Print Friendly

Tore Sellberg; Oljekrisen ett år efteråt

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TORE SELLBERG:
Oljekrisen ett år efteråt
För drygt ett år sedan bröt oljekrisen ut.
Bankdirektör Tore Sellberg, som har
skrivit i Svensk Tidskrifts 1974 nr 4 om
oljeprisernas konsekvenser, gör här en
sammanfattning av läget på oljefronten
sedan ett år har gått. Han kommer fram
till att priset på råolja är orimligt. Någon
lösning på frågan på kortare sikt kan inte
skönjas. De folkfattiga oljeproducerande
länderna gör hårda försök att låta prisnivån förbli uppe – några vill höja den
– men i längden håller inte världens
ekonomiska system, trots stor anpassningsbarhet, för sådana påfrestningar.
Vi har nu ett års perspektiv på olj
sen. Det möjliggör en bättre bedö ·
av orsaker och konsekvenser. Men f
vecklingen på viktiga områden uto
dentligt stor, och någon mera slut·
bouppteckning kan sannerligen inte
ras.
Det framstår nu
tande överutbud förelåg hösten 19
Skulle detta inte pressa de då rå
ganska låga oljepriserna ytterligare,
OPEC-kartellen tvingad att vidta d
ka åtgärder för snabb produktio
gränsning. Kriget mot Israel kunde ·
kommit lägligare, trots att det inte
några framträdande oljeproduce
stater som iscensatte det. Man fick
lighet att skära ner produktionen
tigt och att höja priset till en nivå,
nog ingen oljeschejk ens vågat drö
om. Man lyckades också skrärruna
terns industriländer mycket nära p
gränsen. Man kom väl i mera s
kretsar ganska snart underfund med
man tagit i för hårt. Embargot lin
ju strax, och den ursprungligen pi
de mycket kraftiga utbudsnedskä ·
kom aldrig till stånd. Efter hand upp
des också embargot helt, men p ·
ningarna har man med stor envishet
sökt hålla fast vid.
Produktionsutvecklingen har g
detta tenderat att vilja återta sin
sprungliga trend från tiden före Yi
Kippur-kriget. Produktionen hö ·
snabbt att stiga under första och
kvartalen i år. Samtidigt hade viili!
konsumtionen fått en knäck. I alla industriländer låg konsumtionen av råolja och
oljeprodukter under konsumtionen motsvarande halvår 1973. För icke-kommuDisriska stater sjönk konsumtionen med
ca 7%och troligen har nedgången varit
relativt något större i i-länderna än i uländerna. Oljeproduktionen steg däremot
sånkilt i Mellanöstern och låg där första
halvåret 1974 ungefär 5 % över 1973 års
produktion. Resultatet blev följaktligen
att man återigen fick ett snabbt växande överutbud på marknaden.
Risken med detta pristryckande överutbud observerades ganska tidigt, och
flera länder tog konsekvenserna och skar
ued sin produktion. Libyen, Kuwait och
Venezuela hade hela tiden iakttagit återb1llsamhet, och efter hand blev nedskärDingen allt kraftigare och omfattade
allt flera producenter. Nu har även Abu
Dhabi och Nigeria följt med och i juli
föll produktionen i Saudi Arabien med
Dåra 1/2 milj barrels per dag. Från officiellt håll uppges dock att detta inte
var ett led i en medveten politik utan
berodde på dåligt väder. Till och med
Canada har minskat sin produktion med
175 tusen barrels per dag, eller omkring
10 %. Detta beror heller inte på någon
beredvillighet att stödja priskartellen
utan sammanhänger helt enkelt med att
man inte kan sälja mer, därför att lageroch raffinaderikapacitet hos köparna är
helt belagda.
Prisnivån
Särskilt några av de folkfattiga OPEC- 403
länderna är uppenbarligen beredda att
föra en mycket hård produktionsbegränsningspolitik för att söka hålla priserna
uppe. De folkrikare länderna, såsom
Iran, Algeriet, Irak och Nigeria, eftersträvar att inte blott behålla prisnivån
utan vill helst höja den, men de är samtidigt obenägna att dra ner produktionen. Saudi Arabien å andra sidan är
ganska ensamt om att vilja anpassa produktionen till en sådan nivå, att en långsiktig världsefterfrågan kan tillgodoses,
och samtidigt sänka priserna.
Formellt har man lyckats hålla fast
vid den prisnivå som upprättades i samband med embargot och särskilt då avräkningspriset för royalties och skatter,
det s k posted price. Posted price är så-
lunda oförändrat 11,65 dollar per barre]
av s k arabian light, men bortsett härifrån har den verkliga pristrenden varit
sjunkande. Särskilt har länder med olja
av eftertraktad kvalitet och bekväm belä-
genhet som Algeriet, Libyen och Nigeria
fått sina, under den mera akuta krisen,
skyhöga priser pressade rätt ordentligt.
Fortfarande ligger de dock klart högre
än priserna för Mellanösterns olja. Genom de efter hand allt kraftigare produktionsbegränsningarna har självfallet också trycket på priserna genom överutbudet något minskat.
Vid nyligen avslutade förhandlingar
beslöt OPEC-länderna att priset skulle
vara oförändrat till årets slut. Företrä-
darna för prishöjningslinjen – särskilt
Iran och Algeriet – fick inte igenom
sina krav. Men å andra sidan har Saudi
404
Arabien inte heller haft framgång med
sin linje. Snarare förhåller det sig så, att
Saudi Arabien något nedtonat sitt krav
på en omedelbar prissänkning. I princip
har man dock inte uppgett sin ståndpunkt, vilket framgick av Schejk Yamanis uttalande i USA nyligen där han förordade en prissänkning på 2 dollar per
barrel.
Om pristrycket på marknaden skall
kunna upphävas, krävs det ytterligare
produktionsinskränkningar eller en snabb
ökning av världskonsumtionen. Länder
som Libyen och Venezuela har redan
sagt att de skall begränsa produktionen
ytterligare. Troligen är länder som Kuwait och Abu Dhabi också benägna för
detta. Någon snabb ökning av världskonsumtionen är dock föga sannolik. Visserligen låg konsumtionen i USA i juli
för första gången i år över motsvarande
månad 1973 (2,1 %), men det berodde
troligen på tillfälligheter. Om så inte var
fallet blev det nog ändå en kortvarig
återhämtning. President Fords energibesparingsprogram kommer med all sannolikhet att sätta stopp för eventuella tendenser till återgång till lättsinnig energiförbrukning av pre-embargo-typ.
Kartellens framtid
En avgörande och intressant fråga är om
OPEC-kartellen kommer att hålla. Hittills har sammanhållningen varit överraskande stark. Det gemensamma intresset är betydande. Alla OPEC-länder har
självfallet intresse av att slå vakt om sin
huvudprodukts marknad och priser.
Inget sammansvetsar bättre än ett så·
dant intresse. Motsättningarna är emd·
lertid också stora. De folkrika länderna
kan, om icke omedelbart så på någon
sikt, vettigt förbruka sina oljeinkomster
Detta är omöjligt för de folkfattigaste
staterna. Häri ligger en kollisionsrisk
Därutöver är uppenbarligen skillnaderna
stora mellan de olika länderna beträf·
fande insikterna om konsekvenser och r&
ker med den förda prispolitiken samt beträffande viljan att ta ett mera globalt
ansvar för denna politiks möjliga koosekvenser. Endast Saudi Arabien ar
OPEC-länderna tycks tillfullo inse hda
vidden av de oerhörda risker för hda
världsekonomin som den förda politik!J
utgör.
Starka spänningar kommer därför all
fortsätta inom kartellen. Vad som framdeles kommer att ta överhand, det stOll
gemensamma intresset, eller spänningar,
na, kan man i nuvarande skede knapp8
ha en bestämd uppfattning om. Ma
även om kartellen skulle förbli intakr,
kommer den säkert att få modifiera si
prispolitik. Med nuvarande priser k<D
mer det att föreligga så starka incitament till utveckling av energisubstitut •
olika slag och till att göra sig mindre~
roende av en handfull oljeproducenter,
att kartellen på sikt kommer att pri ·
sig själv ur marknaden, om den f
härdar med att söka upprätthålla n
rande prisnivå.
De finansiella problemen
Till detta kommer dessutom de praktik
taget olösliga finansiella problem som nuvarande priser skapar. Det säger sig
självt, att ett ögonblickligt fyrfaldigande
av priset på världshandelns främsta stapelprodukt inte är av denna världen.
Utan Yom Kippur-kriget skulle det aldrig ha kunnat ske ens för en kort period.
De priser, som nu i huvudsak verkat ett
år, leder till makalösa orimligheter. Det
rör sig i världshandeln om överskott resp
underskott på ca 60 mdr dollar. Något
jämförbart har aldrig inträffat. Vad som
gör problemet speciellt absurt är att
största delen av detta gigantiska överskott kornmer att falla på länder som inte ens har 10 miljoner invånare tillsammans, dvs Saudi Arabien, Libyen, Kuwait, Förenade Emiraten och Qatar.
Dessa länder kan inte ens på mycket lång
sikt tänkas vettigt använda överskott av
denna storleksordning för inköp av produkter på världsmarknaden.
Osäkra bedömningar som gjorts av finansdepartementet i USA anger att en
recykling skett av 25-30 mdr dollar under de första åtta månaderna i år, men
det innebär självfallet inga garantier för
att en recykling i den takten skall kunna
fortsätta utan störningar. Och även om
så skulle kunna ske löser det inte problemen. De recyklade medlen tillfaller
främst sådana länder som i mindre grad
behöver dem, samtidigt som länder i
trängande behov helt går miste om dem.
Detta gäller några av de allra mest betalningssvaga industriländerna och i än
högre grad icke oljeproducerande u-länder. Efter mycket kringflackande och
405
stora ansträngningar har visserligen IMF
fått till stånd en mindre s k oljefacilitet
på 3,4 mdr dollar. Men detta är otillräckligt för att täcka u-ländernas kraftigt ökade oljeräkningar, isynnerhet som
också i-länder får låna från denna fond.
Därutöver kan man allvarligt ifrågasätta om vi har ett internationellt banksystem som utan vådor kan hantera ett
så ofantligt flöde av medel. Det finns redan tecken på att det lätt går grus i maskineriet. Alla senare tids bankfallissemang, varav ett flertal förorsakats
främst av valutaaffärer, har dessutom
tillspetsat hela problemet. Bankerna får
företrädesvis oljepengarna i form av korta inlåningsmedel, men de har krav på
sig att låna ut dem lång- eller kortfristigt. Detta är inte hållbart i längden. Det
internationella finansiella systemet är inte så starkt som det kan förefalla. Drag
av bräcklighet kan med lätthet påvisas.
Den stora eurovalutamarknaden, som hittills fungerat till så stor båtnad för både
långivare och låntagare, är utomordentligt penningkreativ. Multiplikatoreffekten av en given medelinsats är sålunda
mycket stor. Denna penningkreativitet
har sina fördelar, men den kan också
innebära stora risker. Särskilt påtagliga
är faktiskt riskerna på eurovalutamarknaden genom frånvaron av likviditetskrav och andra regler, som finns för nationella penningmarknader, jämte avsaknaden av en ”lender of last resort”.
De oerhörda medelströmmarna kan
därför leda till oförutsebara konsekvenser om de blir alltför våldsamma och ryc- 406
kiga. Mellanösterns stater använder sig
företrädesvis av en handfull mycket stora banker, och även om de stora UsAbankerna och några av de allra största
europeiska bankerna har enorma resurser, kan det bli för mycket för dem att
hantera alltför stora volymer av korta
inlåningsmedeL Det kan innebära ett hot
mot hela det nuvarande finansiella systemet. Även på kort sikt innebär recyklingsfrågan stora svårigheter, och omedelbara risker kan inte uteslutas.
Möjligheterna till anpassning
Även om det internationella finansiella
systemet skulle klara påfrestningarna –
dess anpassningsförmåga ochuppfinningsrikedom är omvittnat stor – är likväl
problemet på litet längre sikt, med givna
förutsättningar beträffande överskott och
underskott, helt orimligt och troligen
olösbart. Man har ju svårt att tänka sig
att de oljeproducerande länderna år efter år skall ge lån till alltmer insolventa
i- och u-länder, vilka mycket snart icke
ens kan betala ränta på sina utestående
lån och långt mindre ha någon chans att
amortera dem. Härtill skulle kunna genmälas: kan inte problemet på längre sikt
lösas genom direkta investeringar och
realplaceringar i västerns i-länder? Helt
marginellt kan detta självfallet ske. Det
har också ägt rum i liten skala. Men
skulle de väldiga överskotten i större omfattning placeras, är det lätt att räkna ut
att med nuvarande förutsättningar skulle de ovan nämnda länderna med knappt
10 miljoner invånare inom blott 6- 7 år
kunna köpa hela Västeuropas eller hela
USA:s industri. Detta är självfallet en
absurditet, och det är väl ingen som vill
göra gällande att det skulle vara nationellt, ekonomiskt eller socialt tolerabelt.
Det ekonomiska systemet och markna·
den har under tidens lopp många gånger
visat en anpassningsförmåga till föränd·
rade förhållanden som varit häpnadsväc·
kande. Det är väl därför i nuvarande si·
tuation rimligt att fråga sig om man vå·
gar hoppas på en möjlighet att inom tillräckligt kort tidsrymd åstadkomma nå·
got som gör att de svindlande balansbristerna upphävs och katastrof kan undvikas. Jag har tidigare sagt att en viss 3Jio
passning på längre sikt måste äga rum,
om inte oljeproducenterna i nit och oför·
stånd helt skall prissätta sig ur marknaden. Detta är förmodligen inte någte
riktig tröst i den situation vi befinner oss,
en situation som för varje dag blir allt·
mer tillspetsad. Hur stor respekt man äa
har för ekonomiernas stora anpassnings.
förmåga, är det därför knappast reaJit.
tiskt att hysa förhoppningen att de abnorma förhållanden som nu råder kal
klaras utan mycket svåra störningar.
Obalanserna är alltför orimliga. At.
Dhabi t ex med ett invånarantal på 70-
80 tusen kommer i år att få en per cajita-inkomst av oljeexporten, trots neddragen produktion, på 160- 175 tusen kr,
vilket betyder 6 a 7 gånger högre per ca.
pita-inkomst än vi har här i Sverige.
Detta är extremfallet, men i något reducerad skala är problemet detsamma lir
övriga stater. Ingen av dessa har 11
chans att kunna förbruka sina. ofantliga
inkomster på ett något så när ekonomiskt vettigt sätt.
På längre sikt är det ju emellertid
självklart att en balansbrist av det här
slaget måste lösas, så att importen betaJas med export av varor och tjänster. Att
evinnerligen ackumulera ständigt växande fordringar eller köpa upp den övriga
världens industri är inga realistiska lösningar. Om man ställer problemet så här
skarpt, finner man att endast en slutsats
är given och det är att priset på råolja
är helt orimligt. Det finns helt enkelt
inga anpassningsmekanismer i världens
ekonomi som gör det möjligt att absorbera så våldsamma och plötsliga prisökningar på den största produkten i världshandeln.
De skarpa uttalanden, som president
Ford och utrikesminister Kissinger gjorde inom FN nyligen, tyder på att denna
insikt äntligen börjat göra sig gällande
inom åtminstone ett kanslihus. Men det
dröjer säkert länge innan insikten kan vidarebefordras till kanslihusen i de oljeexporterande länderna, och kommer det
407
att ske, blir det först efter hårt motstånd,
mycket tandagnisslan och man vet inte
vad. Detta framgick klart av det öppna
brev i form av en helsidesannons, som
Venezuelas president Carlos Andres Perez riktade till president Ford i International Herald Tribune den 27 september.
Det visade att president Perez inte hade
förstått eller inte ville förstå vari problemet egentligen bestod. Han ville uppenbarligen ha, som president Ford uttryckte det, ekonomisk konfrontation och samtidigt politiskt samarbete.
Så länge detta är den dominerande
ståndpunkten hos de flesta oljeexporterande länder kan man knappast hoppas
på någon hållbar lösning av frågan. Världen får därför med all sannolikhet fortsätta att kämpa med denna överväldigande fråga under den närmaste tiden. Det
finns tyvärr ingen ljusning vid horisonten att notera, men vi får ändå försöka
att med tillfredsställelse registrera varje
månad som går utan att händelseförloppet helt skenar utanför de styrandes kontroll. Risken härför är mycket stor, och
hitintills har den bara vuxit.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner