Print Friendly

Tryckfrihet för utvalda

Av Krister Thelin | 23 februari 2018



Ska grundlagen göra skillnad på folk och folk, eller journalister och journalister? Rimligen inte, men risken finns när en proposition om ändringar i yttrandefrihets- och tryckfrihetsgrundlagen nu bereds i riksdagen. Krister Thelin beskriver turerna, och riskerna.

Till skillnad från i många andra länder är våra grundlagar *work in progress*. Regeringsformen från 1974 den som ersatte vår ”statskuppsregeringsform” från 1809 (vid tiden för sitt avskaffande den näst den amerikanska konstitutionen äldsta författningen i världen.) har kontinuerligt reviderats, senast 2010. Till grundlagarna hör också vår allmänt hyllade Tryckfrihetsförordning (TF), ett framsynt stycke upplysningsfilosofi som för två år sedan fyllde 250 år. I den finns nedlagt bland annat censurförbud, utgivaransvar, meddelarskydd och offentlighetsprincipen. Men också den har underkastats revidering i takt med samhällsutvecklingen. Härtill kommer en senkommen yngre tvilling för etermedier, Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). För att komma i åtnjutande av grundlagsskydd krävs ett utgivningsbevis enligt TF/YGL, något som utfärdas av patent-och registreringsverket respektive myndigheten för press, radio och tv. Även webbsidor kan få utgivningsbevis enligt den så kallade databasregeln i YGL.

TF/YGL är också för jurister en inte helt lättillgänglig materia; de är juridiskt-tekniskt en smula svårgenomträngliga Till skillnad från tre andra bestämmelser som också reglerar yttrandefrihet får de betecknas som voluminösa. Kortast är första författningsstilläget (”1st amendment”) i den amerikanska konstitutionen. Men art 10 i Europakonventionen (EKMR, svensk lag sedan 1995) och art 19 i FNs konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna (MR-konventionen) är inte mycket längre.

Men de reglerar alla samma sak: friheten att uttrycka och sprida information och åsikter, en av grundvalarna i ett demokratiskt samhälle. Rätten är inte absolut. Hänsynen till bland annat enskilds intresse kan innebära inskränkning. I Sverige finns detta i exempelvis brottsbalkens (5 kap) bestämmelser om förtal, bestämmelser som också är straffbara i brottskatalogen i TF/YGL; i grundlagsskyddade medier finns krav på dubbel straffbarhet, det vill säga straffbestämmelser skall finnas i såväl vanlig lag som grundlag.

Den tekniska utvecklingen har drivit fram behov av en särskild integritetsskyddsreglering som följd av möjligheten att sammanställa och behandla stora mängder persondata: dataskydd av personuppgifter. 70-talets debatt om personregister, *samkörning* och automatisk databehandling (ADB) har avlösts av internet, webbsidor och sökmotorer. Syftet med dataskyddet är att se till att så kallade känsliga personuppgifter inte behandlas på obehörigt vis: uppgifter om ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i en fackförening, hälsa, en persons sexualliv eller sexuella läggning, genetiska uppgifter och biometriska uppgifter som entydigt identifierar en person. Också avgöranden i brottmål räknas hit. Datainspektionen svarar för tillsynen, och efterlevandet. Sedan EU-inträdet 1995 regleras dataskyddet på EU-nivå, för närvarande i personuppgiftslagen (PUL), som vilar på ett EU-dataskyddsdirektiv. PUL ersätts från och med 25 maj 2018 av Dataskyddsförordningen; en förordning gäller omedelbart som lag i EU:s medlemsstater, medan ett direktiv kräver inhemsk implementering. EU-rätten tar dock inte över grundlag. Det innebär att det speciella dataskyddet för personuppgifter är underordnat de rättigheter som följer med TF/YGL.

I riksdagen bereds nu en proposition (2017/18:49) som syftar till ytterligare ändringar i TF/YGL. Den fråga i förslaget som särskilt väckt uppmärksamhet den sista tiden är en bestämmelse, att det ska bli möjligt att i lag föreskriva om förbud mot offentliggörande av vissa särskilt integritetskänsliga personuppgifter, om de är tillgängliga på ett sätt *som innebär särskilda risker för intrång i enskildas personliga integritet.* Eller annorlunda uttryckt: det grundlagsskydd som nu ett utgivningsbevis medför för privat behandling av exempelvis brottmålsdomar skall genom den föreslagna ändringen i TF/YGL kunna upphävas genom vanlig lag. (Propositionen innehåller också andra delar vilka lämnas därhän i det följande.) Dataskyddsförordningen räknas från 25 maj som en sådan vanlig lag. Förslaget har under ledning av en synnerligen framstående jurist och med medverkan av andra juristexperter samt företrädare för alla riksdagspartier beretts i den så kallade mediegrundlagskommittén. I denna del var kommittén fullständigt enig. En del remissinstanser har haft kritik, medan Lagrådet inte haft invändningar. Det framgår att syftet med regleringen i denne del varit att neutralisera verksamheten hos en privat aktör, Lexbase, som tillhandahåller uppgifter om brottmålsdomar. Lexbase egen syn på förslaget framgår av en debattartikel i SvD.

I förarbetena anges hur det är tänkt att den föreslagna lagtexten om *särskild risk* för otillbörligt intrång (likalydande i TF och YGL) skall tolkas: ”Sammanställningar av sådana personuppgifter som omfattas av bestämmelsen kan förekomma i traditionell journalistisk verksamhet, bland annat i anslutning till olika typer av granskande artiklar. Kravet på att det ska vara fråga om ett otillbörligt intrång innebär att bestämmelsen normalt sett inte medger att föreskrifter meddelas om förbud mot uppgiftssamlingar som tillhandahålls inom ramen för sådan journalistisk verksamhet. Intresset av mediernas oberoende bevakning är i detta avseende överordnat intresset av att skydda den personliga integriteten.”

För att sammanfatta: Ändring föreslås i grundlagarna för att framgent undanröja det skydd som nu innehavare av utgivningsbevis åtnjuter, men skyddet skall alltjämt vara kvar för vissa såsom *godkända* ansedda aktörer, bland annat för dem som sysslar med *traditionell journalistik* .

De privilegierade aktörerna är enbart identifierade genom förarbetsuttalande. Men det står klart att skillnad görs på *folk och folk*. De som står bakom förslaget, numera sju av åtta riksdagspartier, anför att möjligheten till grundlagsskydd för bland annat sammanställningar av brottmålsdomar är ett *kryphål* som nu täpps till för att undvika att *privata belastningsregister* skapas. I sekretssbestämmerna är undantag från handlingsoffentligheten noga reglerad, och så kallad absolut sekretess gäller exempelvis för de av polisen förda belastningsregistren.

Integritetsskyddsintresset anses alltså väga särskilt tungt- ett synsätt som är värt respekt. Saken är inte enkel.

Men det går att anlägga ett annat synsätt: Yttrandefrihet, informationsspridning och bearbetning är ett skyddat grundlagsintresse. När det gäller brottmålsdomar tillkommer att dessa är och bör vara offentliga (i den mån domstolen inte själv förordnat om sekretess, vilket kan ske i bland annat sexualbrottmål i visst hänseende). Rättskipning i en rättsstat skall ske i offentlighetens ljus. Var och en skall kunna kontrollera hur den sköts, bland annat genom att ta del av domar och beslut. Två intressen sammanfaller här: demokratins behov av yttrandefrihet och rättsstatens krav på domstolsoffentlighet. Mot detta står det enskilda integritetsintresset. 5 kap brottsbalkens förtalsbestämmelser, som bryter mediernas grundlagskydd till förmån för den enskilde, är förvisso ett svagare skydd än persondataskyddsbestämmelserna, men bör dessa jämställas med eller ta över grundlagen? Det är frågan. De som som står bakom förslaget svarar själva *nej*: Det skall finnas en *ventil* men den kommer inte alla till del utan alltså bara dem som bedriver *journalistisk verksamhet*. Vad detta är överlåts åt bland annat datainspektionen att avgöra. Någon definition finns inte.

Under mina år i FNs kommitté för mänskliga rättigheter, där vi hade att övervaka staternas tillämpning a v MR-konventionen, var vi noga med att betona, att yttrandefriheten enligt art 19 tillkom envar: det var varken möjligt eller önskvärt att definiera en särskild kategori som *journalister*; i totalitära stater däremot förekom licensiering eller auktorisation av godkända *journalister*. Mot denna bakgrund anser jag liggande lagförslag om grundlagsgenombrott mycket problematiskt. Personadataskyddsintresset bör inte tillåtas att ta över, i vart fall inte vad avser offentliga domstolsavgöranden, och under inga förhållanden med undantag för en illa avgränsad ‘traditionell journalistiskt verksamhet’. Är det vad SvD, DN, SR och SVT (denna kartell som nu inför valet med stöd av statliga pengar skall bestämma vad som är *fake news*) anser vara *traditionell verksamhet* som skall vara styrande vid bedömningen?

Sverigedemokraterna har sent och yrvaket mält sig ur den tidigare gemenskapen och är nu emot vad man tidigare var för. Partiet har också flaggat för att använda sig av den möjlighet som 8 kap 16 § regeringsformen ger, att yrka på en beslutande folkomröstning i saken. För bifall till ett yrkande, ett yrkande där SDs egna röster räcker, måste dock en tredjedel av riksdagen ledamöter ställa sig bakom. Konstitutionsutskottet bereder i mars och april propositionen och i maj sker debatt och omröstning i kammaren.

Bortsett från att förslaget alltså på rättsliga grunder är olämpligt, bjuder regeringen och alliansen inför stundande val SD på att ensamma svepa sig i den folkliga manteln mot utmana *eliten*. Ytterligare ett gott skäl att återkalla propositionen i berörda delar.

Krister Thelin är före detta statssekreterare och domare, bosatt i Frankrike

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism