Print Friendly

Trianguleringens tragedi

Av Nils Karlson | 31 januari 2014

Sverige är idag – trettio år efter löntagarfondsdemonstrationen – ett helt annat och bättre land. Mycket tack vare ett fundamentalt idéskifte. Problemet är bara att reformprocessen tycks ha gått i stå. Trots att en rad viktiga reformområden återstår. Det skriver Nils Karlson i ett inlägg som tidigare publicerats i antologin Sista försöket att socialisera Sverige?

Viktigast är idéers fundamentala betydelse för samhällsutvecklingen. Det är den grundläggande lärdomen av löntagarfondsdemonstrationen för trettio år sedan. Demonstrationen – med över 100 000 företagare och näringslivsrepresentanter på Stockholms gator – innebar en brytpunkt i Sveriges moderna historia, trots att löntagarfonderna faktiskt infördes samma år. Det öppna, marknadsliberala samhällets idéer, värden och verklighetsuppfattningar fick det genombrott som stegvis skulle leda till att offentliga monopol avskaffades, marknader avreglerades, statliga företag privatiserades, valfrihet infördes inom vård, skola och omsorg och skattetrycket sänktes. Kort sagt, till det Sverige vi har idag.

Förslaget till löntagarfonder som LO presenterade 1975 var ingen enskild företeelse. Det utgjorde ett typiskt inslag bland de idéer och verklighetsuppfattningar som dominerade svensk politik och samhällsutveckling från slutet av 1960-talet. Statliga företag, industristöd, arbetsmarknadsregleringar, offentlig monopolexpansion, statliga ingrepp i lönebildning och allt högre skatter och offentliga utgifter var det för denna tid normala. Hade den utvecklingen fått fortsätta hade det slutat med en katastrof, både för marknadsekonomin och för demokratin.

Värt att notera är att även under de borgerliga regeringarna 1976-1982 dominerade samma idéer – regleringarna, de politiska ingreppen i marknader och civilsamhälle och den offentliga expansionen fortsatte i oförminskad takt. År 1982 utgjorde de offentliga utgifterna 67 procent av BNP, sannolikt ett rekord för ett västerländskt samhälle.

Lika noterbart är att i den löntagarfondsutredning som fortsatte sitt arbete under dessa regeringar var näringslivets representanter, liksom mittenpartiernas, aktiva med egna förslag till löntagarfonder. Så starkt grepp hade socialismens idéer.

Samtidigt kunde emellertid de första tecknen på ett idéskifte skönjas. Ekonomiprisen till Alfred Nobles minne till F. A. Hayek 1974 och Milton Friedman 1976, då oerhört kontroversiella, utgjorde viktiga vattendelare. Lika viktiga var valen av Margret Thatcher till brittisk premiärminister 1979 och Ronald Reagan till president i USA 1981.

I Sverige hade Curt Nicolin, tung vd för ASEA i Wallenbergsfären, 1976 utsetts till ordförande i SAF. Tillsammans med Sture Eskilsson, Carl-Johan Westholm och, något senare, Janerik Larsson och många andra, inledde nu SAF en idémässig offensiv med riksomfattande kampanjer och satsningar på tankesmedjor till försvar för fri företagsamhet och ett marknadsliberalt samhälle. Idéer kombinerades med rejäla resurser, i händerna på handlingskraftiga policyentreprenörer. Löntagarfondsdemonstrationen 1983 utgör en sorts kulmen på dessa insatser.

Det var dock vanliga företagare, särskilt småländska, under ledning av Gunnar Randholm, vd och ägare till Eldon AB i Nässjö, som utgjorde kärnan i den motståndsrörelse som här manifesterades. Näringslivets organisationer bidrog primärt genom att arrangera en gigantisk transportapparat för företagare inresta till Stockholm från hela landet. Totalt insamlades över 500 000 namn i protest mot fondernas införande.
Det hjälpte dock föga i det korta perspektivet. Det skulle dröja ytterligare nästan tio år innan fonderna avskaffades. Lika länge skulle det dröja innan ett mer genomgripande idéskifte kom till stånd i samband med krisen i början av 1990-talet.

Trots att svensk ekonomi och politik befann sig i ett mer eller mindre konstant kristillstånd under hela 1980-talet, med politikmisslyckanden på i stort sett varje tänkbart policyområde – obefintlig tillväxt, budgetunderskott, devalveringar, skattefusk, konfiskatorisk företagsbeskattning, arbetsmarknadskonflikter, inflation, växande utanförskap, få nystartade företag, utflyttning av företag, få nya jobb, bidragsberoende och växande välfärdskostnader – så förändrades inte de underliggande politiska idéerna.

Åtminstone inte i den politiska retoriken och debatten. Men den praktiska politiken hade sakta börjat förändras. Reformeran inleddes med avregleringen av kredit- och finansmarknaderna i mitten av 1980-talet, vilken senare följdes av avregleringar av energi-, post-, tele-, järnvägs- och flygmarknaderna, och inte minst skattereformen 1991, allt under socialdemokratisk ledning. Detta med stort motstånd från stora delar av opinionen, oppositionen och organisationssverige.

Med Berlinmurens fall, regeringen Bildt, kronförsvaret, finanskrisen och Lindbeckkommissionen får dock reformprocessen verklig fart i början av 1990-talet. Det är då valfrihet införs inom vård, skola och omsorg, privatiseringarna tar fart och arbetsmarknaden börjar reformeras. Det är också då löntagarfonderna till slut avskaffas. Mer än femton år har då gått sedan SAF:s idéoffensiv inleddes.
Resten är, som man säger, historia.

Till mångas förvåning fortsatte nämligen regeringarna Carlsson och Persson den reformvåg som inletts, med bland annat en ny makroekonomisk regim, EU-medlemskap, ett nytt pensionssystem, uppstramningar i de offentliga transfereringssystemen och, som kronan på verket, avskaffandet av arvs- och gåvoskatten 2004.

Regeringen Reinfeldt fortsätter sedan reformprocessen med avskaffad förmögenhetsskatt, sänkta inkomstskatter, skol- och valfrihetsreformer, och – vilket är mindre känt – en grundlagsreform som stärker rättsstaten och äganderättsskyddet.

Sverige är idag – trettio år efter löntagarfondsdemonstrationen – ett helt annat och bättre land. Mycket tack vare ett fundamentalt idéskifte, med en mer korrekt verklighetsuppfattning och sundare värderingar. Frihet och marknad istället för fackliga fonder, regleringar och central planering.
Problemet är bara att reformprocessen tycks ha gått i stå. Trots att en rad viktiga reformområden återstår.

Partierna i bägge blocken har börjat låta allt mer lika. Och allt mer intetsägande. Den politiska debatten har reducerats till diskussioner om finjusteringar av redan etablerade system och ett ständigt lyssnade på väljaropinioner. Idédebatten liksom framtidsvisionerna saknas i det närmaste fullständigt.
Varför har det blivit så här? Varför saknas idéerna?

Förklaringen är vad jag valt att kalla ”trianguleringens tragedi”.

Triangulering, ett begrepp som myntades under Clintonadministrationen i USA, handlar om att man i fundamentala politiska frågor intar en ”tredje politisk ståndpunkt” mellan den egna och motståndarens.
Detta var den strategi som Tony Blair med New Labour, precis som Fredrik Reinfeldt med De nya moderaterna, framgångsrikt tillämpade för att vinna makten. Allt som kan uppfattas som kontroversiellt tonas ner. Istället övertas motståndarens retorik och positioner. Nu tycks även socialdemokraterna och Stefan Löfven ha anammat samma strategi.

Problemet är att triangulering på lite sikt tycks leda till tragedi – en berättelse med ett allvarligt innehåll och ett sorgligt slut.

Det första som händer när kortsiktiga politiska vinster överordnas egna principer och värden är förstås att felaktiga verklighetsbeskrivningar, till och med offentliga lögner, befästs. När ledande politiker inte vågar stå upp för sin egen övertygelse får vi inte den kritiska samhällsdebatt som är nödvändig för att utveckla våra gemensamma institutioner. Samtidigt blir det naturligtvis väldigt svårt för väljare och medarbetare att förstå politikens mål och syfte. Nya medarbetare som rekryterats efter att trianguleringsstrategin inletts kan sannolikt överhuvudtaget inte skilja på retorik, taktik och eventuella ursprungliga ståndpunkter.

Precis här tycks vi nu befinna hos. Partierna på ömse sidor av blocken har triangulerat varandra i så många frågor att de själva inte har en aning om vad de ursprungligen tyckte. Likaså har idéutveckling på andra håll i samhället i hög grad tystnat eller gått i stå. Då är det inte så konstigt att visioner och framtidsdiskussioner kommer till korta.

Ur ett reformperspektiv är detta tragiskt. Det är hög tid för idéernas renässans.

Nils Karlson är docent och vd för Ratio – Näringslivets forskningsinstitut.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner