Print Friendly

Två partiprogram – en jämförelse

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

189
LEIF BRINK:
Två partiprogram – en jämförelse
Fil kand Leif Brink, 2:e vice ordförande
i Moderata Ungdomsförbundet, har
granskat och jämfört de inledande
avsnitten av M oderata Samlingspartiets
partiprogram från 1956 och 1969. Han
konstaterar att några punkter försvagats:
synen på religionen har blivit »liberalare»,
auktoritetsbegreppet har mjukats upp
och inställningen till socialpolitiken i viss
mån ändrats. Samtidigt har tre moment
fått en fördjupad skrivning och betoning:
u-landsproblematiken, företagsdemokratin
och miljöpolitiken. Artikelförf. betonar
vidare vikten av att de borgerliga
partierna i Sverige liksom i Norge någon
gång får tillfälle att visa sig regeringsdugliga. Ingen partiorganisation och inget
partiprogram mår nämligen i längden
väl av att enbart vara hänvisad till
opposition, till att kritisera och ställa
alternativ.
Reaktionär kallades en gång den – det var
på den tiden när man inte missbrukade
ordet – som vägrade gå med på några som
helst reformer och förändringar i samhället. Man ville i sin räddhågade attityd
också vrida klockorna tillbaka och till stor
del riva upp beslutade förändringar. Idag
finns det i det politiska livet i Sverige inga
reaktionärer. Alla är medvetna om nödvändigheten av att samhället och dess institutioner anpassas efter och i viss mån sö-
ker styra samhällsutvecklingen. Konservatismen har alltsedan Burke betonat behovet av reformverksamhet samtidigt som
man hävdat att reformer inte skall till för
reformernas egen skull.
Moderata Samlingspartiet har under ett
par år sysslat med ett stort upplagt och
ambitiöst programarbete, som i november
och december 1969 burit frukt i ett nytt
partiprogram. Jag skall här stanna vid de
inledande principiella avsnitten.
Vi har i Sverige haft en livaktig debatt
med Herbert Tingsten som en av de främsta inspiratörerna i frågan om ideologierna
längre finns till eller ej. Genom de senaste
årens »nya vänster» har Tingstens förfäktande av en rad ideologiska dödsfall blivit övertygande avvisat. Den nya vänstern
med sina marxistiska och anarkistiska inslag har på sätt och vis befruktat den idedebatt som nästan dött ut i en välfärdsstat
som vår.
Var står då konservatismen? Inom Moderata Samlingspartiet har frågan åtskilliga gånger varit upp till analys och debatt
vid konferenser, främst inom ungdomsför- 190
bundet. Bland många har ett nytt synsätt
på konservatismen vunnit gehör. Konservatismen är pragmatisk, den är föränderlig och har i det en fördel framför socialismen, som så att säga en gång slagit fast
hur det fulländade samhället skall se ut
och i den mån man inte söker förverkliga
idealsamhället alltså tvingas avvika från
sin grundläggande ideologi. Vidare har
många menat att man skulle kunna betrakta konservatismen snarare som en arbetsmetod än som en fastlagd ideologi. Ett
exempel på det resonemanget är den syn,
som många yngre moderata har på monarkin. Man kan å ena sidan instämma i det
principiellt betänkliga i att landets högsta
ämbete ärvs, och å andra sidan konstatera
att den konstitutionella monarkin är en
styresform som fungerar utan några större gnisslingar och samtidigt medför flera
fördelar jämfört med ett republikanskt alternativ, t ex det faktum att statschefen
är opolitisk.
Begreppet konservatism
I Moderata Sanilingspartiets nya partiprogram skulle man kunna intolka litetavden
nya nyansen i begreppet konservatism. Tidigare, i 1956 års program, hette det »Hö-
gerpartiet är ett på konservatismens ide
grundat framstegsparti» (min kursivering). Nu heter det: »Moderata Samlingspartiet vill i överensstämmelse med den
konservativa idetraditionen arbeta för en
samhällsutveckling som kan tillgodose de
enskilda människornas önskemål och behov» (min kursiv) . Man slår vidare i den
nya inledande formuleringen alltså fast synen på individens ställning som den viktigaste punkten. I gamla programmet gjorde man ett förtydligande av konservatismens innehåll: »Dess åskådning bygger på
ansvaret för vad vi ärvt och skall utveckla
för att överlämna till kommande släktled».
Efter den inledande satsen följer i båda
programmen en deklaration om inställningen till religion och etik. Från flera håll
har man ansett att den gamla formuleringen »Sveriges folk … är … av ålder ett
kristet folk och den kristna tron är en
oumbärlig, uppehållande och renande
kraft i samhället» förutom sin ålderdomliga språkdräkt innebar en orealistisk syn
på människans rätt att välja livsåskådning.
Man kunde väl hävda, att de kristna
grundsatserna är oumbärliga i vår kultur,
men knappast kräva en kristen tro av envar. De heter också bl a i det nya programmet: »MSP ansluter sig till den kultursyn och de etiska normer för mänsklig
samlevnad som bygger på kristendomen».
– Det kan i sammanhanget nämnas, att
partiet under de senaste’ 10-15 åren fått
ökad anslutning från frikyrkogrupperna.
Man företräder idag de religiösa samfundens intressen i minst lika hög grad som tidigare främst Svenska kyrkans. Den utvecklingen kan också avläsas i MSP:s
riksdagsrepresentation.
Formuleringarna av de nationella värdena har nu kompletterats med ett tillägg
om »att utrikespolitiken därjämte skall
motsvara den internationella solidaritetens
förpliktelser och verka för fredlig samlevnad samt allmän ekonomisk och social utveckling» (min kursivering). Häri kan
man alltså avläsa det enormt vidgade intresse för u-länderna, som för svensk del
vuxit fram under senare år. Vi kan gärna
ha i minnet att andra länder, och då
främst de forna kolonialländerna, insett
betydelsen av insatser för u-länderna betydligt tidigare än t ex ett land som Sverige, alla partier medtagna. Samtidigt finner vi här hur ett nytt frågekomplex uppkommit – eller rättare sagt förts fram i
ljuset – och fått en sådan vikt, att man
anser det värt att markeras redan i ett inledande principavsnitt av ett politiskt program.
Miljöpolitiken
Ett annat sådant fält har vi i miljöpolitiken, som erhållit ett särskilt avsnitt i inledningen. Jag tror att man kan hävda att
den som så sent som 1960 framförde tanken att vatten och luft skulle kunna höra
till huvudtemat i en valrörelse 1968, skulle ha blivit utskrattad. Politikerna inom
alla partier har emellertid nu kommit till
insikt om vikten av livsmiljöns bevarande.
Den yttersta vänstern i Sverige har ju sökt
muta in detta fält som sitt och också utsett
en syndabock, industrin. (Den militanta
studentvänstern i Frankrike har däremot
inte visat något intresse för denna fråga.
Kanske har man inte insett möjligheten
till propagandavinster.) Redan i Moderata
Samlingspartiets program från 1956 kan
emellertid denna fråga indirekt sägas ha
berörts »ansvaret för vad vi ärvt … för att
överlämna till kommande släktled», vilket
191
kan jämföras med den nya formuleringen:
»MSP hävdar nu den levande generationens ansvar för den natur- och livsmiljö
och det kulturverk som den lämnar till
kommande släkten».
Rättssäkerheten, ett av de områden där
vi inte minst på det administrativa fältet
torde ha de största bristerna, är berörd och
poängteras i båda avsnitten. Samtidigt har
ett par äldre formuleringar som »lagsamhällets auktoritet» och »laglydnad» utmönstrats.
Personlig äganderätt och fri företagsamhet har en given plats i båda programmen. Man trycker nu dessutom på orden
»medansvar», »medinflytande» och »maktfördelning».
Synen på familjen finns kvar oförändrad. Däremot kan man peka på en klar
omformulering vad gäller socialpolitiken.
»Socialpolitiken bör så utformas, att det
personliga ansvaret och den enskildes arbetsinsatser främjas» hette det 1956. Nu
säger man, att det är »samhällets skyldighet att garantera … social trygghet».
Summerar vi intrycken av de ovan
redovisade jämförelserna finner vi att några punkter försvagats: synen på religionen
har blivit »liberalare», auktoritetsbegreppet har uppmjukats och inställningen till
socialpolitiken har i viss mån både i sak
och form ändrats. Samtidigt har tre punkter fått en fördjupad skrivning och betoning: u-landsproblematiken, företagsdemokratin (i vid bemärkelse) och miljöpolitiken. Generellt kan man alltså säga, att ett
par profilpunkter för att använda det
gängse uttrycket har försvunnit.
192
Droppen urholkar stenen
Det för emellertid över till en annan fråga.
Vi har i Sverige som följd av socialdemokraternas långa innehav av regeringsmakten och dess upprepade valframgångar i
de val som kunnat leda till regimskifte må-
hända inom borgerligheten fått känning
av att droppen urholkar stenen, att man
kommit att tvivla på de egna grundsatserna eller i vart fall deras slagkraft. Man har
på sina håll kommit att se de flesta politiska förändringar som ett uttryck för »utvecklingen», samtidigt som man inte tillräckligt jämfört med andra länder med
likartade förutsättningar, som valt andra
lösningar och måhända lyckats bättre.
Yngre grupper inom främst folkpartiet
och centerpartiet har i väsentliga drag givit upp en rad egna grundsatser till förmån för den socialdemokratiska politik
man kommit att se som den ödesbestämd
utvecklingens innehåll. Bland dem so
idag kallar sig liberaler finns sådana, so
tävlar med SSU i krav på samhällsstyr
nmg.
Kravet på regimskifte har ett egenvär
de. De svenska borgerliga partierna måst
som de norska någon gång få ett tillfäll
att visa sig regeringsdugliga och någon
gång driva sin politik. Det skulle inte minst
kunna stärka moralen inom de egna leden. Ingen partiorganisation och inget
partiprogram mår i längden väl av att vara hänvisad till opposition, till att i första
hand kritisera och ställa alternativ, men
inte se dem annat än i undantagsfall genomförda.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner