Trygghetens pris
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Trygghetens prts
De borgerliga partiernas ställningstagande till förm~n för en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring har av flera anledningar framkallat en p~fallande irritation p~ socialdemokratiskt Mll. Att de
tre partierna i en väsentlig trygghetsfr~?-
ga demonstrerar nära sammanfallande
uppfattningar är givetvis ett streck i räkningen för socialdemokratin – det lägger hinder i vägen för den fördomsfria mytbildningen om borgerlighetens
ohjälpliga splittring. Till detta kommer,
att allt som drar uppmärksamheten till
den allvarliga och växande arbetslösheten m~ste vara regeringspartiet obekvämt, sedan det i decennier poserat som
den fulla sysselsättningens garant par
preference. Ytterligare en anledning till
irritation slutligen är uppenbarligen, att
man inom den fackliga delen av socialdemokratin tar illa vid sig för allt som kan
rubba den maktställning som kontrollen
över de nuvarande arbetslöshetskassorna
innebär.
Bland de argument som anförts mot
en allmän arbetslöshetsförsäkring, konstruerad som en allmän inkomstgaranti,
finns det ett som är förtjänat av en närmare granskning, därför att det ovanligt
klart visar var problemets kärna ligger.
Det gäller kostnadsargumentet. Korteligen g~r det ut p~, att ”vi har inte r~d” –
stundom förekommer rentav försök till
precisering som ger vid handen att en inkomstgaranti skulle komma att kosta
miljardbelopp per ~r.
Till detta m~ste först sägas, att det
självfallet är för tidigt att diskutera s~-
dana ting s~ länge inte de av oppositionen begärda utredningarna kommit till
st~nd. Ingen människa har tänkt sig att
en s~ omfattande reform skulle företas
utan sorgfällig beredning. Det är först
efter denna som en meningsfylld diskussion i kvantitativa termer kan föras.
Vad som däremot redan nu kan diskuteras, är den principiella synpunkt fr~n
vilken kostnadsproblemet bör ses. I stora
drag kan det hela formuleras p~ följande
sätt:
Det är självklart, att införandet av inkomstgarantin skulle medföra en viss,
förmodligen betydande, utgiftsökning.
Detta är just meningen med reformen –
dess förutsättning är ju, att nuvarande
metoder att bispringa de arbetslösa är
otillräckliga.
Lika självklart är emellertid, att priset
för reformen inte f~r sättas lika med dess
totala kostnader. P~ längre sikt är garantin avsedd att ersätta alla de nuvarande
formerna av understöd vid arbetslöshet
– den sammanlagda kostnaden för dessa
m~ste allts~ dras ifr~n totalsumman för
inkomstgarantin.
Vad är det för närvarande som konkret händer vid arbetslöshet? Hur täckes
det inkomstbortfall som friställning eller
bortrationalisering innebär för arbetstagaren och hans familj? För det första i
m~nga, men l~ngtifr~n alla fall, av en arbetslöshetsförsäkring, som i och för sig
m~ste anses ge ett alltför knappt skydd.
För det andra genom avgångsvederlag av
varierande storlek och konstruktion. För
det tredje genom de bidrag som utg~r vid
omskolning- denna har som bekant blivit ett viktigt medel för regeringen att
dölja arbetslöshetens verkliga omfattning. För det fjärde i stigande utsträckning genom socialhjälp – i och för sig
ett symptom på det nuvarande trygghetssystemets otillräcklighet. För det femte
givetvis med vad som på abstrakt ekonomisk jargong kallas negativt sparande,
och vilket i den trista verkligheten helt
enkelt betyder, att den arbetslöse måste
göra slut på de besparingar han kan ha,
så länge de räcker, vilket i de allra flesta
fall inte är särskilt långt.
Utöver dessa poster – några andra
kostnader exempelvis för beredskapsarbeten skulle kunna fogas till listan –
finns det till slut en sista, den för de berörda människorna mest kännbara. Just
därför att räknestycket inte går ihop, inRATIONALISERING
125
träffar en påfrestande, i många fall drastisk, inskränkning i konsumtionen. Dessa
umbäranden representerar mänskligt sett
det egentliga priset för den ständigt fortskridande strukturomvandling som är,
och än mer kommer att vara, absolut
nödvändig för alla, är det i längden orimligt att låta priset för den till så beklämmande stor del erläggas av den närmast
berörda gruppen, de tillfälligt eller för
längre tid arbetslösa.
Att säga att kostnaden för en inkomstgaranti, som skulle råda bot på detta missförhållande, skulle bli mycket hög, är
bokstavligen detsamma som att säga att
de arbetslösas börda är mycket tung. Så
mycket nödvändigare då att lätta den.
Det borde socialdemokraterna tänka på,
när de nu tar ett halvhjärtat steg i den
riktning oppositionen anvisat.
Den stora depressionen efter krigs- och inflationshaussen har som bekant för
det svenska näringslivet varit ej blott en prövningens och bekymrens, utan även
självprövningens och reorganisationens tid; och när nu det värsta synes vara
över, står den svenska industrien i stort sett färdig att med förnyade krafter
möta bättre tider. Det är den hårdaste men också den effektivaste av alla lagar,
nödens lag, som framtvingat den upprensning ifråga om organisation och produktionsmetoder, vilken alltid åtföljer depressionen, men som denna gång på
grund av konjunkturförändringens dramatiska karaktär och omvälvningarnas
storlek rönt särskild uppmärksamhet och till och med fått ett nytt namn, rationaliseringen – en ny etikett på en gammal välkänd medicin.
Svensk Tidskrift 1928
De borgerliga partiernas ställningstagande till förm~n för en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring har av flera anledningar framkallat en p~fallande irritation p~ socialdemokratiskt Mll. Att de
tre partierna i en väsentlig trygghetsfr~?-
ga demonstrerar nära sammanfallande
uppfattningar är givetvis ett streck i räkningen för socialdemokratin – det lägger hinder i vägen för den fördomsfria mytbildningen om borgerlighetens
ohjälpliga splittring. Till detta kommer,
att allt som drar uppmärksamheten till
den allvarliga och växande arbetslösheten m~ste vara regeringspartiet obekvämt, sedan det i decennier poserat som
den fulla sysselsättningens garant par
preference. Ytterligare en anledning till
irritation slutligen är uppenbarligen, att
man inom den fackliga delen av socialdemokratin tar illa vid sig för allt som kan
rubba den maktställning som kontrollen
över de nuvarande arbetslöshetskassorna
innebär.
Bland de argument som anförts mot
en allmän arbetslöshetsförsäkring, konstruerad som en allmän inkomstgaranti,
finns det ett som är förtjänat av en närmare granskning, därför att det ovanligt
klart visar var problemets kärna ligger.
Det gäller kostnadsargumentet. Korteligen g~r det ut p~, att ”vi har inte r~d” –
stundom förekommer rentav försök till
precisering som ger vid handen att en inkomstgaranti skulle komma att kosta
miljardbelopp per ~r.
Till detta m~ste först sägas, att det
självfallet är för tidigt att diskutera s~-
dana ting s~ länge inte de av oppositionen begärda utredningarna kommit till
st~nd. Ingen människa har tänkt sig att
en s~ omfattande reform skulle företas
utan sorgfällig beredning. Det är först
efter denna som en meningsfylld diskussion i kvantitativa termer kan föras.
Vad som däremot redan nu kan diskuteras, är den principiella synpunkt fr~n
vilken kostnadsproblemet bör ses. I stora
drag kan det hela formuleras p~ följande
sätt:
Det är självklart, att införandet av inkomstgarantin skulle medföra en viss,
förmodligen betydande, utgiftsökning.
Detta är just meningen med reformen –
dess förutsättning är ju, att nuvarande
metoder att bispringa de arbetslösa är
otillräckliga.
Lika självklart är emellertid, att priset
för reformen inte f~r sättas lika med dess
totala kostnader. P~ längre sikt är garantin avsedd att ersätta alla de nuvarande
formerna av understöd vid arbetslöshet
– den sammanlagda kostnaden för dessa
m~ste allts~ dras ifr~n totalsumman för
inkomstgarantin.
Vad är det för närvarande som konkret händer vid arbetslöshet? Hur täckes
det inkomstbortfall som friställning eller
bortrationalisering innebär för arbetstagaren och hans familj? För det första i
m~nga, men l~ngtifr~n alla fall, av en arbetslöshetsförsäkring, som i och för sig
m~ste anses ge ett alltför knappt skydd.
För det andra genom avgångsvederlag av
varierande storlek och konstruktion. För
det tredje genom de bidrag som utg~r vid
omskolning- denna har som bekant blivit ett viktigt medel för regeringen att
dölja arbetslöshetens verkliga omfattning. För det fjärde i stigande utsträckning genom socialhjälp – i och för sig
ett symptom på det nuvarande trygghetssystemets otillräcklighet. För det femte
givetvis med vad som på abstrakt ekonomisk jargong kallas negativt sparande,
och vilket i den trista verkligheten helt
enkelt betyder, att den arbetslöse måste
göra slut på de besparingar han kan ha,
så länge de räcker, vilket i de allra flesta
fall inte är särskilt långt.
Utöver dessa poster – några andra
kostnader exempelvis för beredskapsarbeten skulle kunna fogas till listan –
finns det till slut en sista, den för de berörda människorna mest kännbara. Just
därför att räknestycket inte går ihop, inRATIONALISERING
125
träffar en påfrestande, i många fall drastisk, inskränkning i konsumtionen. Dessa
umbäranden representerar mänskligt sett
det egentliga priset för den ständigt fortskridande strukturomvandling som är,
och än mer kommer att vara, absolut
nödvändig för alla, är det i längden orimligt att låta priset för den till så beklämmande stor del erläggas av den närmast
berörda gruppen, de tillfälligt eller för
längre tid arbetslösa.
Att säga att kostnaden för en inkomstgaranti, som skulle råda bot på detta missförhållande, skulle bli mycket hög, är
bokstavligen detsamma som att säga att
de arbetslösas börda är mycket tung. Så
mycket nödvändigare då att lätta den.
Det borde socialdemokraterna tänka på,
när de nu tar ett halvhjärtat steg i den
riktning oppositionen anvisat.
Den stora depressionen efter krigs- och inflationshaussen har som bekant för
det svenska näringslivet varit ej blott en prövningens och bekymrens, utan även
självprövningens och reorganisationens tid; och när nu det värsta synes vara
över, står den svenska industrien i stort sett färdig att med förnyade krafter
möta bättre tider. Det är den hårdaste men också den effektivaste av alla lagar,
nödens lag, som framtvingat den upprensning ifråga om organisation och produktionsmetoder, vilken alltid åtföljer depressionen, men som denna gång på
grund av konjunkturförändringens dramatiska karaktär och omvälvningarnas
storlek rönt särskild uppmärksamhet och till och med fått ett nytt namn, rationaliseringen – en ny etikett på en gammal välkänd medicin.
Svensk Tidskrift 1928