Tyskland som förebild och skräckexempel

Hans-Ulrich Wehler
Deutsche Gesellschaftsgeschichte 1949-1990
Beck 2008

1945 låg Europa i ruiner. Berörda länder var skakade, de stupades och sårades anhöriga hade det svårt. Många barn fick växa upp med bara en förälder.

Samtidigt skakades inte bara tron på stat och överhet, utan även på kollektivismen. Diktaturregimer som inte kunnat sköta sin ekonomi hade tillgripit våld mot sina egna. Godtycket måste nu fördrivas. Med freden vann folkstyret och friheten mark. Tron på rättigheter och fria avtal stärktes.

Ett exempel på detta är Västtyskland, vars samhällsskick ändrades i grunden. Snart upptogs landet i det europeiska samarbetet samt i militäralliansen Nato. Ett annat exempel är Tyska demokratiska republiken (DDR) i den f d östra ockupationszonen som nu blev en sovjetsatellit med planekonomi. De tyska staternas sätt att sköta sina frågor ger i all olikhet mycket att begrunda.

I en ny bok, Deutsche Gesellschaftsgeschichte 1949-1990, följer den tyske historikern Hans-Ulrich Wehler det stora spelet från den tid då de tyska staterna tog form, över det kalla kriget fram till det 1980-tal då staterna återförenades.

Förbundsrepubliken kom efter 1949 att utvecklas fredligt. Så hade det inte varit 1918, då folklig misstro störtade det dåtida statsskicket. Att ur rätts- och regellösheten under 1940-talets ockupationsår forma ett nytt folkstyre och en fri ekonomi var en bragd. Äran får ges till de tyska kristdemokraterna.

Dessas liberala linje var dock långt ifrån självklar. Finansminister Ludwig Erhard var först präglad av byråkratiskt tänkande, men blev under arbetet i kristidens ekonomiorgan liberal. Hans valutareform 1947 liksom påföljande regellättnader var för sin tid djärva åtgärder, men de lyckades.

Från 1940-talets slut uppkom nya tyska företag, och produktidéer utvecklades. På USA:s inrådan delades landets banker och företagsjättar upp. Små och medelstora företag, fria yrken och hantverk främjades och jordbruket moderniserades. Allt detta skapade inte konflikter som vid tidigare reformförsök. Den sociala marknadsekonomin – som den kallades – förenade med liberala mått en rad säkerhetsnät som gjorde de anställda trygga bland annat vid sjukdom. Via samråd fick man facket med på besluten. Snart sjönk arbetslösheten tack vare ny efterfrågan på varor. Västtysklands ekonomi steg under flera decennier i dubbel takt mot USA:s.

Berodde då uppsvinget på ”imitation” av Amerika? Wehler visar att den tyska produktionen drevs med egna idéer. Också Marshallhjälpen blev för tysk del marginell. Europasamarbetet fick däremot betydelse som draghjälp till den tyska exporten. I frihet kunde människor byta jobb; branscherna fick signaler att förnyas. Medbestämmande i arbetslivet liksom fackets nya roll gav Tyskland en mjukare, mindre konfliktfylld linje än t ex USA.

Framgångarna visade sig snart. På 1950-talet var Volkswagen världens modernaste biltillverkare. Även tyska maskin- och elektrotekniska företag höll världsklass och landet ryckte fram på helt nya fält. Att lita på egna idéer och teknisk förmåga blev avgörande.

Västtysklands ekonomi hjälptes efter 1950 också av en oväntad faktor – Koreakriget, och den boom som det utlöste. Nu växte den tyska ekonomin oerhört, mellan 1950 och1973 med i snitt hela 6,5 procent årligen. Senare kom oljepris-chockerna och Willy Brandts ”stora koalition” med dess godtagande av fackets löne- och reformkrav, vilket rubbade ”det ekonomiska undrets” ursprungliga principer.

Genom att Västtyskland fick ta emot östflyktingar erhöll det i uppgången en välkommen arbetskraftsreserv vars utbildning redan var bekostad. Tillskottet späddes på när Östtysklands straffåtgärder drev medelklass- och jordbrukargrupper att fly till väst. Här röstade folk ”med fötterna” och sökte ett land med flexiblare arbetsmarknad, en vilja att starta företag och främja ett värdigt, normalt liv. De lämnade utan saknad ett dogmatiskt plantänkande och ett hårt arbetsliv.

I DDR fanns 1945 en rad goda företag. Men många av dem monterades ned och fördes in i Sovjet, som också tvingade fram skadestånd från östtyskarna. Skolad arbetskraft utvandrade till väst och bönderna i DDR tvangs utan hänsyn till branschens realiteter bilda en ”lantlig” del av industriarbetarna, vilket de flesta motsatte sig.

I den hänsynslöst drivna planekonomin hämmades anpassningen till egen och utländsk efterfrågan. Då DDR enbart hade brunkol fick dyr energiråvara införas. Militärrustningarna slukade jättebelopp. För att klara sina sociala subventioner tvangs DDR skuldsätta sig. När muren föll stod ekonomin därmed bokstavligt på ruinens brant.

Wehlers bok gör läsaren både upprymd och sorgsen. Den bitterhet som präglar hans skildring av DDR är begriplig, hans klarspråk inför detta lands inhumanitet och irrvägar välgörande. Att svensk debatt inte har lärt läxan från de västtyska framgångarna eller från DDR:s skräckexempel kan man förundra sig över.

Hur hade Europa i dag sett ut, om den tyska återuppbyggnaden hade misslyckats?

Carl Johan Ljungberg är statsvetare, verksam i ett projekt om den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke, som stöds av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.