Print Friendly

Trädgårdsmästare och landskapsarkitekter i det ovala rummet

Av Joakim Rönnbäck | 22 november 2013

Joseph S Nye Jr
Presidential Leadership and the Creation of the American Era
Princeton University Press 2013

presidential_leadershipVad händer med USA:s ställning i världen under tvåtusentalet? Och rår det amerikanska ledarskapet över utvecklingen? Frågorna är värda eftertanke för den som värdesätter stabiliteten en världsordning byggd kring en demokratisk stormakt har inneburit. Särskilt när den så kallade välvillige hegemonen står inför ekonomiska svårigheter, politiska låsningar och en smalare säkerhetspolitisk inriktning. Exempelvis ska det amerikanska deltagandet i den storskaliga Natoövningen Steadfast jazz i Polen och Litauen ha legat runt blygsamma tvåhundra personer.

I stället är Vladimir Putin världens mäktigaste enligt den ansedda tidskriften Forbes. Sydafrika och Brasilien agerar som regionala stormakter. Och Kina tycks använda sig av hård makt och mjuka sedelbuntar lite varstans.

Joseph S Nye Jr:s senaste bok Presidential Leadership and the Creation of the American Era kom därför lägligt när den gavs ut tidigare i år. Efter att ha skrivit åtskilligt om makt, det internationella systemet och amerikansk utrikespolitik är det svårt att tänka sig en mer lämplig guide till den amerikanska stormaktens bana. Nye ger sig här på att undersöka enskilda presidenters roll i utvecklingen av USA:s internationella överläge. Uppgiften är inte enkel, samhällsvetenskapliga orsakssamband blir sällan mer svåröverskådliga än på den globala scenen. Men enligt den forskning som Nye lutar sig mot ska en ledare åtminstone vanligtvis påverka ett förlopp mellan tio och femton procent.

Med akademikerns systematik vrider och vänder Nye på åtta särskilt viktiga 1900-talspresidenters utrikespolitik. Ingen kan anklaga den svårreplikerade studien för slarv. Historia kompletteras med kontrafaktiska scenarier och ledarskapsteori. Säkerhet ställs mot etiska överväganden. Allt slutligen sammanställt i ett resonemang om USA, dess presidenter, dess historia och dess framtid. Den kritiske skulle kunna påpeka att den relativt korta skriften kanske skulle göra sig bättre i rapportformat än i en dyr hårdpärm. Likväl utgör den historiska analysen av vägen mot amerikanskt överläge mer än bara en intäktskälla för en namnkunnig akademiker.

Nye tar avstamp i att den amerikanska ekonomin passerade den brittiska i tillverkning 1885. Storbritanniens internationella dominans var dock länge ohotad västerifrån till följd av den regional-isolationistiska Monroedoktrinen. Frånsett det spansk-amerikanska kriget och den för flottan avgörande nya närvaron på Filipinerna var det först Theodore Roosevelt som på allvar demonstrerade amerikansk makt på global nivå. Hans diplomatiska manövrer i allt från Marocko till Japan har kommit att ådra sig akademiskt intresse. Men enligt Nye misslyckades Roosevelt med att sätta avtryck i opinionen, varpå presidentens utrikes arv i stort försvann under den mer tillbakadragne efterföljaren William Howard Tafts tid.

Woodrow Wilson tog däremot stora steg i utvecklandet av en ny amerikansk utrikesdoktrin. Hans administration är ihågkommen för Wilsons starka visioner om ett utrikespolitiskt aktivt USA. Ett USA vars flagga utöver nationell symbol också skulle stå för universella värden för hela mänskligheten. Däremot misslyckades Wilson med att implementera sina visioner gällande exempelvis Nationernas förbund. Det amerikanska övertaget i det internationella systemet lät vänta på sig.

Franklin Delano Roosevelts utrikespolitik får blandade betyg. Den seger FDR själv inte fick uppleva i andra världskriget bäddade dock för det sista steget mot den period av amerikansk unipolaritet som Nye kallar för den amerikanska eran. Efter krigsslutet konsoliderade Harry S Truman brottet med isolationismen genom Marshallplanen, Natosamarbetet och genom att i stor skala upprätta fredstida militärförläggningar på andra kontinenter. Trumans betydelse och självständighet som aktör märks kanske tydligast genom frånvaron av kärnvapendetonationer i Korea. Ett krav som restes av starka militära röster.

Riktigt begeistrad blir Nye, lite förvånande, först av Dwight D Eisenhower. Generalens säkerhetspolitiska förståelse och tillbakadragna men effektiva ledarstil tillskrivs stor betydelse för åtta relativt fredliga år. Dessa två mandatperioders betydelse för att befästa stormaktsrollen och för att hålla det kalla kriget kallt ska inte underskattas. Dien Bien Phu, Suezkrisen och Ungern 1956, Sputnik, dispyten om Berlin samt U-2-affären förlöpte alla utan direkt konflikt med Sovjet.

En president som däremot tog konflikt med Sovjetunionen, om än inte i krig, var Ronald Reagan. Efter ett svårt 1970-tal bidrog Reagans ledarskap till att återställa det amerikanska självförtroendet i världspolitiken. Kalla krigets slut tillskrivs dock externa orsaker, Reagans ledarskap och upprättandet av Strategic Defense Initiative till trots. Nye fäster dessutom stor betydelse vid att den mer pragmatiske George HW Bush höll i rodret under Berlinmurens fall. Så kunde en stor geopolitisk omvälvning ske utan Versaillesfredens backlash.

Hur USA har agerat inom ramarna för den unipolaritet som följde på Sovjetunionens upplösning kan diskuteras. Omdömena går isär om handlingar i Somalia, Irak och Afghanistan, liksom om icke-handlingar i Rwanda och Sudan. Detsamma gäller de etiska överläggandena om vägen till överlägsenheten. Nye pekar på Lord Actoncitatet om att makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Samtidigt visar hans studie att aktörer från Vita huset har betydelse för stormaktpolitikens etik. Nye lyfter även fram John Ikenberrys idé om USA som en liberal hegemon. Mekaniken i det internationella systemet föder styrande stater som alternativ till ett anarkiskt tillstånd. Utifrån detta grundantagande finns det skäl att se fördelarna med att den starkaste staten är präglad av demokrati, marknadsekonomi och medborgerliga friheter. En sovjetisk seger i det kalla kriget hade haft radikalt andra implikationer för den globala utvecklingen.

National Intelligence Council förutspår att ingen stat kommer att ensam besitta dominerande global makt år 2030. En sådan förskjutning medför risker. Nye förespråkar därför en klar blick på fakta och en historisk förståelse för agerandet som har fört fram Amerika till sitt nuvarande läge.

Värt att notera är Nyes låga betyg på de två värderingsdrivna presidenterna Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson. Detta framstår som särskilt viktigt mot bakgrund av Roosevelts upprepade överseende med vad som i dag skulle klassas som krigsbrott.

I stället hyllar Nye en annan typ av ledare som orsaken bakom USA:s dominans. Både Bush den äldre och Eisenhower genomförde militära aktioner, i Bush fall till och med en omfattande intervention till Kuwaits försvar. Men de två högt betygsatta presidenterna kännetecknas av balanserat utrikespolitiskt ledarskap baserat på ett stegvis uppnående av strategiska mål. Baserat på denna kunskap landar Nye i att Obamadoktrinens frånvaro av avgörande säkerhetspolitiska projekt, Eisenhowerliknande trupptillförsel runt nya utmaningar i Asien och koalitionsbyggande kan falla väl ut.

Den amerikanska allmänheten bör enligt Nyes tes värdesätta en omsorgsfull trädgårdsmästare i Ovala rummet. Gärna en präglad av Hippokrates eds princip om att söka avvärja det som kan skada eller göra ont. Nye utesluter inte den omstöpande ledaren, landskapsarkitekten. Wilson och FDR var båda av stor historisk betydelse. Men han pläderar för att uppvärdera en kunnig försiktighet.

Fortfarande finns möjlighet att USA:s framtida ställning blir primär om än inte exklusiv. Amerika hävdar sig väl när det gäller innovationskraft, högre utbildning och forskning. Dessutom saknar man andra utvecklade länders demografiska problem och är i ökande grad oberoende av utländsk energi. Huruvida den nuvarande presidenten är väl skickad att leda denna process kan studeras med större tydlighet med tiden. Men redan nu är Presidential Leadership and the Creation of the American Era ett viktigt bidrag till debatten om en stor världsfråga. Oaktat om läsaren delar Joseph Nyes utgångspunkter bidrar hans inlägg till kunskapen om stormaktens roll i världen.

Joakim Rönnbäck, är medlem i Liberal Debatts redaktionsråd och studerar på Stockholms universitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner