Print Friendly

Tysk skattereform

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TYSK SKATTEREFORM
I DEN UR många synpunkter intressanta nyliberala samhällsekonomi
som åren efter kriget med Ludwig
Erhard som primus motor byggts
i Västtyskland har skattepolitiken
hittills spelat en mindre framträ-
dande roll än exempelvis pris-, handels- och penningpolitiken, de faktorer som i trängre mening reglera
Erhards favoritbegrepp marknadshushållningen. Visserligen nyttjades redan tidigt vissa skattetekniska konstgrepp för att stimulera
till ökade arbetsinsatser – t. ex.
skattefrihet för vissa övertidsinkomster – ökat sparande och ökad
export, liksom att efterhand vissa
schablonmässiga skattesänkningar
skett- bl. a. den s. k. »lilla skattereformen» 1953. Den »stora» skattereform, varigenom skattepolitiken
på ett följdriktigt sätt skulle fogas
in i den nya samhällsekonomiska
byggnaden, har emellertid av olika
skäl låtit vänta på sig, samtidigt
som den varit föremål för en utomordentligt livlig debatt.
Kraven på en reform av hela beskattningsstrukturen, som särskilt
starkt drivits från näringslivets
sida, kulminerade under 1956 och
1957, då de raketartat stigande
statsinkomsterna medförde väldiga
Av FISCUS
statliga kassaöverskott. Denna anhopning av likvida medel i finansministerns hand- i finanspressjargongen kallad »Juliusturm» – vilken ju i realiteten innebar ett onö-
digt stort offentligt sparande, ansågs motivera en rejäl skattesänkning, för att nu nyttja det svenska
högerpartiets skatteslogan från
samma period. Erhard ansåg för
egen del att tiden var kommen för
denna skattereform. Finansministern Schäffer hävdade emellertid att
allt var gott och väl – och vilken
finansminister i det läget skulle inte
göra detsamma. Denna skiljaktighet i uppfattning var en del av bakgrunden till den delvis förbittrade
motsättningen mellan Erhard och
Schäffer. När vid regeringsombildningen efter valet i våras Schäffer
flyttade över till justitieministeriet
och Erhard på finansministerposten
fick en man efter sitt sinne, Franz
Etzel, togs detta allmänt som en
signal att den omdebatterade skattereformen icke skulle låta vänta
på sig alltför länge. En indikation
härom gavs också i den nya regeringens programförklaring.
Parallellt med skattedebatten har
löpt en diskussion rörande frågan
på vilka vägar man skall lyckas
………….————illllllll–
:. ……….
152
blåsa liv i den stagnerade tyska
kapitalmarknaden. Det har beräknats, att icke mer än en knapp
fjärdedel av kapitalbildningen i
Tyskland skett genom individuellt
privat sparande. De återstående tre
fjärdedelarna motsvaras av offentligt sparande samt företagens självfinansiering. Erhards och den nyliberala teoriens kritik riktar sig
intressant nog icke blott mot det
offentliga sparandels omfattning
utan även mot företagens självfinansiering. En analys av ett stort
antal tyska aktiebolags balansräkningar utförd under 1957 visade,
att 71 % av företagens totala kapitalbehov täcktes inom företagen
själva och blott de återstående 29 %
hämtades från kapitalmarknaden.
De i företagen kvarhållna vinsterna
beräknas f. n. uppgå till i runt tal
tre gånger de utdelade.
Kritikerna framhålla nu, att en
självfinansiering alltid är en kapitalanskaffning via varupriserna och
härigenom i princip felaktig ur
samhällsekonomisk synpunkt, varmed icke sagts att den icke skulle
vara företagsekonomiskt riktig. Den
som tillmäter den fria konkurrensen en avgörande funktion i det
ekonomiska livet får icke undanta
kapitalmarknaden från denna konkurrensprincip. Genom självfinansieringen undandras medel från den
fria kapitalmarknaden, och samtidigt avskärmas företagets egna investeringar från den enda samhällsekonomiskt rättvisande angelägenhetsprövningen, nämligen den fria
kapitalmarknadens egen värdering
av ifrågavarande investering mot
alla andra konkurrerande kapitalbehov. Ett samhällsekonomiskt system, som vill bygga på marknadshushållningen, kan därför icke
tillåta ett skattesystem, som exempelvis via avskrivningsreglerna gynnar företagens självfinansiering på
bekostnad av konsumenter, skattebetalare och småindustri. Företagen
böra i största möjliga utsträckning
uppvisa och utdela sina vinster, varigenom ökat utbud uppstår på den
fria kapitalmarknaden. Emission av
aktier bör vara ett normalt sätt för
ett företag att finansiera sina investeringar; en spridning av aktieägandet till vidast möjliga kretsar
bör eftersträvas. De breda befolkningslagrens sparande bör vara den
grund på vilken den nya, funktionsdugliga kapitalmarknaden bör byggas.
Kapitalmarknadsaspekten präglar nästan varje detalj i det skattereformförslag som förbundsregeringen i dagarna framlagt. De nya
skatteskalorna och förslagen vad
gäller inkomstskatten i övrigt ha
getts en avvägning, som beräknats
ge största sparstimulerande effekt
och ha kompletterats med ett förslag om direkt premiering av
nysparandet; ifråga om företagsbeskattningen gynnas vinstutdelningar och minskas de skattemässiga fördelarna av en vinstnedplöjning. Det kan ha sitt intresse att
närmare studera hur dessa principer tillämpats i praktiken.
153
Under den tid detta skatteförslag makarnas lika andel familjeinvärkt fram har nu det märkliga inträffat, att det väldiga statliga inkomstöverskott, som tycktes ge ett
så betryggande utrymme för en
skattesänkning, i stor utsträckning
smält undan. Förbundsstatens kassareserver – >der Juliusturm:. –
ha från sitt toppläge för något år
sedan redan minskat till hälften,
samtidigt som de tidigare så friskt
flödande skattekällorna genom
överkonjunkturens brytande börjat
att sina. starkt ökande social- och
försvarskostnader komma under
den närmaste tiden att ställa nya,
kännbara anspråk på statskassan.
Följden har blivit, att föga återstår
att utdela till skattebetalarna. Icke
desto mindre rör det sig här om en
stor skattereform, där man tänkt
om från grunden.
I centrum för den del av reformkomplexet, som rör de fysiska personerna, står införandet av >splitting» vid taxeringen av äkta makar,
dvs. den lösning av sambeskattningsproblemet, som tillämpas i
USA och som i svensk sambeskattningsdebatt kallats »Ebon Anderssons linje». »Splitting» innebär
som bekant, att mannens och hustruns inkomster vid taxeringen först
sammanläggas, varefter skatten för
var och en av kontrahenterna beräknas på hälften av detta sammanlagda inkomstbelopp. Principen kan
tillämpas antingen bägge eller blott
den ena av makarna har kontantinkomster och kan sägas innebära
ett erkännande från statens sida av
komsten.
Splittingprincipens införande i
Tyskland har den statsrättsligt intressanta bakgrunden, att den federala författningsdomstolen i ett
uppmärksammat utslag förklarat
den tidigare skattelagstiftningen,
enligt vilken ingående av äktenskap
medförde en skattehöjning, såsom
författningsvidrig. Praktiskt kommer den givetvis att medföra en
påtaglig minskning av progressiviteten för äkta makar och härigenom en stimulans för familjebildningen.
Även de nya skatteskalorna uppvisa emellertid många intressanta
drag. Sålunda inträder progressiviteten i skalorna först vid en inkomst å 8.000 DM för ogifta och
16.000 DM för äkta makar. Under
dessa nivåer utgår en proportionell
skatt å 20 %. Den progressiva delen av skattekurvan har en måttlig
stigning med maximum vid 53 %.
Detta innebär, att marginalskattebegreppet saknar aktualitet för den
alldeles övervägande delen av de
tyska skattebetalarna; enligt preliminära beräkningar kommer 90 %
av dessa blott att träffas av den
proportionella tariffen. Den skärpning, som skulle kunna inträda i
de lägsta inkomstklasserna med en
proportionaltariff på 20 %, utjämnas genom en markerad höjning av
grundavdragen. Man och hustru få
sålunda i framtiden vardera dra av
1.680 DM i stället för hittills 900
DM. Barnavdraget för första barnet
154
höjes från 720 till 900 DM, för
andra barnet från 1.440 till 1.680
DM och för övriga barn från 1.680
DM till 1.800 DM. För änkor och
änklingar, som vid makens död
uppnått 55 års ålder eller som har
vård om barn, fortsättes splittingförfarandet vid taxeringen, vilket
givetvis medför en högst påtaglig
skattelättnad för denna ekonomiskt
känsliga grupp.
Splittingtariffens införande i förening med de höjda grundavdragen
beräknas medföra, att ca tre miljoner inkomsttagare bli helt skattefria; påtagliga förbättringar väntas
inträda i synnerhet för äkta makar
i medelklassinkomstlägena 10.000-
80.000 DM. Relativt sett minst gynnade blir ogifta inkomsttagare i
vissa inkomstlägen – lagstiftarens
hjärta har av allt att döma förhållit
sig relativt opåverkat av den grupp,
som i aktuell västerländsk samhällsdebatt kallats »de nyrika tonåringarna». I de fall en direkt försämring skett i löntagarnivåerna
torde denna dock inte överstiga
några tior per år. Då den tyska
skattelagstiftningen tidigare medgivit helt separat taxering för förvärvsarbetande gifta kvinnor kan
den nya splittingtariffen för dessa
innebära en viss försämring, vilken
för normala medelklassinkomster
dock icke uppgår till något större
belopp.
Det kan ha sitt intresse att studera hur de nya beskattningsreglerna ge utslag i källskattetabellerna för en tysk skattebetalargrupp, låt oss säga gift inkomsttagare utan barn.
Inkomst- Källskatteavdrag skattesänkning
grupp enligt
gällande ny i DM iproc.
tariff tariff
3 000 53 53 -100,0
4 000 184 128 56 -30,4
5000 347 328 19 – 5,5
8 000 955 928 27 – 2,8
10 000 1432 1328 – 104 – 7,3
20 000 4 347 3 628 – 719 -16,5
30 000 7 920 6 594 -1326 -16,7
40000 12 010 9 850 -2160 -18,0
50 000 16197 13 468 -2 729 -16,8
60 000 20469 17 378 -3 091 -15,1
70 000 24 888 21434 -3 454 -13,9
80 000 29 431 25 678 -3 753 -12,8
100 000 38 831 34 440 -4 391 -11,3
500000 265315 242378 -22 937 – 8,6
1 000 000 549 162 507 378 -41784 – 7,6
Som jämförelse må citeras motsvarande tabell för ogifta.
Inkomst- Källskatteavdrag skattesänkning/
grupp enligt höjning
gällande ny i DM i proc.
tariff tariff
3 000 95 24 – 71 -74,7
4 000 239 224 – 15 – 6,3
5 000 410 424 + 14 + 3,4
6 000 602 624 + 22 + 3,7
7 000 812 824 + 12 + 1,5
8 000 1 035 1024 – 11 – 1,1
10 000 1520 1476 – 42 – 2,6
20000 4 478 4 520 + 42 + 0,9
30 000 8 074 8211 +137 + 1,7
40 000 12183 12 328 +145 + 1,2
50 000 16 365 16 680 +315 + 1,9
Såsom förut nämnts syfta reformplanerna vad gäller företagsbeskattningen till att minska benägenheten att kvarhålla vinsterna obeskattade inom företagen. Detta har
åstadkommits genom en sänkning
av skattesatsen för utdelade vinster
från f. n. 30 % till 11 %. För att
minska skattebortfallet har samtidigt tariffen för icke utdelade vinster ökats från 45 till 47 %. Specialskatten för Berlins återuppbyggnad
kvarstår oförändrad. Parallellt härmed genomföres en viss åtstramning av de hittills mycket generösa
avskrivningsreglerna.
Vad gäller direkt sparstimulerande åtgärder vid sidan av det
egentliga skattesänlmingsprogrammet må noteras, att bostadssparandet sedan åtskilliga år speciellt
premierats av den västtyska finanslagstiftningen. Dessa premier avses nu skola utvidgas att gälla nysparande för alla ändamål. Sålunda
skall en premie på 20 % av alla nysparade belopp, som bindas på
minst fem år, omedelbart kontant
utgå; premierna ha dock maximerats till 250 DM årligen för ensamstående och 500 DM för äkta makar.
Det rör sig här uppenbarligen om
ett försök att sprida sparandet till
lägre och lägsta inkomstklasser. Det
är i sammanhanget speciellt intressant, att även aktiesparande inbegripes i premiearrangemanget: man
möter här ett nytt moment i regeringens medvetna försök att sprida
aktieägandet till allt vidare samhällsskikt.
Även på andra punkter i skattesystemet ha smärre reformer före- 11- 583443 Svensk Tidskrift H. 3 1958
155
slagits i syfte att främja arbets- och
sparviljan. Enligt hittills gällande
bestämmelser ha källskattepliktiga
arbetstagare kunnat ha extrainkomster upp till 600 DM utan att
behöva uppgiva dessa till beskattning. Denna frigräns höjes nu till
800 DM.
Avsikten är att de nya skattebestämmelserna retroaktivt skola
träda i kraft från den l januari
1958 och de nya sparpremierna från
l januari 1959. Förenklingen av
skattestrukturen, icke minst infö-
randet av proportionaliteten i de
lägre inkomstskikten liksom höjandet av grundavdragen med härav
följande bortfall av skattskyldiga
väntas medföra en icke oväsentlig
lättnad för de tyska taxeringsmyndigheterna.
Det tyska skattereformförslaget
är en beaktansvärd problemlösning
från en regim, som trots avsevärda
samhällsekonomiska och budgetära
problem av den typ som måste möta
varje regering i våra dagar vägrat
att kapa förtöjningarna och ge sig
på drift utför högskattementalitetens alltmer strömt framilande flod.
Det är värt särskild begrundan i ett
land där de automatiska utgiftsstegringarna ge medborgarna en känsla
av ett ständigt och hopplöst fjärmande från skattesänkningens horisont.
:~ -• …-..;

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner