Print Friendly

Tommy Möller; Den diskreta skammen

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

U l lERATUR
TOMMY MÖLLER:
Den diskreta skammen
D
å och då griper en tung defaitistisk hand tag i den svenska borgerligheten. Det suckas och klagas, de borgerliga är splittrade och har inte något alternativ heller i någon innehållslig mening; socialdemokraterna går
inte att besegra. Ungefär så brukar det lå-
ta.
Torgny Segerstedt (red): Det politiskt
omöjliga. Ratio 1988
Med tanke på att socialdemokraterna dominerat den politiska arenan i över ett
halvt sekel är naturligtvis sådana tongångar inte särskilt egendomliga. Ty den socialdemokratiska hegemonin ligger som en
våt filt över svensk politik. Det politiska
språket i Sverige ärsocialdemokratiska.
De borgerliga partierna är dåliga på att
kommunicera sin politik. Trots att de vid
det här laget borde ha en viss vana i att
opponera, är de nästan ständigt på defensiven. Borgerligheten tycks i allt väsentligt
acceptera en diskussion på socialdemokratins villkor. Och då handlar det som
regel om att ducka.
Hegemoni behöver dock inte innebära
en fullständig borgerlig uppslutning bakom socialdemokratins utgångspunkter;
det kan mycket väl förekomma häftiga
dispyter och meningsmotsättningar. Avgörande är snarare det något mer svårgripbara (som socialdemokraterna lyckats med): att förmå tillräckligt många
opinionsbildare och opinionsförmedlare
att medvetet eller omedvetet godta socialdemokratins grundvärderingar så att dessa upphöjs till någon typ av moraliska rättesnören. Den amerikanske statsvetaren
och skandinavienkännaren Hugh Heclo
hävdar att det är just detta som hänt i Sverige under efterkrigstiden; socialdemokratin har upprättat ett intellektuellt ledarskap som gör att nästan alla lever i en
föreställningsvärld som definierats av socialdemokraterna.
Det värsta en borgerlig politiker vet är
att bli anklagad för att gynna de rika. I den
svenska politiska debatten, där plånboksfrågor och fördelningspolitik alltid står i
fokus, är som bekant den typen av anklagelser inte helt sällsynta. Det är socialdemokraternas standardgrepp. Borgerliga
politiker tvingas därför ägna ganska betydande tid åt att besvara frågeställningar
om hur soppköer kommer att ringla över
torgen efter ett regeringsskifte.
Om detta handlar Carl-Johan Westholms utmärkta uppsats ”Borgerligheten
som kyrkoruin” i boken Det politiskt
omöjliga. Mot borgerlighetens diskreta
skam står enligt Westholm en socialdemokrati som förefaller vara immun mot
ideologisk kritik. Så länge man står på de
svagas sida är man oantastlig.
Socialdemokraternas hegemoni ger sig
också till känna när det gäller historieskrivningen. Det var socialdemokraterna
som utrotade fattigdomen i Sverige, basta.
Eller var det måhända så att socialdemokraterna satt vid makten när Sverige under stort politiskt samförstånd utvecklades till ett välfärdssamhälle? Huruvida
tillväxten hade varit högre eller lägre om
landet haft en annan regering vet vi naturligtvis inte; vad vi vet är att BNP fördubblades under två decennier. Det var alltså
rekordårens tillväxt som skapade förutsättningar för de sociala reformerna inte
tvärtom.
Ytterst få borgerliga politiker vågar
egentligen stå upp för de ideal marknadsekonomin baseras på. Ändå finns det mo- 192
raliska argument för detta som onekligen
står sig väl. För att citera Westholm: ”Den
som förvaltar sitt pund väl kommer att
belönas i en marknadsekonomi. Det är
följden av rättssäkerhet och lagfäst rätt till
personligt ägande. På samma sätt som
den som förvaltar sin position rätt kommer att ha ett betydande inflytande i ett
centralt planerat samhälle. I en marknadsekonomi kan framgång mätas i ökad
köpkraft och ökat personligt oberoende. I
en centralplanerad ekonomi kan framgång mätas i ökad makt över andra och
allt fler som blir beroende av en själv”
(s 34).
Borgerligheten skulle inte behöva
skämmas.
Men det finns hopp. Borgerlighetens
ideologiska självförtroende har gradvis
förstärkts. Det gemensamma familjepolitiska förslaget, som i grunden handlar om
en fundamentalt annorlunda välfärdsmodell än den socialdemokratiska, vittnar –
för att ta ett konkret exempel – om det.
Den sociala ingenjörskonsten sjunger på
sista versen. Medvetenheten om vad som
de facto är möjligt att åstadkomma med
politiken som medel har ökat markant.
Övertron på politiken är borta. Detta
skildras på ett mycket förtjänstfullt sätt i
Nils Karlsons uppsats ”Ett rättvisare Sverige?”.
Styrning och planering är inte längre
högsta mode. Detta av två fundamentala
skäl. För det första på grund av olika
implementeringsproblem; effekterna av
de politiska besluten blir inte alltid vad de
är avsedda att bli. I takt med att den moderna staten expanderat har den också
blivit mjukare. Den har fått allt svårare att
klara av det som den verkligen bör klara
av: rättstrygghet, god sjukvård och utbildning etc.
För det andra på grund av fördelningsproblem. Karlson avfyrar här ett grundskott mot hela den socialdemokratiska
modellen. Hur definieras egentligen ”rättvisa”? Med hänvisning till den politisk-filosofiska litteraturen skiljer han mellan
distributiv och proceduriell rättvisa. Tesen är att distributiv rättvisa är politiskt
svåruppnåligt (för att inte säga ouppnå-
ligt) Problemet består i att finna godtagbara fördelningskriterier. Det är inte alltid
särskilt lätt att finna objektiva mått på hur
för~änst, behov eller merit skall värderas,
varken i förhållande till varandra eller inbördes. Fördelningspolitiken bär således
med sig ett betydande mått av godtycke,
som tenderar att skapa konflikter.
Avslutningsvis: det är självfallet förödande för ett av de politiska blocken att
under decennium efter decennium tvingas befinna sig i opposition. Med det valsystem vi har sedan 1970 är emellertid en
upprepning av de 44 åren socialdemokraterna satt i kanslihuset otänkbar. Sverige
kommer att få, ja har förmodligen redan
fått, en normal parlamentarisk situation
med någorlunda täta och regelbundna regeringsskiften. Själva grundvalen för den
socialdemokratiska hegemonin kommer
därför att vittra bort. Även vad gäller utrikespolitiken.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner