Print Friendly

Tommy Hansson; Är antikommunismen respektabel

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TOMMY HANSSON:
Ar antikommunismen
respektabel?
Många har blivit besvikna på
kommunismen men ideologin
fortsätter att attrahera människor i väst.
Hur kan detta vara möjligt
trots alla vittnesmål om diktatur
och förtryck i kommuniststyrda
länder?
Varför finns det en utbredd
motvilja mot dem som aktivt
motsätter sig kommunismen?
Tommy Hansson är fil kand.
1
949 publicerades antologin The
God That Failed (i svensk översättning Vi trodde på kommunismen
1950), vars medförfattare alla hade varit
övertygade kommunister men djupt desillusionerade övergivit sin tidigare tro.
Bland skribenterna märktes Arthur
Koestler, Andre Gide och Ignacio Silone
med Richard Crossman som redaktör.
Många fler än dessa har hunnit bli besvikna på kommunismen sedan denna bok
publicerades för snart 40 år sedan, men
ideologin ifråga fortsätter alltjämt att
attrahera människor i väst. Detta sker alldeles oavsett en mångfald av vittnesmål
om diktatur och förtryck i kommuniststyrda länder.
Samtidigt finns i politiska och intellektuella kretsar en utbredd föreställning om
olämpligheten i att vara antikommunist.
Hur är det då möjligt att en ideologi, som
enligt en i Figaro Magazine 19-25
november 1978 publicerad studie bär ansvaret för 143 miljoner människors död
sedan 1917, fortfarande vinner sympatier? Och varför finns en så utbredd motvilja mot dem som aktivt motsätter sig
denna ideologi? Jag vill här försöka besvara dessa frågor.
Marxismen, som grundades av Karl
Marx (1818-1883) och Friedrich Engels
(1820-1895), är den mest realiserbara
och genomtänkta av alla de samhällsutopier som sett dagens ljus. Marxismen ger
en heltäckande bild av verkligheten och
har därför entusiastiskt hälsats av alla
människor, vilka därmed vänt sig bort
från mer ofullständiga troskoncept
Det skall dock sägas att utan den justering av marxismen som Lenin genomförde, skulle den aldrig ha kunnat omsättas i
praktiken. Lenin ansåg att det var omöj- 252
ligt att via normal opinionsbildning få
arbetarna i en kapitalistisk stat att komma
till insikt om sina ”sanna intressen”. De
måste därför medvetandegöras av kommunistpartiets numerärt begränsade elitskikt. Det var denna proletariatets förtrupp som bar ansvaret för genomförandet av den socialistiska revolutionen, vilken iscensattes i form av bolsjevikernas
statskupp i Ryssland 1917.
Lenin hävdade vidare att det var genom den så kallade imperialismen som
den ”dekadenta kapitalismen” hade kunnat vidmakthålla sin hegemoni. På så sätt
kunde han ge en plausibel förklaring till
att de marxistiska ideerna ännu inte, åtskilliga decennier efter det kommunistiska partiets manifests publicering 1848,
realiserats.
Frälsningslära
Det krävs ingen större fantasi för att i
marxismen igenkänna en frälsningslära,
där Gud har ersatts av materien. Marxismen har en egen eskatologi, egna bekännelseskrifter, egna profeter och uttolkare
av den sanna läran. I likhet med den
kristna religionen har de troende delat
upp sig i olika grupperingar med skilda
tolkningar av skrifterna.
Det är uppenbart, att marxism-leninismen har misslyckats att skapa drägliga
samhällsförhållanden i de länder där den
är statsbärande ideologi. Detta trots att
Marx och Engels fastslog, att det socialistiska samhället skulle möjliggöra materiella förhållanden överlägsna det kapitalistiska samhällets. Desslikes åtnjuter
medborgarna i de marxiststyrda staterna
ett minimum av frihet.
Marknadsekonomiska experiment i
Kina och Mikhall Gorbatjovs lindring av
det grövsta sovjetiska förtrycket visar, att
också de marxistiska makthavarna börjar
inse att något är fundamentalt fel i den
egna ideologin.
Marxismen må drapera sig i vetenskaplig dräkt – till syvende og sidst förblir den en materiell religion som lämnar
en rad frågor obesvarade och i stället
lämnar fältet fritt för den blinda tron. Var
kommer t ex materien ifrån? Och om det
inte finns en ordnande makt som styr tillvaron, hur förklarar man då att historien
obevekligt går mot sitt slutmål, nämligen
det klasslösa, kommunistiska samhället?
Kommunismen bär ansvaret för
143 miljoner människors död sedan 1917.
Varför kommer dialektiken, som förklaras inbyggd i tillvarons styrande krafter,
att avskaffas i och med kommunismens
inträde? Frågorna skulle kunna göras betydligt fler.
Uppenbarligen ligger marxismens och
marxism-leninismens effektivitet inte i
förmågan att lösa tillvarons praktiska
problem. I stället har den ett desto större
värde som inspirationskälla, ett andligt
vapen, för ivriga revolutionärer och intellektuella sökare. Den erbjuder en vision
som undanskymmer praktiska och teoretiska tillkortakommanden.
Den djupsinnige konservative tänkaren Tage Lindbom – en gång själv socialist – skriver i sin alltför litet uppmärksammade bok Myt i verkligheten – en
studie i marxism (1977): ”Marxismen kan
därför framställas som nykter saklighet
och frälsningslära på en gång, en i
verkligheten djupt rotad doktrin, som
samtidigt visar vägen till ett jordiskt fullkomnande (…) marxismen kan presenteras som en vetenskap om hur jorden
skall bli en härlig boningsplats för människorna och framförallt för dem som arbetar och äro betungade.”
Inte enda utopin
Den marxistiska ideologin är emellertid
ingalunda historiens första utopi om ett
fullkomligt samhälle. Platons dialog Staten uppvisar den första betydelsefulla
skissen för det ideala samhällets utformMarxism-leninismen har misslyckats att skapa drägliga samhällsförhållanden där den är statsbärande ideologi.
ning. I denna av Platon (ca 427-347
f Kr) skildrade idealstaten förutsattes filosofklassen ha makten, understödd av
krigare eller väktare. Dessa samhällsuppbärande element skulle helt och hållet
leva för statens bästa, för att kunna organisera den så att endräkt och balans rådde.
Det enligt Platon första steget i organiserandet av det ideala samhället bestod i
att avskaffa den privata egendomen.
Väktarna förutsattes föregå med gott exempel – de fick äga enbart sina egna
kroppar och vara beredda att upplåta sina
bostäder åt vem det vara månde. Väktarna skulle med andra ord vara kompromisslöst inriktade på samhällets bästa.
Också kärnfamiljen avskaffas i Platons
modellbygge. I äktenskapets ställe skulle
staten reglera de sexuella föreningarna i

253
avsikt att ge fysisk tillfredsställelse och
godtagbara avkommor. Alla barn som
hade olyckan att födas i detta samhälle
skulle omhändertas av det allmänna och
ammas av de kvinnor, vilka för tillfället
var producenter av modersmjölk. Sålunda skulle barnen inte känna sina föräldrar.
Allting förutsattes i Platons stat tjäna
det allmännas bästa på ett rationellt vis.
Konst för konstens eller skönhetens skull
fick inte finnas, ej heller olämplig litteratur. Nya myter och nya ideal skulle skapas, de gamla förstöras. Myndigheterna
och deras kontrollorgan skulle sorgfälligt
ansvara för den mänskliga rasens renhet
och perfektion. De som icke ansågs hålla
måtten måste avlivas eller lämnas att dö i
fall av sjukdom.
Franska revolutionen förebild
Platon har ingalunda behövt sakna lärjungar. Tallösa idealister och renhetsivrare har sökt genomdriva, skrivit om eller
endast tänkt sig det ideala samhällstillståndet och därmed givit uttryck för en
evig mänsklig dröm.
Om vi botaniserar bland lärorna och
modellbyggena i svunnen tid hittar vi t ex
medeltidens kättarläror; de ideer som
förfäktades av 1600-talets engelska utjämningsanhängare (”levellers”), de
franska jakobinernas puritanism. Bland
inflytelserika tänkare märks Thomas More och Gerrard Winstanley (1500- och
1600-talet) i England, Tomasso Campanella (ungefär samma tid) i Italien och
Thomas Miinzer (1500-talet) i Tyskland.
Gemensamt för dessa inriktningar och
ideologer är en starkt kritisk hållning till
etablerat samhälle och kyrka och en för- 254
vissning om, att det ideala samhället
växer fram ur en rationell organisering av
människor och ting. Desslikes intog de
radikala samhällsförbättrarna genomgå-
ende en avvisande hållning till den traditionella familjen.
Gradvis började under 1600- och
1700-talen de utopiska synsätten (begreppet utopi kommer av namnet på
Thomas Mores verk Utopia) frigöra sig
från religionen. Franska revolutionen
1789 var den första banbrytande manifestationen av den sekulariserade människans världssyn. En alltmer medveten
fransk borgarklass vägrade godta adelns
privilegier såsom skattefrihet och ämbetsmonopol. Stormningen av fängelset Bastiljen den 14 juli blev den symboliska
revolutionshandlingen framför andra.
Den franska revolutionen var på
många sätt illa genomtänkt och gick efter
några år under i sina egna konvulsioner,
och den var inte socialistisk i egentlig mening. Dess metodik – väpnat uppror mot
etablissemanget med åtföljande skräckoch terrorvälde – har emellertid varit en
förebild för senare kommunistiska och
socialistiska uppror. Det var ingen tillfällighet, att de ryska bolsjevikerna kort
efter sitt väpnade maktövertagande reste
ett monument över den franske revolutionären Maximilien de Robespierre samt
uppkallade en av sina kryssare efter
Marat, en annan av de ledande revolutionärerna.
Omedelbara föregångare till Marx och
Engels var de socialister, vilka i Manifestet nedlåtande kallas de ”utopiska”, enkannerligen Henri Claude de Rouvroy de
Saint-Simon (1771-1825), Robert
Owen (1771-1858) och Charles Fourler
(1772-1837). Samtidig med Marx och
Engels var anarkisten Mikhall Bakunin
(1814-1876), en rysk aristokrat som enligt faderns vilja skulle bli artilleriofficer
men i stället blev en lågande revolutionär.
Slå sönder familjen
Karl Marx skiljer sig från nyss nämnda
systembyggare: hans ideologi var avsevärt
mer omfattande och genomtänkt än de
verklighetsfrämmande utopiska lärorna.
Ändå har marxismen en rad gemensamma drag med de tidigare utopierna – här
kan nämnas strävan efter jämlikhet, krav
på avskaffande av privategendomen,
hätsk kritik mot etablerad religion och
icke minst en negativ syn på det traditionella familjeidealet
Marx och Engels gjorde ingen
hemlighet av att de ville slå sönder
familjen.
Inte så mycket sägs numera om MarxEngels syn på familjen, men det kan vara
intressant att något belysa denna del av
den ursprungliga marxismen. I Manifestet
skrivs det så: ”Varpå vilar den nuvarande, den borgerliga familjen? På kapitalet,
det enskilda förvärvet. Fullständigt utvecklad existerar den blott för bourgeoisin, men den fmner sin komplettering i
den tvungna familjelösheten hos arbetarna och i den offentliga prostitutionen.
Den borgerliga familjen bortfaller naturligtvis samtidigt med denna dess komplettering, och båda försvinner i och med
kapitalets försvinnande. Förebrår ni oss,
att vi vill upphäva föräldrarnas utsugning
av barnen? Vi tillstår denna förbrytelse.”
Karl Marx och Friedrich Engels gjorde
ingen hemlighet av att de ville slå sönder
familjen, under förespegling att den av
tradition var en motbjudande manifestation av det borgerliga förhållningssättet.
Engels förevisar i Familjens, privategendomens och statens ursprung en detaljerad syn på familjen. Denna är, hävdar
författaren, en av ”överbyggnaderna” på
den ekonomiska grund som allting ytterst
förklaras vila på. Monogami hade uppstått som ett resultat av förmögenhetskoncentration i en människas (mans)
händer, och behovet av att lämna över
förmögenheten inom familjen.
I det socialistiska samhället, menar
Engels i sin familjesyn, kommer familjen
att försvinna.
Den socialistiska revolutionen har
oundvikligen framfött nya härskande eliter.
”Mänsklighetens undergång”
Det marx-engelska familjekonceptet har
lika litet som andra verklighetsfrämmande tankegångar kunnat omsättas i praktiken. Verkligheten har visat sig vara en
övermäktig motståndare. Detta gäller
också övriga socialistiska ideal, som visserligen i någon form praktiseras i den
realsocialistiska världen men endast undantagsvis i en mer fullständig utformning. Ändå måste den frågan ställas, hur
ett samhälle som genomfört alla de typiska socialistiska ideerna skulle te sig.
Igor Sjafarevitj har ställt denna fråga i
den av Alexander Solsjenitsyn redigerade
antologin Röster ur ruinerna (1977). Sjafarevitj driver i en lysande originell uppsats tesen, att socialismens fullständiga
255
genomförande – där total jämlikhet rå-
der, där all privat egendom och äganderätt avskaffats, där religionen krossats
och där familjen icke existerar – leder till
den mänskliga individualitetens förintande: ”En sådan revolution skulle vara liktydig med mänsklighetens undergång, åtminstone i den betydelse vi hittills inlagt i
detta begrepp.”
Sjafarevitj framför denna profetia mot
bakgrund av jämförelser med hur det gått
i vissa primitiva samhällen i Tredje världen, där modern civilisation gjort sitt intåg och utplånat nedärvda seder och
bruk. De gick under, emedan människorna förlorat sina rötter. Om socialismen
såsom den uttryckts av tallösa föresprå-
kare genom historien skulle förverkligas i
hela världen, resonerar Sjafarevitj, skulle
mänskligheten slutligen vissna bort och
dö.
I sanning ett skakande perspektiv.
Ideologin överordnad
Mot Sjafarevitj resonemang kan man invända, att teoretiska koncept aldrig förblir oberörda av faktiska förhållanden.
Inga ideer existerar i ett vakuum. Det är
uppenbarligen därför också de mest totalitära samhällen, som exempelvis Albanien och Nordkorea, har ”lufthål” och
begränsade flyktmöjligheter.
Total jämlikhet har näppeligen uppnåtts någonstans, ty den socialistiska revolutionen har oundvikligen framfött nya
härskande eliter. Ej heller har familjen
krossats utan fortsatt existera i de totalitära samhällena. Och även om religionen
stundom motarbetas ytterligt hårdhänt i
dessa, så finns även i den mest toppstyrda
kommunistdiktatur övertygande troende
l
l
256
som vägrar ge vika för den statligt på-
bjudna ateismen. Att helt avskaffa den
privata äganderätten har inte heller visat
sig möjligt och för de härskande kommunisterna knappast önskvärt.
Ändå är resonemang sådana som det
Sjafarevitj för värdefulla, därför att de
bortom dagens aktualiteter och kompromisser ser en möjlig utveckling som i sina
skrämmande enskildheter borde få oss
alla att tänka efter.
Man kan med visst fog påstå, att den
totalitära socialismen har inskränkt de
mål som mänskligheten bör eftersträva
till att omfatta blott lösandet av materiella
problem såsom upphävande av fattigdom, svält och förtryck. Men har detta
lyckats? Svaret är nej. Knappast någonstans där till namnet kommunistiska och
marxistiska maktgrupperingar tagit över,
har människorna fått det påfallande bättre än det var tidigare.
63 år efter upprättandet av världens
första socialistiska stat – Sovjetunionen
– är den materiella bristen där slående
för en västlig besökare. Också i förhållandevis välmående delar av sovjetväldet
som de baltiska republikerna tvingas ett
stort antal personer ur flera generationer
tränga ihop sig i bostäder, vilka vi svenskar skulle anse vara för små för en eller
två personer. Vidare är tillgång till för oss
självklara bekvämligheter som rinnande
vatten och vattenklosett långt ifrån allmänt förekommande i Sovjetunionen,
och människor tvingas köa i timtal för
basvaror till hushållet.
I det socialistiska Kina – en av världens äldsta och mest sublima kulturer –
råder ännu utbredd fattigdom där så sent
som på 1960-talet fruktansvärda hungerkatastrofer inträffade.
Varför har då inte kommunismen lyckats förse folken ens med grundläggande
materiella förnödenheter, låt vara att ett
land som Östtyskland åtnjuter ett relativt
välstånd? Det är ju ett odisputabelt faktum, att av kommunisterna föraktade
borgerliga och socialdemokratiska reformsträvanden inte bara förmått ge ett
överflöd av bröd men också av frihet och
mänskliga rättigheter. Det kan bero på att
kommunisterna anser att ideologin är
överordnad människors behov av drägliga yttre förhållanden. Hellre än att låta
reformismen lindra nöden med klandervärda ”onkel tomism” eller ”filantropi”,
får folken försmäkta i misär och ofrihet.
Sovjetunionen lurar inte längre nå-
gon med att paradisetfinns där.
Himmelrike på jorden
Utan V I Lenins justering av marxismen
hade Karl Marx sannolikt bara blivit ännu
en i raden av löjeväckande utopister och
orealistiska nydanare. Nu blev det dessvärre inte så. Marxism-leninismen håller
alltfort ungefär en tredjedel av jordens invånare i ett strupgrepp.
Men trots att missförhållandena i de
kommuniststyrda staterna i dag är väl
kända genom rader av vittnesmål, och
trots att kommunistiska aggressionskrig
överträffar varandra i grymhet och förakt
för nationella gränser, så fortsätter ideologin att attrahera människor. Till och
med icke-socialister har ibland svårt att
reservationslöst fördöma den praktiserade såväl som teoretiska kommunismen.
Varför?
Jag tror detta senare nämnda fenomen
beror på två saker. Dels rädes man anklagelser från vänster om att vara ”fascister”,
”mccarthyister” och ”kalla krigare”. Dels,
vilket är desto viktigare, har även liberaler och konservativa- ja, alla människor
– inom sig drömmen om en mänsklig
utopi, ett himmelrike på jorden i tidernas
fullbordan. Detta är en nedärvd dröm
som överförts från generation till generation ända sedan Adam och Eva enligt bibeln fördrevs ur paradiset.
Sovjetunionen lurar inte längre någon
med att paradiset finns där. Ännu lever
dock föreställningen om att socialismen
och kommunismen kan skapa idealsamhället. Därför, tror jag, anses det i vida
kretsar ännu kontroversiellt att radikalt
motsätta sig dessa synsätt. Det är därför
som antikommunismen inte är respekterad, även om den saknar alla tillstymmelser till extremism. Hitlers härjningar, senator Joseph McCarthys häxjakter och
latinamerikanska militärjuntors excesser
må ha bidragit till att ge antikommunis- 257
men dåligt rykte. Det grundläggande i
kritiken mot antikommunismen är emellertid, att det anses suspekt att ifrågasätta
kommunismens anspråk på att kunna förverkliga himmelriket på jorden. Att göra
det är sak samma som att ta ifrån mänskligheten dess innerligaste förhoppning.
Ödesdigra illusioner
Marxismens – och alla totalitära frälsningslärors – stora misstag är enligt min
mening dels den dåraktiga föreställningen, att det går att lösa alla problem bara
den yttre organisationen är den korrekta,
dels föreställningen att människan är sig
själv nog och icke ansvarig inför en högre,
absolut makt.
Det är dessa ödesdigra illusioner som
givit upphov till både nationalsocialismens ofattbara grymheter och kommunismens massmord och hänsynslösa
maktpolitik.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner