Trohet och trolöshet i politiken

355
TROHET OCH TROLÖSHET I POLITIKEN
Som författare är Lars Gyllensten utomordentligt skicklig och
osedvanligt intelligent. De problem
han tar upp är alltid väsentliga och
ger liv och spänning åt de miljöer
och människor han skildrar. Sällan
kan dessa med berättigande vända
hans egna ord mot sin skapare:
”Jag minskar, jag försvinner, så
som er förmåga bestämmer mitt
format – jag är ju blott ett redskap för era egna diskussioner.” Vi
känner tvärtom att de lever sitt
eget liv, att de är del i ett konstverk
som aldrig blir helt vad författaren
från början möjligen tänkt sig, och
att de därigenom liksom all riktig
konst säger oss mera om verkligheten än vad konstnären skulle
kunna med det prosaiska språket
som medium. Konstverket når
längre än den ursprungliga visionen hos den som skapar det, är ett
experiment med uttrycksmöjligheter och verkligheter. Därför vågar
vi möta Gyllenstens skönlitterära
författarskap med förtroende.
Men hans produktion omfattar
även enligt egen uppgift ett par
hundra tidningsartiklar, recentioner, tidskriftsbidrag o. dyl. och när
han i den formen försöker definiera
sin livshållning och en trolöshetens
Av fil. dr HANS RUDBERG
nihilistiska filosofi känner man sig
tveksam. För en författare med
starka intellektuella ambitioner,
särskilt för en författare med utbildning i naturvetenskaplig metodik, måste det falla sig helt naturligt att ständigt bryta upp från
varje fast ståndpunkt, som därför
aldrig tillåtes att bli mer än ett
provisorium. Redan författarskapets krav på inlevelse gör en sådan
attityd naturlig. Men innebär inte
steget härifrån till en renodlad nihilism ett oberättigat upphöjande
av arbetsmetod till livsfilosofi?
Det förefaller som om hela den
debatt om ”trohet och trolöshet”,
som många i vårt land ägnat sig åt
med stor energi under det senaste
året på ett egendomligt sätt har
hamnat vid sidan av det som borde
vara det egentliga ämnet och kanske bär Lars Gyllenstens auktoritet
en del av skulden. Är inte våra kulturskribenter överhuvudtaget för
högaktningsfulla mot varandra?
Redan själva terminologin är
föga lyckad genom att både trohet
och trolöshet är starkt positivt respektive negativt känsloladdade ord.
Måste det ändå inte vara så att ”trohet” mot ideer, människor, känslor,
tankar och minnen är något som vi
356
normalt bör eftersträva men inte
alltid kan förverkliga, medan ”trolöshet” är farlig men ibland nödvändig? Går det verkligen att grunda en livshållning eller ens en meningsfull debatt på att kategoriskt
kräva antingen trohet utan undantag eller principiell trolöshet.
Den filosofiskt orienterade debatt, som inriktar sig på våra etiska
värderingar och normer inom livets
alla områden har lättare att analysera alla dessa mänskliga situationer, som till sin natur år så-
dana att lidelsefulla ställningstaganden dock är ofrånkomliga.
Men även den svenska debatten om
”värdenihilismen” alltifrån Hägerström och framåt går balansgång
mellan tankar som är väsentliga
för detta århundrades europeiska
kulturutveckling och sådant som
är nästan provinsiellt. Ibland talar
vi för mycket med varandra i vårt
land och för litet med andra europeer. Vi säger gärna och ofta att
Wittgenstein är fantast eller skär
existensialismen i alla former över
en kam, o. s. v.
Det kan ha sitt intresse att jämföra Gyllensten med en annan naturvetenskapsman med allmänkulturella intressen C. H. W addington,
ledaren för ett av Europas främsta
biologiska forskningsinstitut Institute of Animal Genetics, Edinburgh. Han säger i sin bok ”Vad är
liv?” (utg. på svenska 1963 av
W &W):
”Enligt min mening är den auktoritet som krävs för att möjliggöra
den socio-genetiska metoden för
överföring av information ( = kunskaper), och den auktoritet som
har att göra med utveckling av
föreställningarna om gott och ont
två olika aspekter av en och samma
psykiska funktion. Rent teoretiskt
kan man kanske föreställa sig en
metod för kulturöverföring som
bygger på en annan form av auktotoritet än den som leder till utvecklingen av etiska värderingar,
men i den mekanism som frambringats under mänsklighetens evolution är dessa båda auktoritetsaspekter oupplösligt förenade med
varandra. – Att människan är en
varelse som rör sig med föreställningar om rätt och orätt är i så fall
en del av samma mekanism som
gör det möjligt för henne att överföra information genom undervisning och inlärning. Det grundläggande draget hos vår etiska karaktär är alltså att den utgör en del av
vår speciella socio-genetiska ärftlighetsmekanism.”
Det framgår även i övrigt att författaren klart jämställer genernas
betydelse för ärftlighetsmekanismen och evolutionen med den roll
som människans etiska värderingar spelar för hela kulturutvecklingen samt även att han anser denna väsenslikhet ha en djupdimension svår att pejla. Det är alltså
frågan om mera än en åskådlig
liknelse. Vi måste vårda våra värdenormer lika väl som vi måste
skydda vår arvsmassa mot ett
atomkrigs förödelse – men vi
måste stundom ändra, skärpa, fördjupa våra värdenormer för att
kunna vidareutveckla och höja vår
kultur, liksom den biologiska evolutionen för att vara möjlig behö-
ver nya gener eller ett strängare urval bland de redan existerande. Biologisk utveckling och det högre
kulturlivet är båda beroende av balans mellan bevarande, reproducerande och nyskapande krafter. Vi
kan tala om konservatism – liberalism och uppleva dessa som stridande åskådningar. Hur felaktigt
detta är inser vi nu lätt genom att
tänka på syntesen ärftlighet- evolution.
Även J. P. Sartre som är ett kraftcentrum i europeisk kulturdebatt
har mycket att säga om allt detta.
Hans liv och hans lära är en passionerad predikan om nödvändigheten
för människan att göra sig fri, att
på eget ansvar taga ställning även
till det svåraste och mest ödesdigra
– men sedan visa modet att stå
fast, det må gälla liv eller död. Det
är en förkunnelse som ligger ljusår
från Gyllenstens lätt förnumstiga
åsikt att Sokrates borde ha övergivit sitt kall för att rädda sitt liv
när möjligheten gavs. Låt oss höra
vad Sartre själv har att säga i sin
beundransvärda och lättillgängliga
något polemiska uppsats ”L’existentialisme est un humanisme”
(1946) : ”När en människa fattar
ett avgörande beslut, fullt medveten om att inte bara välja sin egen
väg utan att även vara en lagstiftare som träffar avgörande för hela
357
mänskligheten – i ett sådant ögonblick kan en människa icke undfly
känslan av fullständigt och djupgående ansvar. Det finnes förvisso
många, som ej förnimmer en sådan
ångest. Men vi inser att de endast
undertrycker sin ångest eller flyr
från den. Säkerligen tänker många
att vad de gör ej binder andra.
– – – Men i verkligheten borde
(vid varje stort avgörande) alla
ställa sig frågan ’vad händer om
alla handlar som jag’.”
Detta är ungefär den Kantska
sedelagen och vore det allt vore det
inte Sartre. Men ordvalet antyder
redan en situation där människan
ej kan ty ·sig till redan existerande
och godtagna handlingsnormer. Nå-
got har hänt som gör att dessa inte
längre räcker och på eget ansvar
ensam med sin Gud och sin tro
eller bara ensam måste individen
träffa sitt val. Det kan gälla beslut
med i efterhand uppenbara historiska konsekvenser, vi kan tänka
på Luther och protestantismen eller på Kennedy inför Kubakrisen.
Vad är rätt och vad är orätt? Vi
tror oss veta det – efteråt. Bakom
de avgörande besluten och valhandlingarna finner vi alltid den enskilda människan och bakom hennes
sätt att reagera i en viss given
situation, när allt står på spel, finner vi hela hennes liv, de föredö-
men hon tidigare har lämnat, alla
de impulser som hon har mottagit.
Det är därför även den atomistiska,
i Sartrecitatet ovan ej så klart formulerade, tanken har sitt berätti- 358
gande. Det tysta vardagliga skeendet, med dess ibland nästan omärkliga inre logik bygger den referensgrund mot vilken sedan även de
största avgöranden har att träffas
i stunder då alla själsförmögenheter mobiliseras och då allt är för
sent och förlorat för den människa
som står oförberedd. Om människans obotliga ensamhet och ofrånkomliga ansvar säger Sartre följande: ”Sålunda har vi varken bakom oss eller framför oss en lysande
värld av värden, några hjälpmedel
för berättigande eller ursäkt. Vi är
lämnade ensamma, utan möjlighet
till ursäkt. Det är vad jag menar
när jag säger att vi är dömda till
frihet. Dömda därför att människan inte skapade sig själv och likväl är fri och från det ögonblick
hon kastas in i denna värld ansvarig för alla sina handlingar.”
Så går genom Sartres hela författarskap ett medvetande om handlingsnormens betydelse, men även
åsikten att vi själva är ansvariga
för och skapar dessa normer genom
våra konkreta handlingar. Sartre
är ateist och ändå är det inte mycket som i praktiken skiljer hans
värdering av människans situation
från den kristnes upplevelse av
samvetsnöd, när han tycker sig
höra Gud tala ett språk medan vedertagen lära talar ett annat. Borde, för att ta ett aktuellt exempel,
biskop Robinson hellre ha underordnat sig sin kyrka och tigit än att
skriva boken ”Gud är annorlunda”?
Jag vill sammanfatta dessa strödda reflexioner på följande sätt. Den
som talar för principiell normlöshet arbetar utan att själv förstå det
för ett vegetativt liv präglat av
omedvetenhet om framtidens möjligheter. Den som talar för fasta
och oföränderliga, av alla omfattade normer är en pessimist, som
kanske är nöjd med nuet men inte
tror på möjligheten av en ljusare
framtid. Varken nihilisten eller
moralisten tycks inse att den andliga utvecklingsväg som för människan måhända ligger utstakad (enligt den troende) eller åtminstone
är en möjlighet (enligt existensialisten) kan vara lika svindlande
lång, som den biologiska från amö-
ba till människa.
Vi har behov av normer och
ideer, som av den syrerika luft vi
andas. Men normer måste kämpa
en meningsfull kamp, leva sitt
viljemässiga liv och acceptera sin
död när starkare och mera ändamålsenligt differentierade krafter
och ideer strömmar fram ur människoandens skapande, hemlighetsfulla djup.
Naturen har sin ordning för att
omutligt pröva livskraften hos det
nya eller avvikande. Människans
ansvar för sin egen och den högre
kulturens utveckling kräver att
hon medvetet försöker finna liknande möjligheter att pröva nya
ideer och tänkbara utvecklingsvä-
gar. Ingenting värdefullt kan i
längden bevaras mot irrlärors angrepp och inre förfall utan offervilja och trohet, men ingen ny stor
ide kan heller segra utan en beredvillighet att bryta upp från invanda
positioner och en hängiven kamp.
Därför finns det inte några regler
som säger oss när trolöshet eller
när trofasthet är det rätta. Valet
sker i varje situation på vårt eget
ansvar och vi får tillsammans med
våra medmänniskor bära alla konsekvenser.
För övrigt är det föga klarlagt
vad som menas med en ”handlingsnorm” eller en värdering och hur
dessa uppstår. Ibland måste det
vara så att just vårt fria val bereder väg för nya normer, ibland åter
låter vi oss vägledas av redan givna
klart fattade normer. Här pågår
under seklernas gång en växelverkan mellan livet uttryckt i handling under direkt personligt ansvar
och handling bunden av mödosamt
härledda normers auktoritet. Redan därför att normen måste söka
sig ett symboliskt språkligt uttryck
och därför att vi vet att den levande
verkligheten alltid med tidens stöd
spränger alla sådana formella gränser, inser vi att även de högsta livsvärdena stundom måste söka sig
nya uttryck och t. o. m. den kristne
ibland på allvar pröva innebörden
av det farliga påståendet ”intet är
föreskrivet – utom kärlek” (Robinson s. l 05).
Normer och politik
Har allt detta något att säga en
så profan och på praktiska realiteter inriktad verksamhet som poli- 359
tik. J a i utomordentligt hög grad
och på många olika sätt. Ett politiskt parti grundar vanligen hela
sin existens på ett ganska litet antal ideer, som anses väsentliga för
samhället och dess utveckling, och
på bestämda åsikter om hur de normer bör vara beskaffade som i olika situationer präglar det allmännas inställning till medborgarna.
Det faktum att partiernas livslängd
är begränsad och att deras maktställning påverkas av förmågan till
idepolitisk förnyelse, återspeglar
den sociala verklighetens obevekliga föränderlighet och nödvändigheten av någon gång omformulerade normer.
Det finns starka principiella skäl
att ifrågasätta det ändamålsenliga
i uppdelningen av de framstegsvänliga meningsriktningar, som avvisar socialismen, i en konservativ
och en liberal åskådning. Detta är
nästan en direkt konsekvens av vad
som sagts i det föregående. En konservativ attityd uppkommer genom
att övervärdera betydelsen av oföränderliga normer, en liberal genom
att undervärdera betydelsen av
auktoritet och fasta normer. Att
från generation till generation
överföra kunskap och erfarenhet
kräver både auktoritet och normer,
det andliga livets ärftlighetsmekanism. Men att en norm är fast hindrar inte att den stundom modifieras
eller ersättes och auktoriteten hos
våra lärare och förkunnare blir ej
mindre därför att kunskapsmaterialet eller budskapet anpassas till
360
en förändrad verklighet. Denna
process återspeglar det andliga livets och kulturlivets evolution.
Men om det nu verkligen förhåller sig så att samhällsutvecklingen
skrider framåt genom en ändamålsenlig kombination av stabiliserande och nyskapande krafter, är
det då inte rent av skadligt att i
ungefär jämnstarka politiska rörelser på ett håll samla de människor,
som är mera böjda för att låta allt
förbli vid det gamla och på ett annat håll de som hela tiden vill ändra
på det mesta? Är det inte tvärtom
så att de verkliga och bestående
framstegen just förutsätter att
människor med olika läggning förmår sig att samarbeta? Som vi i dag
känner dessa partier visar högern
inte sällan brist på nyskapande
fantasi och folkpartiet på bristande verklighetssinne. Detta kan just
bero på en viss grad av ensidighet
vid personvalet till båda partiernas
ledarkadrar ganska långt ner i
hierarkin. I andra demokratiska
länder där ett stort parti, som
ibland kallar sig konservativt
ibland något annat, har lyckat att
med sig assimilera både liberala
och konservativa människor och
ideer har det gått mycket bättre.
Namnfrågan spelar då inte längre
någon stor roll.
Nu vet alla att det i vårt land inte
bara är så att oppositionens splittring innebär ideologiska olägenheter och inkonsekvenser. Som
följdverkan tillkommer svåra rent
organisatoriska svagheter så ofta
och så övertygande omvittnade och
beskrivna att jag inte här behöver
närmare redogöra för dem. Socialdemokratin däremot har både den
organisatoriska styrkan och förmånen av idepolitiska spänningar,
som inte förlamat partiets handlingsförmåga utan tvärtom verkat
vitaliserande just så som jag tror
att även idedebatten inom ett enat
oppositionsparti en dag kommer
att göra.
Men varför blir det då aldrig nå-
gonting av med enhetsverket? Den
frågan ställer oss på ett helt konkret och meningsfullt sätt inför det
allmänmänskliga problem som givit denna uppsats dess namn. Man
har arbetat för vissa ideer, som
man fast tror på, kanske under ett
halvt liv eller längre. Man är bunden av många vänskapsband och
anser sig kanske själv spela en ansvarsfull roll. Är det inte då en
oförlåtlig trolöshet, ett svek mot
dessa vänner och väljare att bryta
upp från de gamla positionerna, att
ge sig något nytt i våld, varom man
med nödvändighet inte kan ge ett
riktigt klart besked vart det för?
J ag förstår innerligt väl de människor som känner så- och ändå:
ges det längre något val, är det inte
hög tid nu?
Vad situationen kräver är en ny
syn på oppositionens organisatoriska problem och nya krav på målmedvetenhet i förening med den
vidsträckta tolerans, som bör känneteckna ett ”storparti”? Ett relativt litet parti bemödar sig gärna
att ernå enighet om ganska många
olika konkreta spörsmål, som var
för sig i mångas ögon lätt får en
oproportionerligt stor betydelse.
Samtidigt leder detta krav på bestämda positioner inom ett så vitt
fält lätt till missnöje och besvikelse
hos medlemmar, som trots alla dessa bemödanden inte får sina åsikter tillgodosedda. Den logiska konsekvensen blir att partiet inte kan
växa och att de inre stridigheterna
om de alltför många och alltför definitiva ställningstagandena trots
den proklamerade homogeniteten,
eller just tack vare den, blir alltför
bittra. ”Det stora partiet” måste
låta sig vägledas av en helt annan
strategi. Den sammanhållande kraften blir ett litet antal huvudfrågor
och även i dessa behöver så att
säga officiellt endast den principiella grundinställningen klarläggas.
Den klart deklarerade viljan att erövra och för åtskilliga år behålla
den politiska makten blir en entusiasmerande drivkraft. Att kampen
om makten d. v. s. om väljarnas bevågenhet ställs i centrum är för en
demokrati något naturligt och legitimt. Det vi brukar kalla ett partis
”handlingsprogram” kommer med
de utgångspunkter som gäller för
ett storparti att präglas av större
flexibilitet. Olika frågor tillåtas att
framträda som huvudfrågor vid
olika tidpunkter eller att sjunka
undan i ett något livligare tempo
än vad ett tappert ideparti kan tilllåta sig. Så kan man fortsätta att
punkt för punkt gå igenom ideolo- 361
giska, organisatoriska och valtaktiska frågor och finner över hela
linjen att det stora partiet ställer
krav som mycket avviker från vad
som gäller småpartier. Det är fullständigt felaktigt att häri se ett
moraliskt argument till förmån för
den ena eller andra partitypen. Vad
som måste klargöras är att skillnaden är genomgripande och att idealiteten eller kampen för bestämda
åsikter och värden ingalunda förflyktigas i det större sammanhanget. Men den får delvis söka sig nya
former. Växlande gruppbildningar
inom partiets ram får ökad betydelse och måste bemötas mycket
tolerant.
Men hur går det då med våra
ideer frågar ändå säkert de övertygade och trofasta? Hur går det
exempelvis med den moderna konservatismens grundtankar? Hur
går det med social-liberalismen frå-
gar folkpartiets radikala flygel, etc?
Vad jag nu säger kanske av många
uppfattas som utmanande men
grundar sig ändå på en djupare
övertygelse om ideers livskraft och
nödvändighet än vad man ofta finner bland s. k. realpolitiker. Partiorganisationer är opålitliga förvaltare av ideer och dåliga verktyg för
deras omsättande i praktisk verklighet. Jag menar att detta är ett
erfarenhetsfaktum, som visserligen
inte erkännes av alla, men som tack
och lov även och i ovanligt hög grad
gäller för socialdemokratin.
En ide, exempelvis socialismens
ide, (uppfattad så vagt som numera
362
är vanligt i västerlandet) lever ett
egendomligt och skugglikt liv, om
vi försöker språkligt gripa den
klart och definiera den entydigt för
att sedan följa upp dess konsekvenser i politiska program och handlingar. Ideer kan tydligtvis inte
hanteras och verka på det sättet.
Endast som personligt upplevd
verklighet får ideer om samhällets
utformning och människornas samlevnad kött och blod. Men deras entydighet går då förlorad därför att
olika personer alltid uppfattar bå-
de verkligheten och de kategorier
med vars hjälp vi försöker tolka
och behärska verkligheten något
olika.
Samhällsutvecklingen förlöper i
banor som är högeligen svåra att
på förhand utstaka eller förutspå,
till och med ytterst svåra att urskilja för dem som befinner sig
mitt uppe i skeendet. Det sägs ofta
att endast en viss distans i tiden
tillåter oss att någorlunda klart se
det betydelsefulla som verkligen
sker under en epok. Samhället med
alla sina svåröverskådliga institutioner och sin invecklade sociala
och ekonomiska verklighet förändrar sig i hög grad längs spontana
och av en inre nästan obeveklig
logik bestämda linjer. Detta är den
ena polen i det kraftfält, som bestämmer samhällsskeendet – men
inte hela sanningen. Den andra finner vi inte hos de politiska partierna och deras program, utan den
verkande kraften möter vi hos de
ledande personligheterna. Visserligen använder dessa i en demokrati ofta partierna som medium, men
detta är långtifrån deras enda möjlighet. En upplevd åskådning, eller
snarare ett åsiktsfält som en stark
personlighet engagerar sig för och
som sålunda avspeglar hans attityd
till samhällsproblemet som sådant,
representerar kraft, analytisk förmåga och dynamisk handling på ett
helt annat sätt än någonsin en
sanktionerad partiåskådning eller
en ideologi av annat slag förmår.
En grupp av sådana klart medvetna
och viljestarka människor under
en accepterad sammanhållande ledare kan besitta en utomordentlig
genomslagskraft. Ett parti utan ett
sådant väl sammansvetsat team är
dömt till maktlöshet. Dess program
må vara aldrig så starkt och väl
genomtänkt på papperet.
överhuvudtaget är det skäl f6r
dem som sysslar mycket med politik att hålla följande i minnet.
ldekampen, kulturdebatten, tankelivets vidareutveckling, de ekonomiska teoriernas förfinande, de
sociologiska kunskapsfälten etc.
allt lever sitt starka liv, om inte
precis helt oberoende av politiken,
så i alla fall med så stark självständighet, att all politisk aktivitet
inom alla partier sammanlagt dock
endast representerar en mindre del
av den andliga aktiviteten i ett samhälle. Ingalunda en oviktig del, men
kvantitativt dock så relativt begränsad, att en viss anspråkslöshet
är på sin plats. Som regel är denna
även för handen och politik upplevs då närmast som en ur den
större sfären härledd, tillämpad
aktivitet – vars framgäng i högsta
grad blir beroende av hur rätt man
lyckats tolka det andliga skeendet
i samtiden.
Högerpartiets konkreta erfarenhet av partiets möjlighet att genom
sin aktivitet hävda viktiga ideer,
värden och bedömningar är till en
del nedslående. Ibland verkar det
faktum att en viss ståndpunkt förfäktas av högern i sig själv så diskvalificerande i andra oppositionspolitikers ögon att möjlighet till
förståelse för den starkt reduceras.
Detta påstående kan exemplifieras
av kritiken av bostadspolitiken.
Först nu sedan socialdemokratin
under mer än ett årtionde demonstrativt har negligerat den sakligt
väl underbyggda kritiken börjar det
knaka i fogarna och benägenheten
att böja sig för det språk som verkligheten själv oförtydbart talar
ökar. Men sannerligen om detta är
endast på grund av den i och för
sig väl nyanserade högerkritiken,
nej det är snarare trots denna. Begriplig blir denna beklagliga sanning endast om man noga följer
även folkpartiets roll i sammanhanget, men jag skall här för fridens skull inte gå närmare in på
den saken.
Hur skulle debatten kring ett så-
dant konkret frågekomplex ha gestaltat sig inom ett enat oppositionsparti? Det är osäkert om detta
parti ens inför årets val skulle entydigt taga ställning för hyresregle- 363
ringens avskaffande under en treärsperiod. Men en övergäng till
marknadsmässigt bestämda hyror
på längre sikt skulle säkert starkt
rekommenderas. Samtidigt med
denna taktiska försiktighet skulle
utrymmet inom storpartiet för en
fri debatt och måhända även för
icke partibundna aktioner i riksdagen vara betydande. Lojaliteten
(troheten) mot tanken på sammanhällning av det stora partiet
balanseras av frejdig trolöshet i
delspörsmälen. Det är välkänt att
en fraktion inom folkpartiet redan
nu har en djärvare syn på hyresregleringen än man kan begära av
partiledningen. Inte heller i högerpartiet är opinionen i denna fråga
entydig, och det är därför helt naturligt att andra grupperingar skulle utbildas än dem som kan urskiljas vid nuvarande partistruktur.
Förhållandet skulle bli likartat
visavi en hel rad andra frågor, med
resultat att inom loppet av några
år de gamla partigränserna blir
svåra att urskilja.
Innebörden av allt detta är att
idekampen ingalunda mattas inom
ett storparti utan tvärtom blir
friare och mera meningsfull. Man
överger inte alltid en åsikt genom
att avstå från att kräva dess inskrivande i ett partiprogram. Men det
man tror på kan då endast göra sig
gällande genom uthålligt arbete
präglat av övertygelse och klokhet.
Denna personliga bas för många
ideers fortlevande är mera värd än
de officiella partiprogrammens be- 364
kväma avlatsbrev. Men självfallet
existerar även ståndpunkter som
mera slutgiltigt måste skjutas åt
sidan vid bildandet av ett storparti.
Ett litet antal centrala idemotiv utgör partiets sammanhållande kraft.
Vad som oåterkalleligt strider mot
dessa måste uppges. Den ”trolöshet” som detta kräver av en dei
människor borde vara lättare att
prestera mot bakgrund av insikten
och erfarenheten att det här gäller
värderingar och förhoppningar med
närmast mikroskopiska möjligheter att hädanefter någonsin göra
sig gällande i något västerländskt
samhälle.
slutord
Existensialismen rymmer mycken tvivelaktig metafysik, men som
livsfilosofi har den något väsentligt
att säga oss. Först och främst, oeh
i många nya formuleringar, filosofernas enträgna uppmaning alltse··
dan det filosofiska tänkandets begynnelse – glöm aldrig att förundra dig – över att världen
existerar, över att i denna värld
existerar liv, över att detta liv möjliggör medvetande, över människan,
hennes kultur, hennes vetande, allt
hennes skapade verk. Glöm heller
inte ditt ansvar som människa.
Existensialisterna, alltifrån Kirkegaard och Dostojevsky till Sartre
ger nya och allvarliga aspekter på
detta ansvar genom att med stor
skärpa framhålla betydelsen av de
ständigt nya valsituationer där den
enskilda människan i fundamental
mening ensam möter och tvingas
acceptera eller undfly detta sitt ansvar. Inte ensam med sitt samvete,
ty samvete är lätt att förblanda
med många andra röster. Säg ensam med hela sitt liv, eller för den
troende ensam med sin Gud. Men
det är inte så enkelt att Gud eller
någonting annat klart och entydigt
säger, handla så och så. Att oåterkalleligt välja väg, när mycket står
på spel för individen själv eller för
hela det sammanhang vari henne~
liv är insatt, uppleves som något
lika ångestfullt ovisst vare sig ensamheten förnimmes som total eller som förenad med ett ansvar inför den högste. Kristna och icke
kristna existensialister är eniga om
detta: i de avgörande ögonblicken
står inga sedvänjor, inga korporationer, ingen konformism, ingen
kyrka, inga vänner, inget politiskt
parti längre till förfogande.
När vi utifrån någon gång bevittnar ett sådant i personlighetens
djup förankrat skeende till vilket
vi känner oss tvingade att själva
taga ställning, så bör detta ske med
moderation och fördragsamhet.
Inte minst är dessa reflexioner tilllämpliga på avgörande skeden i det
politiska livet. Då händer det ofta
att människor med ansvar och inflytande måste fatta beslut av stor
räckvidd och beslut som går emot
invanda tankebanor och bestående
grupperingar. Det är ett sådant
läge vi i dag befinner oss i.
Många upplever politiken, framförallt oppositionspolitiken, under
nuvarande villkor som något fullständigt meningslöst – ur varje
annan synpunkt än den enda att
dessa villkor äntligen måste förändras. Denna meningsriktning
kan svårligen urskilja någon annan
väg än oppositionens enande i ett
storparti. För min del anser jag
att vi inom högerpartiet måste taga
de fulla konsekvenserna av denna
tanke. Därför var jag på sin tid
mycket positiv till den anda av god
samarbetsvilja, som från början
präglade Gunnar Beckschers insats
som partiledare. Jag anser fortfarande, att han är högerpartiets enda tänkbara ledare och sammanhållande kraft under nuvarande
förhållanden.
Men det finns mycket annat som
är svårt att förstå. Varför skrevs
skriften ”Besked” förra våren? Alla
visste ju ändå att samarbetsviljan
inom högerpartiet var god, men att
cp och fp var minst sagt trögflirtade. Varför utmana dem på det
sätt som skedde? Det var oklokt
och spekulation i en väljarnas lättrörlighet som ej existerar. Jag förstår inte heller inställningen, den
hätska inställningen, till Medborgerlig Samlings aktivitet i fyrstadskretsen. Det är ändå frågan om en
av stark vilja och mycket idealitet
buren aktion för att efter de medverkandes bästa förstånd och med
synnerligen varierande utgångspunkter och personliga förutsättningar tillföra spelet om oppositionens framtida organisation ett nytt
moment. Grundtanken är att ge- 365
nom väljarnas egen reaktion skapa
en utgångspunkt för nya kombinationer och en ny förhoppningsfull
anda, som mobiliserar de stora andliga kraftresurser utan vilkas stöd
oppositionen aldrig kan föra sin
sak till seger. Vad gör det då om
man är betänksam inför åsikterna
hos vissa av de personer som just
nu medverkar i ledande ställning
inom MbS. Sikten är så oklar.
Deras vilja är ändå god och deras
inflytande i framtiden blir bestämt
av den personliga duglighet och
lämplighet för politiskt ansvar,
som de konkreta insatserna efterhand avslöjar. – Jag förstår kanske inte heller tillvägagångssättet
vid aktualiseraodet av den stora
debatten kring ATP-fondernas tillväxttakt och framtida storlek. En
långvarig och grundlig fri debatt
borde ha föregått den avgörande
framstöten.
Sammanställer man allt detta
och ytterligare en hel del smärre
iakttagelser kan man inte undgå
intrycket av en partiorganisation,
som söker fotfäste i en vacklande
verklighet. Jag har en anklagelse
och den går i korthet ut på följande. Man känner inom högerpartiet, liksom säkerligen även inom de båda övriga oppositionspartierna, alldeles tydligt att väljaropinionen inom de egna leden är
starkt positiv till tanken på en
genomgripande omorganisation av
hela oppositionspolitiken och man
förnimmer inför detta perspektiv
den instinktiva oro, som männi- 366
skan alltid grips av inför något helt
nytt. Detta känsloläge paralyserar
handlingskraften. Låt oss beredvilligt medge att det inte i första hand
är den personliga ställningen man
fruktar för utan man känner osä-
kerhet om vad som nu egentligen
kommer att hända med högerpartiets ideer. Tankarna i denna uppsats utmynnar i den svåra frågan
om vi nu befinner oss i en situation
där ”trolöshet” mot högerpartiet
(liksom mot de båda övriga oppositionspartierna) är förenlig med
trohet mot de för hela oppositionen
gemensamma grundideerna och
rent av en förutsättning för att vi
skall återfå en levande demokrati.
Denna trolöshet innebär i så fall
revolt mot det alltför väldisciplinerade partisinnet och förutsätter inom högern en generös och optimistisk tro på demokratin. De ideer
präglade av sans och måtta och
vederbörlig aktning för en beprö-
vad samhällsordning, som högerpartiet sätter främst, har ett så gott
fotfäste inom de övriga oppositionspartierna och en sådan egen
livskraft, att det endast är oppositionens splittring, som försätter
dem ur stridbart skick.