Print Friendly

U-hjälpen ur dansk synvinkel

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

323
U-HJÄLPEN UR DANSK SYNVINKEL
Av folketingsmannen och författaren HANS J0RGEN LEMBOURN
Den konservative folketingsmannen och författaren Hans
Jorgen Lembourn redogör i
denna artikel för den form av
u-landspolitik, som Det konservative Folkeparti har gjort
sig till talesman för i det
danska folketinget. Vi i den
rika världen har 20 drs frist,
menar författaren. Demagogi
och röstfiskeri i u-landsfrdgan har vi inte rdd med: ”Det
är inte en frdga om politiska
attityder utan en fråga om att
överleva.”
Att vara nationell betyder att man
kämpar för att bevara sitt lands
kulturella egenart och dess ekonomiska och politiska självständighet.
Det betyder däremot inte detsamma som att vara nationalistisk, som
i allmänt språkbruk fått betydelsen
att övervärdera den egna nationens
värde. Högerkonservatismen har
alltid haft en svaghet för chauvinism, medan liberalkonservatismen
aldrig uppfattat nationen som en
gemenskap som kan vara sig själv
nog. Det var karaktäristiskt för nationalliberalismen att den samtidigt
var skandinavism och att den strä-
vade efter ett gemensamt nordiskt
motstånd mot det aggressiva Preussen. Det var karaktäristiskt för
Christmas Möllers utrikespolitik,
att han under trettiotalet försökte
få Danmark i en allians av demokratiska stater mot nazismen.
Det nationella draget hos de liberalkonservativa har efter nederlaget 1864 tagit sig uttryck i en europeisk och atlantisk hållning. Just
genom att arbeta för att skapa respekt för den danska nationens
egenskaper ute i världen, kunde
man – genom deltagande i internationella organisationer – bevara
sin egen. Danskt deltagande i
NATO måste upplevas som självklart av liberalkonservatismen, liksom ett deltagande i ett kommande
förenat Europa kommer att bli det.
Socialdemokraterna var – tvärtom – fram till andra världskrigets
slut ointresserade av en plats i internationella sammanhang. Man
324
ansåg de sociala problemens lösning viktigare, och de upptog alla
dess krafter. Dessutom var man på-
verkad av marxismens tankegångar
att utrikespolitik bara kunde ha betydelse om den kunde tjäna som
murbräcka för socialismen.
Då de konservativa i England besegrades i valet 1905 och man i stället fick en koalition av labour och
liberala, avstannade samtidigt den
våldsamma utrikespolitiska aktivitet, som hade präglat England under hela 1800-talet. Men efter det
andra världskriget förstod arbetarpartierna nödvändigheten av en utåtriktad hållning. Det var kommunismen, som tvang dem till ett internationellt engagemang, och därmed blev konservatismens generationslånga krav på en icke-neutral
allianspolitik äntligen genomförd.
Det kan vara lämpligt att dela
upp efterkrigstiden i tre perioder:
( l ) Från 1945 till 1948 dominerades debatten av europatanken. Den
stora förödelsen, och önskan att
fylla ut det politiska tomrum, som
följde efter krigen, inspirerade naturligt en europarörelse. Det är inte
att undra på att det var en konservativ politiker, som mer än någon
annan agiterade för en europeisk
integration: Churchill, vars berömda tal var en väsentlig orsak till
upprättandet av västunionen, koloch stålunionen och den gemensamma marknaden. Dansk konservatism var allvarligt intresserad,
men det var ännu inte politiskt
gångbart att intressera allmänheten för ett engagemang.
(2) Från Berlinkrisen 1948 och
provstoppsavtalet mellan USA och
Sovjet 1963 skedde en förändring.
NATO bildades och Danmark anslöt sig. I denna andra period var
det öst-väst-problemet som dominerade. Den utrikespolitik, som fördes i de flesta europeiska länder
och i USA, var klart konservativ.
Man enades om ett gemensamt försvar mot den kommunistiska aggressionen, gemensamma marknaden blev verklighet, och EFTA skapades med motiveringen att man
genom en gemensam aktion snabbare kunde förena de två marknadsblocken.
Under den andra perioden blev
storkrigen omöjliga. Man nådde
inte fram till en verklig fred mellan öst och väst, men till en ”krigsrisk fred”. Maktbalansen stoppade
aggressionen från båda sidor, och
förr eller senare måste den leda till
en avspänning. Sovjet var på väg
tillbaka till Europa, en liberalisering av systemet var på väg att slå
igenom, och det blev mer och mer
tydligt att Sovjet önskade ryggen
fri, så att man kunde få tid och
krafter att bygga upp ett försvar
mot Kina. För eller senare måste
Sovjet glida in i den atlantiska alliansen och få sina gamla kapitalistiska motståndare till allierade.
(3) Den tredje perioden sträcker
sig från provstoppsavtalet 1963 och
domineras av nord-syd-problemet.
Avtalet ändrade ”krigsriskfreden”
till en avspänningsfred. U-landsfrågan har blivit avgörande. De politiska brännpunkterna har flyttats
från Paris, Berlin och London till
Kongo, Vietnam, Pakistan-Indien,
Kina.
Under denna period har de
världspolitiska konflikterna principiellt ändrat karaktär. Vi börjar
förstå, att konflikten mellan de
nordliga rika länderna och de södra fattiga håller på att bli mer desperat än t. o. m. öst-väst-konflikten
någonsin varit. Utmaningen är
dessutom densamma för atlantländerna som för Sovjet och Östeuropa. Utöver u-landsproblemet möter
Sovjet samma kolonifrigörelsekrav
från Kina vad beträffar de sibiriska områdena, som västländerna
fick möta under första hälften av
1900-talet. Sovjet är idag världens
största kolonialmakt. Kina kommer
att ställa krav på bestämmanderätt
över stora delar av södra Sibirien,
som man påstår att Sovjet ockuperat. Spänningen längs den sovjetkinesiska gränsen kommer att tillta och möjligtvis leda till en väpnad konflikt innan många år gått.
Västländerna har någorlunda
löst sina kolonialproblem; i gengäld står de inför den största sociala utmaningen i världshistorien.
Motiven för en u-landsinsats är
många. Genom vår uppfostran till
en social-etisk syn på människan
har det blivit naturligt att föra vidare välfärdsiden till andra folkslag. Och av säkerhetsskäl är det
nödvändigt.
325
Befolkningsutvecklingen
Jämför man befolkningsutvecklingen i vår tid med perioden från vår
tidräknings början och fram genom
medeltiden får man ett skrämmande intryck av utvecklingens acceleration. Man räknar med att vid
Kristi födelse fanns det ca 250 miljoner människor på jorden. Det tog
omkring ett halvt årtusende att fördubbla antalet.
År 1900 fanns det l 620 miljoner
människor och 1960 hade siffran
ungefär fördubblats: 3 000 miljoner. Under loppet av de sista 60
åren har alltså mänskligheten fördubblats; något som tidigare skett
mellan år l och 1650. Om utvecklingen fortsätter som hittills, kommer det att finnas 7 000 milj. människor år 2000.
Den avgörande orsaken till den
våldsamma stegringstakten är dödlighetens nedgång. Den stagnation,
av fruktbarheten som man samtidigt konstaterat i Västeuropa och
Nordamerika har inte på långt när
kunnat balansera verkningarna av
de medicinska framstegen. Om
sänkningen av dödligheten fortsätter i u-länderna, och om fruktbarheten förblir oförändrad – båda
förmodandena är realistiska –
kommer jordens befolkning att genomsnittligt växa med 2 a 3 procent om året eller med ca 100 miljoner. Den årliga tillväxten motsvarar alltså Storbritanniens och
Frankrikes samlade befolkning.
Detta betyder att Europa under
de närmaste 40 åren kommer att
326
få en tillväxt på ca 350 miljoner,
Amerika på 130 miljoner, Afrika
på 400 miljoner och Asien på 2 500
miljoner. Tillväxten är alltså starkast i de områden där hungersnö-
den redan nu är akut.
Denna katastrofsituation har
åter gjort prästen och ekonomen
R. T. Malthus’ teorier moderna. År
1798 skrev han sin berömda bok
The Principle of Population, i vilken han hävdade att krig, hungersnöd och epidemier var en naturnödvändighet för att få befolkningstakten i balans med livsmedelsproduktionen. Det var då en
alltför pessimistisk bedömning.
Idag har det emellertid uppstått en
grupp neo-malthusianare, som upprepar profetens synpunkter. Mot
den står anti-malthusianerna, som
hävdar att man faktiskt mycket väl
kan föda 50 miljarder människor
på jorden och att det alltså inte är
någon fara på färde under en lång
tid.
Ingen av grupperna har rätt. Å
ena sidan finns det ännu hopp om
att man skall kunna rädda situationen, å andra sidan är det uteslutet att man skall kunna föda 50
miljarder människor. Men det är
uppenbart att om de rika nationerna inte nu för en verkligt effektiv
u-landspolitik, slutar utvecklingen
i en global katastrof.
Får vi inte under loppet av högst
tjugo år en balans mellan mat och
munnar, kommer svälten att ingå
allians med den nynationalism,
som naturligt nog präglar de gamla kolonialområdena, och alliansen
kommer att bli en hatets allians
vänd mot de rika nationerna på
norra halvklotet. Ett atombeväpnat
Kina i spetsen för 3-4 miljarder
utsvultna eller halvsvultna asiater
och afrikaner kan föra till ett tredje världskrig eller till en folkvandring, som skulle krossa västkulturerna på samma sätt som den nordeuropeiska folkvandringen ödelade
den romerska kulturen.
Många misslyckanden
För liberalkonservatismen kan det
inte vara någon tvekan om nödvändigheten av en u-landspolitik, som :
är långt mera omfattande än den .
som hittills förts. Dels måste den i
ses som en social konsekvens av ·
den liberala konservatismens star- ;
ka socialpolitiska hållning, dels ;
som en tillämpning av den positiva !
inställningen till försvaret. En rad i
av de former för u-landspolitik, j
som man hittills praktiserat har j
dessvärre visat sig mindre lyckade. l
Det är nödvändigt att man för en
u-landsvänlig handelspolitik genom
att öppna portarna för import av
råvaror, industri- och livsmedelsprodukter som u-länderna producerar, och genom att erbjuda långtidskontrakt med fasta priser för
dessa varor, så att de fattigare länderna kan tjäna den åtråvärda valutan och mera grundligt planlägga sin ekonomiska uppbyggnad.
Men dessvärre hindrar de rika nationernas egna valutaproblem en
tillräcklig insats på detta område.
Man kan ge lån till industrialiseringsprocessen i u-länderna och
en vidsträckt långivning på mycket
gynnsamma villkor bör utvidgas
alltmer men man måste medge att
redan nu en del av u-länderna på
nytt fått betalningsproblem. Mer än
hälften av den hjälp Indien hittills
fått går till avbetalningar och räntor för tidigare lån.
Man kan i stället skänka kapital, men dels värjer sig många uländer mot gåvor, som kan göra
dem politiskt beroende av givarna,
dels lider de rika länderna själva
av kapitalbrist som en följd av den
andra industriella revolutionens
stora investeringsbehov. Så inte
heller denna insats tycks bli tillräcklig.
Man kan skicka ut experter, och
mycket gott har uppnåtts på den
vägen, men det har också medfört
besvikelser bland annat därför att
den nödvändiga utbildningsmiljön
saknats och man därför inte kunnat utnyttja och arbeta vidare med
den erbjudna expertisen. Man har
tagit emot tusentals unga studerande från u-länderna vid Sovjets och
västvärldens universitet och högre
·läroanstalter och många har vänt
hem och vidarebefordrat sina kunskaper. Men alltför många har inte
velat resa tillbaka. För närvarande
arbetar inte mindre än 5 000 turkiska läkare i Europa och USA. De
vill inte resa hem. Förhållandena
är för goda där de är, och för litet
tilltalande i deras hemland. I verkligheten har denna u-landsinsats
327
således lett till motsatt resultat än
det planerade; man har berövat
Turkiet en del av dess begåvningar.
Dessutom upplever man tyvärr ofta
att de hemvändande experterna inte
använder sina nyförvärvade kunskaper som tänkt var utan hellre
ägnar sina krafter åt en politisk eller administrativ karriär.
Till alla dessa svårigheter kommer de kulturella barriärerna. Religiösa och kulturella tabun, tusenåriga kulturmönster, möter västvärldens civilisation med djup
skepsis. Djupast sett är u-landsproblemet mindre ett tekniskt-ekonomiskt än ett psykologiskt-kulturellt problem. För att kunna föra
vårt know-how till u-länderna, måste vi samtidigt finna ett sätt att
låta motstridiga kulturmönster mö-
tas i en harmonieringsprocess som
resulterar i att den lokala kulturen
bevaras, samtidigt som levnadsstandarden stiger.
Utbildning först
Resultatet av alla dessa svårigheter
och besvikelser man utstått, har
blivit att den moderna konservatismen har krävt att man i första
hand satsar på utbildning och att
man genom att sätta upp en mycket större utiandskår av unga frivilliga startar. en ”utbildningsväg”
i u-länderna. Bara genom att lägga
utbildning ”i botten” kan man omsätta investeringarna från västländerna i livskraftig produktion, få
det tekniska kunnandet att beröra
hela samhället och öppna de afri- 328
kanska, asiatiska och latinamerikanska befolkningarnas sinnen för
västerländsk teknik.
En dansk u-landskår har nu skapats och skall under loppet av ett
par år växa till 400 frivilliga. Detta antal bör bara vara preliminärt.
Man har redan gjort vissa erfarenheter, och man kan konstatera att
de frivilligas insats har varit en
stor framgång. Man har skapat en
förtroendefull kontakt, man har
löst en lång rad konkreta uppbyggnadsuppgifter, man har fört de familjepolitiska tankarna vidare, och
man har vänt hem med en insikt
i u-landsproblemets karaktär och
med en sådan förståelse för situationens allvar, att den nödvändiga
förståelsen hemma för en ständigt
ökad insats skapas.
Vissa mindre ändringar i det
praktiska arbetet kommer att gö-
ras. Man bör sända ut fler regionalledare, så att de frivilliga snabbare kommer i gång och lättare anpassar sig till den nya situationen.
Deltagarna bör få ett större belopp
än 6 000 dkr till sitt förfogande,
då de återvänder hem. Cirka det
dubbla kan förefalla rimligt. En
kort utbildningsperiod i u-landet
skulle vara nyttig. Språkförberedelserna bör utbyggas. Kännedom
om språket är nödvändig för att
man ska få den kontakt, som är en
förutsättning för hela den övriga
insatsen. Om fredskåristerna önskar förlänga sin vistelse med ett år
utöver de kontrakterade två åren,
bör de kunna få åka hem på semester innan det tredje året börjar.
Man bör överväga om man inte
skulle försöka sig på en mer massiv insats på ett enda område, dvs.
att man samtidigt som man sätter
igång ett industriellt eller agrikulturellt projekt, baserat på privata
eller statliga investeringar, börjar
en utbildningskampanj med hjälp
av frivilliga i området kring projektet och slutligen sänder gratis
livsmedel till befolkningen i det aktuella området, så att man kan uppnå en sådan standard att befolkningen blir i stånd att arbeta effektivt på projektet.
Enprocentshjälpen orealistisk
Allt detta kräver pengar. Det danska folketinget har beslutat att man
snarast skall skänka en procent av
nationalprodukten till u-landshjälp.
Man hoppas att detta mål skall
kunna uppnås år 1970.
Det är emellertid tänkbart att ·
man redan före denna tidpunkt har
kommit att skänka mer än en procent, men man måste ha klart för
sig, att det är både farligt och orealistiskt att försöka skapa ett ulandsprogram efter ett slumpmässigt valt belopp, som absolut skall
användas, i stället för efter det som
måste vara avgörande: behovet av
hjälp och Danmarks möjligheter
att skaffa tillräckligt kvalificerad
personal för att lösa uppgifterna.
För det första måste det bli uländerna själva, som bestämmer
vilka uppgifter man önskar hjälp
med och för det andra är det helt
·..~
]
avgörande både politiskt och praktiskt att de institutioner, som administrerar insatsen, kan planera
och förbereda dem så grundligt att
inga allvarliga misstag sker. Man
måste ha klart för sig att allmänheten har en kritisk hållning gentemot mycket av u-landsarbetet, och
blir resultaten för nedslående, kommer det att vara svårt att skapa
politiskt underlag för anslag. Man
skulle kunna säga att det finns ju
inget som hindrar att Danmark
omedelbart anslår en procent av nationalprodukten och låter det belopp, som man inte själv kan utnyttja, överföras till de internationella institutioner som multilateralt administrerar u-landshjälp.
Visst kan man det. Men om det
ändå knappast är realistiskt, är det
dels därför att det finns en utbredd
skepsis gentemot internationell administration – det finns för många
exempel på förspilld och dyr byråkrati….- och dels därför att grunden i u-landsinsatsen bör vara utbildning, och den byggs bäst upp
i ett ömsesidigt förhållande mellan
hjälpariandet och u-landet. Utbildningshjälpen förutsätter en kulturell harmonisering, som bara kan
skapas, om t. ex. Danmark koncentrerar sig på några få u-länder
och genom en ständigt förbättrad
kontakt med den lokala befolkning- .en efterhand lär sig de kulturella
motsättningar och de immateriella värden, som skall sammansmäl- 329
tas med vår tekniska civilisation.
slutligen finns det ett tredje skäl
att föredra den bilaterala hjälpen.
I en demokrati är det en förutsättning för att partierna skall kunna
föra en viss politik, att allmänheten vill det. Detta förutsätter vidare, att väljarna förstår varför den
aktuella politiken är nödvändig.
En anti-u-landshållning kan bli
följden av bristande kunskap om
situationen. Genom fredskåristernas arbete och deras rapporter, när
de kommit hem, förbereds den politiska mognaden. Inga argument
är starkare än erfarenhetens.
I övrigt kan det på lång sikt bara
öka effektiviteten av den samlade
internationella u-landsinsatsen, om
den förs på många olika plan, allt
efter hjälparlaodets uppfattning
och förmåga. Vi kommer alla att
göra både goda och dåliga erfarenheter, och till sist kommer man att
finna den kombination av insatser,
som leder till de bästa resultaten.
Vår u-landspolitik bör hållas fri
från demagogi och partipolitisk
taktik. Man kan vara oenig om de
metoder, som skall användas, och
denna oenighet bör utsättas för en
politisk debatt. Men inget parti får
driva röstfiskeri i frågan och därmed riskera att skada arbetet för
dem, som har satt som sitt mål att
göra u-landshjälpen till en allmän
angelägenhet. Det är inte en fråga
om politiska attityder, utan en frå-
ga om att överleva.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner