Print Friendly

Tvåkammarriksdagens professorer

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TVÅKAlVIMARRIKSDAGENS
PROFESSORER
Av docenten ELIS IIA”sTAD, Stockholm
sKRIFTSTÄLLAREN E. H. Thörnberg brukar i en av sina
standardföreläsningar berätta en anekdot om en framstående r~?-
daktör, som för ett trettiotal år sedan frågade en lika framstående industriman i första kammaren, varför en i sin vetenskap
också framstående professor ej åtnjöt större inflytande i kammaren; svaret skall kort och gott ha låtit: »han är professor».
Och när »Daniel Pettersson, privatman», alias Erik Thyselius,
år 1908 skrev sin pamflett »Våra herrar i första kammaren», ansåg han sig kunna göra följande generaluttalande: »Herrar professorer från universitetnn (Göteborgs högskola inbegripen) ha
sedan långliga tider tillbaka visat sig, när de kommit in i riksdagen, som ett ganska egendomligt släkte, vars sysslande med
den praktiska politiken mycket ofta varit till föga gagn och uppbyggelse för det allmänna och mången gång knappast ens för
dem själva.» Dessa uppfattningar -_ märk väl dock uttalade
i ena fallet av en högst oakademisk bruksägare och i andra fallet i en publicistisk uppgörelse med förstakammarkonservatismens dåvarande teoretiska målsmän – ha säkerligen alltjämt
resonans på många håll. Vanligt är, att Harald Hjärnes ställning som riksdagsman göres ej blott till ett exempel utan till
ett typiskt exempel; Hjärne fick ej samma glänsande position i
riksdagen som han åtnjöt inom vetenskapen; ergo, menar man
med konkluderande raskhet, passa nog professorer ej till att sitta
i riksdagen. Ett obligatoriskt inslag i meningsutbytena av professorsinsatserna i folkrepresentationen är hänvisningen till
Frankfurterparlamentets massuppbåd av professorer, med åtföljande fiasko karakteriserat av rimkvädets: etthundrafemtio professorer- fosterlandet är förlorat.
Man kan genast säga, att sådana generella påståenden som
de ovan citerade näppeligen innehålla hela sanningen. Frågan
416
Tvåkammarriksdagens professorer
är, om de ens innehålla mycket av sanning. Eftersom det avsnitt av den svenska riksdagens sociologi, som skulle kunna kallas den akademiska representationen, veterligen förut ej mera
systematiskt behandlats, skall nedan ett litet försök härtill gö-
ras. Varken en tidskrifts utrymme eller ämnets omfång tillåta
dock någon mera ingående diskussion; en sådan försvåras f. ö.
delvis av vanskligheten, för att ej ibland säga omöjligheten att
på grundval av protokoll och vår ganska magra och tidvis ytterst
partipolitiskt ensidiga biografiska litteratur efteråt bilda sig nå-
gon säkrare mening om de handlande personernas faktiska betydelse i riksdagsarbetet och det politiska skeendet.
Tiden från representationsreformen fram till det demokratiska
genombrottet omkring l!Jl1 lade åtskilliga hinder i vägen för
professorerna att överhuvud vinna inträde i den svenska riksdagen. Första kammaren saknade arvode, och bortses från de
länge fåtaliga professorerna i Stockholm kunde knappast andra
än burgna akademilärare reflektera på att etablera sig i överhuset. Andra kammaren återigen valdes då – liksom ännu –
efter hostadsband; detta innebar, att professorer praktiskt taget
blott kunde viiijas från fyra kretsar: Uppsala, Lund, Stockholm
och Göteborg, och av dessa förfogade Uppsala och Lund blott
över ett mandat var (Uppsala dock ett par perioder före 1894
års vingklippning två mandat); dessutom upprättades Stockholms och Göteborgs högskolor först under perioden, något som
betydde att den akademiska representationen från våra två storstäder till en början niistan undantagslöst var begränsad till
medicinska och naturvetenskapliga inklusive teknologiska iimnesrepresentanter; samhällsvetenskaperna (juridik, historia, statskunskap, statistik, nationalekonomi) hade följaktligen små utsikter att bli rikligare företrädda i den folkvalda kammaren.
I grund och hotten förhöll det sig också så, att läroverkslärarna,
i synnerhet lektorer och rektorer, då för tiden hade mycket större
chanser att befolka kammaren, främst tack vare den överrepresentation i förhållande till landsbygden, som städerna före proportionalismens införande 1911 åtnjöto. Med några lysande undantag spelade nog, på det hela taget, elementarlärarna ända
till sekelskiftet en större roll än professorerna i andra kammaren. Även förstakammarmandat hade mera burgna läroverkslärare ute i landsbygdslänen minst lika stora möjligheter som
417
29-3848-1. Svcn.,k Tidskrift 1938.
..~
Elis Håslad
professorerna att få, ty de voro närmare till att skaffa sig behövliga intima relationer med hemortens landstingsmän. Både i
första och andra kammaren voro också läroverkslärarna då vida
talrikare representerade än för närvarande.
I första kammaren sutto under den arvodeslösa perioden:
Svante Arrhenius’ fader, Ditunarektorn titulärprofessorn .J. P.
Arrhenius 1867/72, statsrättsprofessorn H. L. Rydin 1867/75, astronomiprofessorn vid Vetenskapsakademien N. H. Selander 1867/70,
f. d. Helsingforsprofessorn i statsrätt riksarkivarien J. J. Nordström 1867/74, historieprofessorn F. F. Carlson 1873/87, filosofiprofessorn Sigurd Ribbing 1875/79, (läraren i nationalekonomi vid
bl. a. Stockholms Högskola J. A. Leffler 1885/88), statskunskapsprofessorn Oskar Alin 1889/99, statsrättsprofessorn Hugo Blomberg 1894/1909, anatomiprofessorn i Lund H. O. Lindgren
1897/1911, processrättsprofessorn E. Trygger 1898/1937, statskunskapsprofessorn P. Fahlbeck 1903/11, historieprofessorn Sam Ciason 1907/25, Chalmerska institutets rektor professor E. A. G. A.
Wijkander 1907/11, väg- och vattenbyggnadsprofessorn vid Tekniska Högskolan J. G. Richert 1907/11 samt Lantbruksakademiens
sekreterare professor H. J uhlin-Dannfelt 1908/09.
I andra kammaren kan man lämpligast göra samma förteckning bänkvis. För Stockholm sutto: fysikprofessorn vid Tekniska
högskolan, sedermera kanslirådet frih. A. H. E. Fock 1867/87 B
samt 1891/93, professorn vid Riksmuseet A. E. Nordenskiöld
1870/72, 1881/87 B och 1891/93; titulärprofessorn fysikern E. Edlund 1872, kirurgiprofessorn C. J. Rossander 1875, anatomiprofessorn E. A. H. Key 1882/87 B, Tekniska Högskolans överdirektör Knut Styffe 1888/90, botanikprofessorn vid riksmuseet V. B.
Wittrock 1888/90, anatomiprofessorn Curt Wallis 1891/1911, fysiologiprofessorn O. C. Loven 1891/93 och 1897/99, f. d. historieprofessorn riksarkivarien C. Th. Odhner 1894/97, geologiprofessorn
frih. Gerard De Geer 1900/05 och litteraturprofessorn Carl War~
burg 1905 B/1908; Knut Kjellberg, 1906/11 och 1918/20, samt G.
Kobb, 1909/11 i andra kammaren och 1912/14, 1919 B/20, 1924/30
i första kammaren, blevo 1911 resp. 1912 professorer vid Konstakademien resp. Tekniska högskolan. Från Göteborg är den akademiska kontingenten vida mindre: Chalmerinstitutcts föreståndare titulärprofessorn Edv. von Schoultz 1873/77, hans efterträ-
dare ovannämnde Wijkander 1887 B och 1891/96, historieprofessorn sedermera överdirektören Ernst Carlson 1897/1905 samt stats- 418
Tvåkammarriksdagens professorer
kunskapsprofessorn Rudolf Kjellen 1906/08.’ De båda universitetsstäderna tillämpade under majoritetsvalens tid ganska skilda
system. I Uppsala rådde en oavbruten akademisk succession;
blott när staden ett par perioder förfogade över två mandat fick en
ingenjör ett av dem, och Millqvist talar därför också i »Andra
kammarens män 1900-1902» om Uppsalas »under akademistaten
sällsynt förslavade handels- och hantverksKår». För Uppsala
sutto: Sigurd Ribbing 1867/72, hans filosofiske vederdeloman akademiadjunkten ]’. G. Afzelius 1873/75, Herman Rydin 1876/78 och
1882/SO, nationalekonomen, sedermera ecklesiastikministern och
justitierådet C. G. Hammarskjöld 1879/81 samt historikerna Simon Boethius 1891/02, Harald Hjärne 1903/08 och Nils Eden från
1908; sedermera har Uppsalalänet bortsett från kortare avbrott
uppehållit den akademiska representationen, förutom Eden genom
Georg Andren (då docent), Nils Wohlin, Vilh. Lundstedt och Ake
Holmbäck. Lund däremot valde under majoritetsvalens period
blott två gånger professorer: botanisten ,J. G. Agardh 1867/72 och
straffrättsjuristen J. W. Thyren 1909/11; sedermera har endast
Clas Lindskog och docenten A. Thomson företrätt det sydsvenska
universitetet i andra kammaren.
Vill man med några ord kommentera de uppräknade akademikernas betydelse, faller det genast i ögonen, att samhällsvetenskaperna till en början voro jämförelsevis fåtaligt representerade.
I andra kammaren befunno sig naturvetenskapsmännen och medicinarna så gott som hela tiden i flertal, och det dröjde egentligen till rösträttsstriderna fr. o. m. 1890-talet, innan man kan
iaktta en mera systematisk strävan främst bland de konservativa
och moderata att förstärka kadrerna med spetsarna i de politiska
vetenskaperna.
Av samhällsforskarna före systemskiftet under tullstriden utövade några ett betydande inflytande. Den månglärde, strängt
konservative men kanske alltför självmedvetne J. J. Nordström
nådde visserligen i den nya första kammaren aldrig samma dominerande position som tidigare i prästeståndet; hans anföranden
utgjorde likväl något av de värdefullaste och lärorikaste, som i
kammarens protokoll bevaras, och kammarens förlust genom hans
dödsfall kan svårligen ersättas, yttrade P. von Möller i det biografiska arbetet »1867 års första kammare». Den för sin fintlig- 1 Viktor Rydberg blev först efter sin korta visit i rikselagen på 70-talet
professor.
419
Elis Håstad
het och uthållighet beryktade F. F. Carlson, även han en mycket
bemärkt ledamot av prästeståndet och ett tiotal år i två repriser
ecklesiastikminister under Louis De Geer, utövade åtminstone
på 70-talet ett stort inflytande i riksdagen och statsutskottet; från
hans första riksdag, 1873, stammar också den historiska »kompromissen» i försvarsfrågan, till vilken främst hans namn iir lmutet. C. G. Hammarskjöld gjorde sig snart både välkänd och fruktad för sin glänsande parlamentariska talegåva; lantmannapartiet närstående var han ecklesiastikminister i ministärerna Posse,
Thyselius och Themptander samt gjorde såsom justitieråd en
kortare, mycket uppmärksammad gästroll som frihandlare i
första kammaren på 90-talet. Rydin, som saknade liknande utförsgåvor, gällde länge som en konstitutionell expert, dock kanske
med alltför stor böjelse för opportunism och sofistik; först sedan
han, efter viss tveksamhet, blivit protektionisternas man, förvärvade han under perioden 1888/90 en plats i solen, både som vice
ordförande i konstitutionsutskottet och ledamot av talmanskonferensen. Diiremot ernådde de båda uppsalafilosoferna aldrig
samma politiska rang; den konservative Ribbing var visserligen
en mycket flitig – av Strindberg f. ö. orätt begycklad – talare
samt innehade flera år en plats i lagutskottet men han tillhörde
i andra kammaren »intelligensen», som den lantmannavartistiska
bondemajoriteten ej särdeles senterade; den mera moderate Afzelius, som i anmärkningsvärd motsats till den vältalige sonen Ivar
var mycket tystlåten, åtnjöt förvisso gott anseende (han blev redan andra året ledamot av lagutskottet och var senare under
flera år ledamot av konstitutionsutskottet), fastiin det torde vara
oriktigt att, som Albert Nilson gör i Sv. Biogr. Lex., beteckna
honom »såsom en inflytelserik medlem av lantmannapartiet».
Förstärkningen av det akademiska inslaget efter 1888 års
systemskifte stod, såsom ovan framhållits, främst i samband med
rösträttsstridens tillskärpning, i någon mån iisen med unionsfrågans. Protektionistmajoriteten, som till stor del måste hyggas upp med helt nya män och huvudsakligast rekryterades av
industrimän, gods- och bruksägare samt ämbetsmän och officerare, behövde motvikter, i första kammaren mot den forna frihandelsmajoritetens resterande elit, där bl. a. f. d. rn·ofessorerna
Ivar Afzelius, Samuel Annerstedt, C. G. Hammarskjöld samt f. d.
docenten Hans :B’orssell återfunnos, i andra kammaren mot liberalerna, som i författningsfrågor visserligen icke hade professo- 420
Tvåkammarriksdagens professorer
rer i teten men däremot sådana parlamentariska förstarangskrafter som bl. a. Adolf Hedin, lektorerna Elowsson och Magnus
Höjer, d:r David Bergström samt den stora vältalaren Faluadjunkten Vahlin, Sixten von Friesen och senare Karl Staaff.
Alin nådde visserligen icke högre funktioner än ledamotskap av
konstitutionsutskottet och 1895 års hemliga utskott; trots att
hans professur omfattade statskunskap och vältalighet låg icke
heller hans styrka på tribunen, men han levererade – i strid
mot Rydin – ett unionspolitiskt program, han blev »det stora
partiets» konstitutionella auktoritet och – för att citera Simon
Boethius – >jnom sitt eget läger älskades och beundrades han
såsom kämpen utan fruktan och tadel för Sveriges ära, rätt och
välfärd». Hugo Blomberg fick aldrig samma utomordentliga inflytande på sitt parti som Uppsalakollegan men han avancerade
1902 till och dog 1909 såsom ordförande i konstitutionsutskottet.
Ernst Tryggers enastående roll i den kammare, vars personifikation han i många år var, behöver ej här närmare angivas. Varken Pontus Fahlbeck eller Sam Ciason hade trots politisk lidelse
den parlamentariska talekonstens gåva för sig; åtminstone den
senare åtnjöt dock inom sitt parti ett mycket stort inflytande,
och han slutade sin politiska bana som konstitutionsutskottets
ordförande och ecklesiastikminister, och vad den iderike Fahlbeck
beträffar utnyttjades hans arsenal av argument under striderna
om parlamentarismen måhända mer än någon annans.
I andra kammaren hade Simon Boethius flera år majoriteten
emot sig och hans utskottskarriär (ledamotskap i konstitutionsutskottet) fördröjdes. Han kunde heller aldrig göra lantmannapartiets ledare, som han eljest stod nära, rangen stridig, men han
var en av de få som vågade ta upp en dust med Hedin; han var
dessutom positivt inriktad, t. ex. i skol-, arbetar- och rösträttsfrågorna, och åtminstone på slutet av de tolv riksdagsmannaåren
åtnjöt den oförvägne och talföre Uppsalaprofessorn en bemärkt
ställning. Odhner började ovanligt, i det att han genast vid inträdet i kammaren blev gruppordförande, låt vara allenast för de
moderata stadsrepresentanterna, vilka tidigare haft Göteborgsborgmästaren Svanberg till ordförande; bland kammarens verkligt ledande personligheter kunde han trots allt arbete dock aldrig
inrangeras, och han ledsnade också efter fyra år på politiken.
Kjellens tre år på andra kammarens Göteborgsbänk präglades av
mycken aktivitet, självständighet (han var >>nnghögerns» tales- 421

Elis Håstad
man) och vältalighet; större inflytande nådde han dock först i
senaten 1911-1917, där majoriteten under stark kritik från ententeorienterade vänstermän insatte den tyskorienterade Kjellen i hemliga utskottet; hans politiska åskådning var dock alltjämt för
idebetonad och självständigt profilerad för att bana väg till
ett samlande ledarskap för de många skilda intressena inom den
gamla förstakammarhögern. Harald Hjärne etiketterades vid debuten i riksdagen närmast som friliberal, och som liberal kandidat hade han på 90-talet blivit slagen av Boethius vid Uppsalas
ytterst uppmärksammade andrakammarvaL När han invaldes –
för honom säkerligen ett årtionde för sent, om man tänker på
hans kraftfulla aktivitet i Uppsala i början av 90-talet – befann
han sig emellertid på övergången mellan liberalism och den konservatism, som skulle prägla hans senare år i första kammaren;
han påpassades dessutom mer än någon annan, ja, det har sagts
att några vänstermän till en början skulle rent av ha organiserat
en »skrattclaque» för att på så sätt reducera den fruktade motståndarens och förmente renegatens inflytande. I den vänsterstyrda andra kammaren blev han »majoriserad», men han var
under sina andrakammarår om inte ledaren så dock den mest
uppmärksammade representanten för de moderata stadsrepresentanterna. Det parlamentariska detaljarbetet var ej hans force,
men hans – med tiden sparsamma – inlägg i andra säväl som
första kammaren utgjorde ofta glanspunkter i debatten.
Liberalernas akademiska inslag från samhällsvetenskaperna
inskränkte sig till Ernst Carlson och Nils !’~den. Den förre spelade en viss roll vid det liberala samlingspartiets bildande 1900
och framför allt i skolfrågan; han var en skicklig och ofta hörd
talare men erövrade ej någon ledande ställning – »därför torde
hl. a. en viss benägenhet för överlägsenhet i uppträdandet och
ytlighet i argumenteringen ha utgjort hinder», yttrar G. ,Jacohson om honom i Sv. Biogr. Lexikon, däri överensstämmande med
vad de liberala publicisterna Spångberg och Millqvist själva
skrevo i sina samtida porträttalbum om honom. Varken som
historiker eller politiker nådde han fullt upp i j~imnhöjd med fadern. Edens snabba karriär till utskottsordförande, statsminister
och partiledare är det nog att blott erinra om.
Går man över till de naturvetenskapliga eller medicinska professorerna, ligger det nästan i sakens natur att deras fackliga
utbildning, åtminstone sedan specialiseringen inom vetenskapen
422
Tvåkammarriksdagens professorer
framtvingats, ej på samma sätt som de samhällsvetenskapliga
disciplinerna meriterar för en allmänpolitisk ledarerolL De ha
väl företrädesvis också invalts som rena fackmän eller såsom
kult.urpersonligheter; för en större politisk uppgift fordras utöver fackmannainsikterna särskild fallenhet och lidelse, helst
också villighet att abstrahera sig från den egentliga livsuppgiften, och främst torde de båda sistnämnda egenskaperna ha saknats. På annat sätt har man också svårt att förklara, att så få
vetenskapsmän i Sverige utanför samhällsvetenskaperna och tcologien spelat en roll, jämförlig med exempelvis Clemenceaus eller
nuvarande spanske konseljpresidenten Negrins eller den schweiziske presidenten Deuchers (samtliga f. d. läkare) eller polske
presidenten Moscickis (f. d. kemiprofessor) eller de finska statsministrarna Cajanders och Sunilas (f. d. jordbruksforskare).
Tar man del av den biografiska litteraturen och riksdagsprotokollen är det snart tydligt, att flertalet av de tidigare nämnda
medicin- eller naturvetenskapsprofessorerna-av vilka flera dessutom tillhörde riksdagen en mycket kort tid – begränsade sin
uppgift till fackmannens. Selander och Agardh hade bägge varit inflytelserika medlemmar av prästeståndet, och den senares
reservation mot representationsreformen är ett historiskt aktstycke av lika stor betydelse för bedömandet av reformen som
av reservantens klarsynthet och skarpsinne; bägge sysslade i två-
kammarriksdagen företrädesvis med bankfrågor, den förre som
bankofullmäktig och den senare som bl. a. vice ordförande i
bankoutskottet. De liberala Fock och Nordenskiöld, som bägge
deltagit på riddarhuset vid de sista ståndsriksdagarna, och av
vilka den förre slutade som ålderspresident, nådde framskjutna
ställningar: ]~ock var under åtta riksdagar bevillningsutskottets
ordförande och riksdagens auktoritet i brännvinsfrågor, fastän
hans hesa stämma enligt Marcellus ej förunnat honom någon
eloquent1a; den desto mer mullrande och temperamentsfulle Vegaledaren var ett par år på 80-talet konstitutionsutskottets vice
ordförande och innehade presidieuppdrag även i särskilda utskott.
Av de övriga torde Arrhenius, von Schoultz, Key, Styffe, Wijkander (särskilt), Richert och Juhlin-Dannfelt ha förvärvat sig en
inom sina specialgebit inflytelserik position; Styffe hade t. o. m.
vid sin debutriksdag en nyckelställning i ett viktigt ögonblick,
nämligen i fråga om tackjärnstullen eller det för hela det planerade solidariska tullsystemet avgörande s. k. gångjärnet, i det
423
Elis Helstad
att andra kammarens och riksdagens beslut ansågs hänga på hans
sakkunniga och auktoritativa votum. Och av liberalerna kring
sekelskiftet på stockholmsbänken gjorde sig Curt Wallis känd
som en visserligen tillbakadragen men ideellt inriktad socialpolitiker och Knut Kjellberg, förhjälpt av sin utomordentliga talegåva, som en av kammarens ledande kulturpolitiker, i denna roll
överglänsande den ofta talande Warburg; tyngdpunkten i Gustaf
Kobhs stillsamma politiska verkande kom att ligga på hans senare år, först som bankofullmäktig och därefter som riksgäldsfullmäktiges förste deputerade. Vid bedömandet av ifrågavarande vetenskapsidkares riksdagsinsatser bör det ytterligare understrykas, att åtskilliga av dem såsom antingen tillhörande
»intelligensen» eller dåtida yttersta v~instern mötte svårigheter
att få utskottsplacering och därmed ett arbetsfält under en tid,
då utskotten tillsattes enligt majoritetsregeln.
Efter det demokratiska genombrottet ligga händelserna oss
nära i tiden och många politiserande professorer stå iinnu mitt
uppe i sin politiska verksamhet. Det kan d~irför riicka med blott
en kortfattad uppräkning.
Inom högern var ‘l’rygger förstakammarledare till 1933, och 1935
valdes Gösta Bagge – med knappt 4 riksdagar bakom sig – efter
Lindmans avgång till de förenade högeqmrtiernas ledare (dessutom vice ordf. i det nyinrättade utrikesutskottet). Om Clason,
KjeW~n och den ftldrande Hjärne är förut talat. Vilhelm Lundström (1912/14), Carl Hallendorff (1914 B/17), Helge Almquist
(1925/28 i andra och 1934 i första kammaren) samt Ake Hassler
(1936) ha korta sejourer verkat i riksdagen. Claes Lindskog har
haft mandat i andra kammaren fr. o. m. 1922, var ecklesiastikminister 1S28/30 och tillhör riksdagens elegantaste debattörer.
Carl Forssell (1930/37) var en frilans men friimst en teknologisk
fackman. Georg Andren, en talare och debattör av hög rang,
har som professor återinträtt i riksdagen 1938. Som högervilde
både i andra kammaren 1909/11 och i första kammaren 1912/17
gick ‘rhyren, innan han 1930 överraskade med att inträda i Ekmans andra regering som justitieminister; som talare var ju
Thyren som allom känt är närmast sensationell i sin magistrala
virtuositet, åtminstone för dem som första gången hörde honom,
och vid många tillfällen samlade han intresset kring sig, men
»vildelivet» gjorde det icke möjligt för honom att i de organi- 424
Tvåkammarriksdagens professorer
serade partiernas tidevarv kreera någon huvudroll, allra helst
som hans retoriska färdigheter snart av de nyktert tänkande riksdagsmännen ansågos misstänkt stora.
Inom den horgerliga vänstern banade 1907/09 års rösträttsreform snarast vägen för nykterhetsrörelsens och de frireligiösas
ledare. Eden svarade dock för den konstitutionella expertisen och
Nils Alexanderson (1912/21, ordförande i vattenlagsutskottet 1918)
för den juridiska; i mindre mån gäller detsamma om jordbruket
och Paul Hellström, vilken under sin tjuguåriga riksdagsbana
såsom Lantbruksakademiens sekreterare utnämndes till titulärprofessor och dog som jordbruksminister. i Ekmans första ministär 1927. G. Kohbs och K. Kjellbergs »comebacks» äro förut
nämnda. .Johan Bergman, som till specialitet tagit nykterhetsoch skolfrågor, har haft mandat 1918/19 A och sedan 1923; Martin }<‘ehr (1923/30, en tid ordförande i det lilla liberala partiet
men med sin viktigaste insats utförd i riksbanken som bankofullmäktig), Israel Holmgren (1925/33, i realiteten radikal vilde och
känd för sina ofta telegramartat korta deklarationer i alla möjliga frågor), Åke Holmbäck (fr. o. m. 1937, tidigare konsultativt
statsräd) och Bertil Ohlin (fr. o. m. 1938, med särskilt mandat
som den frisinnade ungdomens ledare) fullborda det akademiska
inslaget i den horgerliga vänstern, som oavvisligen trängdes tillhaka i betydelse under Ekmans-Hamrins tid, d. v. s. sedan Eden
och Alexanderson lämnat riksdagen.
Bondeförbundets professorstreklöver, där dock intet »blad» är
det andra likt, har spelat en roll, som ofta analyserats. Samtliga
tre invaldes i första kammaren vid upplösningen 1919; C. A.
Reuterskiöld har i nio år varit konstitutionsutskottets ordförande;
K. G. \Vestman har i åtta år fungerat som andralagutskotts-ordförande och suttit i tre ministärer; Nils Wohlin slutligen (1928/33
högerman) var i tre år vice ordförande i bevillningsutskottet, har
två gånger varit statsn1d och har f. n. en framskjuten plattform
som befolkningskommissionens ordförande.
Inom det socialdemokratiska partiet har det professorliga inslaget i förhållande till partiets numerär varit jämförelsevis
litet och dessutom utan avgörande influens på dess aktionerande.
Inslaget inskriinker sig till Gustaf Steffen (1910/16), den under
mandattiden till professor utnämnde Alfred Petren (1912/36),
Helge Bäckström (1912/21, riksgäldsfullmäktig), Vilh. Lundstedt
(1929-), Östen Unelen (statsråd första gången 1917, invald i riks- 425
Elis Håstad
dagen först fr. o. m. 1934, ordförande i utrikesutskottet) samt
Gunnar Myrdal (1937-). De äldsta av dessa torde i hög grad ha
dåvarande valbarhetscensus, som utestängde arbetare, att tacka
för sitt inval; sedermera ha de ur kroppsarbetarnas led ofta utgångna redaktörerna haft ett tydligt försteg före partiets akademiker. En politisk roll ha endast Steffen, Unden och – ehuru
mindre i riksdagen än utanför – Myrdal spelat; den individuaiistiske Lundstedts våldsamma vältalighet har dessutom många
gånger anställt detonationer och erinrar ej så litet om Curry
Treffenbergs.
Främst tre slutsatser eller iakttagelser kunna knytas till »katalogens» senare del. För det första: Professorerna ha även efter
det demokratiska genombrottet både kvantitativt och kvalitativt
i hög grad satt sin prägel på den politiska utvecklingen, visserligen växlande från tid till annan och för olika partier och trots
den relativt ringa kontingenten i det största partiet. Skulle man
våga något jämförande omdöme, vore man benägen att hävda,
att den akademiska bildningen snarast fått det något lättare nu
än förr i riksdagen, sedan den forna och för professorerna svå-
raste konkurrensen från det då talrikt församlade ämbetsmannaståndet och näringslivet försvagats; lika~å synes riksdagens
egen, märk väl aldrig okritiska respekt för den högre utbildningen vara större än valmännens. För det andra är det anmärkningsvärt, hur starkt det akademiska fackmannainslaget utanför
samhällsvetenskaperna avtagit, sannolikt beroende på de ökade
fordringarna på vetenskaplig specialisering men även i någon
mån på de borgerliga partiernas mandatminskning. För det
tredje kan man registrera en tydlig förskjutning från de historiskt-statsvetenskapliga disciplinerna, som förhärskade under
rösträttsstriderna, till de ekonomiska. Sedan Helge Almquist
lämnat riksdagen, är ingen historiker placerad där (Nils Ahnlund var dock suppleant 1929/37 för Trygger), medan Bagge,
Wohlin, Ohlin och Myrdal i var sitt parti företräda den i vår
etatistiska stat dominerande samhällsekonomien, och professorskompetent i nationalekonomi är väl numera även f. d. filologidocenten Wigforss. Delvis har nog de ekonomiska vetenskapernas
representation en enklare förklaring, nämligen ifrågavarande
lärostolars relativt ansenliga tillväxt efter högskolornas tillkomst
och expansion; endast C. G. Hammarskjöld, Leffler och Steffen
från tidigare år kunna kallas för nationalekonomer av facket,
426
Tvålwmrnarriksdagens professorer
vartill kan läggas att Knut Wicksell före utnämningen till professor åtminstone 1890 kandiderade (i Stockholm) utan att ens
finna nåd för valmötet, som tydligen fann hans fribytarnatur och
paradoxmakeri för starka (det var på det valmötet som han på
tal om det s. k. åtalsraseriet fällde de beryktade orden, att den
vore nästan inte en hederlig karl, som icke suttit på Långholmen). I likhet med Torvald T:son Höjer (i en uppsats i Svensk
Tidskrift 1936) måste man beklaga att växelverkan mellan arbetet inom samtidens politik och studiet ay det förflutna nu synes
ha upphört i vårt land i och med att historikerna försvunnit från
riksdagen.
Innan man avger ett totalomdöme om den akademiska riksdagsrepresentationen, måste uppmärksamheten ytterligare fästas på
två kategorier, episkopatet och övriga f. d. akademiker.
Representationsreformen yar både till syftet och effekten ruinerande för prästeståndets fjärdepart av riksdagsmakten. Av de
förut självskrivna biskoparna återkommo till tvåkammarriksdagen blott tre: A. N. Sundberg (1867/72 i andra och 1877/92 A i första
kammaren) samt i första kammaren G. D. Björck i Göteborg
(1867) och A. F. Beckman i Härnösand, sedermera i Skara
(1867/72). Såsom biskopar ha därefter följande suttit i riksdagen:
C. H. Rundgren i Karlstad (1871/72 och 1877/82), P. Sjöbring i Kalmar (1875/79, utnämnd 1876), Gottfrid Billing (1889/1906, 1908/12),
E. Rodhe (1892 B/93 och 1895/1902), K. H. Gezelius Yon Scheele
(1900/11) och O. Bergqvist (från 1912); nämnas må kanske ~iven
ordensbiskopen F. F. Grafström (1875/83) samt den hårt prövade
Mariestadskyrkoherden ,J. A. Säve, som tre gånger yar uppförd
på professorsförslag och tre gånger på biskopsförslag utan att
nämnas. Efter sin riksdagstid bleyo L. Landgren (Härnösand),
A. Th. Strömberg (Strängnäs) och Sam Stadener biskopar. Av de
ovannämnda hade Beckman, Sundberg, Billing och YOn Scheele
varit teologie professorer, medan Björck, Rundgren och Sjöhring
tjänstgjort som docenter resp. adjunkt vid Uppsala universitet.
Sundberg och Billing tillhöra tvåkammarsystemets absoluta förgrundsmän. När den kyrkolagsförfarne Beckman av sjukdom avsade sig riksdagsmandat, skrey P. von Möller att »kammaren i
honom förlorade en kunskapsrik och högt aktad ledamot». Av
de övriga sutto endast den benhårt konservative Rundgren och
den smidigare von ScMele under någon nämnvärd tid i riksda- 427
Elis Håstad
gen; icke minst deras oratoriska förmåga garanterade dem en bemärkt plats. Under denna kategori böra även föras Västerås- och
Linköpingsdomprosten C. W. Linder (andra kammaren 1876/81),
tidigare professor i grekiska i Lund och i riksdagen tillhörande
»intelligensens» flitigaste debattörer i uppgörelserna med lantmannapartiet, samt generaldirektör Otto Holmdahl (1925-), vilken varit uppförd på professorsförslag i praktisk teologi. Det må
i detta samband framhållas det anmärkningsvärda i att det under tvåkammarsystemet dröjde ända till 1930-talet, innan någon
teolog (biskoparna Stadener och Andrm) inträdde i statsrådet.
Av kategorien f. d. akademiker bör man först nämna de tre f. d.
juristprofessorerna, statsminister Hj. Hammarskjöld, talmannen
Ivar Afzelius och presidenten Samuel Annerstedt (den sistnämnde
lagutskottsordförande, justitieminister i Boström I, ordförande i
1904 års skolutskott). En av pelarna i första kammarens protektionistparti, generaldirektör R. Åkerman – som dock ej skall ha
ägt sonen-generallöjtnantens utförsgåvor – hade tidigare varit
metallurgiprofessor vid Tekniska högskolan. Det matematiska
och oratoriska geniet C. J. Malmsten, f. d. matematikprofessor
och statsråd, satt som landshövding fyra år i första kammaren
(1867/70) men synes ha saknat all ambition att bli även ett parlamentariskt geni. Tre generaldirektörer för sundhetskollegiet sedermera medicinalstyrelsen, i första kammaren Berzeliuslärjungen N. J. Berlin (1867/73) och A. T. Almen (1886/1902) samt i
andra kammaren den ålderstigne Magnus Huss (1873/74), hade tidigare varit medicine professorer och samtliga voro i ägo av stor
fackmannaauktoritet i riksdagen, varjämte Almen var en av
de politiskt mera framstående och slagfärdiga medlemmarna av
första kammarens frihandelsminoritet. Till dessa bör läggas raden f. d. docenter med längre eller kortare akademisk tjänstgöring. Listan är lång och vi nämna här blott bruksägaren och
publicisten C. F. Bergstedt, lantmannapartisten rektor P. A. Siljeström, landshövding Gunnar Wennerberg, universitetskansler
G. F. Gilljam, presidenten Hans Forssell, kontraktsprosten W.
Gumaelius, lektorerna Ragnar Törnebladh, G. Elowson, R. Darin,
K. Starbäck och J. F. Nyström, fiskerimannen A. W. Ljungman,
justitieråden E. Thomasson och Joh. Hellner, chefredaktören
Karl Hildebrand, generaldirektör J. Juhlin, generalkrigskommissarien Ludvig Widell, kontraktsprosten A. Wallerius, statsrådet
E. Wigforss, undervisningsrådet A. Thomson och rektor Ivar
428
T,våkammarriksdagens professorer
Sefve fram till fysikerna bankofullmäktigen E. Björnsson och
– som den sist invalde – Liljeholmschefen Harald Nordenson.
Låt vara att de flesta av de förutvarande akademikerna efter att
ha lämnat den akademiska miljön kanske något omformats av
de nya arbetsuppgifterna och den nya omgivningen – deras insatser, och ej minst deras stil, måste delvis föras på den akademiska representationens konto.
I sin för elva år sedan utgivna bok »La republique des professeurs» har Albert Thibaudet använt ordet »pedantocratie» för
att rubricera den epok, då akademiker som Herriot, Blum och Painleve syntes ta ledningen före advokaterna. Det befogade i hans
karakteristik skall här ej dryftas. I Sverige ges det ej rum för
tal om någon pedantocratie. I vår tvåkammarriksdag har ledningen alltid delats mellan olika samhällsklasser: jordbrukare,
industrimän, ämbetsmän, på sistone även kroppsarbetare. Att den
högre bildningen ej har något monopol framgår blott av ett så
enkelt faktum, som att ingen statsminister sedan Sandler
(1925/26) haft en akademisk proveniens. Det har varit ett särmärke och i regel också en styrka för svensk folkstyrelse, att
den i så hög grad byggts på samverkan mellan skolade krafter
och de dugligaste ur folkdjupet.
Syftemålet med ovanstående inventering har endast varit att
– utan politiska värdesättningar av individuella riksdagsinsatser – söka visa det gottköpsmässiga i talet om professorernas
bristande fallenhet för parlamentariskt arbete. Inventeringens
fakta äro tydliga nog. Många av vår senaste riksdagshistorias
yppersta personliga prestationer härröra från akademikerna. A
andra sidan skall man därför icke generalisera. Åtskilliga professorer ha nog aldrig eftertraktat att få uppbära den stora rollen utan inskränkt sin ärelystnad till att bli fackmän. Andra
ha nog betraktat tiden i riksdagen blott och bart som ett intermezzo; även när deras energi på Helgeandsholmen kunnat vara
stor ha de ändock i vetenskapen sett sin främsta livsuppgift.
Ytterligare ha kanske några föredragit att få tänka fritt i stället
för partimässigt rätt och glatt offrat det storpolitiska inflytande,
som kanske eljest vinkat. Men naturligtvis har också ärelystnad
ibland förbytts i grusade förhoppningar – för professorer såväl
som för otaliga andra. Man bör med andra ord lägga rimliga
perspektiv även på den akademiska representationen.
429

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner