Torbjörn Nilsson; Dags att ta bort (s)-märket från historien

Dags att ta bort (s)-n
l av Torbjörn Nilsson
Bilden av svenskt 1900-tal är bilden av
socialdemokratins dominans. Ett nytt stort forskningsprojekt,
Högern 1904-2000, ställer annorlunda frågor till det förflutna.
B
EHÖVS FORSKNING om högern? Länge tycks
den svenska akademiska forskningen ha svarat nej på den frågan. Åtminstone om man
får döma av en enkel, knappast vetenskaplig
men inte desto mindre talande, undersökning som artikelförfattaren gjort.
Under Ocg- ”Politiska begrepp och åskådningar” –
vid Stockholms universitetsbibliotek omfattade sommaren 200l underavdelningen Socialism 25 hyllor. Revolutionär socialism och kommunism fyllde 3,5 hyllor, lika
många som Liberalism och mer än de uppenbarligen
obetydliga två riktningarna Frihetlig anarkism, socialism, syndikalism och Konservatism med 1,5 hylla vardera. Sett över tid har ändå denna snedfördelning minskat. Historiker är ju särskilt intresserade av förändring
över tid och därför bör mätresultaten från 1990-talets
mitt redovisas. Då hade Socialism 31,5 hylla, Revolutionär socialism och kommunism 8, Liberalism 2,5 och
Konservatism l futtig hylla. Frihetlig anarkism mm fanns
inte som underavdelning och dess uppdykande kanske
kan sägas spegla tidens nya strömningar inom vänstern.
Att detta säger något är ganska troligt. Såväl statsvetare som historiker, såväl i Sverige som på andra håll,
har funnit det mer intressant att studera åskådningar till
IIISvensk Tidskrift l2001, nr 41
vänster på den politiska skalan, i
betydligt mindre utsträckning
kontrahenterna på högerkanten.
Att så är fallet även om man
analyserar forskningsläget mer
grundligt är inget särskilt kontroversiellt påstående. Frågan
är snarare varför situationen
är sådan, och framför allt
vilka konsekvenser för vår
syn på modern svensk politisk historia som detta får?
Några tänkbara förklaringar ska här först dras
1921 fram.
l. Arbetarrörelsens maktställning påverkar vilka frågor
och perspektiv som i samhällsdebatten anses intressanta, den styr den rådande diskursen om man nu ska
ta till ett mer svårfångat begrepp.
2. Forskningen har, åtminstone tidigare, tenderat att
gynna segrarna, de krafter som anses ha skapat dagens
moderna samhälle.
3. Socialdemokratins internationellt sett starka ställning
i svensk politik väcker naturligt nog frågor om hur
detta särdrag ska förklaras.
4. Vänstervågen efter 1968 har präglat många historiker
och statsvetare som i arbetarrörelsens vägval också
bearbetar sina egna politiska erfarenheter.
Av dessa är de två första diskutabla och forskarsamhället bör egentligen värja sig mot sådana tendenser. De
senare är däremot fullt legitima, även om den sista kan
bli problematisk. Inget hindrar att personliga erfarenheter ligger till grund för forskarens val av undersökningsområde, men vissa problem dyker onekligen upp
när forskaren är eller har varit med i den rörelse som
undersöks. Eller också för den delen hyser en grundmurad avsky för företeelsen ifråga. Min åsikt är att projekt, liksom forskningsinstitutioner och andra vetenskapliga fora, mår bäst av pluralism. Forskare med åsikter till höger eller vänster, i mitten eller med åsikter på
olika hålllängs vänster-högerskalan kan berika varandra. Bevare oss för en situation där vänstersinnade forskare sysslar med vänstern, högersinnade med högern
och mittensinnade med mitten!
CJRKELRESONEMANG STYR
På senare år har forskningen, både i Sverige och utomlands, intresserat sig alltmer för hur bilden av det förflutna skapas, eller konstrueras som många föredrar att
kalla det. Med det senare verbet betonas olika gruppers
medvetna strävan att trumfa igenom sin egen tolkning av
historien. Så konspiratorisk behöver man inte vara; och
inte heller tro att utrymmet är obegränsat för vilka tolkirket från historien
ningar som helst. Klart är ändå att historisk forskning
är en del av den historiska processen; påverkad av strömningar i tiden och de kraftfält som finns på den ideologiskt/politiska arenan. Först under 1990-talet, när välfärdsstatens problem blivit mer uppenbara, har till exempel forskningen intresserat sig för systemets avigsidor,
för den utsatthet som funnits i dess glömda hörn, i fråga
om steriliseringar eller andra mer eller mindre tvångsmässiga ingrepp. Också den tidiga socialpolitiken kring
sekelskiftet 1900 har väckt intresse, som ett korrektiv
mot uppfattningen att all välfärdssyftande politik enbart
är frukten av SAP:s makttillträde 1932.
Det finns drag av cirkelresonemang i fråga om prioriteringen av studier om socialdemokratin. Man väljer
perspektiv frän den- ofta väl grundade- tanken att partiet har haft en viktig roll. Sedan ställs frågorna utifrän
socialdemokratins problemkan ställa oss är hur hällbar bilden av den svenska politiska historien under 1900-talet egentligen kan sägas vara
när forskningen om socialdemokratins huvudmotständare (åtminstone under länga perioder) är sä dåligt tillgodosedd. Hur vetenskapligt analytisk den än är tenderar forskning om ett visst politiskt läger att se problemen utifrän ett visst perspektiv, ta upp frågor som är
relevanta just för den ideologi, det parti eller de aktörer
som man valt att undersöka. Med den profil som svensk
modern historia och samhällsforskning har haft är det
inte förvänande att demokratiperspektivet vägt över jämfört med rättsstatsperspektivet, att maktdelningsfrågor
först under senare tid lyfts fram, att individuella alternativ till dagens välfärdsstat kommit i skymundan, att
moderniseringens förlorare (smäjordbrukare, småföretagare i glesbygd) oftast varit osynliga eller att såväl rättighetsliberalism som värdeställningar och vägval. Följden
blir att dessa överväganden lyfts
fram, andra alternativ och aktö-
rer reduceras. Bilden av en socialdemokratisk hegemoni
bekräftas -i stället för att problematiseras genom att frågorBilden av en socialdemokratisk konservatism närmast har ignorerats.
hegemoni bekräftas- i stället Hos forskningens offentliga
finansiärer har det länge funnits
en medvetenhet både om behovet av forskning om politisk
för att problematiseras.
na ställs annorlunda. Intressant nog har den ”folkhemskritiska” linjen också tagit socialdemokratins allenastyrande närmast för givet, men i stället målat denna
maktapparat i mörkare färger.
Frågan om socialdemokratin i realiteten har varit så
hegemonisk, eller om denna uppfattning snarare är en
följd av forskningens prioriteringar, får tills vidare hällas öppen. Men man kan ju konstatera att de tre mer
radikala socialdemokratiska försöken att angripa den
privata äganderätten alla har slagits tillbaka: 1920-talets
socialiseringsideer, efterkrigsprogrammet 1944 och löntagarfonderna (i Meidners och LO:s radikala tappning)
frän 1970-talets mitt.
PERSPEKTJV SAKNAS
Varken forskning om högern eller forskning utifrän de
nya perspektiv på socialpolitiken som ovan refererats är
a priori bättre vetenskap än tidigare studier med arbetarrörelsen eller den reformerande välfärdsstaten i
huvudrollerna. Inte heller kan forskningen styras av
någon rättvisetanke om att partier ska ägnas det intresse som mandatfördelningen utvisar. Frågan vi däremot
historia i allmänhet och de
borgerliga partierna i synnerhet. Utan att förringa den
forskning som bedrivits är nämligen forskningsläget om
folkpartiet och centern ännu tunnare än om högerpartiet/moderata samlingspartiet som ändå under det
senaste decenniet analyserats i några avhandlingar
(främst statsvetenskapliga). Att motivera behovet av ett
projekt om den svenska högerns historia har därför inte
varit svårt, även om det krävs mycket annat för att en
projektansökan ska beviljas.
HÖGERN 1904-2000
Resultatet har blivit ett av Riksbankens Jubileumsfond
finansierat projekt: Högern 1904-2000. Moderniseringens vän eller fiende? Projektet är förlagt vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola där ett stort
antal forskare bedriver forskning om samtidshistorien,
främst tiden efter 1945. ”Högerprojektet”, i dagligt tal,
har dock ett längre tidsperspektiv, från grundandet av
Allmänna valmansförbundet (AVF) 1904 till idag. Arbetet inleddes i januari 2000 och beräknas pägä åtminstone till och med är 2002. I projektet ingår fem historiker
och två statsvetare med delstudier som kretsar kring
OJ
[Svensk Tidskrift l2oo1, nr 4/ EJ
ro
……
o
+-’
U)
I
HöGERPARTIET:
stRiMG
StRiMGS
..,
ideologi och historiesyn (Torbjörn Nilsson, projektledare), organisationen (Niklas Stenlås), företagarnas
relation till partiet (Christer Ericsson), välfärden (Louise
Drangel), jordbruksfrågans roll (Fredrik Eriksson),
partiets internationella impulser (Karl Magnus Johansson)
samt dess syn på omvärlden (Ann-Sofie Dahl). Alla
delstudier omfattar perioden från 1904 till nutid.
För att sådana undersökningar ska kunna genomföras görs strategiska nedslag vid avgörande brytpunkter
i partiets historia (”formativa moment” som sådana
ibland kallas). Av olika anledningar kan grundandet
1904, demokratins fulla genombrott 1921, krisen och
fascismens hot under 1930-talet, samhällets snabba
modernisering åren efter 1945, radikaliseringsvågen
på 1960-talet samt liberalismens renässans och europeiseringen under 1980- och 1990-talen ses som sådana
brytpunkter.
Inledningsvis diskuterades den svenska forskningens
slagsida åt vänster. Denna har orsakat att vår bild av 1900-
talets svenska politik egentligen vilar på lös grund.
Utrymmet för lösa generaliseringar och förenklingar har
varit stort. Intresset för beröringspunkterna mellan höger
IIISvensk Tidskrift 12001, nr 41
och extremhöger (främst brytningen mellan det alltmer
högerextrema ungdomsförbundet, SNU, och AVF 1934)
har varit stort. Betydelsen av att partiet relativt snabbt
efter 1904 utvecklade en modern partiapparat och integrerades i det demokratiska systemet har mer sällan betonats. Liksom i internationell forskning har högerns insats
för demokratin- nog så viktig eftersom man ursprungligen motarbetade dess införande- kommit i skymundan. Ofta utgår man ifrån att högern/ moderaterna hela
tiden varit en broms mot utvecklingen, främst företrädd
av en närmast hegemonisk socialdemokrati. Båda dessa
föreställningar bör ifrågasättas. Kanske har högern rentav bidragit till samhällets modernisering, åtminstone
på vissa områden? Kanske har partiets inflytande varit
betydligt större än vad de korta åren av maktinnehav
efter 1921 indikerar?
ARV ELLER UTOPI?
En utgångspunkt för artikelförfattaren är att en analys av
ett partis ”historiesyn” kan ge nya perspektiv på dess ideologiska utveckling. Dels innefattar begreppet hur man
betraktar Sveriges och partiets historia. Vilken bild av
Sveriges historia omhuldas, eller vilken mytbild om man
så vill? Hur ser man på sitt eget förflutna? Dels undersöks partiets hållning till grundläggande tidsperspektiv. När dominerar tillbakablickandet respektive framtidsperspektivet? På så sätt ges också möjlighet att
anknyta till den nyare forskning om tolkningen av
historien som nämndes tidigare. Just historiesynen har
ju en särskild betydelse för ett högerparti som verkar i
massdemokratins samhälle. Hur ska man bejaka
moderniseringen (som de flesta av partiets väljare är
betjänta av) samtidigt som vissa grundläggande värden
och hierarkier bevaras? Till det kommer att konservatismen som ideologi värnar om begrepp som arv,
tradition och historia. Omvälvande förändringar och
utopiska projekt rimmar illa med de tankesätt som låg
till grund för AVF:s pionjärer.
En specialstudie kring historiesynen under partiets
första decennier som författaren gjort (publiceras senare
i tidskriften Scandia) visar hur kontinuitet och förändring vävs samman i högerns syn på demokratin. Den
grundsyn på den svenska historien som fanns när striden
om demokratin stod som hårdast under seklets början
förefaller också ha färgat det ideologiska budskapet
under 1930-talets omvälvande händelser. Sveriges långa
tradition av folkligt självstyre, föreningsbanden mellan
kungamakt och allmoge (manifesterad i bondetåget
1914) samt de politiska traditionernas nationella karaktär åberopades under båda dessa skeden. Den väsentliga
skillnaden var att i striden om parlamentarismen mobiliserades historien gentemot dess införande (”en för
svensk tradition främmande styresform”) medan partiet
HÖGERPARTIET i
~
1958 1935
under 1930-talet integrerade demokratin i sin nationella
historiesyn gentemot dess fiender, både till höger och
vänster. Nationalsocialismen utdefinierades dä som en
importerad ideologi, utan stöd i svensk tradition. Medan
historiesynen är närmast konstant blir partiet i det ena
fallet motständare till den fulla demokratin; i det andra
dess försvarare. Pä sä sätt kan den eviga frågan om
kontinuitet eller förändring betraktas pä ett mer fruktbart sätt än som oförenliga storheter.
FRIHET OCH FRAMSTEG
Åren efter andra världskrigets slut är också en viktig
period för högern, liksom 1930-talets mitt en av de brytpunkter som nämndes inledningsvis. Jarl Hjalmarsons
tillträde 1950 och lanserandet av ägardemokratin,
”högerns kontrautopi” enligt
farande hade 1946. Pä sä sätt står det
i klar motsättning till ideprogrammet
”Pä tröskeln till mänsklighetens bästa
tid”, som fastställdes pä partistämman i september 2001. Skillnaderna
mellan 1940-talets framstegsvänliga
konservatism och den framtidsdyrkande liberalism som slog rot
under 1980-talet och befästes vid
1990-talets mitt ska därför nu analyseras närmare.
Liksom dagens moderata retorik
utgår ”Frihet och framsteg” frän att
en ny värld häller pä att formas. Till
skillnad frän ”Pä tröskeln till mänsklighetens bästa tid” hyste man 1946
dock förhoppningen att traditionella
värderingar skulle utgöra grunden för
samhället. 1930-talets totalitära styren och krigsärens barbari ansägs ha orsakats av att konservativa värden åsidosatts: ”Sä mycket är emellertid
säkert att ’gudlöshet’ och ’värdenihilism’ ha lämnat fritt
spelrum för moral- och kulturfientliga krafter och ideologier, och i deras hägn ha rättslöshet och maktpolitik
kunnat driva sitt grymma och meningslösa spel.”
KRISTEN GRUND
Det finns också andra tecken pä den andliga krisen.
Familjen som förr stod för djup inre samhörighet och
uppoffringar, ”betraktas numera gärna som ett fritt kontrakt, som lättsinnigt ingås och lika lättsinnigt avbrytes”.
Kristendomen, som har en ytterst framträdande plats i
programmet, har också drabbats av krisen. Avkristnandet har gjort att den västerländska kulturuppfattningen
sprängts sönder utan att ersätstatsvetaren Stig-Björn Ljunggren, stärkte partiets framtidsorientering. En intensiv debatt
fördes också under 1940-talet
om socialpolitiken där företrä-
darna för en mer utvidgad
offentlig verksamhet vann mark
gentemot den traditionella
Historiska gestalter
tas av något annat. Roten till
det onda var ”bristen pä erkända normer, bristen pä en andlig målsättning”.mobiliseras för en insats
i framtidens arme.
Kristendomen skulle visserligen stä utanför politiken, men
det ”berättigar oss inte att vid
sparsamhetslinjen. Åsikten att socialpolitik inte ska ses
som en vanlig kostnad, utan som en investering i framtiden, fick för första gängen fäste inom högern. Högerpartiets anslutning till en framstegsvänlig konservatism
framgår också i ”Frihet och framsteg”, en programkommentar frän 1946 till handlingsprogrammet ”Högern
vill”.
”Frihet och framsteg” har en tydligare framtidsprä-
gel än tidigare högerprogram. Ändå vore det fel att förbise den starka ställning som det konservativa arvet fortbehandlingen av samhällsfrå-
gorna skjuta ät sidan de krav den ställer- med en generad hänvisning till att kristendomen är den enskildes
angelägenhet”. Vidare ogillade man ”kulturradikalismen
med dess förflackade och urvattnade människosyn” och
hävdade istället ”en pä kristen grund vilande kulturkonservativ uppfattning”. Helt avgörande var om framtiden skulle präglas av ”den nya hedendomen” eller av
kristendomens andliga och moraliska grundsatser.
Kulturkonservatismen genomsyrar också programkommentarens avslutande avsnitt, ”Kulturvård”. Man
I
Ul
r-to
lSvensk Tidskrift jzoo1, nr 41fJ
……
o4-’
(/’)
I
gick där till storms emot ”ett förråande nöjesliv och den
andliga och moraliska nivellering, den fördumning, som
främjas av viss veckopress och film” för att ”hos vårt folk
öka förståelsen för de kulturella värdena och ett berikande fritidsliv.” Naturskyddsarbete och hembygdsstudiet skulle stödjas så att ”vårt folk bevarar en levande
kontakt med det svenska kulturarvets rika innehåll, dess
saga och hävd, dess natur och skönhetsvärden men också
de imponerande arbetsresultaten av gångna och nu levande generationers insatser.”
Dessa traditionalistiska tankar samsades emellertid
med framåtsyftande krav. Man såg högern som ett
reformkonservativt parti och som bärare av ”framåtskridandets ide”. Liksom äganderätten och näringsfriheten borde också sociala grundsatser om ”statens plikt
att hjälpa och skydda medborgarna vid ålderdom, sjukdom och arbetslöshet och andra fall av bristande försörjningsförmåga” grundlagsfästas. Dubbelheten visas
också av att en traditionell institution som familjen måste
värnas via en modern socialpolitik. Inom ekonomin
karakteriseras gamla tiders tvångsregleringar som ”stillastående”. Ett ökat välstånd förutsatte ett näringsliv i
ständig utveckling. Programmet noterar också det
tekniska framåtskridande som ägt rum under kriget
exemplifierat med atomkraft, radar, reaflyg och nya
läkemedel.
IDEPROGRAMMET 2001
Också årets nya ideprogram utgår ifrån tesen om en brytningstid. Framåtskridandet ses som en avgörande
mänsklig drivkraft. I linje med detta ska partiet vara den
”starkaste kraften för frihet, humanitet och framtidstro
i svensk politik”. I huvudsak tecknas en positiv bild av
världens utveckling; marknadsekonomin har blivit dominerande, öppenheten har trängt undan förtrycket och
välståndet ökar nästan överallt. Den nya ekonomin och
vetenskapens framsteg möjliggör ett avgörande språng i
mänsklighetens utveckling.
Allt är emellertid inte lika löftesrikt. Vid sidan om
”det växande moderna, det globala och utblickande
entreprenörskapet” finns ”det stagnerande, inåtblickande och maktlösa”. Barbari, folkmord och terrorism härjar i delar av världen, sjukdomar tar miljoner människors
liv, fattigdomen dröjer sig kvar och miljöproblem ”han- (S)egrarnas historia
H
UR KOMMER DET SIG att den marxistiska
teorin om hegemonin verkar så lämpad
att beskriva den svenska socialdemokratin? Det främsta exemplet från tidigare är
Peter Billings och Mikael Stigendals
’Hegemonins decennier’ om det socialdemokratiska
Malmö. Den studien gällde dock inte främst hur socialdemokratin härskade genom att behärska uppfattningen
om verkligheten. Det gör istället en aktuell skrift av
historikern Asa Linderborg: Socialdemokraterna skriver
historia.
Utifrån ett egentligen marxistiskt perspektiv har hon
med stöd från bland andra Arvid Lindmans 60-årsfond (!)
granskat hur man från socialdemokratin- oftast medvetet
– har försökt ta makten över tankarna och legitimera sitt
långa maktinnehav. I förråad form har åtskilliga stött på
den framförallt i valrörelsernas buskpropaganda. ”När
högern styrde svalt man och godsägarna pryglade statare
hela dagarna.” Klart är att den typen av mytbilder varit
viktiga för att entusiasmera valarbetare och väljare. Utan
dem hade socialdemokratin näppeligen under så många
decennier kunnat samla nästan hälften av väljarkåren.
Men med Linderborgs genomgång blir bilden än tydligare. Partiets grepp om historieskrivningen är tydligt
även i den akademiska historieskrivningen. Hennes
B lSvenskTidskrift l2001, nr 41
slutsats är visserligen att historieskrivningen använts
som ”en maktresurs för att disciplinera arbetarklassen
och partimedlemmarna, och ge stöd åt den mer reformistiska eller direkt socialliberala riktningen.” Från en
borgerlig, till och med från en socialliberal, utkikspunkt
framstår det som en något vinklad beskrivning; också åt
andra hållet har ”maktresursen” använts.
Men visst är det sant att den mer revolutionära socialismen suttit illa till i socialdemokratins historieskrivning.
Eller rättare sagt även partiintern opposition och utbrytarpartierna till vänster.
Ett exempel är beskrivningen av händelserna i Ådalen
1931 som kulminerade i dödsskjutningarna i Lunde.
Under väldigt lång tid var de strejkande och demonstranterna snarast negativt beskrivna. Man kom mycket
väl ihåg att strejken och protesten mot skotten i första
hand var en Moskvakommunistisk aktion och också
utnyttjades av kommunisterna.
Först när detta fallit i glömska och Bo Widerberg
spelat in sin film införlivades myten i den socialdemokratiska historien. Då rådde vänstervind samtidigt som
vpk i valet 1968 hade nått en historiskt låg nivå. Det var
riskfritt att hylla kämparna från Ådalen -31.
Nästan komisk blir Asa Lindeborgs beskrivning när
hon ger sig i kast med den speciella gren av den socialteras långt ifrån alltid med den omsorg och den insikt
som krävs”. Även om de senare formuleringarna förutsätter en framtidsoptimism (kvardröjande fattigdom är
snart åtgärdad- miljöproblemen löses med mer omsorg
och insikt) finns det onekligen brister i dagens värld.
Politikens kris ses i ljuset av brytningen mellan det
nya och det gamla. Alltfler har
varit förbunden med kristendomen’: Kristendomen anses
historiskt ha en särställning i det svenska samhället
genom sin hävdvunna kulturella roll. I det nya samhälle som formas ska däremot andra religioner erkännas
som ”en del av enskilda människors tänkande”. I det
ursprungliga förslaget fanns emellertid en starkare skrivning, krav på att ”andra reliåtminstone en fot i den nya världen men hålls tillbaka av gamla
konventioner. Man varnar också
för att historien kan börja gå baklänges, eliminera de framsteg
som gjorts. Lärdomar kan hämtas ur historien, som här närmast
Torgny Lagman ger ett mikro- gioner erkänns som en del av
vårt lands framtid”. Även om
denna förändring inte är oviktig är det ändå ett mångkulturellt perspektiv som förs fram,
grundat på ”den humanistiska
perspektiv på moderaternas
förhållande till det förflutna.
blir en samling av goda och avskräckande exempel med
det förflutna som lärobok och framtidstron som lockelse.
MÅNGKULTURELLT
Kristendomen och den västerländska traditionen ges en
mycket undanskymd plats i det nya programmet. Man
vill ”värna om den etik och den tradition av humanism
och medmänsklighet som i vårt land först och främst
demokratiska historieskrivningen som berör partiledarna,
eller rättare sagt de som lyfts fram som ”hövdingar”.
Vem är socialdemokraternas förste partiledare? De
flesta svarar nog Hjalmar Branting, kanske tvekar någon
om August Palm var före honom. Men rätt svar är C E
Tholin. Branting valdes till partiledare först när partiet
existerat i 19 år.
I Erantings fall blir det extra tydligt. Han beskrivs
tidigt – medan han ännu levde – som den fulländade
människan: ädel, generös, vältalig, manlig, smidig,
respekterad, fruktad, beundrad och helgjuten. Han jämförs med Gustav Vasa, Engelbrekt, Jesus(!) och Perikles.
Arthur Engberg skriver 1925: ”Branting och Perikles!
Bådastodode på höjden av sin tids bildning. Båda sammanfattade de i sina personligheter det finaste, noblaste
och bästa i sin nations kultur. Båda härskade de, icke
genom någon yttre makt, utan endast genom myndigheten i sitt eget geni och högheten i sin karaktär.
Liksom athenarne i Perikles funnit en ledare, som de
kunde vörda utan att frukta, så funno svenskarna i Branting
en hövding, vars maktutövning stämde med deras kynne
och väsen.”
Just epitetet ”hövding” är kännetecknande för den
socialdemokratiska ledarkulten på ett sätt som för en
senare tid förefaller vara på gränsen till odemokratiskt.
Det kunde nämligen användas inte bara som beskrivning utan även som motiv för makten. 1946 skrev
Ragnar Edenman, socialdemokratisk statsvetare, sedermera statsräd och till slut landshövding och ordförande
traditionens krav på tolerans,
modernismens öppenhet för nya strömningar och demokratins påbud om allas lika rätt till inflytande över det
gemensamma”. Följden blir att även när kristendomen
behandlas förbinds den med det moderna samhällets
fram tidsperspektiv.
På liknande sätt behandlas begrepp som ”nationell
identitet”. Det nya samhällets rörlighet gör att historier,
religioner och traditioner blandas. Att det homogena
i den första kommissionen som granskade jakten på Olof
Palmes mördare, en studie över den socialdemokratiska
partigruppens historia. I den försvarar han maktkoncentrationen till Erantings person som berättigade
eftersom han var ”hövding för hela arbetarklassen”.
För den som vet att Edenman några är tidigare, innan
han blev socialdemokrat, hade figurerat i högerextrema
studentkretsar är det ett uttryckssätt som får en att haja
till. Man får ändå säga att personkulten numera tycks
ha tagit sig något mildare former. Egentligen är väl Olof
Palme den siste som verkligen var föremäl för någon
sorts dyrkan. Men där spelar säkert det brutala mordet
på honom en stor roll.
I dag står vi i ett nytt samhälle. Den socialdemokratiska hegemonin är av allt att döma bruten i Sverige. Man
kan inte utesluta att en viktig anledning är att makten
över historieskrivningen sviktade frän 1970 och framåt.
Socialdemokratins egenart och företräde framför
andra samhällsrörelser ifrågasattes både frän vänster och
frän höger. Sverige öppnade sig äter mot omvärlden.
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör
på Kväl\sposten.
BOKFAKTA
Författare: Asa Linderborg
Titel: Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000
Förlag: Atlas, 2001
I
(/)
r-t’
o
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41 11
1946 1964
samhället inte finns mer innebär dock inte att nationen
som historisk och kulturell enhet upphört att existera.
Identitet och rötter blir allt viktigare, men det rör sig
om en blandning av gammalt och nytt, av svenskt och
utländskt.
Ändå har inte konservatismens traditionella gemenskaper helt försvunnit. Familjen ses som ”det trygga
samhällets viktigaste hörnsten”, som en del av ”den lilla
världen”. Problemet anses vara att ”den stora världens”
principer har trängt in i civilsamhällets gemenskaper.
Personligt ansvar och engagesomman
röstar
får man
skatta
HÖGERPARIIII
1960
Lundgrens 1999 kan anföras som exempel på denna linje.
Moderata samlingspartiet är idag det parti som mest
intensivt för fram modernisering, utveckling och framsteg som honnörsord i den politiska retoriken. Att detta
kan orsaka problem i förhållande till partiets egen historia är uppenbart. Åtminstone så länge som man anknyter
till den mer schablonartade bilden av partiet som antimodernistisk bromskloss under dess första decennier.
Ett utslag av denna syn kan spåras i Göran Thorstensons,
som helhet mycket intressanta, artikel om vikten av
konstitutionell debatt (”Maktmang har ersatts av opersonlighet och kollektivism. Även den
klassiska konservatismen såg
familjen som en oumbärlig del
av samhällskroppen. skillnaden
var att den då ansågs vara
lierad med statsmakten; både
stat och familj skulle styras av
Också årets nya ideprogram
delning eller majoritetsförtryck?”, Svensk Tidskrift 1/2001).
Här kommenteras Bo Lundgrens tidigare uttalande om att
han inte står för Arvid Lindmans (partiledare 1912-1935)
politik. Ska man åstadkomma
utgår ifrån tesen om en
brytningstid.
patriarkaliska principer. Idag blir familjeinstitutionen i
moderat tappning i stället ett värn mot statsmakten, ett
skyddat område dit inte politikens och byråkratins ideal
når. På så sätt kan- i linje med det tidigare resonemanget
om kontinuitet och förändring- högerns/moderaternas
permanenta försvar för familjen rymma skilda ståndpunkter om familjens relation till andra institutioner i samhället.
ARVET FRÅN LINDMAN
De modernistiska tankar som genomsyrar ”På tröskeln
till mänsklighetens bästa tid” ligger i linje med andra
ideologiska texter från partiet de senaste femton åren.
Carl Bildts tillträdestal vid 1986 års stämma respektive Bo
l!iJ lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41
en modernisering som kräver
genomgripande samhällsförändringar blir amiral Lindman ingen pålitlig riktningsgivare. ”Dels därför att han
representerade en gammal samhällsordning som gick
i graven med industrialiseringen och det moderna
Sveriges framväxt. Dels därför att han också utnyttjade
politikens regelverk för att försöka bromsa moderniseringen.” (Thorstenson)
Utan att framställa den konservative Lindman som en
radikal framstegsman är det ändå viktigt att påpeka
partiets organisatoriska modernisering under hans resoluta styre, likaväl som partiets nära förbindelser med
industrialiseringens ledande män, i näringsliv och stat,
samt pragmatikern Lindmans lyhördhet för nödvändiga
politiska och sociala reformer, självfallet i syfte att bevara
sina väljargruppers oftast gynnade ställning.
MODERNISERING OCH HISTORIA
Det är intressant att konstatera att den konsekventa
moderniseringslinjen med en kompakt framtidstro
vinner hegemoni bland moderaterna samtidigt som man
1986 i Carl Bildt får en partiledare med uttalat historiskt
intresse. Den paradoxen kan lösas med att historien, som
ofta sker i partiers retorik, inte används för att förstå det
förflutna utan för att vinna stöd i framtiden, vilket är
helt legitimt för en politisk rörelse. Utgångspunkten är
de värden som man vill ska förknippas med det egna
partiet, i Bildts fall stark rättskänsla, frihetskänsla,
öppenhet mot omvärlden och kärlek till natur och bygd.
Sedan tolkas den svenska historien i ljuset av dessa
begrepp. Historien blir en framåtriktad pil där rättskänslan, frihetskänslan, öppenheten och kärleken till
naturen leder utvecklingen via dagens samhälle till framtidslandet. På så sätt binds dåtid, nutid och framtid ihop
längs en närmast ödesbestämd linje som inte skyggar för
eventuella sakhistoriska invändningar.
Historiska gestalter (i nedanstående fall dock snarare
en mytomspunnen figur) tas fram för att illustrera den
uråldriga svenska rättskänsla som har sin grund i att
slaveri eller livegenskap aldrig förekommit i vårt land.
Bildts exempel 1986 var Torgny Lagman, som, enligt
Snorre Sturlassons Heimskringla, kring år l 000 hävdade
böndernas rätt mot kungamakten (Olof Skötkonung).
Det komplexa förhållandet mellan talets framtidsorienterade, moderniseringsbejakande budskap och användandet av nationalromantiska symbolgestalter som Torgny
Lagman ger ett mikroperspektiv på moderaternas förhållande till det förflutna. Historiska gestalter mobiliseras
för en insats i framtidens arme, till skillnad från sekelskiftets konservativa som också kunde använda sig av Torgny
Lagman, men då som ett värn mot samhällsförändringar.
Historien är ett redskap, också för partier eller rörelser
som är starkt framtidsorienterade. Tolkningen av historien griper på så sätt in i partiets nutida förhållningssätt. Vilken politik moderata samlingspartiet ska föra
överlämnar vi med varm hand åt dess medlemmar. Som
forskare kan vi ge kunskap och ökad insikt om dess förflutna, något som i linje med vad som ovan sagts inte
bara har relevans för moderater utan berör alla medborgare. I bästa fall kan en mer helgjuten bild av den
svenska 1900-talshistorien åstadkommas. Förhoppningsvis kan därför bibliotekens hyllor med forskning
om högern både komma att bli fler och väga tyngre i
framtiden.
Torbjörn Nilsson (torbjorn.nilsson@sh.se) är docent i historia vid Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola.
Eli Heckscher (1879-1952) är
en av Sveriges internationellt
mest uppmärksammade ekonomer – fortfarande livligt citerad
och läst. Men i Sverige är han i
dag ganska okänd.
Eli Heckscher- om staten,
liberalismen och den ekonomiska politiken är en antologi med texter
i urval av Kurt Wickman.
Boken behandlar Heckschers
vetenskapliga och politiska produktion
samt ger dagens läsare tillgång till bortglömda , men fortfa –
rande högst läsbara, texter av en av vår intellektuella historias
stora andar.
Beställ direkt från TIMBRO- 30% rabatt!
Besök www.timbro.sejbokhandel
221 kr inklusive moms. Hft m skyddsomslag, 404 sidor.
Porto tillkommer. (Ord pris i handeln 315 kr.)
Jag beställer _ ex av ELI HECKSCHER om staten, liberalismen och den
ekonomiska politiken (451-8).
NAMN
FÖRETAG
AORESS
E-f’OST Svl
-..:t nMBRO, BOX 5234, 102 45 STOCKHOLM, FAX 08-587 898 55, TEL 08-587 898 00
TIMBRO WWW.TIMBRO.SE, INFO@TIMBRO.SE
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41 Il]