Print Friendly

Tommy Möller; De allmänborgerliga väljarna visar vägen

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DE ALLMÄNBORGERLIGA.. ..
VALJARNA VISAR VAGEN
TOMMY MÖLLER
Bland väljarna finns en grupp allmänborgerliga människor som är notoriskt illojala .
Dessa väljare har tidigare röstat på centern, folkpartiet eller moderaterna.
Men i årets val valde de kristdemokraterna. Vad kan andra partier lära sig av det?
et finns en ganska
stor grupp väljare
som ibland markerar sin existens på
ett högst påtagligt
sätt. Vid en första betraktelse sker
detta ytterst nyckfullt. Så exempelvis
1973 och 1976, då dessa väljare röstade på centerpartiet under Thorbjörn
Fälldins glansdagar. Men också 1985,
då folkpartiet på ett oväntat och ytterst dramatiskt sätt, under valrörelsens sista veckor, nästan tredubblade
sin väljarandel från 1982.
Även i årets val visade denna grupp
att den alltjämt finns kvar. Kristdemokraternas sensationella valresultat
möjliggjordes nämligen av att denna
grupp alltjämt existerar.
De väljare jag syftar på är den stora
grupp av allmänborgerliga människor
som hyser borgerliga grundvärdeTOMMY MÖLLER är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
8
ringar och är starkt uttalade anti-socialister, och som följaktligen anser det
nödvändigt att till varje pris bekämpa
socialdemokratin, men som samtidigt
har en svag partiidentifikation i den
meningen att de saknar en känslomässig bindning till något parti inom
borgerligheten. Det handlar alltså om
ytterst mobila väljare, som kan beskrivas som notoriskt otrogna. De har
under senare år röstat framförallt på
moderaterna, men de har gjort det,
misstänker jag, utan att känna någon
direkt entusiasm. Moderaterna har
helt enkelt varit det mest pålitliga och
konsekventa partiet inom borgerligheten.
Borgerliga väljare med socialt
engagemang
Annorlunda uttryckt har moderaterna kanske varit det minst dåliga alternativet. Ty dessa väljare kombinerar i
regel anti-socialistiska värderingar
med ett socialt engagemang, som de
anser att moderaterna i allt väsentligt
saknar. De har dock oftast valt att
SVENSK TIDSKR.!FT
rösta på moderaterna eftersom detta
parti mer än de övriga inom borgerligheten uppfattas som pålitligt i regeringsfrågan.
Men vid de tillfållen ett parti funnits till hands som kombinerat en klar
profilering gentemot socialdemokratin med ett socialt engagemang har
dessa väljare istället flockat sig bakom
detta. När uppslutningen bakom
centerpartiet skedde under 1970-talet
var Thorbjörn Fälldin den självklara
ledargestalten inom borgerligheten.
För forsta – och kanske egentligen
den enda – gången var centern ett
pålitligt borgerligt parti som inte svä-
vade på målet i regeringsfrågan.
Centerpartiet var socialdemokraternas huvudmotståndare. Konfrontationen mellan dessa partier personifierades av den hätskhet som präglade
forhållandet mellan Fälldin och Olof
Palme. De svavelosande valdebatterna mellan dessa, sinsemellan helt olika men i båda fallen starkt karismatiska politiker, är klassiska. Palme var
Fälldin överlägsen i retoriken, men
Fälldins närmast biologiska karisma
gjorde honom jämbördig. Varken
förr eller senare har vallgraven mellan
socialdemokratin och centern varit
djupare än den var under den period
som de båda partierna leddes av dessa
ledare. Man bör kanske hellre säga,
att det egentligen bara är under denna period som det funnits någon vallgrav.
För de allmänborgerliga väljarna
framstod Fälldin under 1970-talet inte bara som ett pålitligt kort i regeringsfrågan utan också som den självklare ledargestalten. Efter 1979 års
val var centern inte längre störst inom det borgerliga blocket, men
Fälldin blev likväl statsminister. När
Fälldins karisma falnade och centerns
dominerande ställning inom borgerligheten fårbyttes i en lång och i stort
sett obruten nedgång, som får övrigt
fortgår alltjämt, från en nivå runt 30
procent i opinionsmätningarna och
med valresultat över 25 procent
(1973) och strax därunder (1976) till
dagens skakiga nivå just över småpartigränsen i riksdagsvalet, fårsvann
väljarna till moderaterna.
Framgångsrecept for
borgerliga partier
Under Ulf Adelsohns ledarskap gjorde moderaterna får fårsta gången ordentliga inbrytningar bland arbetare
och lägre tjänstemän. Moderaterna
höll på att utvecklas till ett brett,
folkligt parti. Med de nyliberala
övertonerna vid mitten av 1980-talet
ändrades dock bilden. Med Bengt
Westerberg som ny folkpartiledare
fick de allmänborgerliga väljarna
istället en ny hjälte. Westerberg var
den förste folkpartiledare sedan Bertil
Ohlin som på ett oomkullrunkeligt
sätt bekände sig till en traditionell
marknadsliberalism. Som statssekreterare i finansdepartementet hade han
dessutom spelat en central roll i den
sent inledda men omfattande nedskärningspolitiken i början av 1980-
talet och blev därigenom symbolen
får den nya, kärva ekonomisk-politiska linjen inom folkpartiet. Westerberg markerade som nyvald partiledare mycket konsekvent folkpartiets
samhörighet med de övriga borgerliga partierna och han framhöll tydligt
att socialdemokraterna var huvudmotståndaren.
Den omtalade W esterbergeffekten
var fårvisso mångfacetterad, men
ingen torde invända mot att denna
klara hållning i regeringsfrågan var en
fårutsättning får framgången 1985.
Som bekant fårändrades denna strategi mot slutet av 1980-talet. W esterberg var en utpräglad resultatpolitiker, en skicklig förhandlare, som inte
ville bedriva så kallad plakatpolitik
utan tvärtom utnyttja sitt partis centrala position i det politiska kraftfältet. Flera stora uppgörelser med socialdemokraterna skedde. W esterbergs
trovärdighet bland de allmänborgerliga väljarna urgröptes. De väljare
folkpartiet vunnit från moderaterna
1985 återvände till sitt gamla parti. I
valrörelsen 1994, när Westerberg var
vice statsminister i den borgerliga
fyrklöverregeringen, fullbordade han
sin ”opålitliga” linje genom att öppet
SVENSK TIDSKRIFT
tala om sin beredvillighet att efter valet, om detta inte ledde till borgerlig
majoritet, ingå i en blocköverskridande regering tillsammans med socialdemokraterna. Hans ställning blev
sedermera ohållbar efter ytterligare
ett fcirlustval.
Valiumstrategi
När kristdemokraterna i årets val seglat upp till ett tvåsiffrigt valresultat
från att länge ha legat på en nivå runt
spärrgränsen är det alltså just dessa
rörliga, notoriskt illojala väljare som
åter begått en kollektiv förflyttning.
Liksom i centerns fall under 1970-talet och i folkpartiets i mitten av
1980-talet, rådde det ingen tvekan
om att kristdemokraterna tillhörde
det borgerliga blocket. Sedan kristdemokraterna inträdde i riksdagen
1991 har blocklojaliteten varit så uppenbar att ironiska omdömen fållts
om partiets ”valiumstrategi”; att Alf
Svensson fårmanade kollegerna inom
framfårallt centerpartiet att ”sitta still
i båten” under Bildtregeringen har
sedan dess varit ett ständigt återkommande skämt i politiska kåserier.
Ännu en gång ser vi emellertid hur
ett borgerligt parti, med ett starkt och
uttalat engagemang i de sociala frå-
gorna, möter uppskattning hos de
allmänborgerliga väljarna. Till de politiska och strategiska komponenterna i denna framgångsstrategi kan vi
också foga en partiledarkomponent.
Liksom en gång Fälldin och
W esterberg är Alf Svensson omåttligt
populär. Ett elektoralt ”flöte”, får att
använda valsociologernas träffande
9
7″
<
>
Vl
o
>
>-1
>-1
term. Fälldin kallades av politiska
kommentatorer for ”Hulken” efter
en grön, kraftfull hjälte i en vid den
tiden populär TV-seriefigur. Begreppet ”Westerbergeffekten” torde
inte ha undgått någon. Nu talas det
om ”Alf-raketen”.
Således: borgerlig profil, klart uttalat motstånd gentemot socialdemokratin, socialt engagemang – och en
karismatisk partiledare. Se där det
framgångsrecept som en gång per decennium upprepat sig under perioden med enkammarriksdag.
Vaiför misslyckades centern
och folkpartiet?
Hur ser då kristdemokraternas
möjligheter ut när det gäller att kunna behålla sina nyvunna väljare? Det
har redan börjat spekuleras i om den
snabba uppgången under de sista valrörelseveckorna kommer att fortsätta.
Kanske kristdemokraterna, om partiet sköter sina kort rätt, och om Alf
Svensson stannar kvar som partiledare samtidigt som Carl Bildt slutar, vid
nästa val blir det största partiet inom
borgerligheten?
” Ännu en gång
ser vi emellertid hur ett
borgerligt parti, med ett
starkt och uttalat engagemang i de sociala frå-
gorna, möter uppskattning hos de allmänborgerliga väljarna

lO
Istället for att hänge sig åt löst
grundade och i praktiken meningslö-
sa spekulationer kan det ännu en
gång finnas anledning att nyttja den
historiska backspegeln som analysinstrument. Varfor misslyckades centern och folkpartiet med att behålla
de rörliga allmänborgerliga väljarna?
Förutsättningarna såg annorlunda
ut i slutet av 1970-talet då centerns
nedgång på allvar påbörjades och tio
år senare när folkpartiet rasade tillbaka, efter att ett tag infor valet 1988
varit det största borgerliga partiet och
därfor av socialdemokraterna utnämnts till huvudmotståndare i detta
val. I centerns fall var det aldrig aktuellt med ett blocköverskridande samarbete. I motsats till vad som låg bakom folkpartiets nedgång var det inte
otydlighet i regeringsfrågan i detta
hänseende som låg bakom den elektorala kräftgången. Men likväl var det
just regeringsfrågan som utgjorde
problemet. Centerns fastlåsta linje i
kärnkraftsfrågan omöjliggjorde ett
fungerande borgerligt samarbete. Det
var denna låsning som så när höll på
att spoliera tillkomsten av den forsta
borgerliga regeringen på nära nog ett
halvt sekel, och det var denna låsning
som bara två år efter att denna regering ändå kommit till stånd gjorde att
regeringen sprack. Kärnkraftsfrågan
har därefter fortsatt att kasta sin skugga över det borgerliga blockets trovärdighet som regeringsalternativ.
Någon sådan fråga finns inte i
kristdemokraternas fall. Ej heller har
partiet forklarat sig vara benäget att
stå till forfogande som eventuell samSVEN SK TID S KRIFT
arbetspartner åt den socialdemokratiska regeringen under den innevarande mandatperioden. Detta trots
ett parlamentariskt läge som säkerligen kunnat motivera ett sådant
blocköverskridande samarbete på ett
helt annat sätt hos de allmänborgerliga väljama än vad fallet var efter forra
valet, då fOrst folkpartiet misslyckades
med att sträcka socialdemokraterna
en hjälpande hand och sedan centern
lyckades med att göra detsamma.
Man kan naturligtvis aldrig hålla
for uteslutet att kristdemokraterna
omprövar den så här långt ganska
kallsinniga hållningen gentemot regeringen. Fyra år är en lång tid i politiken. Skulle en turbulens på den finansiella marknaden uppkomrna av
ett liknande slag som skedde i början
av detta decennium, är det dock sannolikt att inte bara kristdemokraterna
utan även de andra borgerliga partierna är beredda att samarbeta med regeringen. Men just detta- att samtliga partier ställer upp – är nog forntsättningen.
Moderaternas latenta
spänningar
För moderatema kom årets valresultat som en allvarlig chock. Partiledningen gör vad strategiregelboken
rekommenderar och forsöker hålla
god min. Den påpekar att partiet gått
fram några tiondelars procent och att
jobballiansen gått framåt på bekostnad av de regeringsstödjande partierna. Men alla vet att valarbetarna och
partifolket ute i landet hade väntat sig
en rejäl uppgång. Kanske inte ett rern
<
>
r
o
t:D
>
-1
-1
geringsskifte, men definitivt en stor
framgång får det egna partiet. Så blev
det nu inte och även i det parti som
på ett sällsynt hårdfört sätt sökt kväsa
varje tillstymmelse till intern kritik
hörs nu en sådan. Ingen av de kritiker som hittills artikulerat sitt missnöje har emellertid någon central roll
i partiet. Alltsedan det traumatiska
inbördeskriget inom partiet på 1960-
talet, då de mörkblå och ljusblå bekrigade varandra med en sådan fårö-
dande effektivitet att partiet höll på
att äventyra sin existens, har en extrem samförståndsanda genomsyrat
mod e r atern a.
Enigheten
har utåt sett
varit nästan total. Varje tendens till
dissonans har effektivt, men kanske
inte alltid skickligt, avvärjts.
Skulle den situationen uppstå att
moderaterna minskar i opinionsmätningarna samtidigt som stödet får
kristdemokraterna fortsätter att växa
kan dock detta ändras. Under ytan
finns ideologiska spänningar inom
moderaterna som poppat upp med
jämna mellanrum i samband med att
idedebatter fårekomnut. Spänningarna är lika gamla som partiet självt.
Stig-Björn Ljunggren har i sin avhandling Folkhemskapitalismen
SVENSK TIDSKIUFT
(Tidens
Förlag,
1992) beskrivit hur de
m
.,
m
l”
<
>
o
tre idenoderna m
liberalkonservatism, socialkonservatism och kulturkonservatism brutits mot varandra alltsedan partiet bildades
i början av seklet. Förutom de
bistra erfarenheterna från 1960-
talet har dock den i huvudsak maktisolerade positionen i kombination
med de väljam1ässiga framgångarna
gjort att partiet kunnat behålla sin
enighet. Maktisoleringen har inneburit att man istället får att fårverkliga sin politik tvingats arbeta i oppositionsställning får att fa bort socialdemokratin. Men den konflikt som
finns mellan vissa kommunpolitiker
och partiledning inom moderaterna
kan ha sin grund i just detta förhållande. Det är först när ideerna skall
fårverkligas i den praktiska politiken
som de latenta spänningarna, som ytterst emanerar från de olika idenoderna, kommer upp till en manifest
nivå och blir påtagliga.
Bildt sitter självfallet säkert. Om
han vill stanna far han givetvis det.
Ingen kommer att kräva hans avgång.
Men får gänget runt honom innebär
möjligen valresultatet och framfårallt
den utveckling som därefter kan följa
ett allvarligt hot.
11
Ol
>
>-1
…,

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner