Print Friendly

Två röster från näringslivet

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TVÅ RÖSTER FRÅN NÄRINGSLIVET
GUNNAR UNGER intervjuar bankdirektör GUSTAF SÖDERLUND
och direktör MA TTS CARLGREN
P Å UPPDRAG av Svensk Tidskrift
har Gunnar Unger intervjuat två
framstående företrädare för Sveriges ekonomiska liv, en äldre och en
yngre, om deras syn på borgerlig
samverkan och därmed sammanhängande problem. Det är bankdirektör Gustaf Söderlund och direktör Matts Carlgren, som i anslutning till intervjun här nedan presenteras av utfrågaren. Bland de
spörsmål som berörs är den politiska utvecklingen inom landet i
stort; relationerna mellan näringslivet och regeringen resp. oppositionen; utsikter, former och program
för en ev. borgerlig samverkan;
ägardemokratin; näringslivets ideologi och företagarnas engagemang
i det politiska livet. Intervjusvaren
må tala för sig själva, men man
kan konstatera en intressant och
sannolikt karakteristisk generationsmotsättning i skillnaden mellan Gustaf Söderlunds mörka pessimism och Matts Carlgrens låt vara
försiktiga optimism.
Gustaf Söderlund, f. 1890, hör till
det svenska näringslivets grand old
men. Han är bondson från Dalarna
och det är något ursvenskt och kärnfriskt över hans trygga dalmål, hans
fasta handslag, hans klara gråblå
blick och skarpskurna, väderbitna
drag. Söderlunds begåvning och duglighet gjorde sig tidigt gällande. Efter
kansliexamen i Uppsala hamnade han
i finansdepartementet, där den dåvarande lagbyråchefen Torsten Nothin
fick ögonen på honom och såg till att
han, fast lika högersinnad som Nothin
var socialdemokratisk, utnyttjades efter förmåga och behandlades efter förtjänst. År 1924 blev Söderlund statssekreterare i departementet och skötte
sin befattning så förtjänstfullt att han
två år senare erbjöds posten som finansborgarråd i Stockholm – det var
under den längst förgångna tid då den
mäktigaste av Stockholms tyranner
var högerman. Sparsamhet med allmänna medel, ordningssinne, ansvarskänsla och lysande administrativ
skicklighet präglade hans värv som
borgarråd. Det var ham följdriktigt
att han år 1931 utsågs till verkställande direktör i Svenska Arbetsgivareföreningen i vilken befattning han
kvarstod i precis tio år. Det är en vä-
sentlig del av Söderlunds livsgärning
– kanske den väsentligaste – som
han ägnat SAF och där har han också
satt outplånliga spår. Vad vi brukar
kalla Saltsjöbadsandan, den anda som
resulterat i Sveriges över hela världen
beundmde och avundade arbetsfred,
är i hög grad hans förtjänst. Med sin
förening ·av fasthet och lugn besinning, med sin klara blick för ekonomiska realiteter, sitt sunda, sansade
omdöme och sin bottenärlighet tillvann sig Gustaf Söderlund som arbetsgivargeneral allmän ·aktning i hela landet. Hans auktoritet var lika stor på
442
arbetstagar- som arbetsgivarsidan.
Hans namn blev synonymt med
pålitlighet, i Gustaf Söderlund lärde
man sig att se själva hedern personifierad. Det var heller inte underligt att när kriget kom och Sverige
tycktes hotat att dras in i den stora
konflikten, mängas tankar gick till
Gustaf Söderlund som räddaren eller
en av räddarna i nödens stund. Han
har inte ,så litet i sitt väsen som för
tanken till den traditionella biJden av
Engelbrekt och när det talades om en
regering av starka män, nämndes Gustaf Söderlunds namn bland de första.
Men det blev inte på det politiska området han skulle göra sin stora insats
för Sverige under kriget utan på det
ekonomiska. Vid <krigsut,brottet utsågs
han till ordförende och chef för industrikommissionen, där han under
fyra pressande år uträttade ett arbete
som gjorde honom förtj,änt av hela nationens tacksamhet. Äran av att det
svenska näringslivet, enkannerligen
den svenska industrin, trots krigsårens
påfrestningar fungerade så e.ffektivt
som fallet var, är till stor del hans.
Efter att ha varit ordförande i A~rbets?-
givareföreningen 1943-46 utsägs han
sistnämnda år till chef .för Skandinaviska Banken. På denna post fram till
1957 och sedan som bankens styrelseordförande i ytterligare fyra år har
Gustaf Södedund fortsatt att inta en
central ställning i Sveriges ekonomiska
liv.
Då den stora socialistiska anstormningen mot vårt samhälle satte i gång
efter ‘kriget i skördetidens tecken
hörde Gustaf Söderlund till dem som
organiserade den horgerliga motståndsrörelsen. Men hans förhoppningar på solidariteten inom oppositionen – liksom i viss mån inom nä-
ringslivet – sveks, han resignerade
och föredrog småningom att jaga älg
framför att jaga socialdemokrater. En
djup pessimism beträffande borgerlighetens framtid och möjligheterna för
en borgerlig samling kännetecknar
ookså hans uttalande för Svensk Tidskrift.
Gustaf Söderlund:
Det som gjort starkast intryck på
mig i vårt politiska liv under de senaste decennierna har naturligtvis
varit den klara och tydliga utvecklingen i riktning mot ett enpartivälde. Jag har mer och mer blivit
övertygad om att det är en fas i
vår historia, som vi ovillkorligen
måste gå igenom. Jag är inte ens
övertygad om att den uteslutande
är av ondo. Den kan ha sina goda
sidor. Det finns situationer då en
maktkoncentration känns som en
befrielse- ta situationen i Frankrike då de Gaulle tog vid efter den
bankrutterade fjärde republiken.
För en gammal högerman som jag
är det naturligtvis nedslående att
denna maktkoncentration skall äga
rum under socialdemokratisk ledning, men jag tror att den är oundviklig.
Alternativet, en maktkoncentration under borgerlig ledning hade
kanske kunnat uppnås genom borgerlig samling och det är klart att
jag tycker att en sådan samling
skulle vara önskvärd, men jag tror
uppriktigt sagt inte att den är möjlig. Det beror inte bara på borgerlighetens av personliga, inte ideella
motsättningar betingade splittring.
Det beror framför allt på den omständigheten att om en samling
skall ha någon mening, måste det
finnas något att samlas om och det
kan jag inte se att de borgerliga
partierna har. Att som enda programpunkt för en borgerlig samling ha ett regimskifte kan aldrig
vara nog. Visst är det bra med
växling vid makten, men som borgerlig ideologi är det otillräckligt.
Och de borgerliga partierna har i
sina försök att tävla med motståndaren i fråga om röstköp gått så
långt att jag inte tycker att man
längre kan urskilja någon klart
borgerlig ideologi. Dess centrala
tanke borde ju vara att man skulle
i möjligaste mån försöka försvara
individen mot den påträngande kollektivismen, att man skulle bereda
individen ett skäligt mått av frihet
under ansvar, men man har redan
kompromissat så mycket på den
punkten att skiljelinjen mot socialdemokratin börjat bli svår att upprätthålla.
Det kanske framgår av vad jag
sagt att jag känner mig som en
politiskt missanpassad person. Demokratins utveckling har för mig
blivit till en stor besvikelse. Jag
hade trott att man inte skulle behöva slåss om de sämsta elementen
för att få sitta vid makten, men det
är ju vad som sker. Tänk bara på
den tilltagande smakförsämringen,
busaktigheten och urartningen i
vårt samhälle! Tänk på den tvivelaktiga moral, som tillämpas på
många håll inom vårt politiska liv,
där man till det yttersta utnyttjar
marginalen mellan vad som är moraliskt förkastligt och vad som är
32- 634847 Svensk Tidskrift H. 10 1963
443
juridiskt straffbart. I den mån
människor med stil och moral inte
kan finna utrymme i ett statsbä-
rande parti är maktkoncentrationen av ondo, men jag tror likafullt
inte att vi kommer ifrån den. J ag
är fatalist såtillvida som jag inte
räknar med att vi någonsin kan förverkliga våra ideal. Så var det med
den upplysta despotin och så är det
med demokratin. Vi har idealiserat
demokratin, men det som var värdefullt inom demokratin är på upphällningen och jag kan inte frigöra
mig från känslan att utvecklingen
går mot någon form av kollektiv
diktatur.
Även demokratin måste vara
föremål för en hälsosam kritik,
men kritiken har i vårt land varit
för svag med den påföljden att förfallssymptom uppträder på de mest
skilda håll. Förfallet har bara det
goda med sig att det underlättar
övergången till ett annat skede, i
detta fall ett slags socialdemokratisk diktatur. Det är tydligen den
eklut vi måste gå igenom. Vad vi
nu har att förebrå regeringen är ju
strängt taget inte mycket annat än
administrativa misstag, men ju
längre en regim varar dess mer
nonchalant och slarvig bli.r den och
jag tvivlar inte på att socialdemokratin, korrumperad av ett alltför
långvarigt maktinnehav, till sist
kommer att regera sönder sig och
bereda sitt eget fall. Då, om
inte förr, kommer borgerlighetens
chans; nota bene om borgerligheten har blivit luttrad och renad,

·,.
444
övervunnit sin groteska inre splittring och kunnat enas om en politik, som inebär något mer än ett
personbyte: en ideell, en moralisk
klimatförändring. I så fall kan den
få stöd också av de socialdemokrater som blivit missnöjda och besvikna över det egna partiets och
den egna regeringens brister.
Men det är såvitt jag förstår en
mycket lång väg dit och vi inom
borgerligheten får bereda oss på en
hård pers innan vi kommer därhän. Regeringen har upphört att
öppet demonstrera den socialistiska
inställning, som var på modet under »skördetiden». Nu ger man prov
på stor koncilians, åtminstone
skenbart, och näringslivets män
tycker det är bekvämt och effektivt
att komma överens med den politiska ledningen på Harpsund. Man
tänker inte på lång sikt, kan man
vinna en fördel för de aktuella intressena så kompromissar man och
gör medgivanden som betyder ytterligare några steg på smygsocialiseringens och de indirekta kontrollernas väg. Efter den dåraktiga
skötseln av frågan om ATP – vari
näringslivet självt icke var utan
skuld – har man inrättat sig efter
det socialdemokratiska maktinnehavet med den påföljd att näringslivet snarast underlättar och inte
bekämpar utvecklingen mot enpartivälde. Det är en av orsakerna varför jag betraktar denna utveckling
som ofrånkomlig. Visst vore det
önskvärt, att näringslivets män engagerade sig mera i politiken, men
de som befinner sig i ledande ställningar har föga lust för sådant arbete och kan i allmänhet icke
förena ett tidsödande och föga effektivt politiskt engagemang med
sin egen uppgift. Någon särskild
näringslivets ideologi tror jag inte
på annat än i meningen ansvar för
uppgiften, företagsledarens ansvar
för att hans företag skötes ekonomiskt och går med vinst. Därigenom skiljer det sig från motsvarande statlig verksamhet. Allra naturligast framstår denna uppgift
för den, som själv äger sitt företag,
särskilt om han också själv byggt
upp det. Men även i de stora kollektiva företag, som dominerar vår
tids företagsstruktur, befordrar det
både dynamik och stabilitet, att delägarna verkligen känner sig som
ägare. Det enskilda ägande, den
ägardemokrati, som högern med
all rätt gör sig till förespråkare för,
är ett försök att levandegöra individens intresse som delägare i de
stora ekonomiska kollektiven. Han
är måhända där försagd, men han
sitter dock icke så trångt som i de
stora intresseorganisationerna. Att
även inom dessa hävda hans frihet
till individuella ställningstaganden,
samt skydda honom från olika former av kollektivt tvång måste alltid förbli en uppgift för borgerlig
demokrati.
*
Matts Carlgren, ,f. 1917, är dotterson
till Frans Kempe, mannen som gjorde
Mo & Domsjö till den svenska träindustrins mönsterföretag och systerson

till Carl Kempe, Mo & Domsjös nuvarande styrelseordförande, mannen som
framgångsrikt fullföljt Frans Kempes
verk. Men trots sina intima relationer
till det mäktiga familjeföretaget –
eller kanske just därför – beslöt han
sig redan tidigt för att visa att han
kunde stå på egna ben. Efter aH ha
luktat på juridik och nationalekonomi
i Uppsala gick han igenom Handelshögskolan i Stockholm och tyckte att
det var näs,tan lika roligt som att
spela bordtennis. I sin årskull var han
förmodligen den ende, som inte reflekterade över att efter avlagd examen
ta en anställning utan helt var inställd
på att från början bli sin egen. Han
köpte in sig i en firma med det fantasieggande namnet EIFA (~Export,
Impor~t, Fabrikation, Agentur – vad
kan en ung man med aptit på affärer
mer begära?) där han snart fick dra
hela lasset själv. Från början var de~t
summa tre man i firman, men efter
några år hade antalet stigit till femton. Matts Carlgren gjorde allehanda
affärer, men särskilt i järnbranschen,
vilket medförde en verkligt besvärlig
tid under me·tallstr.ejken år 1944. Kapitalet smälte ihop på ett oroväckande
sätt, men det hela redde upp sig utan
att Matts Carlgren behövt ligga tjocka
släkten till last. Det var en utomordentligt god praktisk skola. Man brukar säga att det tar fem år för en DHS
att verkligen komma in i ett företag.
Matts Carlgren inhämtade denna kunskap under motsvarande tid som företagsledare – och han fick en mångsidig erf.arenhet. År 1953 köpte han
tillsammans med Carl Kempe Wedevågs bruk, vilket han med stor framgång ledde som verkställande direktör
fram till år 1962. Under denna tid
hann han dessutom med att göra en
hel del andra inbringande affärer ömsom med tankbåtar, ömsom med resebyråer; en tid hade han en järnhandel
i Stockholm, ja, enligt vad obekräftade
445
rykten uppger t. o. m. en parfymaffär.
Han prövade på och lyckades med
praktiskt taget allt. Sedan han i ungefär tjugo års tid visat vad han gått
för som egen företagare tyckte han att
han utan att skämmas kunde övergå
till ~amiljeföretaget. Efter att ha lämnat direktörsposten i Wedevåg, har
han också huvudsakligen ägnat sig åt
Mo & Domsjö, i vars styrelse han sitter och där han väntas efterträda Carl
Kempe som ordfö,rande nästa år.
Matts Carlgren är emellertid inte
bara en duglig och drivande affärsman med skapande fantasi, initiativrikedom, handlingskraft och sunt omdöme han är dessutom en entusiastisk
friluftsmänniska, jägare och sportman. Det låter som en saga, men han
hör till dem som trofas·t ställer upp i
Vasaloppet varje år och han saknas
aldrig i Båstad under t~ennisveckorna.
Han har gjort vackra insatser i Skidfrämjandet och är numera den starke
mannen i Friidrottsförbundet. När tillfälle givs jagar han på Mo & Domsjö
domäner eller på sitt eget ståtliga
Brandalsund, som han inköpte 1958.
Men som av vidstående artikel framgår har han även andra, utåt mindre
kända sidor. Han hyser nämligen ett
starkt samhällsintresse och känner ett
starkt samhällsans~var. Han förenar
allmän idealitet och fast borgerlig
övertygelse med praktiskt handlag och
viljan att få något uträttat. Det är inte
minst vid företagare ‘av hans typ som
oppositionen har anledning att knyta
sina förhoppningar om en framtid för
borgerligheten.
Matts Carlgren:
Mitt huvudintryck av den politiska
utvecklingen i Sverige under senare
tid är en påtaglig försvagning av
oppositionen, som lett till att folk
‘,
446
i gemen nu tycks vara beredda att
om inte acceptera så åtminstone inrätta sig efter ett enpartivälde,
Detta beror inte på att det inte
finns kunniga politiker inom oppositionens led, utan snarare på att
dessa politiker som samlande politiska personligheter inte synes ha
förmåga att gjuta nytt liv i ett nå-
got blodfattigt program. Deras möjligheter att vinna gehör i vidare
kretsar är begränsade. Den främsta
orsaken till bristen på slagkraft ligger emellertid också i borgerlighetens splittring, som nu tycks mig
nästan större än tidigare.
Denna splittring måste försvinna,
om borgerligheten skall ha någon
framtid i vårt land. Det bör i första
hand ske genom ett praktiskt samarbete mellan högern och folkpartiet, de borgerliga partier, som har
mest gemensamt. Centerpartiet är
mer särpräglat, men dock – det
vill jag understryka – ett klart
borgerligt parti. Detta parti och
dess ledare kommer, om det blåser
en tillräckligt stark borgerlig vind,
säkerligen att återfinnas på den
borgerliga sidan! Det måste bli hö-
gerns och folkpartiets sak att åstadkomma denna vindkantring genom
en nära samverkan med sikte på
en sammanslagning av alla borgerliga partier i framtiden. En sådan
sammanslagning redan nu vore visserligen i hög grad önskvärd, men
måste tyvärr tills vidare betraktas
som orealistisk. Det får bli ett arbete på längre sikt, men det måste
påbörjas omedelbart.
Om icke de nuvarande partiledarna inser situationens allvar och
drar de logiska konsekvenserna av
dagens läge, måste de förmodligen
lämna plats åt företrädarna för en
yngre generation, som icke är bunden av förlegade motsättningar
utan har samlingstanken som en
absolut mål,sättning.
Jag tror inte det skall vara svårt
att finna dem. De yngre generationerna har i detta hänseende en helt
annan syn än de äldre, som ofta
inte kan frigöra sig från de gamla
partischablonerna. Själv var jag
i yngre år starkt högersinnad, numera känner jag mig borgerlig i
största allmänhet, och min erfarenhet vittnar om att förhållandet är
detsamma med ett stort antal av
mina kolleger i näringslivet. Vi vägrar att förstå käbblet mellan de borgerliga, och vi anser att all finansiering av borgerlighetens inbördes
stridigheter är bortkastade pengar.
Som läget nu är finns stora risker
att borgerligheten även förlorar
nästa val och det borde vara en
sista tankeställare. sextiotalets
andra hälft måste inrymma reella
förhoppningar om borgerliga framgångar och maktövertagande, annars är det fara värt att även de
frivilliga »valarbetarna» helt tappar
modet.
Programmet för en koordinerad
borgerlighet måste hålla en klar rå-
gång till socialdemokratin. En vä-
sentlig programpunkt bör vara att
näringslivets ledare ges största möjliga frihet, givetvis under ansvar.
De ekonomiska maktkoncentrationerna inom näringslivet kan bestå
i den mån de inte missbrukas, ty
rätt brukade ger de en hälsosam
ekonomisk slagkraft. Självfallet
måste också monopolismen ha sina
gränser. Den fria konkurrensen
skall ha fritt spelrum, annars kan
något fritt näringsliv inte existera.
Hur gränsdragningen skall ske är
– det medger jag gärna- ett svårt
problem, som det skulle ta alltför
lång tid att gå in på. Det bör framhållas att staten utom i extrema
undantagsfall inte bör ingripa och
ta hand om näringslivets socialfall.
Företag kan inte hållas vid liv med
konstgjorda medel.
Näringslivets ideologi? J ag tror
inte att den- om den nu existerar
-nämnvärt skiljer sig från en allmänt borgerlig ideologi. Men nä-
ringslivet borde intressera sig mer
för politiken än vad som nu sker.
Det politiska klimatet påverkar
nämligen näringslivet i hög grad.
Jag tror dock inte att de som redan
nått chefsposter bör engagera sig
i det politiska livet, det medför en
splittring både verksamhetsmässigt
och mänskligt, som inte många rår
med. Men borgerliga politiker borde
i större utsträckning än hittills
kunna rekryteras bland näringslivets yngre förmågor, bland folk
som industrin delvis har fostrat.
Politikerna bör inte bara komma
från Organisationssverige. Industrin har anledning att inta en mer
generös hållning, när det gäller att
förse borgerligheten med duktigt
447
folk. Samtidigt som näringslivet
borde intressera sig mer för politiken, borde politikerna lyssna mera
på näringslivets män. Och inte enbart på Harpsund.
Näringslivet har anledning att
v·ara på sin vakt mot Harpsundsandan. Det finns frågor som lämpar
sig bäst för interna diskussioner av
Harpsundskaraktär, men det ligger
en fara i att inte låta offentlighetens ljus i mesta möjliga mån spela
över förhållandet mellan stat och
näringsliv. Problemen skall dryftas
i riksdagen, på offentliga möten
och konferenser, i pressen och genom andra massmedia, så att nä-
ring.slivets män får redovisa sina
synpunkter öppet och visa att de
har något att komma med. Alltför
många underhandsöverenskommelser på Harpsund förlamar näringslivets handlingsfrihet. Man bör
kanske också fråga sig, efter vilken
princip industrigästerna på Harpsund utväljas.
Att Harpsundsandan vunnit så-
dant insteg beror naturligtvis på
den defaitism som börjat prägla nä-
ringslivet i förhållande till den nu
trettioåriga socialdemokratiska regimen. Två faktorer samverkar härvidlag. Den ena är att många företrädare för näringslivet uppfattar
sig själv som ett slags tjänste- eller ämbetsmän, vilkas plikt det är
att komma överens med regeringen
och organisationerna. Den andra är
att näringslivets män i allt större
utsträckning börjar ge upp hoppet
om den politiska oppositionen. Man
448
anser- inte utan skäl- att oppositionen genom sin splittring dömt
sig till politisk maktlöshet och att
man följaktligen är så illa tvungen
att antingen man vill det eller inte
komma till direkt överenskommelse
med de styrande.
Själv vill jag formulera min inställning till frågan om staten och
företagen genom att citera Frans
Kempe, som en gång yttrade:
»När staten sköter sina industrier
bättre än jag sköter mina, ska den
också få överta mina – men det
kommer aldrig att inträffa!»
En omsvängning i borgerlig rikt·
ning kan endast äga rum om det
finns framtidstro, och denna kan
bara skapas genom att borgerligheten – såväl inom oppositionspartierna som inom näringslivet – mobiliserar sina bästa krafter till förmån för en borgerlig samverkan.
Det behövs starka och samlande
personligheter för att åstadkomma
detta resultat, men man skall ha
klart för sig att jordmånen här i
landet inte är särskilt fruktbar för
skapandet av personligheter; när
de någon gång lyckas komma fram,
verkar det nästan vara av misstag.
Carl Kempe uttrycker saken så
här: »Det är med den fortlöpande
nivelleringen som med gräsklippningsmaskinen. – Den efterlämnar
en slät yta utan blommor.»
Mänskligt att döma borde det
vara lättare att finna en fullgod
partiledare än tre. Ett partikansli
är också billigare än tre. En fusion
av de borgerliga partierna skulle
kunna medge ett brett och slagkraftigt progmmalternativ till socialismen och då med en nyttig
ideologisk koncentration.
Vi måste övervinna defaitismen
inom borgerligheten och inte minst
inom näringslivet. Ett smygsocialiserat näringsliv mister det mesta
av sin effektivitet. Vårt enda hopp
när det gäller att förebygga ett definitivt socialistvälde här i landet
är samverkan inom oppositionen.
Vi borgerliga måste vara storsinta
och vidsynta nog att övervinna föråldrade partifördomar, att glömma
gammalt groll och gamla rancuner.
Vi måste övertyga människorna om
att nyskapande och fortsatta framsteg endast är möjligt i borgerlig
regi.
Kan vi inte komma överens sinsemellan, får vi finna oss i vårt nuvarande öde och vårt kommande
– att vara en maktlös minoritet
under socialdemokratiskt enpartivälde.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner