Print Friendly

Turgot och vår tid

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TURGOT OCH VÅR TID
Av kanslirådet CURT ROHTLIEB
INTRESSET för ett förgånget tidsskede bottnar väl vanligen i
en önskan att förstå och uppleva en främmande värld. Men man
kan även ledas av en önskan att tillgodogöra sig rön, som forna
släktled uppnått, men som kanske missaktats eller gått förlorade
genom senare omvälvningar. Upplysningstiden har betraktats
under båda dessa aspekter. Dess djärva radikalism liksom dess
romantik måste ju fängsla även vår tid. Dess alltför billiga optimism måste däremot stöta släktled, som sett så många förhoppningar gäckas. Men till dess på en gång nyktra och positivt konstruldiva tänkande står vår uppfattning om samhälle, rättvisa
och socialt ansvar i skuld, kanske mer än man vill erkänna. Den
rationalistiska reformivern kunde ju taga sig uttryck, som förefalla oss barnsliga. Men i jämförelse med än tidigare skeden
innebär, om man vill vara rättvis, upplysningstiden ett avgjort
framsteg.
En av tidens förgrundsfigurer, den franske statsmannen Turgot,
har nyligen blivit föremål för ett intressant och tankeväckande
arbete av Gunnar Löwegren. Och i samma volym har han bifogat
översättning av två utav den store tänkarens och statsmannens
mest bekanta skrifter, hans äreminne över hans vän och själsfrände Vincent de Gournay, och hans redan av samtiden uppskattade »Reflexioner om välståndets tillkomst och utveckling»,
såsom översättaren formulerat titeln. Turgot själv har skrivit ej
utveckling, utan distribution, vilket säger betydligt mera om hans
arbetes orsak och syfte, som var övervägande praktiskt. Svalget
mellan den godsägande adeln och den fattiga befolkningen måste
ju stimulera det ekonomiska tänkandet. Arbetet innehåller en syntes av författarens tankevärld, representativ för hela perioden.
Det var Turgots mångsidiga verksamhet såsom finansintendent,
vilket väckte hans håg för teoretisk forskning. Hans arbetsfält
var ett vidsträckt och idogt distrikt med centralpunkt i Limoges,
och reformkraven voro många.
skattebördan var i hög grad orättvist fördelad, och den bönderna
åliggande dagsverksskyldigheten för vägar m. m. utgick efter an- 157
; ..
Curt Rohtlieb
tikverade grunder. Det gällde att få rationella normer för näringslivet i dess helhet. Liksom för många senare ekonomer t. ex. Ricardo blevo därför skatteproblemen av central betydelse för hans
system. Själv värjde han sig energiskt mot termen system, som
ju för det praktiska livets män alltid har en odiös klang. Det var
aktuella frågor, som mest stimulerade honom. Med praktiskt handlag och blick för det möjliga lyckades han förbättra böndernas
ställning, och hans ideer väckte de maktägandes intresse.
Men han syftade vidare än så. Av Ludvig XVI kallades han
år 1774 till chef för statsfinanserna och påbörjade ett reformarbete
av gigantiska dimensioner. Vad som mest intresserar eftervärlden
är väl hans klara uppfattning av frihandelns betydelse. Men alltför
snart avbröts hans verksamhet genom motståndarnas intriger,
vilka medförde hans fall efter blott 18 månader. Ofta har det
framhållits, att den stora revolutionen, som drog med sig så
mycket i en syndaflod, kunnat undvikas, om Turgot fått fortsätta
sitt verk ostört. För oss har emellertid hans skrifter större betydelse än hans reformer.
Ett huvudtema är det tryckand~ statliga förmynderskapet över
näringslivet. För nästan alla varor av betydenhet gällde noggranna
föreskrifter om tillverkningssätt och beskaffenhet; tygstyckena
t. ex. skulle ha föreskrivna dimensioner. Den enskilda företagsamheten trycktes ner. Botemedlet var frihet för alla att köpa och
sälja till marknadens pris, som skulle vara tillräckligt såsom uppmuntran för producenten och samtidigt tillförsäkra köparen bästa
möjliga vara till lägsta pris. Prisbildning och handel skulle vara
fria. Det till orimlighet drivna regleringssystem, som tyngde tidens
näringsliv, gjorde även den extrema frihandeln mindre farlig.
Och orimligt var systemet därför att administrationen varken
hade personal eller tekniska hjälpmedel för att genomföra föreskrifterna. Systemets signum var, såsom talrika exempel utvisa,
en allmän oreda.
Turgot ville emellertid icke ha en konkurrens utan alla hänsyn.
Han motiverade sin fordran med att samhällets ekonomiska verksamhet var så mångsidig, att blott yrkesmän, som specialiserat
sig på de olika detaljerna, kunde sköta den effektivt. statsfunktionärer kunde aldrig ha samma detaljkännedom och saknade det
egenintresse, som driver fram full effektivitet. Detta gäller utan
tvivel även för vår tid. Men han förutsatte städse, att ansvarskänsla och moraliska grundsatser skulle hållas levande hos nä-
ringsidkarna. Tron att statens organ skulle stå högre såg han
158
Turgot och vår tid
vederlagd genom den mannamån och de underslev, som inkrånglade privilegier och växlande subsidier uppammade.
Står vårt oöverskådliga licenssystem höjt över alla misstankar
i sådan riktning~ Svaren från den allmänhet, som är beroende av
systemet, torde växla betydligt.
Tidens förmynderskap var ingalunda längre drivet än vår egen
planhushållning. Men vi ha allmän läskunnighet, folkbildning och
specialutbildning för stora kategorier av tjänstemän, och tekniska
hjälpmedel såsom telefon, skriv- och räknemaskin m. m. Och likväl
klickar systemet hos oss allt oftare, med den påföljd, att en allt
radikalare tendens i Turgots anda gör sig gällande. Han klagade
över att man för en inbillad fullkomlighets skull vill offra alla
ekonomiska framsteg och finner det gällande systemet vara lik~
tydigt med att stänga in yrkesutövarnas uppfinningsförmåga inom
det beståendes snäva gränser, att förbjuda dem alla försök att
skapa något nytt. Vår planhushållning har även alltmera verkat
till fastlåsning av det bestående; de erkända företagen bli så vitt
möjligt tillgodosedda, men på bekostnad av den konkurrens, som
väntar på sitt tillfälle men ej får frihet att visa sig.
Det system Turgot bekämpade innebar till och med att man
uppgav hoppet att kunna konkurrera med utlandet i tillverkning
av exempelvis nya tyger, som dagligen blevo uppfunna. Varje
avvikelse från fastställda mönster måste efter tidsödande formaliteter få särskilt tillstånd, och liknande bestämmelser gällde många
andra varuslag. Utlandet måste därför vid varje förändring av
produktionen få ett försprång. Partiskhet och godtycke inom förvaltningen blev en naturlig följd.
Detta senare har allmängiltig innebörd. Vem känner ej igen
den ständiga tävlan om byggnadstillstånd hos oss~ Och myndigheternas beslut hos oss, som på Turgots tid, korsa varandra. Ett
tillstånd att bygga en väg betyder ju alls ej att man även får
bygga en – i och för sig obetydlig – bro, som är nödvändig för
att vägen skall kunna trafikeras. Innan dess får den dyrbara
väganläggningen stå obegagnad; brobygget handlägges på annat
håll. Liknande oformligheter var det gott om i Turgots Frankrike. Hans kamp för en rationellare ordning möttes av kompakta
invändningar från alla, som hade identifierat sig med det bestående systemet. Kungens förtroende lyckades han dock vinna
– för en tid. I vårt moderna samhälle gäller det att erövra majoriteten av de röstande, ett svårare och ömtåligare företag.
Men den mängd reformer på beskattningens och förvaltningens
159
/-.
Curt Rohtlieb
område, som han eftersträvade, var oförenlig med ett kungadöme,
som till sin natur var konservativt. Dessa reformer kunde ej, såsom
i en demokrati, erbjuda de härskande någon fördel. Och en viss
rätlinjighet vidlåder onekligen hans reformiver. På hans tid var
dock det fria enskilda initiativet, som han eftersträvade, förenat
med mindre faror för folkhushållet än i vår tid med dess invecklade produktionssystem. Man kunde med mera skäl vänta att
köparen själv skulle vara i stånd att bedöma varornas halt, så
länge produktionsmetoderna vore relativt enkla än när högre kemiska och tekniska kunskaper erfordras för produktionen. Varken
då eller nu kunde det för övrigt vara fråga om fullständig frihandel i Manchestermening, utan blott slopande av de mest tryckande hindren. I Frankrike gällde ett otal tullgränser inom landet,
och ej ens alla dessa kunde Turgot få avskaffade. Hans ofta upprepade klagan över den kostsamma och tungrodda förvaltning,
som det ständiga statsingripandet medför, torde emellertid ha
samma giltighet nu som då.
Hos oss var samtidigt med Turgot en inhemsk reformivrare
verksam, vilken i radikalism och tankeskärpa väl kan jämföras
med honom, ehuru bunden inom en trängre krets och stävjad i
sin politiska bana, Anders Chydenius. Båda sågo i skråväsen
och statlig planhushållning de svåraste hindren för välståndet och
båda voro entusiastiska vänner av borgerlig frihet. Båda ha även
efter en tid av förgätenhet fått upprättelse av eftervärlden. Men
svensken saknade möjlighet att utarbeta sina ideer och har aldrig
fått mer än lokal berömmelse.
Ett stort försprång hade den franske tänkaren i sina föregångares arbeten, som han kunde tillgodogöra sig genom personlig kontakt. Fysiokraterna hade i Frankrike utvecklat en sammanhängande och konsekvent lärobyggnad, som Turgot anammade
som utgångspunkt. Trots bristerna i det fysiokratiska systemet,
som han ingalunda tillämpade slaviskt, ägde han där en fast grund
att stå på. Då enligt fysiokraterna allt nettovärde ju härledde sig
från jorden, gav sig lösningen av flera tvistiga problem enkelt
nog. Skarpsinniga analyser finner man i hans skrifter av värdeproblemet, penningeräntan och flera andra ekonomiska företeelser.
Vi äro ej lika säkra på nationalekonomins kardinalsatser som
fysiokraterna, och däri ligger nog till en stor del förklaringen till
den lätthet, varmed alla planhushållningspåhitt kunnat accepteras
trots invändningar, vilka bagatelliserats såsom blotta »teorier».
Turgots fysiokratiska inställning hindrade honom dock ej att
160
Turgot och vår tid
– mera i förbigående – erkänna, att den årliga avkastningen
av både jorden och invånarnas yrkesflit voro reella tillgångar för
staten samt att dennas rikedom blir störst, när produkten både
av varje tunnland jord och av varje medborgares yrkesflit blir
så stor som över huvud är möjligt. Faktiskt har hans insats på
det kommersiella området för eftervärlden betytt mera än på det
agrara. På det senare framträder hans – och hela hans tids –
bristande historiska sinne alltför tydligt.
Urtillståndet, varom man ju knappast vet något säkert, skildras
av Turgot så, att den som anställde arbetskraft, även själv tillhandahöll råvaror och betalade arbetaren hans lön per dag. Han
exemplifierar detta med arbetsdelning vid spånad och vävnad, då
ju arbetaren får både råämnen och uppehälle i förskott. Samma abstrakta, ohistoriska syn anlägges på värdet av jorden, som i äldsta
tider antagas ha varit till salu som andra nyttigheter. Det undgår
med andra ord författaren; att de ekonomiska begreppen under
äldre samhällstillstånd alls ej stämde med en fri arbetsmarknad
eller saluförande av jord. Arbetslön, motsvarande resp. prestation,
kommer ju ej i fråga vid träldom eller livegenskap och än mindre
förekom affärsmässiga köp av jord. Den ockuperades i äldsta tider,
eller erövrades med våld, men från primitiva samhällen har man
knappast något exempel på rent kommersiella överlåtelser av
jord.
Man har här symptom på de svagheter, som vidlådde tidens hela
politiska och ekonomiska reformarbete. Det, som för Turgots tid
var »förnuftigt», ansågs böra gälla även för andra epoker. Relativiteten hos olika samhällsuppfattningar har för oss blivit något
självklart och upplysningstidens problemlösningar alltför lättköpta.
Vi ha en misstro mot abstrakta satser, när det gäller samhällsförhållanden; i det politiska livet misstros själva logiken. På det
ekonomiska området ha vi hunnit till en punkt, där man knappast
erkänner något som allmängiltigt. Fältet har därför blivit öppet
för improvisationer, föranledda av tillfälligheternas spel, och då
världshändelserna drivit fram en statsdyrkan av förut okända
mått, godtagas statsingripanden med föga hänsyn till logikens
fordringar.
Man skulle då tro, att erfarenheten nu tillmättes större auktoritet. Men ej ens erfarenheterna från flera släktled om det enskilda
initiativets förmåga att skapa allmänt välstånd tyckes gälla gent
emot de strömningar, som, på Turgots tid redan utdömda, nu återvända med förnyad styrka.
161
Curt Rohtlieb
Bland Turgots reflexioner, tillfälligt nedkastade på papperet,
finner man ofta ideer, som syfta långt framåt, men som han ej
givit sig tid att utföra. Jordproduktivitetslagen, enligt vilken varje
intensifiering av en viss jordareal eller varje ytterligare kostnad
på arealens brukande ger mindre vinst än föregående kostnadsbelopp, har redan Turgot i ett av sina arbeten i korthet formulerat,
utan att konsekvenserna av denna sats dragits. Först långt in
på 1800-talet blev satsen ånyo föremål för vetenskaplig undersökning.
I själva verket innehålla Turgots skrifter en sådan rikedom på
träffande iakttagelser och skarpsinniga uttalanden, att trots begränsningen av hans sinne för historisk relativitet de erbjuda
mycket för den, som ej i dagens fältrop ser en slutgiltig lösning
av nationalekonomins tvistefrågor. Man skulle kunna anföra en
mängd reflexioner, som ännu ha giltighet för näringspolitiken.
Klarhet i lagstiftningen och opartiskhet i tillämpningen var för
honom kardinalsatser. Den hemlighetsfullhet, varmed avgörandet
av konkreta fall höljdes, gav då som nu anledning till misstankar
om partiskhet. Redan hans kamp mot mångskriveri vänder sig
direkt till vår tid. Ett utmärkande drag för all statsdirigering
har ju visat sig vara den godtyckliga växlingen mellan ukaser
av motsatt innehåll. Turgot tröttnade ej att påvisa den bristande
konsekvensen häri. Och hans fordran på klar logik i ekonomiskt
tänkande blir aldrig föråldrad.
162

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner