Print Friendly

Traditionens renässans

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TRADITIONENs
RENÄSSANS
Av krigsarkivarien BIRGER STECKZEN, Stockholm
VAD har det blivit av alla de frifräsande radikalerna från seklets början~ Tydligt kunna vi ännu erinra oss dem med deras
fladdrande halsdukar och deras gälla hornsignaler. Fyllda av
rousseauanismens, darwinismens och materialismens ideer foro de
fram likt bildstormare och höggo friskt in på samhället, som de
älskade att kalla murket och förvissnat. Mycket hos dem var
äkta och åtskilligt i deras ideologi var berättigat. De rensade ut
gammal spindelväv, föråldrade fördomar och hämmande slentrian
och de banade väg för sociala omvärderingar och för en friare
syn på livet och samhällsproblemen. Onekligen hade de åtskilliga
vackra poster på sin kreditsida.
Men om man nu ser tillbaka, finner man att deras debetsida
tyngdes av icke obetydliga skuldkonton. Deras tillit till naturvetenskapens obegränsade möjligheter och deras tro på mänsklighetens oföränderliga godhet var romantiskt färgad och ledde till
onaturliga överdrifter. De siade om teknikens tidevarv, de skå-
dade fram mot det tusenåriga fredsriket och de drömde om internationalismens segertåg.
I kraft därav ansägo de sig kunna racka ned på det mesta i
samhället. Vad som andra tyckte vara heligt, syntes dem skenheligt. De lekte Magdeburgs förstöring med snart sagt alla värden under föregivande av att allt måste byggas om från grunden.
statsmakt ansågs vara detsamma som polisvälde och nationalkänsla detsamma som punschpatriotism. Att villigt underkasta
sig de me_dborgerliga skyldigheterna, att ålägga sig disciplin, att
offra på statens altare, det passade icke dessa moderna »aandsaristokrater». Den allmänna värnplikten innebar ett förnedrande
intrång på deras personliga integritet och man satte en ära i att
bli kronvrak, gärna överlåtande åt de enfaldiga bondpojkarna och
officersfamiljernas stupida söner att sköta landets försvar. Möj- 651
—– —————————-~
Birger Steckz(m
ligen kunde man deltaga i ett gatuupplopp, kasta sten och visa
tänderna, när det gällde att bekämpa det egna samhället, men
man ville icke försvara landets gränser, icke skjuta på sina internationella vänner. Konungamakten befanns vara en anakronism,
en tom dekoration utan mening och innehåll. Man ansåg, att en
monarks undersåtar voro mindre fria och sämre styrda än medborgarna i en republik. När Frankrike och Liberia voro republiker, varför skulle då ej Sverige vara republik~ Utvecklingen gick
»oemotståndligt» därhän, förklarade man. I folkvisans toner besjöngs det tillstånd, där »ingen kung finns och inga kitsliga
präster». Med rörande uthållighet motionerade herr Lindhagen
varje år om republikens införande och han understöddes länge av
en skara trosvissa män.
Dessa människor sågo aldrig bakåt. De klippte av rottrådarna
med det förflutna och förnekade blodsbandet och samhörigheten
med tidigare generationer. Det gamla hade gjort sin tjänst, det
gamla kunde försvinna. De bejakade blott nuet och framtiden,
de voro de utvalda som med säkert öga tydde tidens tecken, de
voro realister, universalister och totalister och annat av samma
slag. Historien var ett gift, som droppades i barnens öron och
fördärvade deras sinnen. De historiska personligheterna karakteriserades som dårar eller despoter, våra nationella krig identifierades som Karl XII:s stövlar. Ära var ett tomt begrepp. Man
gick till storms mot äktenskapet och ivrade för s. k. samvetsäktenskap, man förlöjligade de kristna idealen och ville avskaffa kyrkan, man satte ett dynamitskott under traditionen och borgerlighet och man dansade krigsdanser kring alla de autodafeer, som
anordnades. Många av dessa bildstormare voro intellektuellt begåvade och utrustade med rörliga hjärnor, som satte dem istånd
att uppfinna nya slagord och med djärva utfall förbrylla och
stuka till den tålmodiga svenska allmänheten. Det ansågs »fint»
och »framstegsvänligt» att hålla med dem i vått och torrt, i dessa
kretsar »levde man livet» och »ett steg åt vänster kunde alltid
försvaras».
Det var då det. Vad har nu blivit av alla dessa förnekelsens
ideer~ Stå de sig ännu inför den nutida utvecklingen~· Man har
anledning tro att åtskilliga av dem förstulet kastats bort i samband med den stora vindsröjningen. Den moderna tekniken var
ej så underbar som man först trodde. Den skapade hets och oro
och tärde på människornas nerv- och själsliv. Det inre lugnet, det
652
Traditionens renässans
sansade omdömet, den naturliga harmonien löpte fara försvinna
både ur politiken och familjelivet. Det tusenåriga fredsriket och
den världsfamnande internationalismen ha sjunkit ned vid synranden. I stället har den primitiva nationalismen trätt fram i
förgrunden med sina territoriella krav på land och folk. staten
har tagit ett allt starkare grepp om medborgaren. skyldigheter
och plikt äro numera självklara begrepp. Frågar man nu till
dags en äldre radikal om hans militära färdigheter, får man ett
skyggt, undvikande svar, som icke förråder någon stolthet över
att han en gång lyckats bliva frikallad. Orden ära, svenskhet och
nationalkänsla uttalas ej längre med ironisk biklang utan med
djupa brösttoner. Å ven äktenskapet och kyrkan få en tyst honnör.
J a, överhuvud taget har den äkta levande traditionen på alla områden fått sin upprättelse. Dess symboler – t. ex. konungamakten och historien- ha i prövningens stund visat sig äga en styrka
av utomordentlig hållfasthet och utgöra ett solitt fundament i de
politiska jordbävningarnas tid.
Vi kunna ett ögonblick dröja just vid konungamakten och
historien. Den ärftliga konungamakten är en av de äldsta av de
statsbyggande faktorerna och representerar därför i särskild grad
traditionen. Har den fortfarande existensberättigande, har den
stått sig mot de republikanska ideernas angrepp~ Att republiker
kunna vara behäftade med svåra fel, framgår av Frankrikes
exempel. Upphävandet av monarkien kan leda till skapandet av
diktaturer, som visserligen äga explosiv kraft men icke i längden
kunna anses utgöra en idealisk statsform och som åtminstone för
svenskt vidkommande måste betraktas såsom ödeläggande på
våra gamla rättigheter och friheter. De gamla kungadömena med
sin legitimitet och sin stabilitet behöva icke offra åt ytterligheter
och åsiktsförtryck, de kunna ha råd att visa sig storsinta och de
kunna framför allt se frågorna på lång sikt. Konungen är fri
från partiledarnas brokiga förflutna och behöver icke i alla lägen
lyssna till partimassornas känslotänkande. Han representerar
stabiliteten under partiernas växlingar. Och konungadömet ej
blott symboliserar utan bär upp den statliga enheten i utvecklingen från släktled till släktled.
Det föreligger ej något tvivel om att Gustaf V särskilt på det
utrikespolitiska området gjort betydande insatser. Åtskilliga
handlingar av tidigare datum, vilka man på radikalt håll tadlat,
ha visat sig vara kloka och framsynta. I nödens stund framstår
653
·….. ” . ..
Birger Steckzen
han som en stor politisk tillgång, vilken besitter möjligheter, som
ej stå andra till buds. Det starka erkännande, som sent omsider
kommit honom till del även från vänsterhåll, vittnar om att han
även i dessa kretsar betraktas som en landets grundpelare i nuets
svåra situation. Konungamakten med sina livaktiga traditioner
har fått sin upprättelse. Lade för övrigt inte den oförgätliga,
spontana folkfesten på konungens 80-årsdag grundstenen till den
klasslösa svenska samling, som nu är vår stolthet och vår trösU
Vända vi oss till Norge, finna vi att striden därstädes i särskild
grad koncentrerar sig till frågan om bevarandet eller fördrivandet av kung Håkons dynasti. För den stora massan i Norge är
kung Håkon den stora, omistliga värdeposten i en övermåttan
svår tid. Kungamakten betraktas ej som något feodalt utan som
det fria norska statsskeppets flagg och ankare. Därför slår man
hårdnackat vakt kring kungadömet. Och i Danmark är det icke
till Stauning utan till kung Christian, som man ser upp såsom
samlingstecknet för den omistliga nationella friheten med dess
rötter djupt nere i gråaste forntid.
Vända vi oss till det andra stora traditionsfältet eller historien,
se vi, att dess lärdomar nu åter tas till heders. På alla möten här
i Sverige åberopar man vårt frihetsarv och vårt nationalarv, man
hänvisar till vår historia för att belysa den svenska demokratiens
sanna väsen och man talar med omisskännlig värme om våra förfäders tålmodiga och uppoffrande statsbyggnadsarbete. Det har
plötsligt gått upp även för de mest rotlöse, att våra historiska
personligheter icke blott äro torra namn i en lärobok eller döda
statyer på ett torg, utan att de en gång varit levande människm·,
som brottats med precis samma livsviktiga problem rörande den
svenska statens fortbestånd som vi i våra dagar.
För ett tjugutal år sedan uttalade sig en av våra mer prominenta sansenlotter med utomordentligt förakt om historieundervisningen, som han fann vara en död gren på undervisningens
träd och som han resolut ville hugga av. Samma man, som numera nått en framskjuten ställning i statsförvaltningen, åberopar
nu entusiastiskt den svenska historiens lysande traditioner och
uppbygger sina åhörare med exempel ur det förgångna. Den
moderna realismen i det utrikespolitiska tänkandet är förvillande
lika vad man på konservativt håll länge hävdat men avviker
starkt från radikalismens ensidiga och verklighetsfrämmande betraktelsesätt.
654
Traditionens renässans
Till och med krigshistorien betraktas ej längre som en onyttig
skräpkammare. Sedan man upplevat det finsk-ryska kriget, den
tyska ockupationen av Norge och det grekisk-italienska kriget och
sedan vi själva haft större delen av vår försvarsmakt på krigsfot,
har det känts tryggt att kunna tala om vår gamla soldatanda och
våra gamla soldatdygder. Kanske ha åtskilliga vid en självrannsakan känt sig en smula fundersamma, om vi vansläktats från
våra förfäder eller icke, men ingen tvekan råder om att våra förfäder slogos tappert och utgjorde ett efterföljansvärt föredöme.
Det svenska befälet är ej längre ett »slaktarpack» utan viktiga
och högaktade medlemmar av den svenska nationen. De finska
segrarna och de finska soldaternas hjältemodiga insatser ha fått
en framskjuten plats i allas medvetande. Man förstår att det var
krigarna och den överlägsna krigarandan, som räddade Finlands
oberoende. Man studerar flitigt krigsskildringarna, d. v. s. den
moderna krigshistorien, och man faller i tankar. I en ond värld
är det bra att ha soldater och icke kronvrak och det är särskilt
bra att ha soldater, som vinna gloriösa segrar sådana som Brunkeberg, Breitenfeld och Lund, Märkijärvi och Suomussalmi.
Man har ingen anledning att uttrycka någon skadeglädje över
den omvändelse, som skett. Tvärtom hälsar man med glädje de
gamla motståndarna välkomna till svenskhetens fadershus och
konstaterar med tillfredsställelse att fördomarna börjat vika undan och att de gamla hederliga begreppen börjat återtaga sitt
naturliga rum i svenskens livsåskådning. Men ännu är icke denna
process avslutad. Vi måste lära oss att än mer sätta det förflutna
i sammanhang med nuet och framtiden. Vi måste stärka vår
historiska självmedvetenhet. Vi måste bli en stam med djupa
rötter, annars blåsa vi över ända i stormfyllda tider.
655
47- ~0787. Svensic Tidskrift 1940.
-, ‘”·

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner