Print Friendly

Torgny Segerstedt; Akademikernas tystnad

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TORGNY SEGERSTEDT:
Akademikernas tystnad
l häfte 811982 av Svensk Tidskrift riktade
Anders Arfwedson en uppmaning till
akademikerna att delta i
samhällsdebatten. Förre rektorn vid
Uppsala universitet, professor Torgny
Segerstedt, analyserar orsakerna till
akademikernas tystnad.
studentrevoltörerna på 60-talet
förstörde denfina debatt-traditionen vid
universiteten och de flesta politiska
studentföreningarna förtvinade.
Samtidigt ledde tidningsdöden till att de
akademiska lärarna fick svårare att
publicera sina artiklar. Den väsentliga
orsaken till att man inte hör akademiker
iden offentliga debatten är att ingen
lyssnar på dem när de talar, konstaterar
Segerstedt, och nämner som exempel
genomförandet av universitetsreformen
trots oppositionenfrån
universitetslärarna.
Anders Arfwedson anser att akademikerna dragit sig tillbaka från den allmänna politiska debatten. Det är riktigt
att man hör dem mindre, men behöver
det innebära att de har tystnat? Arfwedson pekar på 1960-talets studentrevolt
som en möjlig förklaring till de akademiska lärarnas tystnad. Det är riktigt så-
tillvida, att det under 60-talets fem sista
år var praktiskt taget omöjligt att anordna någon som helst debattafton vid universiteten.
Tidigare var stora diskussionskvällar
ett vanligt inslag i det akademiska livet.
Många av dagens ledande politiker och
opinionsbildare har fått sin träning genom dem. Det gick i regel till så, att
någon av de stora politiska studentföreningarna inbjöd en aktuell och känd politiker eller kulturskribent att tala över
ett ämne, som just då sysselsatte den
allmänna opinionen. På första bänken i
Akademiska föreningen i Lund eller i lä-
rosal X i Uppsala satt ett dussintal eller
fler akademiska lärare, som efter föredraget lade fram sina åsikter rörande det
behandlade ämnet. Det är klart att det
fanns en stamtrupp bland dessa debattö-
rer, men gruppen växlade något från
ämne till ämne och den förnyades ofta
med någon nyutnämnd professor eller
docent.
Det var ganska vanligt att arrangörerna vände sig till någon professor, som
man trodde var speciellt hemma i problemet och bad honom inleda debatten.
Man skall inte förneka att lärarnas närvaro kunde ha en hämmande effekt på de
unga studenterna och att det därför ofta
blev en debatt mellan olika lärare mer än
en studentdebatt. Till saken hörde, att
den lokala tidningen gav utförliga referat


,, .
i i.


444
av både föreläsningen och diskussionsinläggen. Även huvudstadstidningarna
skickade inte så sällan upp kunniga reportrar som återgav de väsentliga inläggen på ett objektivt och kunnigt sätt.
Man tyckte på den tiden att det var
intressantare att redogöra för vad talarna
sade än vad tidningsmannen själv tyckte.
Det låter som en saga, men det är i varje
fall en sannsaga.
Växande ideologisk intolerans
Denna debattradition dog ut omkring
mitten av 1960-talet. Vid den tiden blev
det praktiskt taget omöjligt att anordna
möteskvällar av det slaget. De revolterande studenterna intresserade sig inte
för en saklig diskussion, en diskussion
vid vilken även deras motståndare skulle
få framföra sina åsikter och de skäl de
hade för att omfatta dem. Det väsentliga
var att få tillkännage sina egna synpunkter genom plakat och talkörer och
att få visa sitt ogillande av andras meningar genom buande. Demonstrationerna mot oliktänkande var ofta så häftiga,
att det blev helt omöjligt att genomföra
det planerade mötet. Den inbjudna talaren kunde inte göra sig hörd och hotet
mot honom var ofta så stort att säkerhetspolisen rådde arrangörerna att avbryta tillställningen.
Jag minns särskilt tre sådana tillfällen.
De berörda talarna var Abba Eban,
Charles Franke! och Leopold Senghor.
Men det fanns många andra tillfällen då
stjärnor av mindre storlek aldrig fick
framföra sina åsikter.
Eftersom det inte gick att ordna diskussioner förtvinade de politiska föreningarna. Det var t ex fallet med den

liberala sammanslutningen Verdandi och
den socialdemokratiska Laboremus.
Verdandi fyUer, eller skulle fylla, l00 åri
år. Den spelade på sin tid en mycket stor
roll för det demokratiska genombrottet i
Sverige. Nu för tiden spelar inte någon
motsvarande studentförening en sådan
roll. Jag har läst i tidningarna att Laboremus åter skall ansluta sig tiJI det socialdemokratiska partiet. Det är i så fall dess
enda livstecken på många år. Någon
motsvarande aktivitet från Verdandi har
inte märkts. Den konservativa studentföreningen Heimdal är alltjämt aktiv,
men den håller, så vitt jag vet, aldrig
offentliga möten.
Ett med studentföreningarna likartal
öde drabbade Uppsalastudenternas traditionella vårfest. Den brukade inledas
med ett tal över något aktuellt ämne.
Talare var nästan undantagslöst en berömd författare eller någon känd politiker. En av de sista talarna på 60-talet var
den amerikanske statsmannen Adlai Stevenson. Men vid 60-talets mitt visadedet
sig vara omöjligt att finna en talare, om
inte någon grupp sade sig ogilla så kraftigt, att de skulle demonstrera om han
inbjöds. Därigenom omöjliggjordes ett
evenemang, som tidigare givit den uppsaliensiska politiska och kulturella debatten välgörande injektioner.
På grund av den växande ideologiska
intoleransen blev det allt svårare för de
akademiska lärarna att redovisa sina
ståndpunkter. De förlorade en plattform.
situationen blev inte bättre genom den
samtidigt utbrutna press-pesten. Många
tidningar försvann, som bekant, ochde
som fanns kvar fick en monopolställning, som innebar och alltjämt innebär,
att de kan skylla på platsbrist när de inte
vill publicera en obekväm artikel. Det
kan lämnas osagt om vissa stora tidningar tillämpar åsikts- eller spaltcensur. I
vatje fall har det blivit svårare för akademiker att få sina artiklar publicerade.
Kampen mot ”professorsväldet”
Men studentrevolten hade även andra
verkningar. studentrevoltörerna förklarade sig representera de akademiska
gräsrötterna. Det rörde sig visserligen
om självtagna mandat, ty det var knappast någon som givit dem någon fullmakt. studentrevoltörerna ansåg i vatje
fall att ett av deras huvuduppdrag var att
krossa det s k professorsväldet. l den
strävan hade de hjälp av många ledande
politiker och ämbetsmän, som led av
svåra professorskomplex. Professorerna
skulle sättas på plats, vilket innebar att
de inte längre ensamma skulle bestämma
över undervisningens organisation eller
över lämplig kurslitteratur. Det förhållandet att de var sakkunniga och ofta
internationellt erkända experter inom
sitt område var bara en belastning.
Läran om den svenskajämnskalligheten,
för att begagna Ellen Keys uttryck, fick
stor anslutning under denna epok. Den
dåvarande socialdemokratiska regeringen och de ledande utbildningsadministratörerna hävdade att man inte skulle lyssna till professorerna, ty de akademiska
lärarna förstod inte tidens krav.
Det bästa exemplet på tesen var den
1977 genomförda universitetsreformen,
vars brister man nu söker böta på. Den
beslöts utan att man tog någon hänsyn
till universitetens protester. Vid ett tillfålie skrev samtliga universitets- och
445
högskolerektorer, med ett undantag, en
utförlig protestskrivelse till regeringen
angående den planerade reformen. Regeringen brydde sig givetvis inte om den
och den kommenterades heller inte i de
stora tidningarna. skrivelsen blev även
helt utan verkan. Våra synpunkter viftades bort av politiserande ämbetsmän
och regeringsmedlemmar med förströdda gester. Den gången deltog akademiker i debatten, men ingen lyssnade.
Under 60- och 70-talen utplånades så-
lunda de politiska studentföreningarna
och en rad tidningar försvann . Därigenom minskade möjligheterna för akademiska opinionsbildare att göra sin röst
hörd. Men dätjämte bedrev politiker och
ämbetsmän en medveten kamp för att
minska de akademiska lärarnas inflytande genom att hävda att expertens sakkunskap var av ringa värde. Den föreställningen är alltjämt den förhärskande
bland massmediamänniskor. Det är kanske inte så kon tigt, för det är nu 60-
talets kvinnor och män, som bestämmer
vilka åsikter som skall få framföras i tidningarna och i radio-TV.
Dagens studenter vill ha kvalitet
Bland studenterna däremot har det skett
en omvärdering av fack- och expertkunskapens betydelse. Man måste då komma ihåg att bland dagens studenter har
man mycket vaga kunskaper om vad
som hände vid universiteten under 60-
och 70-talen. Man har inte någon kontakt
med studentrevoltens ideologi. Dagens
studenter är mera intresserade av kvalitet i undervisningen än av att sitta med i
allehanda kommitteer och att utöva sin
gräsrotsmakt
446
studenternas omvärdering går i sin
reaktionära anda så långt, att man t o m
kan notera ett stigande intresse för föreläsningar, detta därför att man villlyssna
till de sakkunniga experternas analys av
de vetenskapliga frågeställningarna. Det
finns uppenbarligen en tendens att tröttna på ytlig kompendiekunskap. Hur
stark denna trend verkligen är, kan jag
inte avgöra, men jag har hört dess existens omvittnas från flera universitet.
Det förskräcker säkerligen de numera
medelålders och i sina åsikter stelnade
studentrevoltörerna. En värdering av expertkunskap är för dem ett ovanligt tydligt uttryck ”för teknokratisk konservatism”, för att citera Arne Ruth i DN.
Den bygger, fortsätter Ruth på en ”föreställning om en opolitisk korporation
som förvaltare av expertkunskap”. Detta tidningsuttalande är ett intressant eko
från 60-talets mitt. Samtidigt visar författaren en genant okunnighet om samhällets vetenskapsberoende och att de stora
politiska problemen har sin rot i nya vetenskapliga genombrott. Samhällets anpassning till den nya situationen kan endast ske med hjälp av expertkunskap.
Ett intressant exempel på den tesen är
just dagens tidningsproduktion: hur skall
anställda och arbetsgivare ställa sig till
de nya produktionsmetoderna, som har
sin grund i den elektroniska teknikens
genombrott. Den oro, somjust nu gör sig
gällande inom tidningsvärlden runt om i
världen och som hotar tidningarnas existens är just ett uttryck för att vetenskapen skapar nya politiska problem, som
inte kan lösas utan en rad insatser från
experter från skilda fält.
studenterna visar, trots DN:s varning,
en växande benägenhet att lyssna till vad
objektiva experter har att säga. Men
föreläsningar refereras inte, de lever sitt
liv i föreläsningssalen och stör därför
inte ordningen i landet. Värre är det att
professorer och andra akademiska lärare
vid olika tillfällen skriver tidskriftsartik·
lar och böcker samt håller tal vid symposier och vid olika slag av högtider inom
universitetet. Detta gör de då i egenskap
av vetenskapsmän och det är väl just 1
den egenskapen som Anders Arfwedson
uppmanar akademiker att ta till orda.
Han vill, förmodar jag, höra dem på ett
logiskt och objektivt sätt ta ställning tiD
problem, som i samhällets intresse krä-
ver en lösning. Frågan är bara om det, pl
grund av den nedvärdering av akademiker som ägde rum under 60- och 70-talet,
är någon som lyssnar till dem. Tage Er
lander var en god lyssnare under det att
Olof Palme var helt ointresserad av vetenskapsmännens synpunkter både som
utbildningsminister och statsminister.
Massmedia lyssnar inte på professorerna
Samma likgiltighet för akademiken
åsikter visar pressen. För dem är det ett
axiom att professorers åsikter är värdelösa. Det är en orsak att man inte lyssnar. En annan viktig orsak till att man
inte hör på är att den moderna reporte11
är oförmögen att följa ett teoretiskt resonemang; men skall en universitetsman
yttra sig om ett aktuellt problem skall det
givetvis vara från en teoretisk aspekt
Det orkar inte referenten lyssna till. Det
är lättare att uppfatta att en promotcr
sätter lagerkransen på sned än att åte!JC
vad han sa i sin promotionsföreläsniii3-
Dessutom förefaller de flesta moderna
tidningsmän vara mer intresserade av att
informera allmänheten om sina egna synpunkter. En föreläsning eller en intervju
är för honom ett lämpligt tillfälle att göra
det. Har man inte något särskilt budskap
man vill passa på att sända till läsekretsen eller åhöraren, så kan man ju alltid
roa sig med att sätta den intervjuade på
det hala och göra honom osäker, kanske
få honom att motsäga sig. Vad han verktigen ville ha sagt är av underordnad betydelse. Den bästa illustrationen av min
tes utgör troligen Nobelfesten. Vid det
tillfället ger Nobelstiftelsens ordförande
en ytterst intressant analys av det veten- 447
skapliga läget och dess konsekvenser för
samhällets framtid och en rad framstående experter ger populära framställningar från aktuella forskningsfält. Därom säger tidningarna praktiskt taget intet, men väl kan de utförligt referera om
några prislagarbarn somnat eller på annat sätt stört högtiden.
Denna likgiltighet har förmodligen haft
den följden, att en del forskare dragit sig
undan den offentliga debatten. Deras
möjligheter att ta del i den har även
minskat. Men den väsentliga orsaken till
att man inte hör akademiker är att ingen
lyssnar på dem när de talar.
Med detta häfte foljer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 70:- kronor för år 1983. (Prenumerationspris
for pensionärer: 60:-)
.
l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner