Print Friendly

Tore Sellberg; Maktens vägar

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TORE SELLBERG:
Maktens vägar
Den bok, som Erik Anners i slutet av mars
gav ut och som behandlar ”Den socialdemokratiska maktapparaten”, har bankdirektör Tore Sellberg både recenserat och
kommenterat i sin artikel. En stor maktapparat är en nödvändigförutsättning för
att säkerställa ett maktinnehav, menar han,
men den är inte alltid tillräcklig. Tillfälligheter, som den tjeckoslovakiska krisen 1968
som avgjorde det svenska riksdagsvalet, kan
spela in. Men apparaten är betydelsefull och
den har betytt oerhört mycketför att
konsolidera maktinnehavetför socialdemokraterna. Inte minst har dessa haft
hjälp av att betydande summor skattemedel
tillförts dem med metoder som tyder på en
häpnadsväckandefördomsfrihet, slutar han.
L___
Vad är makt? Vem har makt och varför?
Hur utövas makt och genom vem eller vad?
Hur växlar makt och varför? Detta är exempel på en del av de frågor som filosofer och
rättslärda ställt sig i alla tider. Några slutgiltiga svar på frågorna har vi aldrig fått och
det är helt begripligt, för några svar giltiga
för olika tider och förhållanden finns säkerligen inte. Vad som har varit riktiga analyser
och tillfredsställande svar i ett skede, har tett
sig helt förlegat under en annan period och i
andra delar av världen. Vad man alltså med
någon visshet torde kunna säga det är, att
allt flyter och växlar på detta område som på
så många andra.
Det torde sålunda vara helt klart att det
var otänkbart för endast 10-15 år sedan, att
ett par energiska och orädda journalister i
Washington Post skulle ha kunnat kasta en
amerikansk president ur sadeln. Ett kanske
ännu mera drastiskt exempel på hur nyckfull och oberäknelig maktpositionen kan te
sig är Pomperipossaspektaklet. Här har i
månader, som man trodde, mäktiga organisationer av advokater, tandläkare, företagare, skattebetalare m fl bitterligen klagat sin
nöd och deras tidskrifter har med prudentLig dokumentation påvisat de absurda skattekonsekvenserna av Haga Il-överenskommelsen. Allt detta har inte ens åstadkommit
en ögonbrynshöjning i Kanslihuset och inte
en rad i dagstidningarna och ej heller ett ord
i radio och TV. Men så kommer den populä-
ra världskändisen med sin saga om Pomperipossa, och hela maktapparaten skakar i frossa och publiciteten blir näst intill oändlig.
Om man sålunda inte riktigt vet vad som
under olika förhållanden verkligen konstituerar en säker makt, är det ändå oomtvistligt att man i ett nutida samhälle behöver en
utomordentligt vitt förgrenad apparat för
att utöva och säkerställa maktpositioner. Det
är emellertid, såsom jag ser det, inte alldeles
säkert att en stor och välutvecklad maktapparat i alla lägen är en tillräcklig förutsättning för att säkerställa maktinnehavet, men
det är utan tvekan en nödvändig förutsättning. Det är därför av stort intresse att få
den socialdemokratiska maktapparaten belyst som tjänstgjort, framvuxit och förnyats
under ett rekordmässigt 44-årigt regeringsinnehav.
Professor Erik Anners har på ett förtjänstfullt sätt gjort detta i boken ”Den socialdemokratiska maktapparaten”. Han ger en
bred beskrivning över hur denna maktapparat i alla sina förgreningar utvecklats, formats och förändrats och han dissekerar dess
olika beståndsdelar med imponerande kunnande och ackuratess.
Hur det varit möjligt
Anners frågar sig hur det kunnat vara möjligt att socialdemokratin varit i stånd att behålla maktinnehavet obrutet, trots att obestridliga och betydande misslyckanden förekommit. Han vidgår att oppositionen varit
svag och splittrad, men menar ändå att misslyckandena skulle varit tillräckliga för att
kasta regeringen över ända om man inte hade haft sin överväldigande maktapparat till
förfogande. Det ligger säkert mycket av förklaringen i detta, men det är ändå knappast
hela förklaringen. Anners pekar själv på krisen i Tjeckoslovakien 1968 som en händelse
175
som plötsligt kastade om hela opinionsläget.
Man kan peka på andra företeelser som t ex
ATP-striden 10 år tidigare. Hade oppositionen då förstått vad det handlade om, hade
en maktavlösning tett sig tämligen naturlig.
Man kan också mera allmänt säga att själva
”tidsandan” (ett något obestämt och luddigt
begrepp) varit gynnsam för socialdemokratin i väsentliga avseenden. Det förhåller
sig ingalunda renodlat så, men på det hela
taget har viktiga tendenser i efterkrigsutvecklingen i hela den västerländska världen
verkat i samma riktning som socialdemokratin alldeles oberoende av om regeringsmakten varit konservativ, liberal eller socialdemokratisk.
Man kan också ifrågasätta om det obrutna
maktinnehavet hade varit möjligt utan TV.
En framstående politiker sade resignerat till
mig strax efter ett val i TV-valens tidigaste
skede, att hädanefter får man företräda en
dubbel politik. En som passar i TV och en
som man verkligen står för. Alla har nog inte haft samma möjligheter att smidigt anlägga denna dubbla roll.
Dessa reflektioner innebär ingalunda att
den maktapparat Anners skildrar inte varit
ytterst betydelsefull. Utan den hade det med
all sannolikhet inte varit möjligt att under så
lång tid säkerställa maktställningen. Den intressantaste frågan är likväl om den varit avgörande. Om inte extra hjälp kommit från
tex tendenserna i tiden, ATP, Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien, TV, m m. Hade
det då hjälpt med en aldrig så vittförgrenad
och slagkraftig maktapparat?
176
Det stora kombinatet
Anners beskriver de olika delarna av maktapparaten med stor omsorg och gedigen dokumentation. Det är väl knappast något alldeles nytt som kommit i dagen, men att på
detta sätt få en samlad redogörelse för hela
maktkombinatet är nytt och av stort värde.
Anners klargör på ett särskilt förtjänstfullt
sätt hur de olika delarna av maktapparaten,
vilka i och för sig kan förefalla att inte ha så
mycket med varandra att göra, ändå systematiskt är förenade genom personalunioner. Han visar också klart hur berättigat det
var av förre statsministern när han förmanade nuvarande statsministern att lyssna till
”rörelsen” och inte till partiet, ty det är onekligen fråga om en ytterligt vitt förgrenad och
differentierad rörelse och ingalunda bara ett
parti med sedvanliga sidoorganisationer.
Jag skall inte här närmare redogöra för
författarens ingående behandling av de olika delar som den totala maktapparaten består av, men det kan vara skäl i att understryka den väsentliga skillnad som föreligger
mellan de olika delarna. Författaren markerar också detta genom alt hänföra en grupp
av organisationer till den ”socialdemokratiska storfinansen”. Distinktionen är i och för
sig väl befogad, men man kan ändå ifrågasätta var gränsen skall dras. Det förhåller sig
onekligen så att en del ursprungligen klart
ideella rörelser under årens lopp blivit alltmer kommersialiserade, troligen inte till
odelat behag för socialdemokratin. Men
nödvändigheten har uppenbarligen utövat
en alltför stark press. Folkets Hus- och Folkets Park-organisationen liksom Reso-organisationen är, synes det mig, ganska typiska
exempel på detta. Det kan alltså vara en
smaksak om man också skall hänföra dessa
till storfinansen.
Det torde också förhålla sig så alt de olika
delarna av maktapparaten under olika skeden och förhållanden varit av högst olikartad betydelse. Det kan heller inte uteslutas
att vissa delar periodvis varit till mer besvär
än hjälp. Det är dock alldeles uppenbart, att
l ex det symbiotiska förhållandet till fackföreningsrörelsen och isynnerhet LO varit av
yttersta betydenhet, även om det inte alltid
varit alldeles gnisselfritt. Samma övervägande positiva tjänst har Unga Örnar och ABF
utfört. Detsamma gäller i allt väsentligt också SSU, även om alltför radikala framstötar
tidvis vållat både irritation och reellt besvär.
Helt positiv har också uppknytningen av
Pensionärernas Riksorganisation varit. Däremot torde litet mera nattståndna rörelser
som t ex Folkets Hus- och Folkets Park-organisationerna periodvis vållat mer besvär än
gagn. Detsamma, men av helt andra skäl,
torde också gälla den militanta och politiskt
oberäkneliga hyresgästorganisationen. Socialdemokratin har obestridligen haft fördel
av att Hyresgästernas Riksförbund framstår
som en klart socialdemokratisk organisation,
men när organisationen gjort alltför oberäkneliga turer kan den också ha varit en belastning.
Vid den annars så omsorgsfulla redogö-
relse, som Anners städse ger, är det för övrigt märkligt att han vid behandlingen av hyresgästorganisationen inte anger att hyresgäströrelsen fått förhandlingsmonopol för
alla hyresgäster oavsett medlemskap i de hyreshöjningsförhandlingar, som pågått sedan
ett halvår tillbaks och som alltjämt pågår.
Det är ju här fråga om ett rätt enastående
övergrepp mot en ickeorganiserad majoritet. Detta övergrepp, som Riksdagen svarar
för, ter sig dock möjligen i en annan dager,
om man vet att fastighetsägarna systematiskt
sedan flera år tvingat hyresgästerna att betrakta hyresgästorganisationen som enda
förhandlingspart. Fastighetsägarna har genomgående åberopat förhandlingar med
Hyresgästföreningen för bestämmelser gällande för hyresgästerna, alldeles oavsett om
icke en enda av fastighetsägarens hyre gäster varit medlem i Hyresgästföreningen.
Märkligt nog nämner Anners inte heller detta.
När det gäller den mera egentliga socialdemokratiska storfinansen KF, Folksam,
OK, Riksbyggen, BPA, osv har självfallet
den nära anknytningen till dessa mäktiga organisationer varit till stort gagn. Det är dock
troligt att även dessa maktcentra stundom
vållat betydande besvär. Detta kan isynnerhet ha varit fallet när de alltför omaskerat
krävt en privilegierad behandling som varit
svår att försvara offentligt. Det finns exempel på sådana incidenter. Man har klarat det
genom att hålla god min på båda sidor, men
att irritationen i vissa fall varit betydande är
omisskännligt.
De olika motsättningarna
Trots den brett och djupt förgrenade maktapparaten har socialdemokratin vid vissa tillfällen haft svårt att fånga upp och tackla betydande tendenser i tiden. studentopinionerna i slutet av 60-talet, ”gröna vågen”,
177
FNL m m är exempel på detta. Man kan härvidlag med tanke på socialdemokratiska partiets enastående flexibilitet fråga sig, om
själva den vitt förgrenade maktapparaten
varit ett hinder för en eljest möjlig snabbare
anpassning. Det kan inte uteslutas, för dels
är maktapparaten i vissa avseenden traditionell och konservativ och i andra avseenden
höggradigt kommersialiserad. Båda dessa
företeelser kan verka som drivankare när
det gäller snabba anpassningsrörelser.
Det är heller inte alldeles otroligt att situationer framdeles kan uppkomma, då apparaten mera blir till hinder än till gagn för ett
snabbt uppfångande av slagkraftiga opinioner. Man kan nog dessutom se en framtida
motsättning. Det långa regeringsinnehavet
har gjort att socialdemokratin har kunnat
cementera hela samhällsförvaltningen med
akademiskt utbildade och politiskt medvetna
anhängare. Dessa torde som regel i ingen eller ytterst ringa grad ha kontakt med de
egentliga folkrörelserna. Det är också troligt
att många betraktar denna tungrodda koloss
som svårbemästrad och otjänlig och som ett
hinder för en smidig och effektiv tekniskt
professionell förvaltning. Det skulle knappast förvåna, om denna latenta motsättning
vid ett evenl\!ellt förnyat socialdemokratiskt
regeringsinnehav framdeles kan komma i
dagen som en mera uppenbar konfrontation.
Det är dessutom uppenbart att socialdemokraterna generellt sett varit minst lyckosamma beträffande just den akademiska
ungdomen. Man kan föreställa sig att man
skulle vara beredd att både satsa och offra
åtskilligt, om tnan kunde åstadkomma en Iika elegant och problemfri uppknytning av
denna ungdom som man lyckats få till stånd
med pensionärerna.
Jag har här framfört vissa reflektioner
som Erik Anners’ bok givit anledning till
men som delvis ligger vid sidan av. Även om
dessa reflektioner ibland inneburit en annorlunda synvinkel, är det obestridligt att
den maktapparat, som Anners beskriver, betytt oerhört mycket för befästandet och konsolideringen av den långa socialdemokratiska maktställningen. Inte minst betydelsefullt
har det härvid varit att de allra flesta organisationer med stor skicklighet och finurlighet
lyckats få betydande summor skattemedel
till sin verksamhet. Inte så sällan har härvid
en häpnadsväckande fördomsfrihet fått trä-
da i skicklighetens och finurlighetens ställe,
när de båda sistnämnda resurserna inte
räckt till.
BERG & HJELT Advokatbyrå KB
Nybrogatan 7, 114 34 Stockholm
Telefon vx 23 73 70
Advokat Gunnar Berg, Advokat Richard W. Hjelt. Advokat Åke Hane-Weijman.
Advokat Carl Patric Ossbahr. Advokat Erik afPetersens.
Jur. kand., civ.ek.James Tuveson.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner