslöshet som följd av hennes vettlösa strävan
efter ett starkt pund, inses detta bättre av
dem som måste vinna nästa val.
Tillfället att åter få en för industrin planeringsbar ordning påtorpet bar aldrig varit bättre.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner