Print Friendly

Turkisk ungdomsuppfostran och turkisk nationalism

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

T[JRKISK UNGDOMSUPPFOSTRAN
OCH TURKISK NATIONALisM
Av docent GUNNAR JARRING, Lund
I DET berömda sexdagarstal, som Gasi Mustafa Kemal pascha
–sedermera Kemal Atatiirk- höll i Ankara den 15-20 oktober
1927, gav han icke blott en vid historisk översikt över den turkiska frihetskampen och de problem, som voro sammanknippade
med denna. Han skisserade även upp linjerna för hur det nya
Turkiet skulle utformas. Man kan, om man så vill, redan vid detta
tidiga datum utläsa ett politiskt testamente ur hans ord. Ingenstädes framstå klarare hans önskemål beträffande Turkiets
framtid.
Turkiets starke man tryckte i detta sitt tal särskilt hårt på att
den enda politik, landet skulle följa, var den nationella. Mustafa
Kemal yttrade bland annat följande: För att vår nation skall
kunna leva lyckligt, starkt och länge, är det nödvändigt, att staten följer en rent nationell politik och att denna politik i detalj
överensstämmer med vår inre organisation och stöder sig på
denna. När jag talar om nationell politik, så skulle jag vilja ge
den följande innebörd: att inom våra nationella gränser arbeta
på nationens verkliga lycka och välgång, under det att vi helt
stödja oss på vår egen makt för att upprätthålla vår existens …
att icke föra folket dithän att det strävar mot overkliga mål, vilka
dessa än må vara, vilka endast kunna föra olycka med sig …
Man kan tryggt påstå, att Turkiet har följt denna politik, så-
som den skisserats upp av Mustafa Kemal, och att det fortfarande
följer den. Turkiet har nu blivit en nationalstat, så ren den kan
bliva, och den har blivit detta på fredlig väg. Härom vittnar icke
minst det störningsfria genomförandet av folkutbytet mellan
Grekland och Turkiet och de övriga Balkanmakterna. Mustafa
Kemals varning till folket att icke sträva mot overkliga mål kan
knappast utläsas annat än som en varning att icke tänka på ett
återupprättande av det gamla turkiska imperiet, framför allt
569
Gunnar Jarrin_q
icke i Europa. Turkiet skall uppbyggas inom Turkiet. Turken
har blivit vis av skadan och man är nästan frestad att jämföra
Turkiets ställning med Sveriges den gången det sades: att inom
Sveriges gräns erövra ]’inland åter …
Det skulle här föra allför långt att försöka åstadkomma en
skiss över vad som uträttats i Turkiet under dc femton år som
förflutit, sedan Mustafa Kemal definitivt övertagit makten. Det
var den 29 oktober 1923, som republiken utropades. Den nya staten övertog då ett land, som var förött av fyra krig och ett inbördeskrig. Den som 1938 besöker Turkiet finner inga spår av de
olyckor, som övergått landet. Han finner tvärtom en blomstrande
stat av synnerligen modernt snitt och med ett tempo, som man
närmast får karakterisera som amerikanskt.
Det rent yttre uppbyggandet stödjes i ‘rurkiet av en synnerligen effektivt organiserad inre propaganda och det är denna jag
avser att i någon mån få belysa i föreliggande artikel.
Redan vid tiden för ungturkarnas revolution 1908 hade man i
Turkiet kunnat spåra en begynnande nationalism, som bland
annat tog sig uttryck däri, att en organisation kallad Tiirk ocagi,
»den turkiska härden» bildats. Dess ändamål var att väcka intresse för turkisk litteratur och historia, men den nådde – delvis
förkvävd av de många krigen och inre svårigheterna – aldrig
någon större blomstring. De sista sultanerna kunde knappast heller se denna rörelse med blida ögon, då den framförde nationellt
turkiska synpunkter, som stodo i motsats till sultanen-khalifcns
mera internationellt betonade muhammedanska. Efter det att
republiken Turkiet utropats kunde emellertid de nationella ideerna
glädja sig åt större gehör. Den »turkiska härdem fick fortsätta
sin verksamhet med allt större stöd. Efterhand ansågs den dock
icke tillräckligt tjäna statens intressen och därför ombildades den
1931 till en organisation, som kallas halk evi, »folkhus».
Det nya Turkiet är nationalistiskt och demokratiskt – båda
strömningarna framträda i folkhusen. De ha bildats av Turkiets
enda politiska parti, av det republikanska folkrmrtiet. Deras
syfte är att uppfostra de breda lagren på olika områden. Envar
kan bliva medlem i ett folkhus utan att vara inskriven i det republikanska folkpartiet, men ingen kan bliva medlem av de olika
folkhusens styrelser utan att vara inskriven partimedlem. På
detta sätt övar det härskande partiet kontroll över vad som händer och sker inom folkhuscn. Det demokratiska framtriider kanske
570
—·-· —~- ———
Turkisk ungdomsuppfostran och turkisk nationalism
Atatiirks i grönskan inbäddade palats i Ankara.
mest i umgängesformerna i folkhusen. Riksdagsmän och högt
uppsatta tjänstemän blandas i broderlig sämja med arbetare och
hantverkare i folkhusens föreläsningssalar och läsrum. En regel
gäller för alla, oavsett vilken ställning han intar i staten: skulle
han infinna sig för sent till ett föredrag i ett folkhus, får han
finna sig i att stående åhöra detsamma. Här är ett utslag av
önskan att uppfostra medlemmarna, hög som låg.
Dessa folkhus äro i våra dagar att finna över hela Turkiet. 1932
funnos 14 folkhus i lika många provinsers huvudstäder. Ar 1938
har antalet vuxit till 209 med ett årligt besökarantal, som överstiger 6 milj. Man kan utan tvivel säga att rörelsen helt har växt
in i det turkiska folkets medvetande.
Arbetet inom varje folkhus bedrives sektionsvis. Det finns nio
avdelningar, vars uppgifter äro fördelade enligt följande schema:
l. Språk, litteratur och historia. 2. Bildande konst. 3. Teater.
4. Sport. 5. Socialt arbete. 6. Populärvetenskapliga föreläsningar
och studiecirklar. 7. Bibliotek och förlagsverksamhet. 8. Bysektionen. 9. Museer och utställningar.
Det är ganska betecknande, att sektionen för språk, litteratur
och historia har fått första platsen. Nationalismen i Turkiet tar
571
Gunnar Jarring
sig – liksom annorstädes – uttryck i ett starkt framhävande av
det egna folkets bedrifter i svunnen tid. Turkarna ha sin storhetstid att se tillbaka på. Det man i synnerhet ägnar sitt studium
är den allra äldsta turkiska historien, åt den tid då turkfolken
vällde in från Centralasien. Då den nuvarande turkiska forskningen förlägger denna mycket långt tillbaka i tiden har följden
blivit, att man har kommit att ägna arkeologien ett särskilt
fördjupat studium. Detta rent nationalistiska intresse bidrager
också till att även utländska forskare ha fått lov att deltaga i
det arkeologiska utforskandet av Turkiet. Man vill se resultat
utan alltför långt dröjsmål.
Forskningens rön på historiskt, språkvetenskapligt eller arkeologiskt område serveras i populär vetenskaplig form i folkhusen.
Intresset för dessa föreläsningar är oerhört stort i alla delar av
landet. I Ankara besöktes dessa föreläsningar under året 1937 av
över 25,000 personer, vilket måste anses vara en mycket god siffra
för en stad med i runt tal 150,000 invånare.
Varje folkhus är försett med ett rikhaltigt bibliotek, som innehåller litteratur av olika slag, samt turkiska tidningar och tidskrifter. Av vad jag sett, har än så länge endast folkhuset i
Ankara nått upp till en nivå, att man skulle vilja jämföra det
med ett modernt svenskt stadsbibliotek; de övriga befinna sig
under omorganisation. I Ankara arbetar emellertid biblioteket
med modernt upprättade kataloger och läsesalarna fylla alla anspråk på utrymmen och ljus och bekväma Hisplatser. Antalet
biblioteksbesökare var 1935 för alla folkhusen i Turkiet 625,000
och hade 1937 stigit till 1,600,000. Antalet är anm~irkningsvärt, i
synnerhet om man betänker att stora delar av den turkiska befolkningen även under republikens senare år ej voro skriv- eller
läskunniga. Folkhusen driva även förlagsverksamhet och i synnerhet folkhusen i Ankara och Istanbul (Konstantinopcl) utge
mycket värdefulla arbeten, som ha intresse långt utanför folkhusens vanliga klientel. Det kan vara litteraturhistoriska eller
historiska undersökningar eller byundersökningar, d. v. s. lokalhistoriska arbeten. Många skrifter utges, som driva propaganda
för höjande av hygienen ute på landsbygden, vilket vi skola se i
det följande. Folkhusen ha en central tidskrift Vlkii, vilken utges
av den långt utanför Turkiets gränser kände religionshistorikern
och litteraturhistorikern Mehmet Fuad KöpriHii, chef för det
turkologiska institutet i Istanbul, centralen för den humanistiskt
572
Turkisk ungdomsuppfostran och turkisk nationalism
Folkhuset i Ankara med Atatiirks staty.
orienterade turkologiska forskningen i landet. Men dessutom utger varje folkhus av betydenhet sin egen tidskrift, som vanligen
utkommer en gång i månaden. I dessa tidskrifter offentliggöres
numera ett mycket rikt folkloristiskt och etnologiskt material.
Det är ju folkhusens uppgift att taga vara på vad som finns kvar
av det gångna. Det materialsamlande som i anslutning härtill
äger rum i våra dagars Turkiet kan icke nog prisas. Turkiet var
före republikens införande så gott som okänt i fråga om folklore
och etnologi, inte minst därför att turkarna själva saknade intresse därför. Nu är staten intresserad för att man räddar vad
som räddas kan innan den nya tiden – som den själv i exceptionellt hög grad gynnar – har förstört det.
Turkiet har i våra dagar ett fullt modernt skolväsende, som har
nått fram tilllandets mest avlägsna delar. Bland den nya generation, som nu växer upp, behöver man ej längre räkna med analfabeter, om man undantager nomadstammarna i det inre Anatolien
och i östra Turkiet, bland vilka man fortfarande får räkna med
brister i detta avseende. Förutom folkskolorna finns det fackskolor av olika slag. Men detta räcker icke till ur turkisk uppfattning. Folkhusen ha fått rycka in som ett slags fortsättningsskolor. Det blir naturligtvis endast frågan om ett frivilligt deltagande och i de flesta fall blir det även frågan om frivillig arbetskraft som lärare. Den undervisning, som ges i folkhusen, lämnas ofta i form av arbete i studiecirklar och i mycket varierande
573
Gunnar Jarring
Modern turkisk ungdom.
~imnen. Ofta är det rena yrkesundervisningen. Härvidlag är det
synnerligen anmärkningsvärt hur mycket man lägger an på att
få med den kvinnliga ungdomen. Det är som om man ville gottgöra vad århundraden med haremssystem brutit mot kvinnan.
Flickorna undervisas i handarbeten och sömnad av olika slag
eller i konsthantverk och varje år anordnar man utställningar,
dels i respektive folkhus och dels i form av en central utställning
i Ankara.
Möjligheterna för den bildande konstens utveckling i Turkiet
Yoro ganska inskränkta av islam under den tid religionen var den
faktor, som bestämde över landets kulturliv. Helt annorlunda
blev det efter det att Mustafa Kemal kommit till makten. Genom
en rad av djupt ingripande reformer bröt han helt islams makt,
i synnerhet dess inflytande över skolväsendet. Det steg han tog då
han tillät upps~ittandet av en staty över sig i Istanbul, var mycket djärvt och måste naturligtvis såra dc rättrogna muhammedanernas känslor. Men tiden har snabbt iindrat sig. I dag har
yarje stad av betydenhet sin staty av Atatiirk, uppbyggaren av
det nya riket. Och den saknas inte ens i f’Il ~~å stockkonserYativ
574
——- ——————–
Turkisk ungdomsuppfostran och turkisk nationalism
En gymnastikuppvisning i våras i Ankara.
stad som Korrya i det inre av Anatolien, där motståndet mot de
religiösa reformerna varit störst.
Både bildhuggeri och målning omhuldas nu i Turkiet, mest
naturligtvis i den statliga akademien, men kanske med lika stort
intresse i folkhusen. Här når man icke så högt som i akademien,
men i folkhusen upptäckas begåvade ungdomar, som sedan få resa
till Ankara för att få vidareutbildning på statens bekostnad.
Den nya konsten i Turkiet följer europeisk förebild och även synnerligen modernt betonade strömningar inom konsten tillåtas att
sticka fram. Teatern var också av ringa betydelse i det gamla
‘l’urkiet. Numera har den avsevärt ryckts upp, kanske inte minst
på grund diirav att man upptäckt dess propagandavärde. Här
tjäna ~Herigen folkhusen det republikanska folkpartiets ideer.
Unga amatörer uppföra tekniskt väl genomarbetade stycken inför
en fulltalig och synnerligen intresserad publik, som på detta sätt
på ett milt och behagligt siitt bibringas de ideer, som bygga upp
elen nya staten.
Rå kommer det en avdelning, som har tagit sporten till sin
huvuduppgift. Sport säger dock icke allt, som innefattas i denna
.avdelning. Riktigare hade varit att kalla elen avdelningen för
575
Gunnar Jarring
fysisk fostran. Den turkiska ungdomen av i dag skall vara fri
och oberoende intellektuellt, lika viktigt är det emellertid ur
kemalismens – det sammanfattande namnet på Mustafa Kemals
ideologi – synpunkt att ungdomen är fysiskt oberoende. Svensk
gymnastik infördes ganska tidigt på skolschemat i Turkiet. Efter
folkhusens upprättande har det uppstått en oerhörd mängd sportoch gymnastikklubbar överallt i landet. Den 19 maj – den dag,
år 1919, då Mustafa Kemallandsteg i Samsun för att begynna sitt
befrielseverk – är över hela landet ägnad åt stort anlagda gymnastikuppvisningar och uppmarscher. Ä ven på sportens område
märker man det kvinnliga inslaget mycket starkt.
Slutligen ha folkhusen en uppgift, som inte är minst viktig:
att bedriva socialt arbete. Turkiet har en bondebefolkning, som
utgör i runt tal 70 % av befolkningen. Den lever fortfarande under ganska svåra ekonomiska förhållanden, då jorden i flesta
turkiska landsdelarna icke är allt för rikt givande. Bostäderna
äro för det mesta ohygieniska och dåliga, sjukdomar av olika slag
härja, och även om skolundervisningen redan medfört en avsevärd bättring på bondebefolkningens sätt att tänka och reagera,
så räcker detta icke. Här ha folkhusens frivilliga kadrer tagit
vid. Bönderna· skola inse det demokratiska i det nya Turkiet.
Förr voro bönderna huvudsakligen till för att betala skatt till en
omättlig statskassa. Fick staten endast skatten på laga tid fick
också bonden leva i fred. Ingen bekymrade sig om honom. Nu
ligger det i den nya statens intresse att visa sig från en annan
sida, visa att bondebefolkningen är kärnan i staten och därför bör
komma i åtnjutande av all den sociala omvårdnad som kan presteras. Detta omslag i den turkiska uppfattningen är av en oerhört stor vikt. Det är en revolution i humanitärt avseende. Grupper från folkhusen besöka de ofta mycket avlägsna byarna,
tala om för deras invånare att ett hygieniskt levnadssätt är
nödvändigt om barnen skola kunna få växa upp friska och
starka, visa hur malaria eller ögonsjukdomar lämpligen skola behandlas o. s. v. I de allra flesta fall har man icke tillgång till
läkare i dessa byar utan har fått lita till egna medikamenter.
Man ger anvisningar vid husbyggen, inte minst i jordbävningsdistrikten, där kvinnor och barn, som uppehålla sig i de ofta fallfärdiga husen, bli jordbävningarnas talrikaste offer.
Härmed har jag berört folkhusens viktigaste uppgifter och hur
deras arbete utföres. Deras verksamhet är utan tvivel till ovär- 576
~~ -~- ·— -~” ————–
Turkisk ungdomsuppfostran och turkisk nationalism
derlig nytta för det uppbyggningsarbete, som utföres i det nya
Turkiet. J ag har haft tillfälle att besöka ett flertal olika folkhus
i Turkiet under den gångna sommaren och jag har icke kunnat
undgå att beundra vad de åstadkomma. Deras arbete medför en
fullständig omläggning av turkarnas tankeliv. Det var tidigare
i hög grad beroende av islam, med dess motvilja mot allt verkligt
framåtskridande.
Turkiet är i våra dagar obestridligen den ledande makten i
]’rämre Orienten. Denna ställning befästes kanske bäst genom
den år 1937 ingångna s. k. Saadabadpakten, varvid Turkiet, Iran,
Irak och Afghanistan sammanslöto sig till ett gemensamt anfallsoch försvarsförbund och varvid gamla tvistefrågor om gränser
och annat gjordes upp i godo. Sedermera har Turkiet tagit initiativet till att ordna upp förhållandena med de övriga grannarna,
och landet spelar numera mycket stor roll i den s. k. Balkanententen. Mustafa Kemals hårda framfart mot islam har – det visar
sig nu – icke medfört någon fientlig stämning mot Turkiet i de
muhammedanska stator, som ingått i det Främre asiatiska förbundet, och knappast någon annanstans heller. Mustafa Kemals
reformation i Turkiet har tvärtom fått tjäna som förebild i många
avseenden i andra muhammedanska länder. Jag tror att vi få
räkna med att Turkiet i framtiden får stå som skolexemplet för
de övriga muhammedanska länderna och att man, såvida icke
krig eller annat bryter utvecklingen, får räkna med liknande reformation i de övriga länderna. I Iran har denna redan begynt
och är ganska Umgt kommen under Riza Schah Pehlevi. I Afghanistan begyntes den mot slutet av 1920-talet av den bekante
Amanullah, men här kom ett bakslag, då landet knappast vid den
tiden var moget för reformer av det europeiska snitt, som Mustafa
Kemal vågade sig på i Turkiet.
Under de femton år den kemalistiska regimen bestått i Turkiet
har man satt sig före att upptaga europeisk kultur och europeisk
teknik, den senare den icke minst viktiga. Europeisk humanism
har fått influera ungdomen; man har till och med gått så långt
att man har erkänt de klassiska språkens och den klassiska kulturens betydelse för danandet av den turkiska intellektuella per- ”onligheten. Man har efter bästa förmåga sökt upptaga ur
t’uropeisk kultur endast det som skulle passa för det turkiska
folket – att man härvidlag i hög grad blivit beroende av vad det
577
Gunnar Jarring
härskande partiet föreskrivit är självklart. Man har gärna tagit
in utländska universitetsmän, som har fått hjälpa till med att
uppbygga den högre undervisningen. Man sände på det första
stadiet en stor mängd unga studenter till olika universitet i
Europa. Främst begagnade man sig kanske av möjligheterna att
inhämta europeiska lärdomar på teknikens område, för att kunna
uppbygga de stora industrier, som nu anläggas i Turkiet. Det är
europeiska ingenjörer, som lagt grunden till dem, men det är icke
de som komma att fortsätta arbetet – det blir unga turkiska
ingenjörer, som redan äro färdigutbildade av sina läromästare
eller som komma att bli det inom den närmaste framtiden. Och
därmed äro vi inne på ett mycket intressant förhållande i det nya
Turkiet: man tar upp västerländska tankar och ideer och västerländsk teknik, men man stöter från sig västerlänningarna.
Europeiskt kapital hade många investeringar i det gamla TurIdet, som delvis tillkommit under det tryck, som man kunnat utöva på förkrigsårens »sjuke man», smeknamnet på sultantidens
förfallna Turkiet. Det ingick i kemalismens ide att frigöra sig
från utländskt kapital, och hur skulle detta tillgå, om icke genom
att höja den egna statens resurser, så att den kunde köpa ut utlänningarna. Detta har genomförts i huvudsak. I våra dagars
Turkiet behöver man knappast längre räkna med utländska kapitalinvesteringar. Däremot överlämnas fortfarande stora arbeten
till utländska bolag å entreprenad och utländskt lånekapital godtages, som nu senast framgått genom de stora engelska och tyska
krediterna. Vad som också hjälpte till då man skulle frigöra sig
från utländskt inflytande var att man efterhand kunde utbilda
en egen kår av yrkeskunniga universitetsmän, ingenjörer och
arkitekter. Europa har gjort sin plikt: det har lärt upp den turkiska ungdomen – som icke på något sätt står efter den europeiska i fråga om intelligens – i de yrken, som tidigare Europa
hade monopol på i Orienten. Europa kan gå.
Låt oss tänka oss samma utveckling som i Turkiet i andra stater i främre Orienten (och varför icke med J apan som exempel,
även i Fjärran östern). Dessa folk, som bundna av islam under
långa tider levat avskilda och fjärran från all den ävlan i Europa,
som medfört vårt oerhörda tekniska uppsving, ha alltid varit
lämpliga för den europeiska industrien att exploatera. Man har
hämtat råvaror från dessa länder, råvarorna ha kommit tillbaka
i förädlat skick, och man har alltså haft länderna som avsätt- 578
Turkisk ungdomsuppfostran och turkisk nationalism
ningsfält. Nu kommer en dag, då de olika folken börja att tillgodogöra sig europeiska tankar och ideer, först kanske på det
humanistiska området, därefter på det naturvetenskapliga och
det tekniska. De börja utbilda sina egna vetenskapsmän och teknici, först vid europeiska universitet och högskolor och sedermera
vid egna. Varje land bygger sina egna industrier, förädlar sina
egna råvaror och finner avsättning för dem inom ett område, där
tidigare europeiska produkter dominerat. Företeelsen är redan
känd från japanernas ekonomiska framträngande i Bortre och
Främre Indien och i Centralasien. De europeiska makter, som i
mycket hög grad bygga på marknaden i dessa än så länge så att
säga »sovande» länder, kunna utan tvivel under sådana förhållanden bereda sig på en katastrofal konjunkturnedgång, arbetslöshet och inre svårigheter.
Den som besöker Turkiet kan knappast undgå att lägga märke
till denna strävan att frigöra sig från Europa ekonomiskt och
tekniskt, att bygga ett helt oberoende Turkiet. Det blir vad Kemal Atatiirk en gång sade i sitt sexdagarstal – att inom våra
nationella gränser arbeta på nationens verkliga lycka och välgång, under det att vi helt stödja oss på vår egen makt att upprätthålla vår existens.
Detalj ur säkerhetsmonumentet Ankar~l.
579

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner