Print Friendly

Tyrgils Saxlund; Två samhällsromaner

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TYRGILS SAXLUND:
Två samhällsromaner
Bosse Gustafson är en av de mest samtidsengagerade författarna i modern svensk litteratur.
I sina böcker framträder han som moralist och
avslöjare; han är en författare buren av ett
starkt patos. Hans romaner kan ofta verka
ofullgångna och ogenomarbetade. Detta är
säkert hans fullt medvetna avsikt; de yttre,
litterära, stilmedlen skall komma i andra hand.
Bosse Gustafson vill inte skriva ”vackra” böcker. Han vill i stället belysa samhällets avigsidor och brister. De kantiga uttryckssätten är
för honom ett medel att nå verkan. Ett alltför
vackert språk skulle förstöra budskapets slagkraft, få detta att komma i skymundan.
Gustafson är inte den ende svenske författare i dag, som utifrån radikalt socialistiska utgångspunkter granskar det svenska samhället,
dess sätt att fungera och dess sociala mönster.
I flera fall använder sig författarna av rent
dokumentariska metoder. Maja Ekelöfs prisbelönta bok ”Rapport från en skurhink” är ett
av flera exempel på denna litteraturens dragning mot det dokumentariska. Sedan debuten
1959 har Bosse Gustafson hunnit ge ut 13 romaner, de flesta med någon anknytning till
modernt svenskt samhällsliv. Han är kanske
den flitigaste av våra samhällsanalytiker.
I amerikaboken ”USA eller den väldoftande skunken” från 1968 framträder måhända
tydligast de egenskaper, som är mest utmärkande för Gustafsons samhällsanalys. Det är ett
oerhört starkt engagemang för de svaga och
utslagna i samhället, kombinerat med ett drag
av förakt för dem, som inte delar Gustafsons
värderingar och åsikter – i detta fall det vita
medelklassamerika.
I sin senaste roman ”U” (Norstedts, c:apris inb 43: -) gör Gustafson en kritisk granskning av samtida svensk militarism, eller av vad
Gustafson uppfattar som svensk militarism.
Det journalistiska draget i hans författarskap
– ett drag som accentuerats under senare år –
framträder starkt i denna roman. Inskjutet i
framställningen finns tänkta reportage och ledarstick ur tidningar av olika partifärg, vilket
skall ge skildringen en prägel av autenticitet
473
och ge framställningen större tyngd i de kritiska avsnitten.
Det militära systemet
”U” handlar i stort sett om hur det militära
systemet för att motivera sin egen existens för
den svenska opinionen bakom ljuset genom att
skapa en världspolitisk hotbild utan verklighetsunderlag. En kamouflerad och ytterst sekretessbelagd svensk u-båt får under en flottmanöver låta de övriga förbanden tro, att den
är en främmande u•båt, som kränkt svenskt
territorium. En av de ombordvarande, mässuppassaren Sven Veik, avslöjar dock bluffen.
Men med hjälp av psykologer och .efter ingripande från försvarsministern oskadliggörs detta hot mot den svenska säkerhetspolitiken.
Veik interneras på ett mentalsjukhus ooh skrivs
inte ut förrän han har förklarat sina tidigare
uppgifter osanna.
Vid sidan av denna huvudhandling skildrar
romanen också hur de psykologer, som går det
militära systemet tillhanda, så småningom korrumperas. I särskilt hög grad gäller detta psykologen på den hemliga u-båten, Peter Inse],
romanens egentlige huvudperson. De unga psykologernas ursprungligen radikala engagemang
förbyts till välanpassad liknöjdhet inför systemet. Den ende riktigt sympatiske personen i
boken blir till slut Sven Veik, den enkle lille
mannen av folket. I Gustafsons framställning
blir han en reinkarnattion av soldaJten Svejk.
Gustafsons roman utgör en kritik mot hela
det system på vilket vårt militära försvar vilar,
och i detta har Gustafson givetvis i dagens
opinionsklimat en tacksam uppgift. Som bekant är försvarsviljan i sjunkande, framför allt
hos den akademiska ungdomen, och de radikala opinionsbildarna har sällan något positivt
att säga om svensk militär. Gustafson faller
väl in i den antimilitaristiska kören: ”ungdomen tror inte på det militära” och ”ungdomen tror att militären består av idel fascister”,
skriver han. Råhet, enfald eller åtminstone
okänslighet utmärker militärerna i boken. Det
drag av intolerans, som utmärkte Gustafsons
474
skildringar ur det amerikanska samhället, drabbar här militären. I polemiskt författarskap
är angreppsmetoden inte ovanlig. Företrädarna
för den egna åskådningen och den egna gruppen sitter inne med ljuset och sanningen. De
andra, de utanförstående, är antingen dåliga
karaktärer eller enfaldiga. När denna polemiska metod används i en roman, som vill granska
ett helt system och dess sätt att fungera, förfelar oftast kritiken sin verkan, den skjuter över
målet. Gustafson låter soldaten Veik i romanen
uttala följande åsikter:
”Blir det rkrig går man åt i alla fall. Först
går de civila åt. Sedan de meniga. Sedan
befälet. Allra sist om alls generalerna och
överbefälhavarna; bara deras skyddsrum är
säkra nog.
Efter nästa krig kommer det bara att finnas
generaler kvar.
Att ha en kommendörkapten i båten, det är
kanske den största trygghet en menig kan
begära. Vi kan inte vara avsedda att dö
först.”
Uttalanden och påståenden av samma eller
liknande sanningshalt förekommer flerstädes i
romanen. Uppenbarligen har Gustafson inte
ansett det nödvändigt att studera hur svensk
militär fungerar i verkligheten eller ens hur
krigets verklighet är för både manskap och
officerare.
Folkrepubliken Insula
Gustafson har dock en slags gardering mot kritik av det slag, som jag har framställt här.
På romanens första sida har han en formulering, som i all sin tvetydighet utgör ett försvar
mot de anklagelser, som illasinnade kritiker
kan vilja rikta mot ensidigheter eller felaktigheter i romanen: ”varje likhet mellan romanens Insula och våra dagars Sverige är en ren
tilllällighet, eller snarare en olycklig omständighet som jag är den förste att beklaga.”
Romanen handlar alltså inte om Sverige,
utan om den Kungliga socialistiska folkrepubliken Insula. Men Gustafson anstränger sig inte över hövan för att upprätthålla sin egen fiktion. Hänvisningar till lätt igenkännbara svenska förhållanden förekommer genom hela romanen och det vore säkert att göra samhällskritikern Gustafson orätt, om man tog hans
tvetydiga formulering på allvar. Speciellt orätt
vore detta mot bakgrund av det faktum, att
Gustafson egentligen inte primärt är intresserad av att komma åt den svenska militären.
”U” handlar i än högre grad om socialdemokratiens svek och om hur det rådande samhällssystemet korrumperar människorna.
Socialdemokratiens svek yttrar sig i att den
håller etablissemanget bakom ryggen och sviker den tilltro, som enkelt folk av typen Veik
visar den. Sveket finns i romanen hos försvarsministern, som är införstådd med militäreru
lurendrejeri men accepterar det som en nödvändighet för landet. Även landets unge, ambitiöse och intelligente statsminister har fallit
offer för systemets inneboende ondska. I samtal med Veik vill han inte ta ställning till dennes påståenden och farhågor.
Korruptionen sprider sig. Genom feta tjänster i den statliga byråkratien köper de makthavande de unga psykologer, som först kämpat
emot systemet. De blir kuggar i etablissemanget. Den unge psykologen Peter Insellåter i början av romanen som ett socialdemokratiskt
valtal: vi lever trots allt i den bästa av världar. Under handlingens gång hinner han reagera mot de styrandes handlingar, men när romanen slutar är han väl förankrad i en befattning som militär Generalpsykolog. Den tvivlande är oskadliggjord och återförd till den
välanpassade hjorden.
Bosse Gustafson låter romanen igenom den
ena efter den andra personen skildra sina
känslor inför händelseförloppet. Detta är en
romanteknik, som kräver mycket av författa·
rens gestaltskapande förmåga. Gustafson har
inte gjort det lätt för sig. Man kan inte heller
säga att han har lyckats. Personerna blir inte
levande eller trovärdiga. Romanfigurerna är
en slags marionetter, som fungerar utan eget
liv. Den otroliga handlingen blir härigenom ännu otroligare. Romanen förlorar i polemisk
lagkraft. Nu framstår Bosse Gustafsons roman
ör läsaren som en i och för sig spännande bok,
tan kontakt med den samhälleliga verkligleten. Sådana människor som Gustafson skildar finns – gudskelov – inte och de händeler romanen skildrar saknar varje form av
erklighetsförankring. Läsaren har därför ockå svårt att tro på den genomgående korrupion, som utmärker romanens samhälle. Gusafson har bara satt upp en narrspegel framör de militära och politiska etablissemangen.
)en undre världen
~ven Birgitta Stenberg har i sin senaste bok
‘Skurkar” (Norstedts, c:a-pris hft 35: -) satt
1pp en narrspegel framför det svenska samiället. Hennes bok består av ett antal noveler, ofta humoristiska, som skildrar ett antal
1dda existenser. Boken handlar, som titeln anrer, om ”den undre världen”- ett motiv som
~irgitta Stenberg även tidigare har använt i
itt författarskap. Liksom Bosse Gustafson har
1on en intressant produktion bakom sig. Mest
tänd har hennes raggarskildring ”Chans” från
1961 blivit. Hennes nya bok är kanske i och
‘ör sig mindre ambitiös än hennes tidigare böcter, men saknar för den skull ingalunda djuplerspekliv.
Den första novellen ”Sundman” skildrar hur
:n liten skolflicka grips av oresonlig kärlek
ill stadens mästerbov, Sundman. Hon hakar
;ig på honom stum av beundran inför hans
1ppenbarelse. Redan denna novell anger tenat i boken. Författarinnan känner stark genenskap med sina vinddrivna gestalter. Den
ille bilskojaren, ”Skägget” kallad, har nästan
rår sympati, när han lurar en bil av en norränning för en spottstyver. Skildringen av bank- ;kojaren Karlssons upplevelser för tankarna
:ill Frank Hellers figurer – dock förflyttade
@ en senare och mindre förfinad tidsålder.
~Ut detta är mycket roande och underhållande.
Birgitta Stenbergs bok är ett utmärkt exem- 475
pel på hur en författave bara genom sina stilmedel kan påverka en läsares inställning. Pokergänget i fängelset Hall i novellen ”Poker”
knipsar lillfingret av utbölingen, som tränger
sig på och a:bsolut vill vara med i spelet. Lä-
saren accepterar detta som ett naturligt resultat av händelseförloppet. Ett avståndstagande skulle nästan förefalla meningslöst –
livet måste fungera på så sätt att utbölingar
avvisas hårt och bestämt. En annan av noV·ellerna beskriver ett grovt hemfridsbrott på
ett sådant sätt att läsaren får det intrycket att
brottslingarna bara utför en samhällelig plikt.
Vid ett ytligt betraktande kan Birgitta Stenbergs bok alltså synas vara blott en samling
humoresker och skrönor. Man upptäcker dock
rätt snart att författarinnan har ett slags budskap till läsaren. Lättast skulle man kunna
sammanfatta det så, att vi alla – med brister
och förtjänster – är människor. Fångvaktaren
i novellen ”Pliten” och bovarna i den hemliga
kolonien av förrymda fängelsekunder är människor på gott och ont. Birgitta Sterrberg förefaller att ha en tolerans och vidsyn, som förträffligt kontrasterar mot Bosse Gustafsons
politiska enögdhet. Författarinnan ser inte okritiskt på sina ”skurkar”: de super, knarkar, stjäl,
men trots allt är de i grund och botten mänskliga. Vem av oss har rätt att kasta den första
stenen, tycks hon säga till sina läsare.
Bosse Gustafsons ”U” och Birgitta Stenbergs
”Skurkar” är två böcker av helt olika kynne.
De kan sägas mustrera två olika skolor i dagens svenska litteratur. Gustafson är den politiske författaren, den socialistiske samhällskritikern. Stertbergs bok är fantasifull, full av
fa:buleringskonst. Författarinnan är inte förblindad av en politisk åskådning – även om
hennes bok inte sa:knar samhällskritisk udd.
Hennes noveller är inga litterära mästerverk
men gör inte heller anspråk på att vara det.
Ändå säger de något om oss själva och vårt
samhälle.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner