Print Friendly

flag_yellow_lowTydligare ideologiska skillnader än någonsin i Europavalet

Av Lars Adaktusson | 23 maj 2014

Det finns en rad viktiga ideologiska skillnader i EU-valet. Lars Adaktusson pekar på partiernas olika syn på den fria rörligheten, miljöpolitik, utrikespolitik, handelsavtal och var besluten ska fattas.

De viktigaste besluten i livet fattas i samhällets minsta gemenskaper: i familjen eller tillsammans med vänner och släktingar. Det som dessa gemenskaper själva kan hantera ska de själva ha ansvar för och besluta om. Politiska beslut ska vara stödjande till dessa gemenskaper och ska därför fattas på lägsta ändamålsenliga nivå, där kännedomen om dem är som störst och därmed också möjligheten att fatta beslut baserade på deras situation och förutsättningar.

Med andra ord ska staten inte besluta vad kommunen kan besluta om, och då följer också att EU inte ska besluta i frågor där Sverige har lika bra eller bättre förutsättningar att fatta beslut som gynnar den egna befolkningen. Bevisbördan måste också alltid ligga på den större gemenskapen.

Med den kristdemokratiska grundsynen följer alltså en insikt om politikens begränsningar och en skepsis mot koncentration av makten. Det är för oss lika självklart att motsätta oss planerna på en EU-skatt som att ta debatten med svenska politiker som vill kvotera föräldraförsäkringen.

Vår politiska agenda i Bryssel bygger på samma övertygelse som i Stockholm: de vardagsnära besluten ska förbli just vardagsnära. Här går en tydlig politisk skiljelinje, där flera svenska partier tror sig veta bättre än föräldrarna själva hur de bäst kan tillgodose sina barns behov. Samma partier tror också att beslut om skatter inte bara är en nationell fråga. Subsidiaritetsprincipen är med andra ord en vattendelare i såväl riksdag som europaparlament.

Europasamarbetet måste bedrivas med respekt för olikheten, ett samarbete där inte centralisering blir ett mål utan där gemensamma beslut bara fattas inom områden där mervärdet tydligt identifierats. Vi har flera konkreta förslag för hur detta bättre ska uppnås. För det första vill vi att det inom EU-kommissionen utses en kommissionär, det bör vara en vice ordförande, med särskilt ansvar för att pröva EU-lagar och regler utifrån subsidiaritetsprincipen och för att minimera byråkrati. Det ska i första hand gälla nya lagförslag men också gällande lagar som kan behöva revideras, uppdateras eller dras tillbaka.

För det andra vill vi ge Sveriges Riksdag och de andra nationella parlamenten möjlighet att ge nya lagsförslag ett ”rött kort”. I dag kan en tredjedel av de nationella parlamenten ge ett ”gult kort”, en varning, till Kommissionen som då måste kan omarbeta eller dra tillbaka förslaget men kan också välja att enbart motivera sitt förslag och bibehålla det. Med ett ”rött kort” skulle Kommissionen tvingas att dra tillbaka förslaget eller omarbeta det i enlighet med de synpunkter som framkommit vid subsidiaritetsprövningen.

Men subsidiaritetsprincipen är inte bara en närhetsprincip utan omfattar också insikten om att mindre gemenskaper är beroende av de större och behöver deras stöd då de inte själva räcker till. Det var utifrån den insikten som tre kristdemokratiska statsmän, Robert Schuman, Konrad Adenauer och Alcide De Gasperi, lade grunden till det europasamarbete som idag stavas den Europeiska Unionen.

De hade alla upplevt krigets fasor och förstod att enda sättet att inte upprepa dem var att samarbeta över nationsgränserna och framför allt mellan de länder som under kriget varit de största fienderna. Med Robert Schumans egna ord: ”Sammanslutningen av Europas nationer kräver att det gamla motsatsförhållande som rått mellan Frankrike och Tyskland undanröjs.”

EU som konstruktion har gett unionens medlemsstater fred i drygt 60 år. Samarbetet har dessutom vidgats från 6 till 28 länder och har därmed spridit demokrati, fred och frihet till att omfatta en stor del av Europa. Fredstanken är den absolut viktigaste grundtanken i samarbetet. Det kanske största genombrottet i EU:s historia skedde genom den så kallade östutvidgningen.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps påbörjades ett gediget arbete för att ekonomiskt och politiskt stödja central- och östeuropeiska länder i deras strävan mot demokrati, marknadsekonomi och mot ett medlemskap i EU. Att de nu är medlemmar är ett stort framsteg för demokrati och frihet. Samma process pågår nu i länderna på Balkan.

Länder som för mindre än 20 år sedan krigade mot varandra har genom processen för medlemskap i EU närmat sig varandra, löst gränstvister, börjat samarbeta och bygger nu upp demokratiska institutioner, lagstiftar för att bekämpa korruption och maktmissbruk och arbetar med att bättre integrera nationella minoriteter och skydda deras rättigheter.

Det är viktigt att påminna om att fred och frihet aldrig får ses som en gång för alla givet utan kräver ett kontinuerligt engagemang. Det har kanske allra bäst uttryckts av Ronald Reagan 1961, då minnet av andra världskriget fortfarande var färskt:

”Frihet är aldrig mer än en generation från att avskaffas. Vi förde inte över den till våra barn genom blodet. Den måste kämpas för, försvaras, och lämnas över till dem att göra detsamma.”

Det finns svenska partier, och kandidater till Europaparlamentet, som blundar för detta och vill att Sverige lämnar EU – ytterligare en tydlig ideologisk skiljelinje. Ofta sammanfaller dessa partiers syn på EU med en minst sagt ambivalent hållning till fred och demokrati i omvärlden. Ett exempel är den svåra situationen i Ukraina och Rysslands allt mer sovjetliknande expansionism. Sverige, EU och USA får inte lämna Ukraina i sticket utan måste stödja befolkningen och stoppa Rysslands framfart.

De europeiska socialdemokraterna har länge samarbetat med Janukovitj auktoritära parti och har därför varit lågmälda om Ukrainas situation. Deras gruppledare i Europaparlamentet varnade flera gånger under våren för sanktioner mot Ryssland. Dock valde de svenska socialdemokraterna ändå att ge sitt stöd till den resolution som antogs av Europaparlamentet i april och som tydligt uttryckte stöd till Ukraina och fördömde Rysslands aggressioner. Det gjorde för övrigt samtliga svenska partier utom Vänsterpartiet.

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har också konsekvent motarbetat en starkare europeisk utrikespolitik med motiveringen att det leder till ökad militarisering. I deras utopistiska världsvision behövs inga militära medel för att skapa fred och frihet. EU:s länder ska alltså inte samverka för att förebygga, hindra eller stoppa konflikter annat än genom diplomati och civila insatser.

Vi vill att Europa också ska ta ett större ansvar i omvärlden eftersom vår politik utgår från alla människors lika och unika värde och att vårt ansvar för att bidra till fred och demokrati sträcker sig även till EU:s grannländer i öst och syd och längre bort ändå.

Handel och ekonomiskt samarbete har varit grundläggande för EU-samarbetet. Det är knappt någon som idag ifrågasätter den inre marknadens betydelse för tillväxten och sysselsättningen i Europa. Den fria rörlighet som bygger upp den inre marknaden är en förutsättning för den europeiska handeln men är också en alldeles fundamental frihet som inte får inskränkas.

Ändå hörs partier på vänsterkanten, och inte minst Socialdemokraterna, säga sig vilja värna utländska arbetares rättigheter men de låter samtidigt påskina att deras fria rörlighet har bidragit till sämre svenska löner och villkor, trots att fakta visar att så inte är fallet.

En annan viktig tillväxtdrivande faktor i europasamarbetet är utrikeshandeln. Ett av de viktigaste beslut som ska fattas av Europaparlamentet under kommande mandatperiod är om ett handelsavtal mellan EU och USA. Det är ett avtal som skulle skapa tillväxt och arbetstillfällen men som dessutom sänder en viktig politisk signal till omvärlden.

Även här har den socialdemokratiska hållningen varit ambivalent, medan Miljöpartiet och Vänsterpartiet konsekvent har uttryckt att de vill motarbeta ett sådant avtal. När partierna till vänster ställer människan mot marknaden och marknaden mot välfärd så leds tankarna lätt till planekonomi och protektionism. Kristdemokraterna står för motsatsen, vi anser att marknadsekonomin möjliggör frihet och individuell utveckling och marknaden är helt nödvändig för välfärd och tillväxt.

Vänsterkrafternas miljöpolitik går ut på att tävla om vem som kan utlova högst klimatmål på kortast tid. Detaljer som kostnader och realistiskt resultat tas ingen hänsyn till. Att sätta upp höga mål för förnybar energi som skulle avveckla kärnkraften och minska tillväxten är för dem inget bekymmer. Inte heller att kärnkraftsavvecklingen i Tyskland och Japan har lett till kraftigt ökade utsläpp från främst kol. Vi vill gärna se en ambitiös miljö- och klimatpolitik på EU-nivå men som går hand i hand med ekonomisk tillväxt, något vi lyckats med i Sverige och som vi också kan uppnå i Europa.

Vi kristdemokrater står för ”Rätt agenda i Bryssel” och för att agendan ska vara rätt krävs först en analys av beslutfattande och makt: rätt beslut ska fattas på rätt nivå och framför allt så nära människan som möjligt. EU behövs, precis som Sverige och diskussionerna kring ditt köksbord.

Lars Adaktusson (KD) är kandidat till Europaparlamentet.

Lars Adaktusson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner