Print Friendly

Tvångsomflyttningarna

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TVÅNGSOMFLYTTNINGARNA
I TJECKOSLOVAKIET – HUMANITÄR DEMOKRATI?
AV folkförflyttningarna och folkutrotningarna under det andra
världskriget – fullkomligt exempellösa i sitt slag i historien –
ha många förskräckande skildringar givits. Det började före kriget med utstötningen av judar ur Tredje riket och flykten av
nära en halv miljon spanjorer från den tappande republikanska
sidan in i Frankrike. Det fortsatte med tyskarnas »hemtagning»
av mer än en halv miljon utiandstyskar i öster och Tyrolen. Så
kommo Tysklands våldsamma omflyttningar i Polen, och, i
mindre skala, Tjeckoslovakiet samt koloniseringen av ElsassLothringen, Luxemburg och – efter det tysk-ryska krigets utbrott- på nytt av Baltikum. Ryssarna lämnade sina bidrag genom massdeportationer från Polen, Bessarabien och Baltikum,
och nödgades sedan tvinga omkring ett tjugotal miljoner av sina
egna i Ukraina och andra frontområden att evakuera de delar,
som den tyska krigsmakten lyckades erövra 1941-1942. I Frankrike orsakade den tyska erövringen 1940 kaotiska folkvandringar,
vilkas verkningar ännu inte återställts. På Balkan ha tvångsvis
eller, några gånger, genom frivilliga statsavtal stora »Umsiedlungen» skett under kriget, särskilt i Rumänien och J ugoslavien. Från Finland känna vi väl till karelarnas två resor
företagna kollektiva flykt undan ryssarna. De baltiska folken ha
söndersprängts än genom deportationer till Ryssland 1940-41, än
genom flykt till Tyskland, Polen och Sverige 1944 och äro sä-
kerligen i detta nu långt på väg att denationaliseras. I Tyskland
arbetade som krigsfångar eller tvångsarbetare ungefär 12 miljoner fr. o. m. 1943. Under krigets sista skede har bombkriget och
de frambrytande ryska och allierade armeerna framtvingat en
allmän omflyttning eller flyktartade folkrörelser, som inte ens
tillnärmelsevis kunna mätas i siffror. Mest gäller detta Italien,
Ungern, Österrike och framför allt Tyskland, där inte mindre än
ungefär 15 miljoner ha antagits i våras ströva hemlösa omkring eller försökt komma över från Rysslands till västmakternas
ockupationszoner. Och likvideringen av judarna – som det
303
Tvångsomflyttn,ingarna i Tjeckoslovaki,et
numera allmänt tros c:a 4 miljoner – är detta krigs ohyggligaste och fasanfullaste tragedi. Allt som allt torde långt
över hundra miljoner europeer av det ena eller andra skälet ha
tvingats bryta upp ur sin gamla bygd, många utan något hopp
om återvändo.
I Kina uppges officiellt, att minst 50 miljoner kineser flytt västerut, in i landet, undan japanerna, tagande med sig fabriker,
universitet och allt som kunnat transporteras.
Det vill emellertid synas, som om folkförflyttningarnas katastrofer långtifrån äro slut med de namnlösa lidanden, som redan tillfogats vår värld. Fortfarande pågå eller planeras andra
»compulsory migrations» än sådana, som avse att föra vinddrivna
människor tillbaka till sina ursprung eller att tillgodose ockuperade länders behov av tysk arbetskraft för återuppbyggandet.
Ostpreussens tyska befolkning tycks sålunda redan till största
delen ha försvunnit från sitt forna land. De flesta torde ha flytt
hals över huvud västerut när Röda Armen nalkades. De återstående ha säkerligen ingen fristad att vänta efter den polska
och ryska invasionen. Inför denna omflyttning resignerar dock
säkerligen det humanitära samvetet runt om i världen. Intet land
har tillfogats sådana bittra, oläkbara lidanden som Polen under detta krig, och möjligheten för polackerna att komma ut till
Östersjön via Ostpreussen kan dock bli en liten gottgörelse för utståndna oförrätter. Och Ostpreussen har en gång i tiden koloniserats av tyskarna, genom undertryckande av prussare, kurer
och litauer som för sexhundra år sedan behärskade provinsen.
Delvis samma synpunkter kunna anläggas på Polens planer om
polsk kolonisation av »Warthegau», Ober-Schlesien och andra f. d.
tyska områden som Polen nu skall få såsom ersättning för landavträdelserna till ,Ryssland. Dels hade dessa områden före kriget
en övervägande polsk befolkning och dels har Hitlerregimen där
företagit ytterst omfattande »Zwangsumsiedlungen» för att germanisera dem. Om Polen har folk för detta återstår att se.
Annorlunda ter sig problemet, när det gäller den utdrivning av
minoriteterna, som just nu sker i det befriade Tjeckoslovakiet.
Tjeckerna kunde med rätta beklaga sig över de hårda undertryckningsmetoder, som Hitlerregimen använde. Hela den demokratiska världen behjärtade dessa klagomål och understödde med
sin sympati tjeckerna i deras frihetskamp. Hitlerregimen har
begått de svåraste förbrytelser mot det tjeckiska folket, tillfogat
dess kulturliv enorma skador, berövat tjecker egendom en
304
T1-•ångsomflyttningarna i Tjeckoslovakiet
masse. Allt detta har framkallat världens avsky. Ungefär 1,3 miljoner tjecker beräknas ha lämnat sitt land under den tyska regimen, en hel del säkerligen frivilligt men de allra flesta till
följd av tyskarnas tvång och tryck. I deras ställe flyttade en
arme av Beamten och Polizisten in, likaså många från Rhenlandet evakuerade. Om Tyskland hade segrat i världskriget
skulle tvivelsutan germaniseringen ha fortsatt i forcerat tempo.
Så mycket mera måste det då väcka undran att tjeckerna .i dag
tillägna sig Hitlers egna metoder och göra sig i segerögonblicket i ordning för att förverkliga vad som nazismen trots alla hotelser inte ens under sin makts kulmen vågade sig på, nämligen
den totala nationalitetsförflyttningen. Den tjeckoslovakiska regeringen har beslutat sig för att tvångsförflytta statens tyska och
ungerska befolkning. Dessa åtgärder, som redan begynt, ha avseende på i runt tal 4 milj. människor, alltså mer än hela Finlands invånartal. Såsom Pragradion meddelade den 24 juni, har
Benesj undertecknat ett dekret, enligt vilket varje fast eller lös
egendom, som befinner sig i tyska eller ungerska händer, med
omedelbar verkan skall konfiskeras. Om det visar sig att det
inte finns tillräckligt med tjecker eller slovaker för att överta
bondgårdarna, husen, fabrikerna m. m., skall denna egendom
övergå i statens besittning för att stå till förfogande vid en
kommande kolonisation. Den tyska befolkning, som väntar på
sin deportation, skall delvis skickas på tvångsarbete i Ryssland
och delvis föras över till Tyskland. Redan ha alla tyska skolor i
landet stängts. Den 28 juni meddelades det i Prags radio, att varken tyskar eller ungrare skola i huvudstaden få fara med spårvagnar, bussar och taxibilar. Och Prags tyskar ha redan till
större delen drivits till Masarykstadion, som förvandlats till ett
slags koncentrationsläger.
Den tjeckoslovakiska regeringen motiverar dessa sina åtgärder med de tyska och ungerska statsborgarnas otillförlitlighet. Man kan delvis förstå denna misstro. Den nazistiska
rörelsen hade 1938 fått ett våldsamt omfång bland sudettyskarna. Men det bör inte alldeles bortglömmas, att nästan
hela världen vid den tiden inte genomskådade den Hitlertyska
faran i hela dess vidd och dessutom med en viss sympati följde
sudettyskarna i dessas strid för att skydda sin nationalitet. Sudettyskarnas rätta politiska inställning klargöres dock inte, om
man till utgångspunkt tar det hektiska året 1938. I rättvisans
namn bör man gå tillbaka till några mera normala år i Tjecko- 305
Tvångsomflyttningarna i Tjeckoslovakiet
slovakiets historia. 1929 års val – för att välja en annan utgångspunkt – ägde rum i en tid av stabila utrikespolitiska förhållanden och goda ekonomiska konjunkturer. Valresultatet bland sudettyskarna blev den. gången: socialdemokraterna 21 mandat,
bondepartiet 12, katolikerna 11, det tysk-nationella partiet 7, liberalerna 4 och näringspartiet 3 mandat (samtliga partier voro
tyska). De tyska nationalsocialisterna däremot kunde blott hemföra 7 mandat. Gentemot dessa sju stodo alltså inte mindre än
58 icke nazistiska tyska folkrepresentanter, till vilka också skulle
kunna räknas 4 kommunister, som valts på partiets för hela
Tjeckoslovakiet uppställda enhetslista. De tyska nazisterna utgjorde på den tiden blott en obetydlig grupp, trots att rörelsen
var av gammalt datum och hade sina rötter redan i den habsburgska monarkien. Man kan blott förstå Henleinpartiets upp·
gång till en politisk massrörelse, om man besinnar en del inträffade
omständigheter: jättearbetslösheten åren 1931-1938, vilken var
dubbelt så stor i de tyska landsdelarna som i de tjeckiska (tillsammans registrerades i februari 1933 i hela landet 920,000 arbetslösa), olösta nationalitetsproblem med bestående försämring av
de icke slaviska folkminoriteternas ställning, frånvaron av en
positiv motpropaganda mot Henlein från Prags sida, Hitlerregimens reflexverkningar på tyskarna utanför Tredje Rikets gränser, den demokratiska omvärldens eftergivenhet mot nazism och
fascism (Runcimanepisoden) o. s. v. Men ännu så sent som 1935
röstade över 600,000 sudettyskar för socialdemokraterna, bondepartiet och katolikerna, plus cirka 100,000 för kommunisterna.
Man vet inte, hur ett annat folk än sudettyskarna under liknande
politiska, nationella, ekonomiska och sociala förhållanden skulle
ha uppträtt.
Det tjeckiska folket, som självt räknar omkring 7 1/2 miljon
människor – slovakerna komma därtill med ungefär 2,4 miljoner – vill nu ta på sitt ansvar att fördriva 4 miljoner tyskar
och ungrare ur staten. Att det härvidlag icke enbart gäller att
bestraffa nazister, som förbrutit sig mot det tjeckiska folket, bevisar redan den omständigheten att man också ämnar deportera
ungrarna. Aldrig förr i historien torde det ha inträffat att 10
miljoner människor konfiskera 4 miljoners egendom och allt för
att sedan fördriva dessa, trots att deras förfäder – såsom i fallet sudettyskarna- sedan nära åtta hundra år bebott de böhmiskmähriska länderna, inkallade dit av de böhmiska kungarna så-
som gruvarbetare, hantverkare och jordbrukare och utvecklande
306
Tvångsomflyttningarna i Tjeckoslovakiet
dessa länder genom uppodling, industri och handel till beboeliga
och så småningom blomstrande landsdelar.
Västmakterna ha aldrig lämnat sitt medgivande till dessa gigantiska tvångsomflyttningsplaner. Ännu i början av juni förklarade Richard Law i underhuset, att den engelska regeringen
varken samtyckt till omflyttningen eller var överens med den
tjeckiska regeringen om den. Denna den engelska regeringens avvisande ståndpunkt torde ha bringats till den tjeckiska · regeringens kännedom. Likväl meddelade Pragradion den 19 juni att
regeringen beslutat inte blott att inte fästa något avseende vid
den engelska kritiken utan även att fortsätta och påskynda massdeportationerna. Under trycket av den allmänna opinionen har
Pragregeringen dock gjort den inskränkningen att deportationstvånget inte gäller de medborgare ur de nationella minoriteterna,
som aktivt deltagit i Tjeckoslovakiets befrielse. Vilka och hur
många dessa äro har dock inte sagts. Man får härvidlag inte
bortse ifrån hur perfekt Gestapos maskineri fungerade just i Sudetområdet. Ännu så sent som den 8 maj, alltså efter tyskarnas
kapitulation i det gamla protektoratet, avrättades i Karlsbad 20
politiska fångar. Lika tungt som på tjeckerna – som tvivelsutan
utan fri vilja in i det sista arbetade i den tyska krigsindustrien –
låg på surlottyskarna tvånget att böja sig för ockupanternas och
Gestapos makt. Uppkomsten av en omfattande aktiv motståndsrörelse i surlotområdet motverkades självfallet också av de tjeckiska tvångsomflyttningsplanerna, som tidigt bekantgjordes. Det
vore för mycket begärt att den tyska befolkningen i det läget
skulle riskera liv och blod mot tyskarna för att sedan, om de
överlevde, av tjeckerna utblottade köras ut över gränserna och
expatrieras. Och även om deportationstvånget inte skulle avse
t. ex. de tyska socialdemokraterna, vilka ända intill Mi:inchen betygade den tjeckoslovakiska staten sin trohet, skulle en sådan
undantagsregel inte skapa någon hållbar lösning, ty ett kvarstannande betyder uttryckligen denationalisering och förbud mot att
återupprätta deras gamla arbetarrörelse.
Hur ologisk och motsägelsefull hela denna tvångsutflyttningspolitik är framgår av den behandling, som skall vederfaras slovakerna. Dessa ha berett tjeckerna inte mindre besvikelser än
sudettyskarna; våren 1939 lämnade ju slovakerna tjeckerna i
sticket, trots att Slovakien då faktiskt vunnit autonomi och utgjorde en egen stat i staten. Bakom denna för Tjeckoslovakiet
så ödesdigra utveckling stod inte bara det autonomistiska Hlinka- 307
Tvångsomflyttningarna i T jeckoslovakiet
partiet utan också slovakernas allmänna, lättbegripliga strävan
efter självförvaltning. Och trots att Slovakien deltog på Hitlers
sida i kriget är det nu icke tal om något kollektivt straff för det
slovakiska folket utan blott om straff för de verkligt skyldiga
krigsförbrytarna. Slovakien har nu faktiskt erhållit en autonomi,
som är mera omfattande än den som landsdelen ägde under övergångstiden från »Miinchen» till mars 1939. I verkligheten bilda
Böhmen-Mähren och Slovakien 1945 ett statsförbund.
Det bör observeras att landsförvisningspolitiken ingalunda under hela detta krig varit Benesj’ eller andra ledande tjeckers recept för nationalitetsproblemens lösning. Åtminstone under ett
tidigare skede av kriget torde Benesj ha planerat att införa ett
federalistiskt system med Schweiz som förebild. Och i denna federala statsbyggnad skulle det sudettyska området – måhända
efter vissa inhemska folkomflyttningar – ingå såsom en av beståndsdelarna. När och varför presidenten frångick dessa planer
är icke fullt klarlagt.
I Svensk Tidskrift hävdades i flera uppsatser före kriget att
en förnuftig lösning av nationalitetsproblemen säkerligen vore
den starkaste borgen för en fredligare sammanlevnad mellan Europas stater och folk. Som en förnuftig lösning kan man dock omöjligen rubricera så våldsamma ingrepp i människornas liv som
innefattas i de tjeckiska omflyttningsplanerna. staterna äro ju
inte till för sin egen skull utan för människornas. Att driva ut
nära en tredjedel av befolkningen i ett stort rike utan att andra
mera civilisatoriska medel för sammanlevnaden först allvarligt
prövats är nästan en bankruttförklaring för statskonsten och demokratien.
Det mest anmärkningsvärda är att allt detta inträffar i det
land, där det demokratiska styrelsesättet just genom statsledarna,
de lärda filosoferna och professorerna Masaryk och Benesj, givits subtilare värderingar än i något annat land. Masaryk gjorde
till rättesnöre för den unga Tjeckoslovakiska staten hans store
landsman Palyckys ord: »Jag herre, Du herre.» Och Benesj
skrev i sin 1927 utgivna bok »Nationernas uppror»: »Jag tror icke
och kan icke tro på maktens filosofi». I sitt stora tal 1937 vid
Masaryks bår – en ovanlig, i många hänseenden glänsande filosofisk utläggning av lärofaderns tankar och statens väsen – betecknade Benesj det som den moderna folkstyrelsens historiska
värv att »omgestalta den gamla borgerliga demokratien i en
högre och tillika djupare humanitär demokratis former och sta- 308
Tvångsomflyttningarna i Tjeckoslovakiet
dier». Demokratiens problem vore, fortsatte han, att »skapa icke
en klass’, icke ett partis, icke några gruppers utan allas, folkets,
hela folkets ‘Herrschaft’». Han prisade Masaryk, därför att denne
värjde sig mot alla nationella lidelser och känslor och därför att
han som sin livsmaxim uppställt »Jesus – icke Cresar». Och
med oreserverat gillande citerade han Masaryks lapidariska ord:
»Det djupaste argumentet till förmån för demokratien är tron
på människan, på hennes värde, på hennes andlighet och odödliga
själ: detta är den sanna metafysiska likheten. Etiskt är demokratien motiverad som ett politiskt förverkligande av kärleken
till nästan … Den sanna, på kärleken till och aktningen för nästan och för alla medmänniskor grundade demokratien är förverkligandet av Gudsriket på jorden.» Demokrati och humanitet
framställdes i detta stora tal som identiska mål. Den fruktansvärda behandling, som nu förestår minoriteterna i Tjeckoslovakiet och som i sin hänsynslösa kollektivitet går ut över både skyldiga och oskyldiga, strider på det mest uppenbara vis mot statsläran om humanitet och kärleken till nästan. Behandlingen måste
vara ett utflöde av den maktens filosofi, som Benesj i sin nyss
nämnda bok så kategoriskt avvisade: »Men att förkunna maktens
filosofi är liktydigt med att ur blodiga konflikter göra en princip och en ödesmättad nödvändighet. Man proklamerar därmed
nödvändigheten av ett nytt mördande, och redan därigenom kommer detta att frambesvärjas. Detta är en barbarisk, omänsklig och
absurd filosofi – – -.»
Om Benesj fortfarande vägrar att tro på maktens filosofi, måste
han nu dock ha erkänt denna såsom en politisk realitet. Men en
harmonisk värld grundas knappast blott på »Macht und Gewalt».
Skulle statsgrundaren-befriaren Masaryk någonsin ha sanktionerat
denna hatfulla applikation av demokratiens maktfullkomlighet
för folkflertalet’
309

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner