Print Friendly

Torbjörn Nilsson; Moderaterna vid den tredje vågens slut

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Moderaterna vid den
tredje vågens slut
l av Torbjörn Nilsson
Den svenska högerns modernisering har varit en två decennier lång
framgångshistoria. Men kan moderaterna komma igen, nu när det moderna
projektet inte är i takt med tiden?
V
ALNEDERLAGET HÖSTEN 2002 tycks fortfarande kasta sin skugga över moderata saml~ngsp~rtiet. Ledande företräda~e.för partiet, bade förtroendevalda poltttker och
anställda tjänstemän, har lämnat – eller
tvingats lämna -sina poster. Chocken över valresultatet tycks ännu inte vara helt övervunnen. Jasidans nederlag i den nyligen genomförda euroomröstningen drabbade främst Göran Persson och hans splittrade regering,
men gav knappast några pluspoäng till moderaterna,
som länge drivit Europafrågan.
Starka reaktioner efter valförluster är knappast förvånande inom politiken och bör inte föranleda snabba
hetens skull med siffror från valhistorien. Av 25 riksdagsval som hållits efter den allmänna rösträttens fulla
genomförande 1921 har 18 stycken resulterat i högre väljarandel än 2002 års. De 15,2 procent som senast uppnåddes var det sämsta resultatet sedan 1973. Närmare
1/3 av de moderata väljarna försvann jämfört med 1998
års val.
Tillbakagången saknar motsvarighet för partiet under
demokratins epok. Man får gå tillbaka till1917 års bakslag för att hitta något liknande. Nederlaget innebar att
de framgångar som uppnåddes vid de tre segervalen
1976-1982, och gav grunden tillledarställningen inom
borgerligheten, hastigt smälte bort. Förstaplatsen hålls
dödförklaringar. På den under
senare decennier alltmer föränderliga politiska arenan har flera partier varit på väg att räknas ut men
oftast rest sig innan ringdomaren
”Svenska partier är
fortfarande men försprånget till
folkpartiet är mycket knappt.
sannerligen stryktåliga.”
Frågan är om riksdagsvalet 2002
är en tillfällig nedgång eller ett
trendbrott. Syftet med min artikel
är dock inte att spå framtiden, inte heller att skriva ut
recept för en framgångsrik moderatpolitik. I stället är
tanken att utifrån ett historiskt och vetenskapligt perspektiv diskutera de upp- och nedgångar partiet har haft
under de snart hundra år som gått sedan Allmänna valmansförbundets bildande i oktober 1904.
hunnit till tio. Folkpartiets chanser att bli kvar i riksdagen har tidigare satts i fråga, likaså centerns. Vpk troddes vara helt borta men tog bort kommunismen –
åtminstone i partinamnet- och upplevde sitt bästa val
någonsin 1998.
Likaså har socialdemokratin i opinionsmätningar
under 1990-talet legat under 30 procent vilket fött tankar om att dess storhetstid varit förbi. I stället förändrades politiken och som en fågel Fenix reste partiet sig
ur folkhemmets aska och återvann åtminstone delar av
sin tidigare styrka. En lärdom är följaktligen att inte se
enstaka val som trendbrott eller självsäkert hävda något
partis snara bortgång. Den svenska partistrukturen har
sedan 1920 gång på gång demonstrerat sin inneboende
seghet. Svenska partier är sannerligen stryktåliga.
ENASTÅENDE NEDERLAG
När det är sagt måste ändå omfattningen av 2002 års
nederlag för moderata samlingspartiet betonas, för enkelOLIKA ARENOR
De dystra tongångarna i moderatlägret är utan tvivel färgade av att moderata samlingspartiet de senaste 20-25
åren upplevt sin längsta framgångsperiod någonsin. Även
om allt inte varit rosenrött med tanke på borgerliga regeringars svårigheter, diskussioner om partiledarna och
en tidvis stark irritation över kretsen kring den centrala
moderatledningen i Stockholm, ”bunkern”, innebar ändå
1970-talets framryckning att väljarandelen kom att
pendla mellan 18,3 och 23,6 procent under 1900-talets
sista 20 år. Som borgerlighetens ledande parti lyckades
moderaterna sätta sin prägel på svensk politik på ett sätt
lSvensk Tidskrift lzoo3,nr si ll
Moderniseringens sinnebild. Detta snälltågslok byggt i Trollhättan 1919 var en gång de svenska statsjärnvägarnas
stolthet och användes bland annat till Berlinpilen.
som knappast skett tidigare under den fulla demokratins tid. Ett tecken på detta var Carl Bildts tillträde som
statsminister 1991, den förste från högern sedan Arvid
Lindman lämnade posten drygt 60 år tidigare.
Att bara ta valresultat som utgångspunkt för en analys är visserligen en smula äventyrligt. Statsvetaren Gunnar Sjöblom har i en klassisk undersökning lyft fram
målet för ett politiskt parti: att influera avgörande beslut
rörande fördelning av värden inom systemet (i detta fall
hela samhället). För att uppnå detta mål agerar partierna på olika arenor: väljarnas, den parlamentariska och
den interna. De har naturligtvis samband med varandra
men kan ändå urskiljas i analysen. På väljararenan måste
opinionen vinnas, i riksdagen söks maximalt genomslag
för partiets förslag och internt handlar det om att hålla
ll!J lSvensk Tidskrift l2oo3, nr si
samman, att undvika utbrytningar eller andra splittringstendenser.
Samtidigt kan man hävda att den fortsatta professionaliseringen av politiken och politikens roll som
språngbräda till attraktiva förvaltningsposter har ökat
betydelsen av väljararenan. Hur sammangjutet partiet
än är, hur framgångsrikt det än är att påverka politiken
i förhandlingsspelet-först genom goda valresultat öppnas de direkta (riksdagsposter, kommunalråd) och indirekta (politiska tjänstemän som väljarframgångar kan
finansiera) karriärvägarna. Även opinionsundersökningarnas centrala roll stärker hypotesen om väljararenans ökade betydelse. Partiernas aktiva, som strävar efter
positioner och inflytande, bör också rimligen sätta valframgångar högst på önskelistan.
Det finns undantag. Ett av dem är högerledaren Gösta
Bagge som under 1940-talets nedgångar var inne på tanken att det viktigaste var att påverka politiken, inte att
samla stora väljarskaror. Bagges resonemang klingade
dock ohört och kan också föras tillbaka till hans ovanligt
idealistiska syn på politiken, den egna trygga samhällspositionen (professor) och kanske även en psykologisk
rationalisering över valnederlagen under hans tid som
partiledare 1935-1944.
FEM VÅGOR
Utifrån riksdagsvalens procentsiffror kan vi urskilja tre
framgångsvågor och två nedgångsdito för Allmänna valmansförbundet/högern/moderaterna. De goda tiderna
utgörs av 1920-talet, med toppen 1928 då de 29,4 procent
man fick översteg resultatet 1917, innan parlamentarismen och den fulla rösträtten var genomförd. Högerns
vånda över det politiska systemskiftet visade sig alltså
vara överdriven. Tack vare en målmedveten organisationsuppbyggnad och Lindmans förmåga att hålla ihop
landsbygds- och stadsfraktionerna etablerade sig AVF
som ett ledande borgerligt parti, en position som folkpartiet övertog först 1948.
Nästa framgångsvåg infaller under Jarl Hjalmarsons
ledning på 1950-talet. Visserligen når man inte 1920-
talets nivåer, och Hjalmarsons partiledartid avslutas med
ett nederlag, men decenniet kan utan tvivel ändå betecknas som framgångsrikt för högern, fram till ATP-stridens slutskede. Man lanserade ”ägardemokratin”, en linje
som av statsvetaren Stig-Björn Ljunggren betecknats som
högerns egen ”kontrautopi”.
Den tredje vågen inleds med Gösta Bohmans tillträde
1970, når sin höjdpunkt från 1970-talets slut och under
1980- och 1990-talen samt avslutas(?) 1998. Under hans
ledning ökar partiet fyra val i rad och året efter hans
avgång (valet 1982) uppnås den ännu gällande rekordnoteringen, 23,6 procent. Trots viss upp- och nedgång
kan perioden fram till och med 1998 sägas tillhöra denna
rekordlånga storhetstid för partiet. Sedan 1979 är moderata samlingspartiet störst bland de borgerliga.
Nedgångarna infaller logiskt nog mellan dessa tre
perioder. Den första är lång och omfattar 1930- och
1940-talen med dess folkhemskoalition av socialdemokrater och bondeförbund samt krigsårens nationella
samling kring Per Albin Hansson. Nummer två utspelas under 1960-talet då begreppen ”konservativ” och
”höger” alltmer kom att betraktas som hopplöst gammaldags, oförenliga med tidens strömningar och därmed otjänliga. Bottennivån nås 1970 med blygsamma
11,5 procent.
Politikens naturlag eller tillfällighetens kaos?
Därmed har de moderata upp- och nedgångarna
identifierats. Svårare är dock att finna förklaringar till
dessa svängningar. Karakteriseras framgångsfaserna av
något speciellt? Eller har det med politikens naturlagar
att göra, en motsvarighet till havets ebb och flod? Eller
handlar det kanske bara om tillfälligheter, resultatet av ett
antal oberäkneliga faktorer som moderna kaosteoretiker skulle hävda? Låt oss se närmare på perioderna utifrån fyra faktorer: l) Den ekonomiska liberalismens ställning i omvärlden, 2) Socialdemokratins position, 3) Socialismen som hot, 4) Borgerlig samling.
Jag är medveten om att åtminstone punkt två är diskutabel eftersom den inte är en helt oberoende variabel.
Förutsättningen för en högervåg är, åtminstone i svensk
1900-talshistoria, vanligen en försvagad socialdemokrati.
Innebörden i ”socialdemokratins position” är dock inte
styrka i största allmänhet, utan den eventuella förelSvensk Tidskrift l2ooJ, nr si m
komsten av egna större frågor som socialdemokraterna
söker mobilisera kring, som till exempel i ATP-frågan.
(l) De tre framgångsperioderna kännetecknas av ett
uppsving för den ekonomiska liberalismens ideer. Under
1920-talet härskade en utbredd skepsis till regleringar
av den typ som krigsåren hade inneburit. Någon egentlig konkurrent tillliberalismen fanns inte, i alla fall inte
inom demokratins ramar. Även 1950-talet upplevde en
renässans för fri företagsamhet, åtminstone i den
meningen att vittgående planhushållningsideer eller nya
socialiseringar förhindrades, till exempel i Norge och
Sverige. Exportindustrin gynnades och europeiska frihandelsområden började inrättas. ”Det tyska undret”
var av liberalkapitalistisk karaktär, men fick också alltfler
välfärdsstatliga inslag. Marknadsliberalismens frammarsch från 1970-talet är naturligtvis välkänd och inte
begränsad till västvärlden.
Nedgångarna har motsatt innebörd. Som ett svar på
den ekonomiska världskrisen, av många tolkad som den
liberala kapitalismens svanesång, infördes under 1930-
talet protektionistiska handelshinder och regleringar av
en mängd olika slag. Den keynesianska modellen, lanserad av socialliberalen John Maynard Keynes, föreföll
överlägsen den klassiska ekonomin och passade också
sens fackliga och politiska grenar. Tiden från 1970-talets
början ses av många som ett trendbrott i svensk historia.
Den harmoni, konsensus och framstegstro som tidigare
hade präglat samhället frättes sönder av ekonomiska kriser, oljechocker och de allt tydligare sprickorna i välfärdsstatens fundament. Som systemets företrädare nummer ett- oavsett om det var hundraprocentigt sant framställdes det så i socialdemokratins historieskrivningblev SAP särskilt drabbat av den svenska modellens nedgång (eller kanske fall?).
Arbetarrörelsen hade dock ett förslag tilllösning på
problemen – löntagarfonderna. Denna ursprungligen
radikala socialistiska strategi urvattnades genom successiva reträtter men kom ändå att bli en belastning som
en samlad borgerlighet inte var sen att utnyttja. Relationerna mellan SAP och LO blev tidvis frostiga och
ökade osäkerheten om partiets politiska färdriktning.
Högerns nedgångsfaser karakteriseras naturligt nog
av en mer självsäker och lyckosam socialdemokrati. Krisuppgörelsens (1933) ekonomiska betydelse ska inte
överdrivas men den åstadkom ändå en politisk stabilitet.
När sedan den ekonomiska frammarschen kom, följd av
krigsårens nationella samling, etablerades en fast socialdemokratisk ordning och en bild av partiet som landets
”Att vara mest modern
räddare. 1960-talets framgångsrika
socialdemokrati tog sitt avstamp i
ATP-striden. Tack vare välfärdens
väl för den socialdemokrati som
främst i Nordeuropa kom till makten. De radikala vindarna på 1960-
talet medförde en försvagning för kan idag innebära att befinna frukter förstärktes bilden av det
idealet om den fria företagsamheten. Genom att peka på ekonomiska
orättvisor i världsmåttstock och
sig i otakt med tiden.”
socialdemokratiska Sverige som ett
modernt modelland. Med lanseklasskillnader i de egna samhällena fick radikalerna landets företagare att huka sig i sina kontorsfåtöljer. Budskapet var att jämlikhet måste gå före ekonomisk frihet,
vinstjakten upphöra och så småningom kom också gröna
krav på att tillväxten måste avstanna.
SOCIALDEMOKRATISK SVAGHET
2) 1920-talets socialdemokrati uppvisade en viss vilsenhet. Demokratin var genomförd, men det dröjde innan
den kommunala arenan togs i besittning. Regeringarna
avlöste varandra och strejker, ibland under kommunistisk ledning, var vanliga. SAP bekämpade inrättandet av
Arbetsdomstolen 1928 men accepterade den sedan.
Någon egen ekonomisk teori hade man inte, om inte en
svag strömning av marxism ska ses som en sådan.
Vilsenheten var väl inte lika märkbar under 1950-
talet, men hade ändå föregåtts av en reträtt från de mer
radikala tankar som fanns i partiets efterkrigsprogram
och som angreps kraftigt av borgerligheten under planhushållningsdebatten. Först med ATP-frågan vid decenniets slut fick SAP en efterlängtad mobiliseringsfråga
som förde med sig en kraftig injektion för arbetarrörelDJ lSvenskTidskrift l2oo3, nr si
ringen av parollen ”ökad jämlikhet” och en mer aktiv, USA-kritisk utrikespolitik kunde
åtminstone delar av vänsteruppsvinget kanaliseras in i
arbetarrörelsen. Högern följde med tidsandan vänsterut och presenterade i sitt program från 1969 partiets
mest långtgående uppslutning kring välfärdsstaten.
Decenniet är i den egna historieskrivningen starkt negativt belastat, närmast synonymt med anpassning till den
socialdemokratiska hegemonin och knäfall inför de
andra borgerliga partierna.
HOTBILDERNA
3) Högerns direkta inflytande över regeringspolitiken
har varit begränsat. Partiets statsministrar efter 1921 är
Ernst Trygger (1923-1924), Arvid Lindman (1928-1930)
och Carl Bildt (1991-1994). Därutöver tillkommer deltagandet i andra världskrigets samlingsregering
(1939-1945) och i de borgerliga trepartiregeringarna
(1976-1978, 1979-1981). Värt att notera är emellertid
den betydelse som partiets antisocialism har haft vid de
tre tillfällen då den privata äganderätten har ansetts vara
hotad. 1920-talets socialiseringsnämnd kom att få ett
begränsat inflytande, planhushållningsmotståndet åren
kring andra världskrigets slut
trängde tillbaka den socialdemokratiska efterkrigsradikalismen och mobiliseringen
mot löntagarfonderna bidrog
till ökad borgerlig enhet samtidigt som socialdemokratin i
realiteten var splittrad i frå-
gan. Löntagarfonderna kom
visserligen att införas, men i
en form som låg långt ifrån
LO-ekonomen Rudolf Meidners ursprungliga radikala
förslag från 1975.
Med andra ord – framgångsvågorna sammanfaller
med borgerlig mobilisering till
den privata äganderättens försvar gentemot olika former av
socialiseringsideer. Den typen
Vad skulle stormaktstidens bönder ha sagt om Fredrik Reinfeldts tal på
Pridefestivalen?
av politisk strid mellan vänster och höger har naturligtvis förekommit vid flera andra tillfällen, men just dessa
tre kan sägas vara de mest tydliga försöken till socialistiska landvinningar. Här har högern agerat som ”ankare”,
det vill säga förhindrat vad som skulle ha kunnat innebära ett systemskifte i socialistisk riktning.
BORGERLIG SAMLING- MITTÅT ELLER HÖGERUT?
4) Borgerlig samling är i ett partisystem som det svenska
(och till exempel även det norska ) ett närmast absolut
villkor för högerns deltagande i regeringen. Typiskt är
dock att partiet har nått valframgångar utan att den borgerliga enigheten varit särskilt påfallande. Så var fallet
under 1920-talets många regeringsbildningar och skiftande allianser, mycket på grund av de frisinnades taktiska agerande i form av C G Ekmans ”vågmästarpolitik”. Även 1950-talets goda högerkonjunktur äger rum
samtidigt som bondeförbundet/centern deltar i regeringskoalition med socialdemokraterna (1951-1957).
Förklaringen är den balansgång ett flygelparti som
högern/moderaterna måste gå mellan egen profilering
och borgerlig samverkan. Ju mer man driver sina egna
frågor, desto svårare blir det att upprätthålla den borgerliga enigheten och därmed bana väg för en borgerlig
regering, även om partiet själv kan gå framåt. Under
1960-talet och fram till 1970-talets slut hävdade de två
mittenpartierna att en borgerlig regering måste vila på
”mittenpolitikens” grund. Man framställde gärna gemensamma förslag som högern måste acceptera. Syftet var
att motverka den rädsla för ”högerpolitik” som i tidens
ideklimat ansågs historiskt belastat.
Vad som är karakteristiskt för den senaste långa framgångsvågen, och gör den unik, är att etablerandet av borgerlig enighet gått hand i hand med en tydlig egen profilering. I stället för att högern i huvudsak tvingas
anpassa sig till de borgerliga kollegerna har dessa i stor
utsträckning närmat sig den marknadsliberalism som
blivit moderaternas framgångsvapen sedan 1970-talet,
om än i skiftande doser. Förklaringen är rimligen att de
andra tre faktorerna har varit så starka att de även kommit att prägla mittenpartierna. Den marknadsliberala
strömningens internationella renässans, socialdemokratins tidvis osäkra eller splittrade uppträdande och
mobiliseringen för den privata äganderätten har påverkat partier och rörelser långt utanför den moderata kretsen.
ÅRTUSENDETS TRENDBROTT?
Hur kan då dessa historiskt framsprungna faktorer tillämpas på dagens moderata krisläge? Med historikerns
ovilja att förutsäga framtiden tar jag inte för givet att
krisen är olöslig eller ens blir långvarig. Syftet är att mer
försiktigt peka på några tänkbara orsaker till att den tredje framgångsvågen kanske nått den enda vägens ände.
Den ekonomiska liberalismens ställning i omvärlden
är knappast svagare nu än för 20-25 år sedan, snarare
tvärtom. Den borgerliga samlingstanken är lika stark
(eller lika bräcklig, om man så vill) som tidigare. De två
andra förutsättningarna är emellertid inte lika klara.
Socialdemokratin har visserligen ingen stark egen fråga
att mobilisera väljarna kring, men en sådan kan ju, som
fallet var med löntagarfonderna, visa sig bli en bumerang. Antisocialismen och försvaret för den privata äganderätten är inte lika starka vapen idag när SAP i många
stycken accepterat avregleringar och andra former av
liberala åtgärder. Även om många människor hyser oro
iSvensk Tidskrift l2oo3,nr si IIJ
för framtiden grundas detta troligen mer på risken för
arbetslöshet, låga pensioner, höjda skatter eller dålig
vård. När socialismen inte står på dagordningen blir
antisocialismens vapenarsenal obrukbar.
En försvårande omständighet är att politikens roll
förminskas i det marknadsliberala programmet. Det
borde åtminstone försvåra rekryteringen av unga krafter
om uppgiften är att successivt minska utrymmet för egna
insatser. På 1950-talet var avregleringstankarna och
marknadsideerna också starka. Skillnaden mot idag var
att högern då upprätthöll mer konservativa ideal om
moral, ansvar och kulturarv. Sedan dess har även denna
politiskt uppfostrande målsättning tonats ned. ”Politiker” har i den mest långtgående marknadsliberala, nyliberala retoriken närmast blivit ett skällsord.
I politiken gäller kanske oftare tesen att ”framgång
försökte bromsa samhällsutvecklingen. Det var bara en
tidsfråga innan den nya tidens individer skulle skapa
något annat än kollektivismens stelbenta samhälle. Retoriken påminner i mycket om den som socialdemokratin
använde på 1950- och 1960-talen. Inte rent innehållsmässigt, men i synen på den egna rörelsens självklara
ledarroll in i framtiden.
Arbetarrörelsen såg sig som det nya samhällets vägvisare och teknikens roll var definitionsmässigt positiv.
Detta gav grunden till socialdemokratins ledande roll
under efterkrigstidens första årtionden. Borde då inte
den moderata visionen kunna ha samma positiva verkan? skillnaden är emellertid att socialdemokratin innehade moderniseringens problemformuleringsprivilegium under en tid då moderniseringen inte hade så
starka motståndare. Idag, när moderniseringen övertaföder motgång” än den mer
använda lyckosamma spiralen om ”Retoriken påminner i
gits av moderaterna, är den olyckligtvis för partiet betydligt mer ifrå-
gasatt. Den förknippas ofta med
ekonomism och känslokall rationalitet, epitet som riktats mot ledande
partiföreträdare. Också den förkassande stora nejsegern i euroomröstningen kan tolkas i samma riktning. I nejopinionen fanns starka
att ”framgång föder framgång”.
Den marknadsliberala offensiven
de senaste 25-30 åren har förflyttat
partipolitikens hela spektrum till
mycket om den som socialdemokratin använde på
den högerinriktade, mer liberala
sidan. Sådana svängningar, eller 1950- och 1960-talen.”
överhuvudtaget metaforerna om
vänstervindarl-vågor eller dess motsvarigheter högerut,
liknar havsvattnets ebb och flod men är dock inte resultatet av opåverkbara krafter. Partiernas politk formas i
samspelet mellan tolkningen av verklighetens förutsättningar och de ideal man vill uppnå. När den liberala
politiken, inklusive en ny öppenhet mot Europa, till en
avsevärd del upptagits av motståndaren kan den politiska segern snart vändas till ett väljarmässigt bakslag.
KULTURKONSERVATISMEN UT
En annan aspekt är moderata samlingspartiets modernisering. Åren efter andra världskriget innebar ett socialpolitiskt nytänkande. För första gången såg partiet på
socialpoltik som en investering i framtiden, inte något
som bara kostade pengar. Man kom också att under
efterkrigstiden mer tydligt se den tekniska utvecklingen
som något odelbart gott. Fortfarande levde dock en
påtaglig kulturkonservatism och en uppslutning kring
de religiösa värdena kvar inom partiet.
Med marknadsliberalismens segertåg från 1970-talet
blir partiet alltmer framstegsinriktat, närmast utopiskt i
sin tilltro till den nya tidens informationssamhälle och
valmöjligheter för individen. På 1990-talet kan man
beteckna partiet som det mest moderniseringsvänliga.
De värden som förknippades med moderniseringen kom
i ökad grad att också förknippas med moderaterna. Med
oförställd glädje framställde partiets ledande företrädare
socialdemokratin som en passerad rörelse som numera
1111Svensk Tidskrift 12oo3, nr sj
drag av traditionalism i form av oro för förändringar
och misstro mot det europeiska samarbetet, värden som
utgjort grunden för moderaternas marknadsliberala
framgångsvåg.
NÄR KOMMER DEN FJÄRDE VÅGEN?
Om man betraktade moderniseringen som synonymt
med samhällets utveckling hade ovanstående resonemang haltat. Min hållning är emellertid en annan.
Moderniseringen, det vi förknippar med rationella ledningsformer, teknik och vetenskap, kan lida nederlag till
förmån för traditionalistiska krafter. Vissa rörelser kan
vara inriktade på politisk modernisering, andra på teknisk. Likaväl som liberalismens framgångar paradoxalt
nog till slut lett till moderata väljarnederlag har erövrandet av moderniteten också haft ett liknande pris.
Att vara mest modern kan idag innebära att befinna
sig i otakt med tiden, något som i så fall skulle indikera
att den moderata tillbakagången är mer än en tillfällig
svacka. Tar man sin utgångspunkt från partiets vågrö-
relser skulle det dröja till cirka 2015-2020 innan en ny
vår, en ny framgångsvåg, dök upp. Men då har vi nog
gått för långt i tilltron till historiens lagbundenhet.
Torbjörn Nilsson (torbjorn.nilsson@sh.se) är docent i historia vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, och projektledare för Högern 1904-2004: Moderniseringens vän eller fiende?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism