Print Friendly

Tysk smitta eller frö till lösning?

Av Redaktionen | 31 maj 2006

Av Anders Ydstedt
Tysk ekonomi, precis som svensk, lider av ett antal allvarliga strukturproblem. Varken det politiska systemet eller kollektivavtalssystemet, som fack- och arbetsgivarorganisationer har ansvar för, har hittills lyckats ta itu med dessa problem. En av få ljuspunkter är att på lokal nivå har arbetsgivare och fack de senaste åren träffat lokala avtal om bland annat arbetstid, flexibilitet och löner. Mot bakgrund av de stora strukturella problemen i den tyska ekonomin, framstår det som nu sker på lokal nivå på den tyska arbetsmarknaden som i första hand en säkerhetsventil. På sikt kan de lokala undantagen utvecklas till en konkurrensfördel för Tyskland och är något som vi i Sverige därför borde ta till oss.

De senaste månaden har det för första gången på flera år kommit positiva signaler om den tyska ekonomin. Index från konjunkturinstitutet IFO i München visar att företagen har ett ökat förtroende för den tyska ekonomin, vilket ger en ökad efterfrågan på hemmaplan.

Sverige och Tyskland har många likheter och det finns mycket för oss svenskar att lära av att studera utvecklingen i Tyskland. På samma sätt finns det mycket för Tyskland att lära av den svenska utvecklingen. Bägge länderna har en stark exportindustri, men strukturproblem begränsar möjligheterna för den inhemska sektorn. I Tyskland har debatten om arbetsmarknadsreformer varit stark de senaste åren, men det politiska systemet har inte levererat de omfattande strukturreformer som krävs enligt näringsliv och utomstående granskare, såsom OECD.

En möjlig ljusning för tysk arbetsmarknad är de företagslösningar som nu växer fram. De lokala avtalen utgör undantag från de centrala branschvisa eller regionala avtalen. I de lokala avtalen görs överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om till exempel lön, veckoarbetstid och ökad flexibilitet.

Frågan är om Sverige har något att lära av dessa lokala undantag. I januari och februari i år gjorde jag därför ett antal intervjuer med forskningsinstitut, arbetsgivar- och fackförbund för att få en bild av de lokala undantagen. Resultatet finns samlat i rapporten ”Flexiblare arbetsmarknad – bot mot tyska strukturproblem?”.

Den tyska ekonomin har de senaste åren haft ett antal svårigheter att brottas med. Tillväxten i den tyska ekonomin har varit svag de senaste fem åren. Tysklands BNP per capita ligger på plats 18 i OECDs senaste jämförelseår (2004, OECD). År 2001 och 2002 var tillväxten under en procent och år 2003 var den till och med negativ.

Arbetslösheten nådde i förra året en rekordnivå på över fem miljoner öppet arbetslösa och även årets första siffror låg på över fem miljoner. Problemet som Tyskland brottas med är att trots att exportindustrin går bra så minskar inte arbetslösheten. Exportindustrin arbetar med effektiviseringar i Tyskland eller väljer att lägga produktion i utlandet. Den inhemska efterfrågan är konstant låg och i tysk media talar man om att exportkonjunkturen är frikopplad från den inhemska konjunkturen.

Budgetunderskottet har upprepade gånger varit större än vad som EUs stabilitetspakt tillåter. Problemen med budgetunderskott började faktiskt redan före återföreningen under regeringen Kohl. Vid återföreningen var statskulden 500 miljarder euro och idag sexton år efter återföreningen uppgår statsskulden till hela 1500 miljarder euro.

Det är inte länge sedan Tyskland sågs som Europas ekonomiska lokomotiv. Idag är det Tyskland som drar ned hela EUs tillväxtstatistik. Många ledande tyska politiker och fackföreningsledare hävdar att Tyskland har ett konjunkturproblem och att det som behövs är ökad konsumtion. Dessa grupper sätter nu stort hopp till att kommande fotbolls-VM skall få tyskarna att öka konsumtionen. Nästa års kraftiga momshöjning ses av samma grupper som ett sätt att få tyskarna att tidigarelägga planerad konsumtion till innevarande år. Det är möjligt att detta är en av förklaringarna till de positivare konjunktursiffror som nu kommer från Tyskland.

På senare år har man ofta talat om begreppet ”Reformstau”, vilket syftar på de stora svårigheterna att genomföra strukturella reformer. Det har funnits – och finns – stora låsningar inom politik och fackföreningsrörelse, som gör det svårt att hitta lösningar. Den förra regeringen Schröder-Fischer genomförde i och för sig flera stora projekt för att minska kostnaderna för arbetslösheten och skapa incitament för fler att arbeta, men resultat uteblev. I valet 2005 lyckades inget av blocken få egen majoritet och de två huvudmotståndarna SPD och CDU tvingades till slut att bilda en koalitionsregering under Angela Merkel.

Många menar att det stora problemet i Tyskland är det höga kostnadsläget. Västtyskland har varit kostnadsledande i löner sedan 1970-talet. Det totala lönekostnaderna per timme i industrin idag näst högst i världen (IW-Köln). Endast Danmark har enligt högre totala timkostnader än Tyskland och länder som Sverige, Norge och Schweiz ligger lägre än Tyskland. Det är också fortfarande vanligt att företagen betalar ut en trettonde eller fjortonde månadslön i samband med jul och semester.

Det tyska avtalssystemet

Tyskland har ett kollektivavtalssystem där fackförbund och arbetsgivareförbund avtalar om minimilöner i branschvisa och/eller regionala minimiavtal. Dessa avtal fastställer ändringen av den så kallade tarifflönen, det vill säga lägsta lön. Även de företag som inte omfattas av dessa centrala/regionala avtal följer i stor utsträckning tarifflönerna.

De centrala avtalen anger normalt sett bara miniminivån. Ofta ligger lönerna avsevärt högre än tarifflönen. Den faktiska löneutvecklingen kan därför avvika väsentligt från utvecklingen av tarifflönen i de centrala avtalen. Lönespridningen är också historiskt sett väsentligt större i Tyskland än i Sverige. Arbetsgivareförbunden menar att tarifflönen i många fall nu nått sådana nivåer att företagen inte kan behålla arbetstillfällena i Tyskland. Enkätundersökningar till storföretag visar också att påslagen över tarifflönen har minskat de senaste åren.

Sedan några år tillbaka har fack och arbetsgivareförbund i flera centrala avtal infört så kallade öppningsklausuler som öppnar upp för lokala undantag. De lokala undantagen kan gälla t ex arbetstid, lön eller olika former av flexibel arbetstid. Företagen går i en del fall i gengäld med på att införa garantier för att under en tidsperiod säkra arbetstillfällena i Tyskland. Förutsättningen är att de lokala parterna är överens.

Både fack och arbetsgivare menar att undantagen från de centrala avtalen har säkrat jobb i Tyskland och företagen har kunnat undvika att flytta verksamheter utomlands. Den centrala tyska arbetsgivarorganisationen BDA tror därför att det kommer att bli fler lokala avtal eftersom människor är beredda att arbeta mer för ökad anställningstrygghet.

Enligt en undersökning gjord på företag med mer än 20 anställda har hela 75 procent av företagen någon form av undantag från de centrala avtalen. Vanligast är att sådana överenskommelser innebär flexiblare arbetstider och/eller arbetstidsförlängning. Det är också vanligt med lägre ingångslöner, sänkt eller indragen årsgratifikation, tidsbegränsade arbetstidsförkortningar samt uppskjuten tariffhöjning. Det förekommer också i ett av tio företag att grundlönen sänks och/eller att semesterersättningen sänks eller dras in.

Så länge skillnaderna i Tyskland mellan branscher och inom branscher består och trycket från omvärlden ökar finns det inget som talar för att antalet undantag kommer att minska. En svensk som har unik insyn i hur den tyska arbetsmarknaden fungerar är Håkan Samuelsson. Han är VD för det tyska industrikongliomeratet MAN med 58.000 anställda. Samuelsson sammanfattar utvecklingen så här:
”Problemen i den tyska kostnadsstrukturen kommer inte att lösas genom ett handslag mellan IG Metall och de centrala arbetsgivarförbunden. Pratar man med dem i fabrikerna så har de lättare att förstå att lönebildning och struktur bestäms av konkurrens och marknad.”

Denna sanning tål att påtalas även i Sverige. Det är bara ute på företagen som man känner sin marknad och kan utveckla lönsamhet och attraktiva arbetsplatser. Här finns också möjligheterna för de ungdomar som idag inte kommer in på arbetsmarknaden och för nya företag som idag inte vågar anställa. Även Sverige kan behöva mer flexibilitet på arbetsmarknaden.

Fackliga företrädare i Sverige har kallat utvecklingen i Tyskland för ”den tyska smittan”. Eftersom många av Sveriges och Tysklands problem är så lika så kan frön till lösningarna också fungera i bägge länderna. Tyskland har t ex behov av en omfattande pensionsreform och skulle kunna lära av Sverige. Sverige borde följa det tyska expemplet med möjlighet till lokala undantag eller kraftigt ökad flexibilitet i de centrala avtalen. Vi får hoppas att den tyska ”smittan” sår ett frö i Sverige för ökad flexibilitet och därmed ökad konkurrenskraft.

Anders Ydstedt företagare samt webredaktör för Svensk Tidskrift. Han har nyligen skrivit en rapport åt Svenskt Näringsliv om hur man i Tyskland försöker öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom att införa undantag på företagsnivå från det tyska kollektivavtalssystemet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner