Print Friendly

Tony Blair: Mitt liv, min resa

Av Axel Lindhe | 12 november 2010

Tony Blair
Mitt liv, min resa
Albert Bonniers förlag

Politiska memoarer brukar sällan vara speciellt upphetsande läsning. Inte sällan blir texten mest en uppräkning av minnesbilder från livet som minister eller president, parat med några försök att putsa lite på sitt politiska eftermäle. Avslöjanden eller sensationer lyser vanligen med sin frånvaro och själva läsningen tenderar ofta att bli en tröttsam transportsträcka.

Därför är det roligt att konstatera att Tony Blairs memoarer är riktigt läsvärda. Man får ta del av hans relation till och syn på andra ledare, som Clinton (”en själsfrände”), George Bush, Angela Merkel, Chirac och Sarkozy, hur det kan gå till vid EU-toppmöten och naturligtvis hur livet kan te sig i arbetet inom regeringen och i parlamentet.

Men parallellt med beskrivningen av världs- och inrikespolitiken ryms också en hel del av det familjära och det personliga, som hur fruktansvärt illa han tyckte om de veckovis återkommande utfrågningarna i parlamentet (”utan jämförelse de mest nervslitande, förvirrande, oroande, diarréframkallande, skräckinjagande och försvagande upplevelserna under mitt liv som premiärminister”), hur illa han tyckte om att fira nyårsnatten inför millenniumskiftet och hur det kan kännas att sent på kvällen sitta och spela gitarr med sin son i vindsrummet på Downing Street.

De stora frågorna under Blairs tioåriga tid som premiärminister får naturligtvis stort utrymme. Irakkriget är och var en känslig fråga och Blair beskriver i flera kapitel hur besluten, genomförandet och efterspelet gick till. Han räknar upp argument för varför det var nödvändigt att störta Saddam Hussein och varför han fortfarande inte ångrar sitt beslut. Ett av de andra stora diskussionsämnena – relationen till Gordon Brown – tar också upp en försvarlig del av bokens åttahundra sidor.

Förhållandet till finansministern Brown har av Blair i intervjuer beskrivits som ”mycket komplicerat”, vilket bara känns som förnamnet. För en utomstående betraktare framstår deras relation som något av en gåta. En relation som från början präglas av stark vänskap, utvecklas till något slags hatkärlek (åtminstone från Blairs sida) och slutar med antagonism och bitter fiendskap. Man kan inte låta bli att tänka på hur Brown i det tysta har reagerat på (han har avböjt att kommentera boken) Blairs omdöme om honom: ”Politisk beräkning: ja. Politisk passion: nej. Analytisk intelligens: absolut. Emotionell intelligens: noll.”

Förklaringen till att Blair aldrig gjorde sig av med sin finansminister trots de många konflikterna står nog att finna i att Brown trots allt också var en tillgång för regeringen. Blair erkänner att han var en ”förträfflig finansminister” och Brown hade också många anhängare inom partiet: ”Han var ett problem för mig, men inte något nämnvärt problem för någon annan.”

Men, även om relationen till Brown och Irakkriget har dominerat debatten om den här boken, är det något annat som är den röda tråden i Blairs memoarer, nämligen inrikespolitiken. Det råder ingen tvekan om att Blair hade en enorm vilja att förnya när Labour kom till makten 1997. Det handlade dels om att förnya partiet, att verkligen skapa ett New Labour, men också naturligtvis om att skapa ett Nytt Storbritannien. Blair drivs av en nästan messiansk mission till förnyelse; oförändrade eller sänkta inkomstskatter, modernisering och reformering av sjukvården och skolan, en öppenhet mot EU och Europa, gynnande av små- och medelstora företag och inte minst – en reformering av rättssystemet och en betoning på lag och ordning.

De här kraven på en omdaning av både partiet och landet kom naturligtvis inte att stå oemotsagda, och det är ingen kvalificerad gissning att mycket av grogrunden till bråken med Brown handlade om slaget om politikens inriktning. Blair beskriver öppet sitt förakt för de ”vänsterintellektuella” inom partiet som vill bromsa förändringsarbetet och som troget backar upp Gordon Brown när han tar strid med premiärministern i kontroversiella frågor.

Även om de många beskrivningarna av Blairs oförtröttliga arbete med förnyelse och reformer har en tendens att bli lite pratiga (ingen ovanlighet i politiska biografier), är det befriande att han oftast lyckas hålla någon slags distans till sig själv och sitt arbete. Han tycks väl medveten om att hans oförtröttliga energi och otålighet kan gå medarbetare på nerverna och han erkänner också att han under sin sista regeringsperiod åstadkom en hel del misstag, till exempel ett antal olyckliga ministerutnämningar.

Enligt författaren själv är hans ambition med boken att försöka beskriva den mänskliga såväl som den politiska sidan av livet som premiärminister. Och det är delvis just detta som gör boken så lyckad. Det är heller inte bara innehållet som gör boken värd att läsa, utan också det faktum att Tony Blairs livskraft och intensiva politiska engagemang också känns i själva texten; skrivsättet präglas av ett slags ”rakt på sak”-jargong som gör att det går lätt att läsa och att bladvändandet går förvånansvärt snabbt. Alltid en fördel när det handlar om böcker på över 800 sidor.

Axel Lindhe
är civilekonom, fil.kand i statsvetenskap och frilansskribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner