Print Friendly

Tonårskulturens problem – ett ´´reaktionärt´´ förslag

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

341
TONÅRSKULTURENS PROBLEM – ETT
”REAKTIONÄRT” FÖRSLAG
Tonårskulturen har blivit
ett väsentligt problem, påpekar fil. lic. Lave Fischer i denna artikel, där han delvis utgår från de frågeställningar
som uppställts av Grace och
Fred Hechinger i deras bok
”Tonårstyranni”. En förändring till det bättre måste komma och förf. går in på bl. a.
sådant som betydelsen av en
bättre planerad stadsmiljö
och ett obligatoriskt lönsparande. Ironiskt sätter han
själv som rubrik över de fö-
reslagna åtgärderna ”ett reaktionärt förslag”. Är det
verkligen det? Vad säger lä-
saren?
En debattbok har kommit och
gått – obemärkt. Grace och Fred
Heohingers bok Tonårstyranni bestods inte med några stora recensioner i dagspressen. I någon enstaka veckotidning togs den upp
på allvar, men någon debatt om det
ämne den behandlade har det inte
blivit. Det problem den tar upp,
Av fil. lic. LAVE FISCHER
tonårskulturen och dess förgreningar, är ju väsentligt och aktuellt, men det är inte opportunt att
ta problemet på allvar. Antagligen
beror det delvis på en logisk tankeglidning. Det är många som anser
att man måste förstå och sympatisera med tonåringarna och att detta innebär att man helt måste acceptera också tonårskulturen även
i dess värsta former. Att man kan
förstå och sympatisera med tonåringar utan att acceptera företeelsen tonårskulturen i dess (för
tonåringarna) mest ödeläggande
former är för en del svårt att inse.
Den attityd som låg bakom raggarrådet Thorsons härjningar är tyvärr inte enastående.
Hechingers bok Tonårstyranni
ger en beskrivning av situationen
i USA i dag som är belysande och
alarmerande, med tanke på att utvecklingen i Sverige är på väg i
samma riktning. Den påvisar hur
den larvighet och den antiintellektuella attityd, den idoldyrkan och
den auktoritetstro som frodas inom
tonårskulturen ofta gör tonåringarna främmande och rotlösa i vuxensamhället och hur tonårskultu- 342
ren på lång sikt kan få mycket
allvarliga konsekvenser för samhället.
Delvis är det emellertid välförtjänt att boken förblivit så obemärkt som den blivit. Det problem
den tar upp är väsentligt, men den
har inte behandlat det på ett sätt
som detta förtjänar. Boken är en
beskrivning av tonårskulturen med
dess avarter, men den saknar varje
allvarligt försök till analys av bakgrunden till fenomenet. De faktorer
som spelar in – urbaniseringen,
stadsmiljöns utveckling, industrialiseringen och ackordlönesystemet
samt masskommunikationsmedlens
utveckling och bilismen berörs
knappast alls. De försök som görs
till rekommendationer blir rätt meningslösa. Ett socialt problem som
detta kan inte lösas genom välmenande uppmaningar om ett fastare
uppträdande gentemot tonåringar,
mindre veckopengar och genom att
beslut inte skulle få fattas genom
omröstning! ! ! Även en mycket inflytelserik opinionsbildare skulle få
svårt att påverka så många så mycket att det skulle åstadkomma nå-
gon reell skillnad.
Är tonårskulturen skadlig?
Om man vill rekommendera åtgärder mot något sådant som tonårskulturen har man all anledning
att först göra klart för sig om det
finns någon reell anledning att vidta några åtgärder. Är tonårskulturen verkligen skadlig, eller är det
något som bara är irriterande för
dem .som inte kan med dess larvighet och som retar sig på tonåringars brist på stil? Vilka företeelser inom tonårskulturen är det
som bör motverkas? De som anser
att man inte behöver oroa sig för
tonårskulturen har brukat citera
texter från gamla ärevördiga författare som har förfasat sig över
ungdomen, t. ex. Sokrates kända
uttalande ”Vår ungdom älskar lyx.
De har dåliga seder, förakt för
auktoritet, bristande respekt för
sina föräldrar. Barnen är nu för
tiden tyranner.” Konklusionen
skulle vara: förhållandena är på
detta område desamma nu som då,
de äldre oroar sig i onödan för den
förfallna ungdomen.
Det är därför nödvändigt att sö-
ka klargöra vilka moment i tonårskulturen som är nya, och vilka
som är skadliga. Förakt för auktoriteter och bristande respekt för
föräldrar är ju inte något som i
sig är ont och måste botas!
Tonårskulturen är nu en separatkultur i samhället. Detta är nå-
got nytt för den senaste generationen. Visserligen har tonåringar inte heller tidigare varit vnxna ”i
miniatyr”, men de har inte på samma sätt som nu bildat en klart avgränsad grupp med eget sätt att
klä sig, egen musik, i viss mån
eget språk och, kanske viktigast,
i många stycken egen moral (bilstöld är ju för många tonåringar
närmast något hedrande!). Utbildandet av sådana separatkulturer
är knappast någon lycklig utveckling. Den leder lätt till minskad
förståelse mellan medlemmar av
de olika separatkulturerna i samhället och till konflikter dem emellan. Detta gäller särskilt om grupperna blir klart avgränsade så att
det inte finns övergångar dem
emellan. Tonårskulturen tenderar
nu till att få allt klarare markerade gränser mot det övriga samhället. Än olyckligare är det när
det rör sig om en kultur som medlemmarna måste lämna. De måste
lära om och anpassa sig efter det
övriga samhällets etiska normer.
Naturligtvis går detta lyckligt för
de allra flesta. Det finns emellertid alltid en grupp som inte kan
göra detta utan stora psykiska på-
frestningar. En mer kontinuerlig
övergång från barn till vuxen och
en mjukare övergång till vuxensamhällets krav och livsstil vore
ur alla synpunkter lyckligare.
Auktoritär och patriarkalisk
Ett olyckligt drag i tonårskulturen är att den genomgående är så
auktoritär och patriarkalisk. Tonåringarna har inte brist på respekt
för auktoriteter, utan tvärtom en
så stor respekt att de knappast vå-
gar revoltera mot gängets ledare
eller mot gruppens normer i nå-
gon fråga. Tonårskulturen är mycket uniformerad och disciplinerad.
I de flesta tonårsgängen är heller inte flickorna fullvärdiga medlemmar utan får hänga med i nå-
der, på villkor att de ställer sig till
förfogande. Beteckningen ”ett kött”
343
för en flicka är tyvärr alltför
symptomatisk för den ”patriarkaliska” attityden inom tonårsgängen. Tonårsgängens sexuella vanor
ger en olycklig inställning till sexualiteten. Kristina Ahlmark-Michanek skriver i Jungfrutro och
dubbelmoral om raggarmoral: ”ett
amatörmässigt och nonselektivt
sätt att umgås och som f. ö. är
genomsyrat av dubbelmoralen. Det
finns få så makabra och samtidigt
så rörande företeelser som att höra
en raggare med c:a 100 opassionerade samlag med olika flickor bakom sig förklara sitt förakt för dessa ”kött” och stapplande bekänna
sin längtan efter en oskuld”. Att
tonårsgängens sexuella vanor är
något i vår kultur nytt står helt
klart, och att de inte är något positivt tillskott förefaller mig lika
klart.
Om man alltså har konstaterat
att tonårskulturen är en så skadlig
företeelse att den mer än väl motiverar att politiska medel kommer
till användning för att minska dess
omfattning och för att motverka
de olämpliga momenten i den, gäller det att finna lämpliga medel
för detta.
Jag har tidigare i korthet redovisat de faktorer som huvudsakligen
bidragit till uppkomsten och utvecklingen av tonårskulturen: urbaniseringen, stadsmiljöns utveckling, industrialiseringen och ackordsystemet samt utvecklingen av
masskommunikationsmedlen. Det
är rimligtvis också dessa förutsätt- 344
ningar för tonårskulturen som
måste påverkas för att en ändring
skall kunna åstadkommas.
Urbaniseringen kan knappast
påverkas utan att man tillgriper
medel som från andra synpunkter
är helt oacceptabla. Det är knappast önskvärt att försöka återuppliva det gamla samhällsmönstret
med storfamiljen som sociologisk
enhet, ett program som f. ö. inte
heller verkar att ha stora utsikter
till framgång!
stadsmiljöns planering betydelsefnll
stadsmiljöns utveckling är på
lång sikt en av de viktigaste politiska frågorna, också när det gäller samhällets sociologiska struktur. För små familjebostäder har
sannolikt starkt bidragit till uppkomst och utveckling av tonårskultur genom att stimulera uppkomsten av trottoar- och kafegängen. Det är angeläget att det görs
upp program och planer för den
framtida stadsmiljöns och bostadspolitikens utformning med hänsyn
till dess sociologiska konsekvenser,
inte bara för att aktuellt lösa bostadskrisen. Detta är emellertid en
fråga på lång sikt, medan det nu
mest angelägna är att få fram medel som på relativt kort tid kan få
positiva verkningar.
Genom industrialiseringen tjänar
tonåringar i mycket tidigare åldrar
än förr relativt mycket pengar, och
denna tendens har i hög grad förstärkts av den allt vidare användningen av ackordsystem. Härigenom tjänar många tonåringar lika
mycket som de äldre arbetskamraterna. Deras försörjningsbörda
är ofta mycket ringa. De får därigenom en levnadsstandard som de
knappast senare i livet kommer
att uppnå – åtminstone inte på
mycket lång tid. Undersökningar
har visat att det är tonåringar som
-jämte pensionärer- har den i
särklass minsta sparbenägenheten.
När de gifter sig och bildar familj
kommer det därför att innebära
ytterligare svårigheter för dem att
anpassa sig – det är alltid svårt
att ändra sin levnadsstandard nedåt. Detta jämte nödvändigheten att
lämna tonårskulturen och acceptera nya normer ökar påkänningarna på unga äktenskap.
Tonåringarnas höga levnadsstandard, är sannolikt en av de
faktorer som starkast bidragit till
tonårskulturens utveckling. Denna jämte tonåringarnas okritiska
köpvanor har gjort tonårsmarknaden till en lämplig plats för ohämmad spekulation. Utvecklingen av
de speciella tonårsprodukterna har
starkt bidragit till att göra tonårskulturen till en separatkultur.
Obligatoriskt lönsparande
Industrialiseringen kan emellertid knappast påverkas, och det är
inte heller önskvärt att så sker.
Ackordslönesystemet, som närmast
är orsak till den aktuella inkomststrukturen är en starkt bidragande
orsak till industrins effektivitet,
och tendensen går mot ett utvidgande av det; det är knappast möjligt att åstadkomma en ändring
härvidlag, i all synnerhet som både
arbetsgivare och arbetstagare är
positivt inställda till systemet.
Ett sätt att åstadkomma en lämpligare fördelning av livslönen vore emellertid att införa ett obligatoriskt lönsparande, innebärande
att för anställda under myndighetsåldern en viss del av deras lön efter skatt, förslagsvis 25 %, direkt
av arbetsgivarna överfördes på speciella konton. Dessa finge sedan
disponeras då innehavarna uppnått 25 års ålder eller kunde visa
att de hade speciellt bruk för pengarna, t. ex. för bosättning eller
studier.
Det är naturligtvis önskvärt att
ett system sådant som detta kommer till stånd genom frivilliga
överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Det bör finnas
möjlighet att få det genomfört på
detta sätt. Arbetsgivarna bör vara
intresserade av de lättnader på kapitalmarknaden det skulle medfö-
ra. Inom LO utgör tonåringarna
inte någon pressure group, utan
har visat ett i vissa fall mycket
markerat ointresse för fackligt arbete. Från båda sidor bör man alltså kunna räkna med ett positivt
intresse för förslaget.
Med nuvarande utveckling av
penningvärdet ter det sig stötande
att tvinga någon att spara. För att
minska betänkligheterna härvidlag
bör staten bidra till systemet genom att göra sparkontona index- 345
reglerade, så att förluster genom
inflationen undvikes.
Om de sparade medlen används
t. ex. för finansiering av bostadsbyggande bör systemet ur tonårsgruppernas synpunkt te sig än mer
tilltalande, då sparmedlen utnyttjas för att de själva i framtiden
skall kunna skaffa sig bostad.
Samordning med Gillbergs förslag
Samtidigt kan ett obligatoriskt
lönsparande bidra till att unga äktenskap i större utsträckning kan
starta på en sund ekonomisk basis och därigenom till att spänningarna och konflikterna i dem
kan minskas. Det bör påpekas att
detta förslag till ett obligatoriskt
lönsparande för tonåringar lätt kan
samordnas organisatoriskt med det
förslag till källsparande som Jan
Gillberg lancerat och som Svensk
Tidskrift givit så positiva kommentarer i nr 3/1965.
Påpekas bör också att systemet
är ur principiell synpunkt mindre
diskutabelt än t. ex. ATP, eftersom
det i motsats till ATP gäller omyndiga, som i varje fall inte helt förfogar över sin egendom – och
ATP tycks nu ha helt accepterats
av alla politiska partier.
Om ett obligatoriskt lönsparande skulle förmå tonåringar att i
större utsträckning fortsätta skolan i stället för att gå ut i arbetslivet vore detta knappast något att
beklaga.
Vad gäller de återstående faktorerna, masskommunikationsmedel
346
och bilism, är det av principielltdemokratiska skäl inte önskvärt
med direkt påverkan på masskommunikationsmedeL Det enda som
kunde komma i fråga vore separat
beskattning av den reklam som inte gick genom dagspress eller genom tidskrifter av kulturell eller
fackbetonad karaktär. Detta är
emellertid knappast någon lycklig
utväg.
Om folkskollärare
Bilismens roll kan väsentligt modifieras genom den nu genomförda
obligatoriska bilbesiktningen. Undermåliga bilar har ju spelat en
central roll för den svenska tonårskulturen. stadsplanerarnas försök att successivt göra om innerstäderna till gångstäder kan också
ur denna synpunkt få en positiv effekt och bör även av denna orsak
uppmuntras.
Från ett främmande land kommer till oss en samhällsforskare
och frågar: Vilken socialgrupp, vilken yrkeskår i Sverige har under
de senaste årtiondena starkast konsoliderat sig inåt, flitigast sökt
höja sina intellektuella och moraliska förutsättningar för ett uppåtstigande mot mera höglänta och solrika trakter au samhällslivet –
vilken sådan kår har med den mest i ögonen fallande energien brutit sig en dylik uäg uppåt samt förmått andra samhällsklasser att
jämna densamma? Näppeligen råder därom någon tvekan, att ui
allmänt nog skola suara: Folkskollärarkåren.
E. H. Thörnberg i Svensk Tidskrift 1915

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner