Print Friendly

Tommy Hansson; Yttrandefrihet på undantag under vietnamåren

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TOMMY HANSSON:
Yttrandefrihet på undantag under
Vietnamåren
Varför blev bilden av Vietnamkriget så
ensidig i svenska massmedia? Berodde
det på att FNL-anhängarna byggt upp
en effektiv propagandaapparat i Sverige
under perioden 1965-75? Eller var det
extremvänsterns infiltration av press och
etermedia i mitten på 60-talet som
gjorde att endast bilden av
Vietnamkriget som ett befrielsekrig
mellan det kämpande vietnamesiska
folket och den världskapitalistiska
hydran USA gällde som den riktiga?
Efter vittnesmålen om nuläget i landet
av båtflyktingar och Amnesty
International borde tiden vara mogen
för en omprövning och ett erkännande
av att det var fel att så ensidigt stödja
kommunisternas krigföring.
Fil kand Tommy Hansson var
1972-74 verksam vid
Vietnamesiska Utrikesföreningen i
Stockholm som bl a gav ut
Nyhetsinformation från Vietnam.
”De vänsterliberala intellektuella är ofta
beredda att stödja och försvara allehanda extremistiska och till och med terroristiska grupperingar i sitt land och i hela
världen, om de bara skyltar med att de är
‘vänster’. Samtidigt fördömer man
skarpt dem som inte solidariserar sig
med denna inställning och beskyller dem
för konservatism och reaktionära tänkesätt. Detta utgör en oerhörd fara för
mänskligheten.” (Andrej Sacharov, Mitt
land och världen, Stockholm 1975).
Ovanstående citat från den sovjetiske
fredspristagaren kan utgöra en lämplig
inledning till en tillbakablick på
Vietnamopinionen i Sverige, vilken just
inte utmärkte sig för objektiv klarsyn.
Det är vidare knappast något djärvt på-
stående att hävda, att den sammantagna
västerländska opinionen mot Förenta
staternas engagemang i Vietnam och Indokina utgjorde en bidragande orsak till
den kommunistiska segern i april 1975.
Tio år har passerat sedan de nordvietnamesiska stridsvagnarna rullade in i
Saigon och vänstertotalitära regimer
upprättades även i Laos och Kambodja.
Omvärlden är inte okunnig om vad som
hänt sedan dess. Den intrycksladdade
och Oskarshelönade filmen The Killing
Fields är det senaste viktiga dokumentet
över den kambodjanska Khmer Rougeregimens illdåd, vilka kostat uppemot
miljonen människors liv. Karaktären av
samhällsomvandlingen i Vietnam har blivit uppenbar genom vittnesmål av hundratusentals s k båtflyktingar medan
Amnesty International uppmärksammat
omvärlden på att ca 6 000 samvetsfångar
i dag sitter inspärrade i avlägsna delar av
Laos.
Ett decennium efter det som i västvärlden kallats Indokinas fall skulle man
mot ovan beskrivna bakgrund kunna förvänta sig en omprövning av opinionsbildningen mot det amerikanska engagemanget. Delvis har detta skett, framförallt i USA, där synen på Vietnam-veteranerna förändrats i positiv riktning under senare år. Att döma av det som under året skrivits i svensk press i anledning av tioårsminnet av lndokinas fall,
synes emellertid ingen betydande omvärdering av hållningen i konflikten ha
skett – det är en träffande beskrivning
Mats Johansson ger i Svenska Dagbladet
den 17.5.1985: ”Nu som då ligger historieskrivningen fram till 1975 i stort i händerna på dem som accepterade grunden
för den faktiska utvecklingen; Nordvietnam hade rätt att erövra Sydvietnam. ”
Sannolikt är de som under åren för
Vietnamkonflikten sympatiserade med
Nordvietnam och FNL i dag intresserade av att inte låta det som verkligen skett
efter det kommunistiska maktövertagandet framträda i all sin tydlighet. Därmed
vill opinionsmakarna rädda sitt ansikte.
Ett exempel på denna hållning gav författaren och FNL-sympatisören Sven
Lindqvist uttryck för vid sitt anförande
vid Svenska freds- och skiljedomsföreningens storå Afghanistandemonstration
i Stockholm i mars. Lindqvist jämförde
Vietnam och Afghanistan och menade,
att gerillakampanjerna i dessa länder var
helt jämförbara: båda riktade sig mot supermakter. Denna analog är emellertid
felaktig. Faktum är, att de afghanska frihet kämparna står på samma sida som
de amerikanska soldaterna gjorde i Vietnam – båda bekämpade den sovjetiska
imperialismens intressen.
I det följande kommer uteslutande opi- 425
niansbildningen i anslutning till Vietnamkonflikten att beröras.
Olof Palme valde sida
En bidragande orsak till att kommunisterna kunde ta makten i Vietnam och
hela Indokina var. vilket är ett erkänt
faktum i dag, den ensidiga debatten och
opinionen i västvärlden, enkannerligen i
USA. Nordvietnameserna förstod på ett
mästerligt sätt att utnyttja kanalerna till
västliga media och lyckades på så sätt,
steg för steg, isolera och misstänkliggöra
Sydvietnams regering och USA:s hjälp
till denna. Samtidigt utmålades Nordvietnam och dess frontorganisation i sö-
der, FNL eller Viet Cong, i enbart ljusa
färger.
FNL-anhängarna lyckades under perioden 1965-75 bygga upp en effektiv propagandaapparat i Sveri~e. Begynnelsen
var blygsam. De första äggkastande och
fönsterkrossande ungdomarna framtonade som ett samhällets parias, och detta
inte helt utan orsak – vänsterdemonstranternas metoder var till stor del
utomparlamentariska och byggde på intolerans mot oliktänkande. Den första
större manifestationen ägde rum med
den s k Vietnamveckan i oktober 1966,
under vilken författaren Sara Lidman
framträdde med att bl a kalla den amerikanske försvarsministern Robert Mae
Namara för ”mördare” . Ungefär vid
denna tid startade extremvänsterns infiltration av massmedia.
l slutet av november 1966 förhindrade
FNL-anhängare en delegation från Sydvietnam att komma till tals i Stockholm
och Uppsala. Detta skedde genom att
man reste sig upp och sjöng Internatio- 426
naten. Senare vandaliserade FNL-aktivister Sydvietnams kontor på Heimdalsgatan i Stockholm, en åtgärd som öppet
försvarades av FNL-gruppernas ledare i
Sverige. Det bör understrykas att De
Förenade FNL-grupperna i vårt land vid
denna tid var uttalat kommunistiska –
ingen hemlighet gjordes av, att opinionskampen för Nordvietnam och FNL var
ett led i kampen för ett socialistiskt Sverige.
I början av 1970-talet förändrades situationen, främst beroende på KFML:s
(nuvarande SKP: s) avtagande inflytande. I stället fick FNL-grupperna en mer
sympatisk framtoning, där också borgerliga personer kunde deltaga.
En viktig draghjälp för den svenska
Vietnamopinionen kom i och med den
socialdemokratiska regeringens uppslutning på kommunistsidan.
Den 30 juli 1965 hade Olof Palme som
tillförordnad utrikesminister hållit ett
uppmärksammat tal i Gävle, där han i
något förtäckta ordalag kritiserade USA.
Och den 20 februari 1968 kom Nguyen
Tho Chyan, Hanois ambassadör i
Moskva, till Stockholm. Han mottogs av
utrikesminister Torsten Nilsson och gick
under sitt besök sida vid sida med statsrådet Olof Palme i en fackeldemonstration, anordnad av Svenska kommitten
för Vietnam.
De väckte en viss uppmärksamhet att
Palme deltog i en manifestation, där deltagarna skanderade ”USA-mördare”,
”Tage och Geijer, Lyndons lakejer”
mm.
Ensidig bild
Socialdemokraten och fd riksdagsmannen Ture Nerman gav 1966 ut boken
Sverige på glid, vilken var en skarp kritik mot vänsterrörelsen och dess metoder. Boken blev något av en inspirationskälla för en opinionsrörelse mot Vietnamvänstern, och Kommitten för ett fritt
Asien bildades med Bertil Häggman, en
konservativ skribent, som en av initiativtagarna. Kommittens syfte var att genomföra en motoffensiv riktad mot Vietnamrörelsen. Genom påtryckningar mot
riksdagsmän och andra politiskt verksamma kom inledningsvis en ganska intensiv debatt till stånd, och vänsterns
inriktning och metoder belystes kritiskt.
Ur Kommitten för ett fritt Asien utgick 1967 Demokratisk allians, en omdiskuterad organisation som efter några års
verksamhet dock var alltför misskrediterad i massmedia för att kunna uträtta
något av värde. Följden blev, att endast
bilden av Vietnamkriget som ett befrielsekrig mellan det kämpande vietnamesiska folket och den världskapitalistiska
hydran USA kom att gälla som riktig i
svenska media. Debattörer, vilka företrädde bilden av USA som garant för
frihet och demokrati mot kommunistisk
expansionism och som framställde Sydvietnam som ett bättre alternativ för
Vietnams folk än den totalitära socialismen, avfärdades oftast som ”kalla krigare”, ”reaktionärer” eller ”fascister”.
Det .säger sig självt att sådana stämningar icke uppmuntrade en fri och öppen debatt. Tvärtom måste Vietnamåren
i den svenska opinionsbilden sägas vara
ur demokratisk synvinkel mörka år, där
yttrandefriheten sattes på undantag.
Sverige var förmodligen ett extremfall
i västvärlden, men symptomen var vitt
spridda, inte minst i Förenta staterna.
Ett utmärkt vittnesmål om den opinionsmässiga situationen i USA är romanen
The Spike (New York 1980), författad av
Newsweekredaktören Arnaud de Borchgrave och konfliktanalytikern Robert
Moss. Romanen handlar om journalisten ·
Bob Hockney, vilken inleder sin karriär
som en naiv korstågsfarare för ”demokrati” i en radikal tidskrift. Ett besök i
Sydvietnam omvänder dock Hockney
från dennes salongsbolsjevism, och han
börjar i stället arbeta på att ijournalistisk
form avslöja den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Detta leder till att
många dörrar stängs för honom i det
massmediala USA.
FNL-granat dödade 32 barn
Gör man en lidelsefri utvärdering av
Vietnam-och Indokinaopinionen kan det
vara svårt att förstå hur ensidigheten till ·
slut kunde bli så stor. Självfallet kan man
lätt begripa att människor engagerar sig
mot krigets omänsklighet, och förvisso
är en betydande del av Förenta staternas
åtaganden i Indokina värd att kritisera.
Massakern i Song My och terrorbombningarna av Hanoi och Haiphong utgör
här bara en liten del av det som kan
påtalas.
Men varför kom kritiken av den andra
sidans göranden och låtanden så helt i
skymundan? Efter kommunisternas
makterövring i norra Vietnam 1954, efter
Vietnams självständigblivande, upprättades en skoningslös diktatur med Ho
Chi Minh som kultfigur. En tvångskollektivisering av jorden genomfördes, vilken kostade närmare l00 000 bönder livet. Hundratusentals hamnade i fängelse, medan omkring en miljon nordvietnameser flydde till Sydvietam.
427
Det kunde alltså ej ha varit obekant för
någon vilket slags regim som fanns i Hanoi. När sedan stridigheterna kom igång
använde de nordvietnamesiska trupperna och deras allierade i FNL terror
som en självklar del i den s k befrielsekampen. Det finns gott om exempel på
motsvarigheter till Song My – ett sådant
är Dak Song 1967, där FNL: s eldkastare
brände ner en hel by vilken vägrat ställa
sig under gerillans förmyndarskap. Terrorns kulmen inföll under Tetoffensiven
1968, under vilken i den gamla kejsarstaden Hue ett beräknat antal av minst 3776
civilpersoner mördades av kommunistsidan (Broekmeijers Röd terror i Vietnam,
1972).
När det vidare tillkännagavs att i
Stockholm en ”världskonferens om situationen i Vietnam” skulle äga rum i
Stockholm under tiden 29-31.3.1974,
kom meddelandet att en FNL-granat den
9 mars hade skjutits in i en skola full med
barn i Sydvietnams Mekongdelta, 32 elever uppgavs har dödats, medan 34 elever
och en lärare sårades. Denna händelse
uppmärksammades i svenska media
blott i notisform.
Övermänsklig uppgift
Frågan om, varför bara den ena sidans
grymheter i kriget rönte uppmärksamhet
i svenska massmedia, är retorisk. Svaret
är, att extremvänstern genom en intensiv
och skicklig bearbetning av press och
etermedia lyckades få till stånd en oerhörd ensidighet som helt förryckte den
verkliga bilden av vad som tilldrog sig i
Vietnam och Indokina. Något av en slutpunkt för detta agerande blev namninsamlingen vid årsskiftet 1972-73, då
428
även moderata samlingspartiet undertecknade ett upprop för en ”bred manifestation för fred i Vietnam”, tillkommet
på initiativ av socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson.
Naturligtvis räcker inte vänstervridningen av massmedia i väst som förklaring till, att USA böljade dra tillbaka
sina trupper från Vietnam efter fredsuppgörelsen med Nordvietnam 1973,
därmed banande väg för den föga ärofulla flykten från Saigon våren 1975. Opinionen var en viktig del av slagfältet,
men inte den enda. Den nordvietnamesiske generalen Van Tien Dung framhöll t ex som sin åsikt i sina memoarer,
att den nordvietnamesiska styrkan i förening med Saigons svaghet och USA:s
tvehågsenhet var det som gav Hanoi segern. FNL var endast ett skådebröd, ett
redskap för det nordvietnamesiska kommunistpartiet Lao Dong. Mycket viktigt
var också det stöd som kom Hanoi till
del från Kina och Sovjet.
Det bör framhållas, att Förenta staterna hade en hart när övermänsklig uppgift att klara ut när det gällde att framställa den sydvietnamesiska regimen
som en rumsren allierad. Familjen Ngo
upprättade ett slags katolsk nepotism
med Ngo Dinh-Diem i spetsen som regeringschef. Brodern Ngo Dinh-Nhu var
chef för hemliga polisen, medan Ngo
Dinh-Thuc var ärkebiskop i Hue. Regimen Diem utvecklade sig till att bli en
terrorregim, som särskilt undertryckte
buddhisterna, vilka därefter närmade sig
FNL. Med amerikansk hjälp eliminerades så småningom Diem, men ingen av
de påföljande sydvietnamesiska ledarna
Nguyen Cao Ky eller Nguyen Van Thieu
förmådde rubba den allmänna bilden av
regimen (”saigonjuntan”) som en korrupt diktatur.
Biståndet
Vietnamrörelsen i Sverige hade, sammanfattningsvis och detta alldeles bortsett från saigonregimens och den amerikanska administrationens svagheter, en
skrämmande förmåga att förvränga verkligheten. I ett framskridet stadium hade
man sympatisörer i alla riksdagspartier.
Genom de massmediaresurser som stod
till förfogande kom så gott som all bevakning av kriget att bestå i ett uppradaade av amerikanska och sydvietnamesiska krigsföretag. De amerikanska
bombplanen gick efter alla hundratals
ensidiga TV-reportage och nyhetsbilder
in i allmänhetens medvetande som själva
ondskans symbol.
Idag borde dock såväl allmänhet,
massmedia som ledande debattörer vara
mogna för en omprövning och erkänna
att det var fel att så ensidigt stöda kommunisternas krigföring. Att ideologiskt
medvetna kommunister icke kan tänkas
ompröva sin hållning är dock en självklarhet.
En omvärdering borde slutligen också
leda fram till en allmänt ändrad syn på
Sveriges bistånd till det kommunistiska
Vietnam, som desslikes genom biståndet
kan frigöra resurser för bekrigandet av
Kambodja. Ett indragande av Vietnambiståndet skulle innebära den definitiva
omvärderingen av krigsledningen i
Nordvietnams kommunistparti och
FNL:s roll i konflikten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism