Toomas Hendrik Ilves; e-Estland och det nya Europa
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
e-Estland och
det nya Europa
l av Toomas Hendrik lives
Några länder i Östeuropa har, visa av erfarenheten, valt en
radikal och resolut omvandling. För dem går det bra. Men det
är också i de länderna som otåligheten blir som allra störst om
EU:s utvdigning drar ut på tiden.
J
AG HAR MED AVSIKT VALT DENNA något udda
rubrik för dessa tankar, inte därför att jag tänker
skryta med det senaste nordiska stjärnskottet även
om detta råkar vara mitt Estland. Snarare vill jag se
litet mer okonventionellt på de frågor som nu
möter mitt land, men också en rad andra länder i den
postkommunistiska världen som söker delaktighet i det
Europa de hällits utanför under ett halvsekel av främmande dominans.
I dag är USA otvivelaktigt den nya ekonomins ledare. Av detta skällanserade EU i är e-Europa-programmet, med motivet att det allmänt har ansetts att Europa
är på väg att halka efter. Europa – i och utanför EU –
ligger dock inte så illa till, och vissa länder är väl konkurrenskraftiga.
Om vi ser till hur Internet-användandet utvecklats
är de fem europeiska länder som ligger i topp Norge,
Finland, Sverige, Danmark och England. Hack i häl efter
England kommer Estland, ett land som ännu förklenande kallas en ”fd Sovjetrepublik”, men där 35 procent
av befolkningen är on lineoch 20 procent äger en PC, där
en fjärdedel av befolkningen använder bankservice på
Internet, och där 85 procent av alla banktransaktioner
sköts via Internet. Utan att trötta läsaren med statistik
kan jag säga att med de nya teknikernas och den nya ekonomins uppkomst tvingas vi göra oss av med den inrotade fördomen om ett efterblivet, korrumperat Östeuropa i dystert grå infattning.
Hellre än att fokusera på mitt eget land- vad annat
kan man vänta sig av en utrikesminister- tror jag det är
viktigt att betrakta mitt land, Estland, som exponent för
den större utmaning som möter det som en gäng kallades och alltjämt är ”Västeuropa”. Jag har valt e-Estland
som rubrik, helt enkelt därför att Estland i den mest
dynamiska tillväxtsektorn ligger längt framför Västeuropa. Samtidigt dröjer sig felaktiga åsikter om Östeuropa kvar, vilket är till skada
för båda. En ”executive
brief” av vad jag tänker ta
upp nedan skulle se ut ungefär på följande sätt: Ett antal
länder i den ”postkommunistiska” sfären har, precis
som vissa länder i Västeuropa efter 1945, genomfört
en långt mer dynamisk
reform- och förändringspolitik än man ofta tycks
inse. De föråldrade uppfattningarna bakom dagens syn på ”Östeuropa”
kommer i framtiden att
försätta dem som inte
förstär det som skett
i samma politiska
underläge som företag, som redan i dag medvetet godtar att hamna på efterkälken genom att blunda för vad som faktiskt
sker.
Så långt resumen. Här några fler ord om vad som
faktiskt skett mellan 1989 och 1997.
DEN TUFFA VÄGEN BÄST
Jag har länge hävdat att Öst- och Västeuropa arbetar på
olika våglängder, en skillnad som hör samman med våra
diametralt olika erfarenheter av förändring och avgö-
rande politiska beslut. Den västeuropeiska erfarenheten
efter 1945 har utmärkts av unika politiska och ekonomiska framgångar möjliggjorda genom en långsam, stegvis förändring. Det har nästan kommit att anses som ett
axiom att man genom att diskutera allt kan undvika den
m
c
……
o
”O
OJ
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61f!J
ro
0..
o~
:::l
UJ
oförutsägbarhet och det kaos som präglade 1920-, 1930-
och 1940-talen. En liknande åsikt ligger inbegripen i
Västeuropas sätt att se på förändring, då man hävdar att
instabilitet och snabba förändringar bör undvikas till
varje pris. Detta synsätt har visat sig framgångsrikt, särskilt i ljuset av hur Västeuropa som låg i ruiner efter det
andra världskriget omvandlats till den ekonomiska och
politiska kraftkälla som det i dag är.
I den postkommunistiska världen är emellertid upplevelsen av tid den motsatta. En långsam, gradvis förändring har alltid förknippats med stagnation. Det som
befriade tjeckerna, ungrarna och östtyskarna, för att inte
nämna esterna, var snabba, beslutsamma insatser. Detta
skapade, i varje fall för Estlands del, den attityd som
kommit att prägla reform- eller övergångsperioden efter
befrielsen. Sporrade av sin framgång vad gäller att befästa självständigheten övergick de estniska regeringarna
medvetet till att genomföra radikala och resoluta reformer. Ett gott exempel är valutareformen. IMF avrådde
oss 1992 från att träda ut ur rubelzonen, liksom från att
ge oss på att skapa ett valutaorgan.
Inom ett halvår efter Estlands över förväntan lyckade valutareform rådde så IMF alla att skapa ett valutaorgan. Hittills har Lettland, Litauen och helt nyligen Bulgarien tagit efter det estniska exemplet, alla med stor
framgång. Motsvarande gäller privatiseringen. Estland
bestämde sig för den mindre populära men långt mer
radikala metoden att privatisera direkt, hellre än att gå
den politiskt enklare vägen med voucher-privatisering. I
dag har Estland en av de få framgångsrika privatiseringserfarenheterna bland de postkommunistiska länderna. Estland tog bort alla tullar, införde en grundlagsregel om balanserade budgetar, skapade det första flat
tax-systemet för inkomstskatter i Europa och avskaffade
helt företagens inkomstbeskattning. I år kommer vi att
få en tillväxt på minst 7,5 procent. Den läxa som detta ger
är: de länder som följer den tuffare vägen klarar sig bra,
medan länder som valt en mindre dramatisk reformkurs
också är de som får stå över i den första omgången av
ED-förhandlingar.
-c:
<
ESTLANDS SKOLOR ON LINE
Så var det då, men hur ligger till i dag? Nyligen fick jag
besök av en äldre Västdiplomat som för åtta år sedan
kort hade tjänstgjort som charge d’affaires i Estland. Då
han fick höra att Estland nu ligger sexa i fråga om Internetanvändning berättade han med ett skratt att en del
ännu frågar honom om han packar sin sovsäck när han
beger sig till Tallinn. 35 procent av esterna använder
regelbundet Internet i dag, och i en rapport om den
offentliga !T-användningen kom landet på första plats i
världen. 90 procent av de offentliganställda använder PC
i sitt dagliga arbete, 20 procent av befolkningen äger en
PC (detta alltså i vad västeuropeer betraktar som ett fattigt östeuropeiskt land). Alla Estlands skolor är online.
Vi har det högsta procenttalet av alla kandidatländer vad
gäller den andel av budgeten som satsas på utbildning.
Vad betyder då siffror som dessa? Vid en europeisk
jämförelse ligger Estland på samma nivå som England.
Med detta land hör Estland till de fem eller sex främsta
länderna i Europa vad gäller exempelvis mobiltele- och
datoranvändning. Bland de andra indikatorerna, och en
som jag strax skall återkomma till, är den att Estland i det
internationella indexet för transparens vad gäller korruption under flera år i rad har rankats som det minst
korrumperade landet i Östeuropa. Ingen dålig prestation. Viktigare ändå är att landet är mindre korrumperat än t o m flera EU-länder.
Allt detta borde ge de västeuropeer en tankeställare
som ännu framhärdar i den decenniegamla, bekvämt
självbelåtna men felaktiga åsikten att östeuropeerna är
något slags barbarer vid portarna. Vi må vara fattigare,
men på de områden som i dag räknas som utvecklingsmått har Estland lagt två tredjedelar av EU bakom sig.
Vad betyder detta för investeringarna och affärsklimatet? I år gick Estland om Ungern som landet med den
högsta per capita-inkomsten efter skatt i Östeuropa. Estland ligger på fjärde plats i världen enligt ett index som
mäter öppenheten hos de nya marknaderna, detta efter
Singapore, Chile och Hongkong. Indexet gäller alltså hur
tillgängligt ett land är för investerare. Finnarna och svenskarna har förstått detta, likaså de brittiska investerarna,
kan jag med glädje konstatera. Våra största exportprodukter i dag är Ericssons och Nokias mobiltelefoner.
Samtidigt kan jag stolt berätta att Estland under
vår nuvarande regering har infört ett socialt välfärdsprogram som helt och hållet kan jämföras med de skandinaviska. Uppbyggnaden av våra sociala välfärdssystem
liksom deras finansiering följer nära det mönster som
Finland, Sverige och Norge har skapat.
HUR TUFFT ÄR VÄSTEUROPA?
Så ställs vi inför en paradox: paradoxen att ett land, som
utvecklas bland de snabbare i världen, och som uppenländerna. Den avhänger vår förmåga att ta till oss EU:s
regelverk. Ännu mer beror den av vår förmåga att tillämpa dessa regler. Ändå är utvidgningen inte helt i våra
händer. Vi kan fördröja vårt inträde i EU genom att
underlåta att möta de kriterier som finns för medlemskap. Utvidgningen kan också fördröjas av subjektiva
faktorer. Den s k ”big bang”-ansatsen till utvidgning- ett
av de många utvidgningsscenarios som berörs i debatten
– är ett av de sätt på vilka utvidgningsmotståndarna
hoppas bevara status quo så långt det är möjligt.
Drivkraft för utvidgningen behövs
Uppenbarligen behövs det en ny sorts drivkraft. Som
Englands premiärminister Tony Blair riktigt påpekade i
Warszawa i höstas: ”att stödja utvidgning i princip men
fördröja den i praktiken duger inte längre”. Jag håller
helt med honom. Vi måste gå vidare.
bart ligger i täten vad avser konstruktiva förändringar, likvälliksom
andra ledande länder som Ungern
Självfallet krävs vissa
och Slovenien i en stor del av EU:s reformer innan man utvidgar,
ögon fortsätter att ses som ”ännu
ett” av dessa östländer som hotar att
Men det är England. Om man
följer den bredare diskussionen i
EU, utläst mellan raderna i vad vissa
europeiska politiker säger (östeuropeerna har av begripliga skäl närmast uppnått en litteraturforskares
hyperkänslighet vad gäller att läsa
mellan raderna) så framträder en
annan bild. På många håll är utvidmen att allt måste vara
pungslå EU på resurser.
klappat och klart innan deNär jag talade om vad som skiljer tidsuppfattningen i Ost och Väst
nämnde jag också hur snabbt och
beslutsamt agerandet tett sig i länder som Estland. Men var finns då
Västeuropa? Hur långt har vi kommit i den process som har skapats i
syfte att eliminera de gamla hindren
nya medlemmarna får säga gningen inte alls populär.
Utvidgningen hotas genom en
serie argument och attityder mot
de framtida medlemmarna, attityder bland vilka de mer iögonenfallande är:
sitt verkar inte så
genomtänkt.
– inklusive det som består i en stel syn på det grå och
ogästvänliga Ost?
På ytan tycks allt helt följa planerna. Det politiska
stöd som krävs tycks också existera. Oavsett vem jag talar
med om utvidgningen är retoriken alltid gillande: EDutvidgningen är högt prioriterad, en snabb utvidgning är
nödvändig, och så vidare. Alla dessa politiska uttalanden till stöd för utvidgningen är mycket välkomna.
Ändå kan inte utvidgningsprocessens trovärdighet
bestå mycket längre bara med hjälp av positiv retorik.
De senaste månaderna har flera signaler uppfattats som
tyder på att utvidgningsprocessen är i färd med att slå
av på tempot. Dessa ökade signaler som i sig är blandade och förvirrade hänger direkt samman med hur arbetet på att ta in nya medlemmar nu går. Ju närmare vi
kommer allvarliga diskussioner om frågor såsom övergångsperioder, desto mer motstånd kan vi notera mot
en snabb utvidgning.
Medan alla medlemsstater har godtagit utvidgningen som oundviklig, verkar det alltjämt finnas ett antal
stater som hoppas kunna skjuta upp den så länge det
går. Tidpunkten för inträdet beror främst på kandidatl. Vi kommer att översvämmas av billig utländsk arbetskraft
2. CAP (den gemensamma jordbrukspolitiken) kommer
att kollapsa
3. I anslutning till detta anförs det allmänna argument
om kostnaden för utvidgningen
4. Vi måste reformera oss själva först och därefter ta in
nya medlemsstater
5. En utvidgning bör bygga på enskilda medlemsstaters
nationsintressen inte på vad kandidaterna kan prestera
6. Rena fördomar
Låt oss gå igenom argumenten.
Billig arbetskraft. Europa närmar sig nu en kris på
grund av brist på arbetskraft. Tyskland vill ha 20.000 hitech-immigranter från Östeuropa. Danmark vill ha 4.000
från de baltiska länderna. Man kan inte hävda sig i den
nya ekonomin utan fler utbildade specialister, så det bästa
sättet att göra det är att få skattebetalare i länder som
Estland att betala för att utbilda !T-specialister till EDländernas fromma. Men vad resten av de där svartskalm
c
……
o
-o
Q)
iSvensk Tidskrift lzooo,nr s-61m
ro
Cl.
o.._
::J
UJ
larna angår, gudförbjude att de skulle komma hit och
arbeta. Så förefaller resonemanget gå.
CAP. Här hittar vi ett intressant argument: CAP
måste bestå i sin nuvarande form för att uppehålla livet
på landsbygden inom unionen. Det är däremot för dyrt
att lägga ned dessa summor på nya medlemmar. Vad
skall man dra för slutsats av detta? Livet på landsbygden
är värt att bevara i EU, men tydligen inte i Östeuropa.
Kostnaden för utvidgningen. Detta argument är speciellt lustigt och min kommentar lär väcka en del antiamerikanska reaktioner. För närvarande lägger EU ut en
procent av sin budget på de nya kandidatländerna. Det
betyder en procent av de 1,27 procent av BNP som utgör
ED-budgeten, med andra ord en procent av en procent,
eller .01 procent av EU:s BNP. Detta är en formidabel
summa. Men låt oss jämföra den med vad USA betalade
ut inom Marshall-planen, summor
tyskland, men först får vi allt ändra på den tyska
författningen för att försäkra oss om att Tyskland kan
hantera besluten när de nya förbundsländerna är med i
Tyskland”? Självfallet krävs vissa reformer innan man
utvidgar, men att allt måste vara klappat och klart innan
de nya medlemmarna får säga sitt verkar inte så genomtänkt.
Utvidgning byggd på individuella medlemsstaters
nationsintresse, inte på vad kandidaterna kan prestera.
Här framförs argumenten av specifika länder. Land X
kräver att man skall vänta tills kandidat Y blivit redo,
medlemsstat Q vill inte se utvidgningen fortsätta förrän
land Y har blivit medlem.
Officiellt bygger utvidgningen på vad ett land presterat, och handlar utvidgningen om EU:s intressen. Men
om utvidgningen görs beroende av nationsintresset hos
individuella medlemsstater och
som en gång lät de ursprungliga EUmedlemmarna komma på fötter så
att de kunde fatta pennan och
underteckna Rom-avtalet. USA
beslöt den gången att till Västeuropas
stater överföra 2 procent av sin BNP
och gav dem också tillträde till den
amerikanska marknaden under tio
år. Jämför detta med .01 procent och
begränsat tillträde till ED-marknaden för kandidatländerna. Man
behöver inte nämna att USA knapOm människor inte tror
fördröjs av samma skäl, betyder det
att våra normer konstlat har satts
lägre för somliga, eller bestämts av
rent politiska skäl, medan de satts
högre för andra. Det betyder att EU
kommer att skaffa sig nya problem.
I de kandidatländer som hunnit
längst för att bli medlemmar kommer de regeringar som är modiga
och djärva nog att driva igenom de
mest kraftfulla och ofta mest impoatt de skall komma att
behandlas som jämlikar i
EU kommer de heller inte
att vilja vara med där.
past såg Europa som framtida delstater i USA.
Naturligtvis lade inte USA ned så mycket pengar på
de fallfärdiga europeiska ekonomierna av ren godhet.
USA gav med detta tvärtom upphov till vad som i dag är
dess största utländska marknad. En mycket köpstark
befolkning med aptit på amerikanska produkter. Ja, näst
efter köpet av Alaska var Marshall-planen en av de bästa
investeringar som USA har gjort. Men i Västeuropa saknas en liknande medvetenhet av eget intresse om den
handelspotential som finns i det egna närområdet (med
vissa undantag som Finland och Sverige, vilka har bevittnat mycket stark exportökning tillländer som mitt eget).
Vi måste reformera oss själva innan vi utvidgar. Låt
mig förbigå de något fördomsliknande följdtankarna av
detta, till exempel att vi måste göra unionen sådan som
vi själva vill innan barbarerna släpps in. Det stora tankefelet här är att EU försöker skapa ett system utan att de
nya medlemmarna får säga sitt om en ordning som också
kommer att ha dessa som medlemmar. Vad säger det om
EU:s tro på framtida medlemmars förmåga till förnuftiga beslut? Man undrar. Som en jämförelse vill jag ta fallet med Tysklands återförening. Skulle man drömma om
att Kohl-regeringen sagt: ”Ja, visst måste vi föra in Ostpulära reformerna att straffas för
sin beslutsamhet. Samtidigt kommer en politiskt motiverad snarare än en prestationsbaserad utvidgning att belöna de regeringar som varit mest
ovilliga att förverkliga EU-medlemskapets prioriteter.
Jag tror inte det kommer unionen till godo att på detta
sätt belöna långsamhet och bestraffa reformverksamhet.
Inom Unionen är, som vi kan utläsa ur handlingsplanen
för den inre marknaden, denna princip väl förstådd.
Samma princip borde gälla kandidatländerna.
Rena fördomar. Här vill jag inte ens framföra kritik.
Den kommande utvidgningen kan inte jämföras med
någon tidigare. Detta beror inte endast- och inte primärt – på den enorma klyftan i levnadsstandard mellan
Unionens västra och dess, i förekommande fall, östra
del. Än viktigare är att de central- och östeuropeiska
politikerna och medborgarna skiljer sig i grunden från
dem i dagens ED-medlemsstater vad gäller nationella
känslotraditioner, erfarenheter, intressen och värderingar.
Vad som behöver övervinnas här är inte bara arvet från
50 år av separat utveckling utan långt äldre och mer
grundläggande skillnader med rötter i världsdelens
historia.
”Skiljer sig i grunden från dem i dagens ED-medlemsstater vad gäller nationella känslotraditioner, erfaf.m lSvensk Tidskrift j2ooo, nr s-61
renheter, intressen och värderingar”?? Uppriktigt sagt, och jag
är säker på att de flesta europeiska historiker skulle hålla med,
de grundläggande demokratiska värdena i den angla-franska
upplysning som är basen för EU
hade egentligen inte före 1945
nått öster om Rhen.
Man måste dock tillägga att
det var den senast tillkomna EDmedlemmen som först stadfäste kvinnlig rösträtt i Europa.
Apropå fördomar bör jag också
nämna den gamla principen om
social dumpning. I åratal tvingades sålunda Osteuropa lyssna
till Västeuropas klagomål att Ost
inte förmådde konkurrera.
Märkligt nog är det så, att så snart ett land framgångsrikt
kan tävla på den interna marknaden, det vill säga är
kapabelt att framställa kvalitetsvaror till rimliga priser,
beskylls det för social dumpning.
Det finns ett större problem här: om människor inte
tror att de skall komma att behandlas som jämlikar i EU
kommer de heller inte att vilja vara med där. I den mån
vi inte lyckas övervinna det slag av fördomar som jag
just har beskrivit, kommer folken i Osteuropa aldrig att
stödja ett ED-medlemskap.
TV Å VÄGAR ATT GÅ
Låt mig till sist tänka mig ett årtionde eller så in i framtiden. Jag tror att det är två allmänna riktningar som det
europeiska projektet kan ta. Den ena är att vara djärv,
att marschera raskt för att föra in de kandidatländer som
objektivt sett är väl kvalificerade. Det betyder också att
målstolparna bör förbli på plats och att de skall vara
desamma för alla. Genom att agera så skulle Europa försäkra sig om att utvidgningen leder till största nytta för
alla: kvalificerade kandidater skulle belönas för sitt flitiga arbete, de mindre kvalificerade skulle upptäcka att
hårt arbete belönas; det finns ett ljus i slutet av tunneln
och det kommer inte från något framrusande tåg. Lika
viktigt är emellertid att det finns en vidare strategi. De
kandidater som ännu inte lever upp till normerna måste
förstå att utvidgningen kommer att fortsätta, att den första utvidgningen inte följs av ett enda långt tomrum.
Det andra sättet att gå tillväga är förstås att hitta på
skäl för att skjuta på utvidgningen. För att citera en ölannons i mitt land: ”Man kan alltid hitta ett skäl”. Eller för
att citera min värderade vän och kollega, Ungerns utrikesminister Janas Martonyi, ”Allt sedan 1995 har vi fått
höra att vi skall få bli medlemmar i EU om fem år.” Att
slå av på utvidgningstakten vore att sända ett budskap till
kandidatländerna att de som verkligen gjort det hårda
arbetet varit idioter medan de som skjutit upp reformerna varit på rätt spår. Utan tvivel är detta budskapet
om ”Big Bang”. Det vill säga, budskapet om den uppskjutna utvidgningen. Från det rena egenintressets och
den enkla skinnerianska psykologins ståndpunkt kan
iden att arbete inte lönar sig knappast komma att locka
nya medlemmar, villiga att spela en uppbyggande roll i
Unionen.
Till sist några ord om ”Europas framtid”, en fråga
som ofta ställts det senaste året, ibland även från vår sida.
Avgjort är att varje debatt som förs som om det framtida Europa skulle byggas upp utan kandidatländernas
medverkan är dödfödd. Detta borde stå klart för alla.
Jag tror att det finns viktiga frågor som behöver tas upp
såväl av dagens som av de framtida medlemsstaterna ifall
vi skalllyckas nå målet att ge det politiska beslutsfattandet på EU-nivån äkta legitimitet.
Jag hoppas att jag har lyckats förmedla något av hur
dramatiskt kandidatländer som Estland har förändrats,
liksom min bedömning att en statisk eller motspänstig
syn på Europa enbart kan skada våra ekonomiska utsikter och vår samlade konkurrensförmåga. Att synen på
Osteuropa såsom en börda blir en börda för oss alla. Ett
gemensamt Europa, helt, fritt och välmående, ligger
inom räckhåll, och då blir det också vår sak att uppnå
det. Carpe diem!
ÖVERSÄTTNING: CARL JOHAN LJUNGBERG
Toomas Hendrik Ilves är Estlands utrikesminister.
Artikeln bygger på ett anförande vid London School of Economics.
m
c
……
o
”O
OJ
lSvensk Tidskrift lzooo,nr s-61 f.D
det nya Europa
l av Toomas Hendrik lives
Några länder i Östeuropa har, visa av erfarenheten, valt en
radikal och resolut omvandling. För dem går det bra. Men det
är också i de länderna som otåligheten blir som allra störst om
EU:s utvdigning drar ut på tiden.
J
AG HAR MED AVSIKT VALT DENNA något udda
rubrik för dessa tankar, inte därför att jag tänker
skryta med det senaste nordiska stjärnskottet även
om detta råkar vara mitt Estland. Snarare vill jag se
litet mer okonventionellt på de frågor som nu
möter mitt land, men också en rad andra länder i den
postkommunistiska världen som söker delaktighet i det
Europa de hällits utanför under ett halvsekel av främmande dominans.
I dag är USA otvivelaktigt den nya ekonomins ledare. Av detta skällanserade EU i är e-Europa-programmet, med motivet att det allmänt har ansetts att Europa
är på väg att halka efter. Europa – i och utanför EU –
ligger dock inte så illa till, och vissa länder är väl konkurrenskraftiga.
Om vi ser till hur Internet-användandet utvecklats
är de fem europeiska länder som ligger i topp Norge,
Finland, Sverige, Danmark och England. Hack i häl efter
England kommer Estland, ett land som ännu förklenande kallas en ”fd Sovjetrepublik”, men där 35 procent
av befolkningen är on lineoch 20 procent äger en PC, där
en fjärdedel av befolkningen använder bankservice på
Internet, och där 85 procent av alla banktransaktioner
sköts via Internet. Utan att trötta läsaren med statistik
kan jag säga att med de nya teknikernas och den nya ekonomins uppkomst tvingas vi göra oss av med den inrotade fördomen om ett efterblivet, korrumperat Östeuropa i dystert grå infattning.
Hellre än att fokusera på mitt eget land- vad annat
kan man vänta sig av en utrikesminister- tror jag det är
viktigt att betrakta mitt land, Estland, som exponent för
den större utmaning som möter det som en gäng kallades och alltjämt är ”Västeuropa”. Jag har valt e-Estland
som rubrik, helt enkelt därför att Estland i den mest
dynamiska tillväxtsektorn ligger längt framför Västeuropa. Samtidigt dröjer sig felaktiga åsikter om Östeuropa kvar, vilket är till skada
för båda. En ”executive
brief” av vad jag tänker ta
upp nedan skulle se ut ungefär på följande sätt: Ett antal
länder i den ”postkommunistiska” sfären har, precis
som vissa länder i Västeuropa efter 1945, genomfört
en långt mer dynamisk
reform- och förändringspolitik än man ofta tycks
inse. De föråldrade uppfattningarna bakom dagens syn på ”Östeuropa”
kommer i framtiden att
försätta dem som inte
förstär det som skett
i samma politiska
underläge som företag, som redan i dag medvetet godtar att hamna på efterkälken genom att blunda för vad som faktiskt
sker.
Så långt resumen. Här några fler ord om vad som
faktiskt skett mellan 1989 och 1997.
DEN TUFFA VÄGEN BÄST
Jag har länge hävdat att Öst- och Västeuropa arbetar på
olika våglängder, en skillnad som hör samman med våra
diametralt olika erfarenheter av förändring och avgö-
rande politiska beslut. Den västeuropeiska erfarenheten
efter 1945 har utmärkts av unika politiska och ekonomiska framgångar möjliggjorda genom en långsam, stegvis förändring. Det har nästan kommit att anses som ett
axiom att man genom att diskutera allt kan undvika den
m
c
……
o
”O
OJ
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61f!J
ro
0..
o~
:::l
UJ
oförutsägbarhet och det kaos som präglade 1920-, 1930-
och 1940-talen. En liknande åsikt ligger inbegripen i
Västeuropas sätt att se på förändring, då man hävdar att
instabilitet och snabba förändringar bör undvikas till
varje pris. Detta synsätt har visat sig framgångsrikt, särskilt i ljuset av hur Västeuropa som låg i ruiner efter det
andra världskriget omvandlats till den ekonomiska och
politiska kraftkälla som det i dag är.
I den postkommunistiska världen är emellertid upplevelsen av tid den motsatta. En långsam, gradvis förändring har alltid förknippats med stagnation. Det som
befriade tjeckerna, ungrarna och östtyskarna, för att inte
nämna esterna, var snabba, beslutsamma insatser. Detta
skapade, i varje fall för Estlands del, den attityd som
kommit att prägla reform- eller övergångsperioden efter
befrielsen. Sporrade av sin framgång vad gäller att befästa självständigheten övergick de estniska regeringarna
medvetet till att genomföra radikala och resoluta reformer. Ett gott exempel är valutareformen. IMF avrådde
oss 1992 från att träda ut ur rubelzonen, liksom från att
ge oss på att skapa ett valutaorgan.
Inom ett halvår efter Estlands över förväntan lyckade valutareform rådde så IMF alla att skapa ett valutaorgan. Hittills har Lettland, Litauen och helt nyligen Bulgarien tagit efter det estniska exemplet, alla med stor
framgång. Motsvarande gäller privatiseringen. Estland
bestämde sig för den mindre populära men långt mer
radikala metoden att privatisera direkt, hellre än att gå
den politiskt enklare vägen med voucher-privatisering. I
dag har Estland en av de få framgångsrika privatiseringserfarenheterna bland de postkommunistiska länderna. Estland tog bort alla tullar, införde en grundlagsregel om balanserade budgetar, skapade det första flat
tax-systemet för inkomstskatter i Europa och avskaffade
helt företagens inkomstbeskattning. I år kommer vi att
få en tillväxt på minst 7,5 procent. Den läxa som detta ger
är: de länder som följer den tuffare vägen klarar sig bra,
medan länder som valt en mindre dramatisk reformkurs
också är de som får stå över i den första omgången av
ED-förhandlingar.
-c:
<
ESTLANDS SKOLOR ON LINE
Så var det då, men hur ligger till i dag? Nyligen fick jag
besök av en äldre Västdiplomat som för åtta år sedan
kort hade tjänstgjort som charge d’affaires i Estland. Då
han fick höra att Estland nu ligger sexa i fråga om Internetanvändning berättade han med ett skratt att en del
ännu frågar honom om han packar sin sovsäck när han
beger sig till Tallinn. 35 procent av esterna använder
regelbundet Internet i dag, och i en rapport om den
offentliga !T-användningen kom landet på första plats i
världen. 90 procent av de offentliganställda använder PC
i sitt dagliga arbete, 20 procent av befolkningen äger en
PC (detta alltså i vad västeuropeer betraktar som ett fattigt östeuropeiskt land). Alla Estlands skolor är online.
Vi har det högsta procenttalet av alla kandidatländer vad
gäller den andel av budgeten som satsas på utbildning.
Vad betyder då siffror som dessa? Vid en europeisk
jämförelse ligger Estland på samma nivå som England.
Med detta land hör Estland till de fem eller sex främsta
länderna i Europa vad gäller exempelvis mobiltele- och
datoranvändning. Bland de andra indikatorerna, och en
som jag strax skall återkomma till, är den att Estland i det
internationella indexet för transparens vad gäller korruption under flera år i rad har rankats som det minst
korrumperade landet i Östeuropa. Ingen dålig prestation. Viktigare ändå är att landet är mindre korrumperat än t o m flera EU-länder.
Allt detta borde ge de västeuropeer en tankeställare
som ännu framhärdar i den decenniegamla, bekvämt
självbelåtna men felaktiga åsikten att östeuropeerna är
något slags barbarer vid portarna. Vi må vara fattigare,
men på de områden som i dag räknas som utvecklingsmått har Estland lagt två tredjedelar av EU bakom sig.
Vad betyder detta för investeringarna och affärsklimatet? I år gick Estland om Ungern som landet med den
högsta per capita-inkomsten efter skatt i Östeuropa. Estland ligger på fjärde plats i världen enligt ett index som
mäter öppenheten hos de nya marknaderna, detta efter
Singapore, Chile och Hongkong. Indexet gäller alltså hur
tillgängligt ett land är för investerare. Finnarna och svenskarna har förstått detta, likaså de brittiska investerarna,
kan jag med glädje konstatera. Våra största exportprodukter i dag är Ericssons och Nokias mobiltelefoner.
Samtidigt kan jag stolt berätta att Estland under
vår nuvarande regering har infört ett socialt välfärdsprogram som helt och hållet kan jämföras med de skandinaviska. Uppbyggnaden av våra sociala välfärdssystem
liksom deras finansiering följer nära det mönster som
Finland, Sverige och Norge har skapat.
HUR TUFFT ÄR VÄSTEUROPA?
Så ställs vi inför en paradox: paradoxen att ett land, som
utvecklas bland de snabbare i världen, och som uppenländerna. Den avhänger vår förmåga att ta till oss EU:s
regelverk. Ännu mer beror den av vår förmåga att tillämpa dessa regler. Ändå är utvidgningen inte helt i våra
händer. Vi kan fördröja vårt inträde i EU genom att
underlåta att möta de kriterier som finns för medlemskap. Utvidgningen kan också fördröjas av subjektiva
faktorer. Den s k ”big bang”-ansatsen till utvidgning- ett
av de många utvidgningsscenarios som berörs i debatten
– är ett av de sätt på vilka utvidgningsmotståndarna
hoppas bevara status quo så långt det är möjligt.
Drivkraft för utvidgningen behövs
Uppenbarligen behövs det en ny sorts drivkraft. Som
Englands premiärminister Tony Blair riktigt påpekade i
Warszawa i höstas: ”att stödja utvidgning i princip men
fördröja den i praktiken duger inte längre”. Jag håller
helt med honom. Vi måste gå vidare.
bart ligger i täten vad avser konstruktiva förändringar, likvälliksom
andra ledande länder som Ungern
Självfallet krävs vissa
och Slovenien i en stor del av EU:s reformer innan man utvidgar,
ögon fortsätter att ses som ”ännu
ett” av dessa östländer som hotar att
Men det är England. Om man
följer den bredare diskussionen i
EU, utläst mellan raderna i vad vissa
europeiska politiker säger (östeuropeerna har av begripliga skäl närmast uppnått en litteraturforskares
hyperkänslighet vad gäller att läsa
mellan raderna) så framträder en
annan bild. På många håll är utvidmen att allt måste vara
pungslå EU på resurser.
klappat och klart innan deNär jag talade om vad som skiljer tidsuppfattningen i Ost och Väst
nämnde jag också hur snabbt och
beslutsamt agerandet tett sig i länder som Estland. Men var finns då
Västeuropa? Hur långt har vi kommit i den process som har skapats i
syfte att eliminera de gamla hindren
nya medlemmarna får säga gningen inte alls populär.
Utvidgningen hotas genom en
serie argument och attityder mot
de framtida medlemmarna, attityder bland vilka de mer iögonenfallande är:
sitt verkar inte så
genomtänkt.
– inklusive det som består i en stel syn på det grå och
ogästvänliga Ost?
På ytan tycks allt helt följa planerna. Det politiska
stöd som krävs tycks också existera. Oavsett vem jag talar
med om utvidgningen är retoriken alltid gillande: EDutvidgningen är högt prioriterad, en snabb utvidgning är
nödvändig, och så vidare. Alla dessa politiska uttalanden till stöd för utvidgningen är mycket välkomna.
Ändå kan inte utvidgningsprocessens trovärdighet
bestå mycket längre bara med hjälp av positiv retorik.
De senaste månaderna har flera signaler uppfattats som
tyder på att utvidgningsprocessen är i färd med att slå
av på tempot. Dessa ökade signaler som i sig är blandade och förvirrade hänger direkt samman med hur arbetet på att ta in nya medlemmar nu går. Ju närmare vi
kommer allvarliga diskussioner om frågor såsom övergångsperioder, desto mer motstånd kan vi notera mot
en snabb utvidgning.
Medan alla medlemsstater har godtagit utvidgningen som oundviklig, verkar det alltjämt finnas ett antal
stater som hoppas kunna skjuta upp den så länge det
går. Tidpunkten för inträdet beror främst på kandidatl. Vi kommer att översvämmas av billig utländsk arbetskraft
2. CAP (den gemensamma jordbrukspolitiken) kommer
att kollapsa
3. I anslutning till detta anförs det allmänna argument
om kostnaden för utvidgningen
4. Vi måste reformera oss själva först och därefter ta in
nya medlemsstater
5. En utvidgning bör bygga på enskilda medlemsstaters
nationsintressen inte på vad kandidaterna kan prestera
6. Rena fördomar
Låt oss gå igenom argumenten.
Billig arbetskraft. Europa närmar sig nu en kris på
grund av brist på arbetskraft. Tyskland vill ha 20.000 hitech-immigranter från Östeuropa. Danmark vill ha 4.000
från de baltiska länderna. Man kan inte hävda sig i den
nya ekonomin utan fler utbildade specialister, så det bästa
sättet att göra det är att få skattebetalare i länder som
Estland att betala för att utbilda !T-specialister till EDländernas fromma. Men vad resten av de där svartskalm
c
……
o
-o
Q)
iSvensk Tidskrift lzooo,nr s-61m
ro
Cl.
o.._
::J
UJ
larna angår, gudförbjude att de skulle komma hit och
arbeta. Så förefaller resonemanget gå.
CAP. Här hittar vi ett intressant argument: CAP
måste bestå i sin nuvarande form för att uppehålla livet
på landsbygden inom unionen. Det är däremot för dyrt
att lägga ned dessa summor på nya medlemmar. Vad
skall man dra för slutsats av detta? Livet på landsbygden
är värt att bevara i EU, men tydligen inte i Östeuropa.
Kostnaden för utvidgningen. Detta argument är speciellt lustigt och min kommentar lär väcka en del antiamerikanska reaktioner. För närvarande lägger EU ut en
procent av sin budget på de nya kandidatländerna. Det
betyder en procent av de 1,27 procent av BNP som utgör
ED-budgeten, med andra ord en procent av en procent,
eller .01 procent av EU:s BNP. Detta är en formidabel
summa. Men låt oss jämföra den med vad USA betalade
ut inom Marshall-planen, summor
tyskland, men först får vi allt ändra på den tyska
författningen för att försäkra oss om att Tyskland kan
hantera besluten när de nya förbundsländerna är med i
Tyskland”? Självfallet krävs vissa reformer innan man
utvidgar, men att allt måste vara klappat och klart innan
de nya medlemmarna får säga sitt verkar inte så genomtänkt.
Utvidgning byggd på individuella medlemsstaters
nationsintresse, inte på vad kandidaterna kan prestera.
Här framförs argumenten av specifika länder. Land X
kräver att man skall vänta tills kandidat Y blivit redo,
medlemsstat Q vill inte se utvidgningen fortsätta förrän
land Y har blivit medlem.
Officiellt bygger utvidgningen på vad ett land presterat, och handlar utvidgningen om EU:s intressen. Men
om utvidgningen görs beroende av nationsintresset hos
individuella medlemsstater och
som en gång lät de ursprungliga EUmedlemmarna komma på fötter så
att de kunde fatta pennan och
underteckna Rom-avtalet. USA
beslöt den gången att till Västeuropas
stater överföra 2 procent av sin BNP
och gav dem också tillträde till den
amerikanska marknaden under tio
år. Jämför detta med .01 procent och
begränsat tillträde till ED-marknaden för kandidatländerna. Man
behöver inte nämna att USA knapOm människor inte tror
fördröjs av samma skäl, betyder det
att våra normer konstlat har satts
lägre för somliga, eller bestämts av
rent politiska skäl, medan de satts
högre för andra. Det betyder att EU
kommer att skaffa sig nya problem.
I de kandidatländer som hunnit
längst för att bli medlemmar kommer de regeringar som är modiga
och djärva nog att driva igenom de
mest kraftfulla och ofta mest impoatt de skall komma att
behandlas som jämlikar i
EU kommer de heller inte
att vilja vara med där.
past såg Europa som framtida delstater i USA.
Naturligtvis lade inte USA ned så mycket pengar på
de fallfärdiga europeiska ekonomierna av ren godhet.
USA gav med detta tvärtom upphov till vad som i dag är
dess största utländska marknad. En mycket köpstark
befolkning med aptit på amerikanska produkter. Ja, näst
efter köpet av Alaska var Marshall-planen en av de bästa
investeringar som USA har gjort. Men i Västeuropa saknas en liknande medvetenhet av eget intresse om den
handelspotential som finns i det egna närområdet (med
vissa undantag som Finland och Sverige, vilka har bevittnat mycket stark exportökning tillländer som mitt eget).
Vi måste reformera oss själva innan vi utvidgar. Låt
mig förbigå de något fördomsliknande följdtankarna av
detta, till exempel att vi måste göra unionen sådan som
vi själva vill innan barbarerna släpps in. Det stora tankefelet här är att EU försöker skapa ett system utan att de
nya medlemmarna får säga sitt om en ordning som också
kommer att ha dessa som medlemmar. Vad säger det om
EU:s tro på framtida medlemmars förmåga till förnuftiga beslut? Man undrar. Som en jämförelse vill jag ta fallet med Tysklands återförening. Skulle man drömma om
att Kohl-regeringen sagt: ”Ja, visst måste vi föra in Ostpulära reformerna att straffas för
sin beslutsamhet. Samtidigt kommer en politiskt motiverad snarare än en prestationsbaserad utvidgning att belöna de regeringar som varit mest
ovilliga att förverkliga EU-medlemskapets prioriteter.
Jag tror inte det kommer unionen till godo att på detta
sätt belöna långsamhet och bestraffa reformverksamhet.
Inom Unionen är, som vi kan utläsa ur handlingsplanen
för den inre marknaden, denna princip väl förstådd.
Samma princip borde gälla kandidatländerna.
Rena fördomar. Här vill jag inte ens framföra kritik.
Den kommande utvidgningen kan inte jämföras med
någon tidigare. Detta beror inte endast- och inte primärt – på den enorma klyftan i levnadsstandard mellan
Unionens västra och dess, i förekommande fall, östra
del. Än viktigare är att de central- och östeuropeiska
politikerna och medborgarna skiljer sig i grunden från
dem i dagens ED-medlemsstater vad gäller nationella
känslotraditioner, erfarenheter, intressen och värderingar.
Vad som behöver övervinnas här är inte bara arvet från
50 år av separat utveckling utan långt äldre och mer
grundläggande skillnader med rötter i världsdelens
historia.
”Skiljer sig i grunden från dem i dagens ED-medlemsstater vad gäller nationella känslotraditioner, erfaf.m lSvensk Tidskrift j2ooo, nr s-61
renheter, intressen och värderingar”?? Uppriktigt sagt, och jag
är säker på att de flesta europeiska historiker skulle hålla med,
de grundläggande demokratiska värdena i den angla-franska
upplysning som är basen för EU
hade egentligen inte före 1945
nått öster om Rhen.
Man måste dock tillägga att
det var den senast tillkomna EDmedlemmen som först stadfäste kvinnlig rösträtt i Europa.
Apropå fördomar bör jag också
nämna den gamla principen om
social dumpning. I åratal tvingades sålunda Osteuropa lyssna
till Västeuropas klagomål att Ost
inte förmådde konkurrera.
Märkligt nog är det så, att så snart ett land framgångsrikt
kan tävla på den interna marknaden, det vill säga är
kapabelt att framställa kvalitetsvaror till rimliga priser,
beskylls det för social dumpning.
Det finns ett större problem här: om människor inte
tror att de skall komma att behandlas som jämlikar i EU
kommer de heller inte att vilja vara med där. I den mån
vi inte lyckas övervinna det slag av fördomar som jag
just har beskrivit, kommer folken i Osteuropa aldrig att
stödja ett ED-medlemskap.
TV Å VÄGAR ATT GÅ
Låt mig till sist tänka mig ett årtionde eller så in i framtiden. Jag tror att det är två allmänna riktningar som det
europeiska projektet kan ta. Den ena är att vara djärv,
att marschera raskt för att föra in de kandidatländer som
objektivt sett är väl kvalificerade. Det betyder också att
målstolparna bör förbli på plats och att de skall vara
desamma för alla. Genom att agera så skulle Europa försäkra sig om att utvidgningen leder till största nytta för
alla: kvalificerade kandidater skulle belönas för sitt flitiga arbete, de mindre kvalificerade skulle upptäcka att
hårt arbete belönas; det finns ett ljus i slutet av tunneln
och det kommer inte från något framrusande tåg. Lika
viktigt är emellertid att det finns en vidare strategi. De
kandidater som ännu inte lever upp till normerna måste
förstå att utvidgningen kommer att fortsätta, att den första utvidgningen inte följs av ett enda långt tomrum.
Det andra sättet att gå tillväga är förstås att hitta på
skäl för att skjuta på utvidgningen. För att citera en ölannons i mitt land: ”Man kan alltid hitta ett skäl”. Eller för
att citera min värderade vän och kollega, Ungerns utrikesminister Janas Martonyi, ”Allt sedan 1995 har vi fått
höra att vi skall få bli medlemmar i EU om fem år.” Att
slå av på utvidgningstakten vore att sända ett budskap till
kandidatländerna att de som verkligen gjort det hårda
arbetet varit idioter medan de som skjutit upp reformerna varit på rätt spår. Utan tvivel är detta budskapet
om ”Big Bang”. Det vill säga, budskapet om den uppskjutna utvidgningen. Från det rena egenintressets och
den enkla skinnerianska psykologins ståndpunkt kan
iden att arbete inte lönar sig knappast komma att locka
nya medlemmar, villiga att spela en uppbyggande roll i
Unionen.
Till sist några ord om ”Europas framtid”, en fråga
som ofta ställts det senaste året, ibland även från vår sida.
Avgjort är att varje debatt som förs som om det framtida Europa skulle byggas upp utan kandidatländernas
medverkan är dödfödd. Detta borde stå klart för alla.
Jag tror att det finns viktiga frågor som behöver tas upp
såväl av dagens som av de framtida medlemsstaterna ifall
vi skalllyckas nå målet att ge det politiska beslutsfattandet på EU-nivån äkta legitimitet.
Jag hoppas att jag har lyckats förmedla något av hur
dramatiskt kandidatländer som Estland har förändrats,
liksom min bedömning att en statisk eller motspänstig
syn på Europa enbart kan skada våra ekonomiska utsikter och vår samlade konkurrensförmåga. Att synen på
Osteuropa såsom en börda blir en börda för oss alla. Ett
gemensamt Europa, helt, fritt och välmående, ligger
inom räckhåll, och då blir det också vår sak att uppnå
det. Carpe diem!
ÖVERSÄTTNING: CARL JOHAN LJUNGBERG
Toomas Hendrik Ilves är Estlands utrikesminister.
Artikeln bygger på ett anförande vid London School of Economics.
m
c
……
o
”O
OJ
lSvensk Tidskrift lzooo,nr s-61 f.D