Print Friendly

Tore Sellberg; Klämtar klockan för Sverige

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
l
l
l
TORE SELLBERG:
Klämtar klockan för svensk industri?
Har svensk industri någonframtid trots att
den ena branschen efter den andra måste
räddas med statliga medel? Bankdirektör
Tore Sellberg analyserar den ekonomiska
utvecklingen sedan mitten av 60-talet. Han
kommerfram till att gränsen för statens
defensiva satsningar nu är nådd. Delar av
svensk industri måste bantas ned. Andra
branscher kan utvecklas i rätt riktning. Det
väsentliga är dock att man minskar
byråkratin, gör skattesystemet mindre
företagarfientligt och ånyo tolererar
lönsamhet. Den aggressivaföretagarandan
måste återupplivas.
Efter en lång tämligen obruten och mycket
framgångsrik ekonomisk tillväxt har Sverige
under de senaste fyra åren drabbats av en
nästan fullständig stagnation i ekonomin.
Under de hundra åren 1870-1970 är det
faktiskt endastjapan som kan mäta sig med
Sverige i fråga om ekonomisk tillväxt. De
ekonomiska svårigheterna vi nu fått erfara
har därför kommit som en chock för både
oss själva och omvärlden. Reaktionerna blev
därefter: panikslagna, förvirrade, motsägelsefulla och undflyende. Man kan inte värja
sig från misstanken att mycket av upphetsningen och förtrytelsen samt verklighetsfrämmande förslag och rekommendationer
hade till främsta uppgift att dölja de egna
motbjudande trasor man hade med i byken.
Det är onekligen så, att många av våra företagsledningar blivit dästa under alla de feLa
åren och saknat motstånd när snålblåsten
kom. Det ledde till felinvesteringar och felsatsningar i de mest skilda avseenden. Politikerna syndade på nåden i vanlig ordning
och hade minst samma behov av att sopa
igen spåren efter alla missbedömningar och
missgrepp.
Ändå hade inte eländet behövt komma
över oss som en fullständig överraskning.
Det har förekommit bestämda signaler sedan mitten av 60-talet, vilka varslat om att
svårigheter kunde stånda. Det finns också
svenska ekonomer som varnat för detta –
mest envetet professor Erik Dahmen – men
av begripliga skäl är det ingen som har velat
lyssna.
signalerna har också varit svåra att upptäcka och kanske ännu svårare att tolka. De
har nämligen dolts av olika förhållanden a
mera gynnsam karaktär. För det första hade
vi under hela 60-talet en exceptionell produktionsökning – ca 7 % per år under hela
10-årsperioden. En så snabb produktionsutveckling kan man inte förvänta sig skall bestå ihållande, men när den pågick dolde den
svårigheter som började göra sig gällande
inom vissa delar av den svenska industrin.
För det andra doldes också dessa begynnande svårigheter av det faktum att vi hade
andra all9ämt framgångsrika industrigrenar, som kunde absorbera arbetskraft,
som stöttes bort från retarderande områ-
den, tex TeKo-industrin. För det tredje
skymde den hektiska högkonjunkturen i
Sverige 1973-74 också de underliggande
utvecklingstendenserna. Vi ägnade en stor
del av samhällsdiskussionen åt de famösa
”övervinsterna” 1974 i stället för att sätta in
all energi på att lösa den mångfald av svåra
problem, som den svenska industrin stod inför de kommande åren.
Likväl borde det varit lätt att inse redan i
mitten på 60-talet, när det ena svenska varvet efter det andra fick de första känningarna av varvskrisen, att det var helt hopplöst
för Sverige att bibehålla den oproportionerligt stora andelen av världens varvsindustri.
Men i stället för att beakta denna ganska
klara signal gick man bröstgänges till väga
och åstadkom i stället en ofantlig utbyggnad.
Det var heller inte i slutet på 60-talet svårt att
se att den svenska handelsstålindustrin skulle få ökade och troligen oöverkomliga svårigheter, men i stället för en närmare analys av
detta fick vi spektaklet med Stålverk 80.
73
Utvecklingen sedan 1965
Jag skall inte närmare gå in på alla de förändringar som framkommit efter mitten av
60-talet, men jag skall ändå hastigt beröra
några förhållanden mera i uppräkningsform. Världsekonomin kom trendmässigt in
i en lägre tillväxtfas, konkurrensen skärptes
rent allmänt och de gamla industriländerna
inhämtade på område efter område vårt
försprång. Nya konkurrenter uppträdde
ofta med en förödande stark priskonkurrensposition. Fördelen av närheten till stora
avsättningsmarknaderna avtog, framför allt
på grund av snabbt sjunkande transportkostnader.
Därjämte fanns det en inre omvandling,
som troligen spelade och kommer att fortsätta att spela en betydande roll för den framtida effektivitetsutvecklingen inom svensk industri. Jag tänker här på det ändrade klimat
vi successivt fick i landet i form av förkortad
arbetstid, hög sjukfrånvaro, trögare rörlighet på arbetsmarknaden, solidarisk lönepolitik, aversion mot prestationslön, trygghetslagar m m. Det är inte möjligt att nu ha en
bestämd uppfattning om vad dessa förändringar har inneburit och kan komma att innebära, men det är uppenbart att många av
dessa företeelser är av den arten att de försvårar elasticitet och rörlighet inom industrin och därmed också kan utgöra ett
hinder för ett tillvaratagande av den produktivitetsutveckling som eljest skulle vara
möjlig.
Under den långvariga stagnationeP
1975-77, som 1 väsentliga avseenden fortsatt långt in på 1978, har dessa tidigare
dolda svagheter kommit i öppen dag. Det är
74
dessutom självfallet att den markanta
kostnadsexpansionen framför allt 1975-76
i hög grad förstorade problemen och svårigheterna. Vi hade under dessa båda år en
arbetskostnadsstegring på drygt 40 % och
fick vidkännas snabba marknadsandelsförluster inom praktiskt taget hela industriområdet. Detta gällde såväl exportmarknaderna som på den importkonkurrerande hemmamarknaden. Den svenska industrins kostnadsläge medförde också att vi inte alls kunde hänga med i den återhämtning som skedde i världskonjunkturen från mitten av 1975
och till mitten av 1976. Vi kunde inte heller
utnyt~a den snabba stegringen i världshandeln som skedde under samma period. Vi
vägrade ändå att ta konsekvenserna av den
inträdda situationen både för världsekonomin och för den svenska ekonomin. Som det
Guds egendomsfolk vi själva utkorat oss till
skulle vi trotsa de ekonomiska lagarna och
helt sonika hoppa över svårigheterna.
De svenska myndigheterna beslöt i konsekvens härmed att föra en utpräglat expansiv
politik för att därigenom undslippa svår arbetslöshet med alla de konsekvenser detta
har med sig. Man skulle så långt det var
möjligt upprätthålla sysselsättningen och
iverksatte omfattande åtgärder för att klara
denna målsättning. Åtgärderna bestod framför allt i omfattande stöd till lagerproduktion, investeringsavdrag och investeringsbidrag, beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning och speciella bidrag till utbildning för arbetskraft som behölls inom
företagen . Därjämte gavs bidrag, lån och garantier till en rad speciellt svårt drabbade
industrier och industrigrenar.
Politiken byggde på förutsättningen att
konjunkturdämpningen skulle vara snart
överstånden och att man både världsekonomiskt och i Sverige skulle komma in i en
snabb återhämtningsfas i enlighet med det
traditionella mönstret för konjunkturåterhämtningarna. Denna förutsättning har ju
som bekant inte alls infriats. Det betyder au
åtgärderna i många hänseenden försvårat
en återhämtning och utgör hinder för en
normal produktivitetsutveckling. De stora
överlagren har varit tyngande för företagen
och störande för återställande av en normal
marknadssituation, och överbemanningen
inom industrin har utgjort hinder för produktivitetsutvecklingen. Till kostnadsexplosionens fatala konsekvenser får därför läggas fyra år av praktiskt taget obefintlig produktivitetstillväxt.
Att detta vanmäktiga försök till stövelstroppslyftning inte skulle lyckas borde man
kunnat ha insett om man beaktat hur omvärlden såg ut och hur beroende vi är av
denna vår omvärld. Det har ju också tvärtom
lett till att Sverige jämte Schweiz av alla
OECD-länder haft den svagaste utveckling·
en under de senaste fyra åren. Trots alla
dessa grava handikapp, som vi i väsentliga
avseenden själva åsamkat oss, kan vi glädja
oss åt en serie positiva utvecklingsdrag i vår
ekonomi under det senaste året. Vi har rad~
kalt vänt handelsbalansen från ett betydande underskott till ett ansenligt överskott. Vi
har haft en gynnsam orderingång först ~
exportmarknaderna och senare även på den
inhemska marknaden. Industriproduk·
tioneo har börjat öka, och av allt att döma
kommer den att fortsätta att stiga relati\1
snabbt. Det kommer också exporten att
göra, även om takten kommer att bli mindre
inom vissa basi1.dustrier där vi realiserat stora överlager.
Faran är inte över
~lan frågar sig då om faran är över för
svensk ekonomi? Om vi har klarat krisen och
den svenska industrin kan gå ett nytt segertåg till mötes? Tyvärr förhåller det sig nog
inte riktigt så. Vi kommer att ha svårartade
industriella problem för lång tid framöver
och vi kommer att ännu i många år hårt få
kämpa med våra bytesbalansproblem. Det är
givet att Sverige i stort sett upplever ungefår
samma sorts problem som andra utvecklade
industriländer nu kämpar med. I större eller
mindre omfattning har alla utvecklade industriländer tålkris, varvskris och TeKo-kris.
På det hela taget delar vi alltså problemen
på dessa områden med de övriga utvecklade
industriländerna utanför östblocket. I vissa
hänseenden har dock Sverige litet speciella
och uppförstorade problem. Detta gäller
isynnerhet malmen, där vi snabbt fallit tillbaka från att ha varit världens största malmexportör till en position där man verkligen har
svårt att se att en återhämtning till tidigare
produktionsutvecklingstrend kan vara möjlig. En viss reducerad produktion kommer
nog att kunna upprätthållas, men det är troligt att den svenska malmen för lång tid
kommer att få övermäktig konkurrens från
de nu dominerande exportländerna Brasilien, Australien och Indien.
Även den svenska varvskrisen upplever vi
i förhållande till andra industriländer i för- 75
storad skala. Sverige hade relativt sett en
större varvsindustri än någon annan industrination i Europa. Den svenska varvsindustrin var dessutom mera ensidigt inställd på
stort, enkelt tonnage än något annat lands
varvsindustri. Det betyder att vi också har
större problem än något annat land relativt
sett. Trots att Sverige nu inriktat sig på att
radikalt skära ned varvsindustrin kommer
problemen på detta område att förbli en börda för rätt lång tid framöver. Någon återgång till ett skeppsbyggande av den relativa
storlek vi hade i början på 70-talet är inte alls
tänkbar.
Sverige har också möjligen speciella problem på skogsindustriområdet. Vi delar
dock dessa i väsentliga avseenden med
grannlandet Finland, men i jämförelse med
övriga exportörer har vi en råvarukostnad
och råvaruhanteringskostnad som gör det
mycket svårt att även på längre sikt se en
klar lönsamhet för sådan produktion som
kräver relativt sett mycket vedråvara. Detta
betyder i och för sig inte att t ex Sveriges
massaindustri är definitivt utslagen. Det är
en liten del av världsproduktionen av massa
som exporteras. I lägen där efterfråge- och
utbudsförhållandena blir sådana som de traditionellt har varit under högkonjunkturer
kan den svenska massan säkert göra sig gällande på världsmarknaden, trots handikapp
i fråga om kostnader för vedråvaran.
Dessa förhållanden indicerar emellertid
att den svenska massaproduktionen för
överskådlig tid framåt är dömd att drabbas
av svåra cykliska rubbningar. Därför är det
en strategisk fråga för industripolitiken på
detta område hur man på lämpligaste sätt
76
skall komma ur denna situation, vilken nästan med visshet kan sägas innebära att en
stor del av vår skogsindustriproduktion med
jämna mellanrum kommer att förlora mycket av sin volym och allt av sin lönsamhet.
Det är ingen lätt uppgift att lösa. En viss
integration till papperstillverkning är säkert
möjlig, med det är knappast troligt att hela
den nuvarande avsalumassan inom sulfitoch sulfatområdet kan konverteras till papper. I varje fall skulle det ta lång tid och
kräva mycket stora kapitalinvesteringar.
Offensiv politik behövs
Problemen på nämnda områden kommer vi
alltså att få leva med under rätt lång tid
framöver, även om svårigheterna inte blir så
besvärande som de har varit de senaste åren.
Som jag redan sagt har Sverige under de
senaste åren givit stöd till industrin i en rad
olika avseenden och på många områden.
Detta stöd har i allt väsentligt haft en defensiv karaktär. Det har i stort sett inneburit att
man övergångsmässigt tryggat större delen
av sysselsättningen inom olika branscher för
att få tid till en ordentlig nedskärning eller
för att brygga över, som man har trott, tillfalliga svårigheter. Utifrån rent ekonomiska
grunder har dessa satsningar i många fall
varit ytterst diskutabla, men de har som regel heller inte motiverats ekonomiskt, utan
det har varit politiska, sociala, humanitära
skäl som anförts för åtgärderna. Sådana skäl
kommer självfallet att föreligga även framdeles. Men det torde ändå vara obestridligt,
att man nu även på politiskt- och myndighetshåll kommit fram till att gränsen för dessa defensiva satsningar är praktiskt taget
uppnådd.
Det är nu hög tid att man lägger om politiken till totalt avsevärt mindre satsningar,
men i stället åtgärder som har en ganska
utpräglat offensiv inriktning. Det torde inte
vara svårt att spå om att oavsett vad vi får för
framtida regeringar i vårt land, kommer en
utveckling med i stort sett detta innehåll att
ske. Härvidlag har Sverige sedan gammalt
många styrkefaktorer. Vi har flera större
slagkraftiga multinationella företag än något
annatjämförligt land. Vi har en hög teknologisk standard och vi har åtminstone formellt
ett välutvecklat utbildningsväsende. Vi har
dessutom, i varje fall har vi haft, en mycket
aggressiv företagaranda. Byråkrati och beskattning har väl under senare tid lagt åtskillig sordin på denna, men den kan säken
upplivas igen med rimligare politik i fråga
om byråkratiskt trassel och en mindre företagarfientlig skattepolitik.
Vi har dessutom en verkstadsindustri som
svarar för över 40 % av industriproduktionen och som i allt väsentligt är intakt och
har framtiden för sig. Vi har slagkraftig petrokemisk och kemisk industri och likaså farmaceutisk industri. Vi saknar sålunda inte
spjutspetsar i det hårda och kanske ytterligare hårdnande konkurrensklimatet framöver, trots att vi som litet land har specielh
svårigheter att hävda oss.
Framtidsperspektiv
Med den politik som nu förs och med dt
löneuppgörelser vi har och som av allt att
döma kommer att bli tongivande för de närmaste åren har svensk industri chansen till
en rejäl återhämtning. I år kommer vi sannolikt att få en lägre kostnadsutveckling än
genomsnittet för OECD-Iänderna. Därjämte
bör vi ha chans till en substansiell återhämtning av vår produktivitetsutveckling. Produktiviteten inom den svenska industrin har
på grund av tidigare berörda omständigheter varit praktiskt taget stagnerande under
fyra år. Det bör sålunda finnas en ganska
ordentlig produktivitetsökningspotential
inom den svenska industrin. Hur stor denna
är kan emellertid inte sägas. Att den inte är
så stor som på 60-talet är dock alldeles klart.
Vi vet inte hur de klimatförändringar jag
tidigare talat om påverkat situationen i detta
hänseende. Att de utgör hinder och svårigheter för produktivitetsökning torde dock
vara klart, men trots detta bör det finnas en
outnyttjad produktivitetsökningspotential
på 12-15 %. Kunde inemot hälften av detta
återhämtas under 1979, skulle vi också härigenom förbättra vårt relativa kostnadsläge,
IV en dylik produktivitetsökning skulle troligen ligga mer än dubbelt så högt som genomsnittet för OECD-länderna.
Beträffande det något längre framtidsperspektivet är dock inte allt så välbeställt. Vi
hade i Sverige 1977 och 1978 nedgångar i
industriinvesteringarna på 17-18 % vardera året. Detta är självfallet ganska dystert,
men stannar det vid dessa två års fall i investeringsutvecklingen behöver det inte bli alltför besvärande. Vi hade tidigare under 70-
talet en ganska väl hävdad utveckling av
industriinvesteringarna. Vi låg då klart på
övre halvan av OECD-Iänderna i detta hänseende. Vi har emellertid ett svårartat lön- 77
samhetsproblem inom praktiskt taget hela
den svenska industrin. 1977 gick de 500 största industriföretagen tillsammans tagna med
O-resultat. De samlade industribörsföretagen
gav heller inget positivt resultat. För 1978
blir resultatet troligen i det närmaste lika
dystert. Det är givet att i ett läge där kapaciteten upplevs som för stor, även om den inte
alltid är det – en del av kapaciteten har
troligen definitivt slagits ut under den svåra
konjunktursvackan – och när dessutom lönsamheten är mycket svag eller obefintlig,
finns det föga incitament till expansiva investeringar. Det blir därför mycket av en ödesfråga för svensk industri om vi kan få ett
bättre investeringsklimaL Den politisk-ekonomiska debatten under senare tid har väl
allt tydligare antytt, att allt fler inom politik
och arbetsmarknadsorganisationer fått insikt om att detta är en avgörande fråga inte
bara för den svenska industrin och alla som
är sysselsatta där, utan även för landet.
Likväl vågar man inte utan vidare tro på
att dessa insikter skall komma till uttryck i
konkret politik och klara ställningstaganden.
Det är så mycket som inverkar störande. Generellt är den politiska maktkampen avgö-
rande, men det vidgår förstås ingen. I debatt
och ställningstagande blir det i stället inbillad kapitalbrist, ofördragsamhet med vinster, ovilja att flytta på sig, envishet att hålla
fast vid hopplösa företag och branscher,
fackföreningsfonder och mycket annat. Att
få till stånd en växande produktion ur en
innovation, att utveckla bestående företag
till framgång och blomstring är svårt, men
att med allehanda påfund sätta käppar i hjulen för sådan utveckling är lätt. Ändå tvingas
l
78
vi nog bestämma oss nu. Antingen får vi ha
ett system där lönsamhet tolereras, där incitament tillåts existera och där utvecklingskrafterna befrämjas eller också får det ersättas med ett radikalt annorlunda system. Att i
längden sitta mellan två stolar orkar vi inte.
Det speciella för Sverige
Sverige har nämligen en annan speciell svaghet som vi är nästan ensamma om. Nästan
alla mindre industriländer har överskott i
sina tjänste- och transfereringsbalanser, som
i vissa fall är av den storleksordningen, t ex i
Schweiz,Österrike och Holland, att de kan
kompensera större eventuella underskott i
handelsbalansen. När det gäller Sverige är
det motsatta förhållandet extremt rådande.
Vi har ett stort och under senare år mycket
snabbt ökande underskott i vår tjänste- och
transfereringsbalans, som har ökat med
drygt 2 miljarder om året de senaste åren.
1978 blev detta underskott ca 13 mdr kr.
Ännu kan vi inte se några politiska eller ekonomiska tecken på att denna trend skall brytas inom de närmaste åren, och det betyder
alltså att vi får inställa oss på att den snabba
trendmässiga ökningen av underskottet i
detta hänseende skall fortsätta även om den
relativa ökningstakten blir avtagande.
Sveriges unika förhållande i detta avseende kommer att ställa stora krav på ett betydande och kontinuerligt växande överskott i
handelsbalansen. Det är otänkbart att vi skall
kunna få detta utan en mycket slagkraftig
industri, som kan svara för huvuddelen av
de erforderliga exportöverskotten. Denna
fråga har enligt min mening inte tillräckligt
beaktats och diskuterats i Sverige. Det finns
dock mycket som tyder på att insikten om
svensk industris nyckelroll i denna för landet så viktiga fråga fått allt större utbredning. Det är därför knappast förmätet att
hoppas att politiker och myndigheter i den
framtida näringspolitiken kommer att ta tillbörlig hänsyn till de krav, som oundgängl~
gen kommer att ställas på den svenska industrin.
Det har i debatten under de senaste åren
väckts många förslag om att det gäller för ett
litet industriland som Sverige att satsa på
speciella nischer inom olika områden och au
det skulle vara det enda som kunde lösa en
litet lands konkurrensproblem i den hårda
globala konkurrens vi har och som vi säken
kommer att få leva med framöver. Det ligger
naturligtvis en del i dylika tankegångar. Men
en hel del av debatten har avslöjat inte d
litet naivitet och bristande insikter om var
huvudproblemet egentligen finns. Det är
klart att alla företagare söker lönsamrm
nischer och helst utvecklar sin verksamhet
inom dessa områden. Men man skall inte tro
att man med kommitteer kan ersätta en aggressiv företagaranda och ett naturligt gymlsamt innovationsklimaL Man kan, som jag
sagt, genom skatter och byråkratiskt trassel
lätt förkväva dessa två viktiga faktorer, men
man kan inte ersätta dem med aldrig så välvilliga byråkrater. Det är därför uppenban
att vi i allt väsentligt måste satsa på att de
etablerade företagen blir konkurrenskraftiga.
Jag tycker nog också att man fått en något
snedvriden debatt genom att allt för mycU!
fixera sig vid vissa utvecklingsländers konkurrenskraft på marknaden. För TeKo-industrin har dessa länder spelat en ominös
roll, men i de flesta andra avseenden är rollen hitintills marginell. Jag tror det vore
skadligt om vi alltför mycket betonade dessa
länders framfart och blundade för det mycket större problemet, nämligen det faktum
att ett litet land som Sverige med stort utrikeshandelsberoende trots allt måste förbli
lonkurrenskraftigt med alla de utvecklade
industriländerna, både stora och små. Det är
där vi, för huvuddelen av våra produkter,
har att möta den avgörande konkurrensen.
Vi har säkert resurser för detta både teknologiskt, ekonomiskt, personellt och i andra
avseenden, bara vi inte i ovist nit sätter snubbelben för oss själva, vilket vi onekligen gjort
under de senaste åren. Det finns dock en
snabbt växande uppgivelse som är alarmerande. De hart när otroliga miljardrullningarna över statsbudgeten som understöd
tvcks förhäxa alltfler företag. Det blir allt
fårre företagsledningar som kan tänka sig
en rejäl investering utan att först anropa
staten och söka säkerställa hjälp eller att inbjuda staten som meddelägare.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att
Sverige i industriellt hänseende har vissa
speciella svagheter som landet kommer att
besväras av och få leva med under den närmaste framtiden. Vi har också ett ganska
79
unikt bytesbalansproblem, som ställer alldeles speciella krav på den svenska industrins
exportförmåga. Det är ändå rimligt att hoppas att vi i Sverige under de senaste fyra
stagnationsåren kommit till insikt om att ett
litet land har begränsade möjligheter att
föra en helt egen ekonomisk politik, som
väsentligt skiljer sig från den övriga industrivärldens. Hur vällovlig den svenska ekonomiska politiken i och för sig har varit, har
den i allt väsentligt kommit till korta. Vi har
inte kunnat hoppa över några svårigheter,
utan vi har som alla andra till slut fått ta
konsekvenserna av den världsekonomiska situationen.
Om vi i alla betydelsefulla instanser ordentligt lärt denna läxa, bör det ge förhoppningar om att vi framdeles får både en ekonomisk politik och en situation på arbetsmarknaden som gör att investeringsklimatet
återställs, att innovationer befrämjas, att
företagarandan återställs. Detta är, tror jag,
vad som behövs för att svensk industri skall
återvinna den tidigare så klart dokumenterade internationella slagkraften. Klockan
klämtar ingalunda för svensk industri. Den
klämtar för delar av svensk industri, men
det har den gjort ganska regelbundet sedan
slutet av förra seklet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner