Tomas Lindbom; Kärlek, besvikelser och realism

TOMAS LINDBOM:
Kärlek, besvikelser och
realism
Tomas Lindbom har samtalat
med berlinare från öst och väst
om den tyska återföreningen.
För östtyskarna var välstånd
en rättighet som staten gav den
duglige, skötsamme medborgaren som inte ifrågasatte utan teg
och krökte rygg. Nu gäller det
att inse att välstånd måste man
skapa själv.
Det finns beröringspunkter
när det gäller mentaliteten i det
gamla DDR och det socialdemokratiska Sverige under de gyllene åren på 60- och 70-talen,
konstaterar Tomas Lindbom.
Tomas Lindbom är informationskonsult och skribent.
S
å blev det då sommar i Berlin också
det tredje året efter den liberala revolutionen. Och frågan inställer sig:
Är Berlin en annan stad i dagjämfört med
sommaren 1989, månaderna innan östberlinarna bröt sig igenom muren och
själva förverkligade sina drömmar om en
öppen och fri stad?
Det är bara så orättvist, så förödmjukande, kan jag tycka. The winner takes it
all. Det känns t o m som om Förbundsrepubliken i ett nafs invaderat Öst-Berlin,
gjort den till sin. Unter den Linden, som
var paradgatan i det forna DDR:s huvudstad, är nu uppspacklad med reklamskyltar och ett antal butiker. Fast tristessen
och ödsligheten har föralldel inga västliga
affårsmän ännu lyckats bekämpa. De
gamla östtyska regeringsbyggnaderna är
stängda och museerna har rensats på
marxistisk fraseologi. Det ödsliga och jättelika Alexanderplatz är nu delat i bitar.
Ett stycke marknad, ett stycke rosenrabatter med fontäner och så gallerier med
affärer. Småföretagsamheten invaderar
Alex. Det är svårt att längre tänka sig mer
omfattande militäruppställningar med
skrammelorkestrar och marschmusik.
Hon som sitter bredvid mig på bänken
heter Renate. Hon minns hur det var att
leva i det socialistiska Öst-Berlin och hur
det kändes att möta friheten.
28 år av uppdämda känslor
Andra kvällen efter murens öppnande
vågar sig Renate över till Väst-Berlin.
Som hundratusentals andra östberlinare
dessa dagar i november 1989 beger hon
sig till Kurfiirstendamm. Hon är 50 år och
har inte varit i den västliga delen av staden
sedan muren byggdes 1961. 28 år utan att
296
kunna röra sig fritt i sin egen stad. Nu
möter hon och hennes landsmän från
DDR de berlinare som genom att ha bott i
väst kallats klassfiender och mottagandet
blir euforiskt. Vilda glädjescener! 28 år av
instängdhet bryts. Ändå finns rädslan hos
Renate. Kanske det är en dröm. Kanske
får hon inte komma tillbaka till sitt hem i
Pankow på kvällen för att gränsvakterna
bestämt sig för att stänga muren igen.
Eller att järnridån går ner på nytt följande
vecka. Glädje blandas med oro.
Jag läser i Renates dagbok från dessa
dagar. Hur hon upplevde första resan till
Väst-Berlin. Hon trodde inte att Kurfurstendamm skulle vara så full av östtyskar och av Trabanter vid midnatt denna grå novembernatt. Hon kommer ingen
vart med sin bil. Den breda avenyn befinner sig i ett totalt kaos. Hon skriver om
hur hon beskådade sina egna landsmän,
hur de betedde sig i ”den andra staden”.
De tryckte verkligen bokstavligt näsorna
mot de upplysta skyltfönstren. Deras
klädsel var avvikande, likaså deras tal.
Den kvällen var det inte samma folk utan
snarare varelser från en annan planet. De
rörde sig i Väst-Berlin utan att möta västberlinarna. Inga samtal mellan Ossis och
Wessis kunde hon avhöra, inga grupper
kunde hon urskilja. Alla östberlinare bara
rörde sig kring området i centrala VästBerlin som i trance, som främlingar.
Vi vet nu att Renates oro för att muren
på nytt skulle sluta sig och utestänga henne och hennes landsmän från omvärlden
var obefogad. Istället besöker Renate sina
släktingar i Väst-Berlin tre veckor senare,
för första gången sedan 1961. En gång på
80-talet begärde hon att få tillstånd att
träffa dem under en dag men fick avslag
på sin begäran utan motivering. Nu får
hon resa och träffar samtidigt en man från
Väst-Berlin, en klassfiende, som hon förälskar sig i. Nu tre år senare lever Renate
och Jörn ihop, lyckan för dem och en bild
av drömmen om det nya Tyskland.
Det som de flesta glömde i den första
yran efter murens fall var att de båda äktenskapskontrahenterna DDR och Förbundsrepubliken skulle förenas i ett tillstånd av total ojämlikhet.
– Vad västtyskarna haft 40 år på sig att
lära måste vi klara av på fem år, säger
Renate. Jag måste lära mig använda en
dator i mitt jobb. Ingenjörerna i gamla
DDR måste sätta sig på skolbänken. Lärarna måste lära sig nya fakta och nya läroplaner. På sjukhusen håller inte våra gamJa kunskaper, och instrumenten är föråldrade och av dålig kvalitet.
Renate tror i alla fall på en lycklig återförening, fast den sker på västs villkor.
Hon tror det tar tio år. Hennes barnbarn
kommer att höra berättelser om den delade staden som onda sagor. Hon kommer
att berätta för dem om en sluten värld,där
landets ledare talade om för folk hur de
skulle tänka och känna. Där allt var ordnat och förutbestämt. Tacksamhet för det
lilla som gavs. Andra, högre uppsatta
människor, fördelade de materiella gåvor
som fanns och gjorde det i folkets namn
utanför folkets inflytande.
Gäster i Honeckers hus
Renate och jag besöker restaurangen vid
Schloss Niederschönhausen. Området
ligger mitt i gamla Öst-Berlin men var
stängt för allmänheten före revolutionen.
Den östtyska statsledningen använde
slottet som residens för gästande utländska statschefer och regeringsmedlemmar.
Det var i Schloss Niederschönhausen som
Michael Gorbatjov sa de berömda orden
till Erich Honecker: ”den som kommer
för sent bestraffas av livet.”
När vi stiger in i den stora matsalen i
sin märkliga blandning av småborgerlighet och smaklös storvulenhet möts vi av
hovmästaren, en ung tjej som ler osäkert
mot oss.Renate ursäktar sig för att vi bara
är två, att vi väntar en tredje person men
att han är försenad och att vi väl därför
måste ta ett litet bord vid väggen. Lokalen
är tom så när som på ett bord. Hovmästaren ser fortfarande lika obestämd ut. Jag
opponerar mig och så sätter vi oss vid ett
större bord vid fönstret.
Jag pratar med Renate om mötet med
hovmästaren. Om två östberlinare som
inte har lärt sig de nya rollerna. En hovmästare som inte längre självklart låter
gästerna vänta och sedan enväldigt bestämmer vilket bord de i nåder skall få.
Och gästerna som tidigare alltid tacksamt
tagit emot vad som bjudits och inte vågat
klaga men nu i marknadsliberal anda får
kräva sin rätt till service.
-Jag blir så arg på mig själv varje gång
som mitt självförtroende sviker mig, säger
Renate. Men så är det för oss som levt i
DDR. Vi är så präglade av att be om ursäkt och träda tillbaka, även inför en hovmästare. Som om också hovmästaren var
en del av maktapparaten.
De kan inte koden
Renate talar om de forna DDR-medborgarnas förvirring. Hennes Jörn från VästBerlin, som nu anlänt till restaurangen,
berättar hur han ständigt lär henne att förstå den västliga koden. Hon är privilegierad som guidas in i en ny värld, där honnörsordet är frihet men livsbetingelserna
297
kräver ständigt nya beslut av varje individ.
Och besluten måste passa in i det mönster
av osynliga med ständigt närvarande normer som präglar Förbundsrepublikens
medborgare. Renate tänker på sina arbetskamrater som gärna vill njuta av det
västtyska välståndet men inte förstår att
de själva måste skapa det. Välstånd är för
dem en rättighet som staten ger den duglige, skötsamme medborgaren som inte
ifrågasätter utan tiger och kröker rygg.
Vi märker att det finns beröringspunkter i den mentalitet som fanns i det gamla
DDR och det socialdemokratiska Sverige
under de gyllene åren på 60- och 70-
talen. Den kloka staten som förvaltar
medborgarnas pengar och fördelar dem
på ett rättvist sätt. Ger oss alla vård och
omsorg från vaggan till graven. Som tror
sig arbeta för allas bästa. Med undantag
förstås för ”de politiska krafter som vill
bryta ner det goda och starka samhälle
som byggts upp”. Naturligtvis var skillnaderna stora mellan länderna. Sverige var
en demokrati och hade starka inslag av
marknadsekonomi, DDR var en rigid
planekonomisk enpartistat.
Människorna från öst är hjärtligt trötta
på sin gamla auktoritära regim. Samtidigt
är de präglade av ett auktoritärt samhälle.
Kanske kan vi svenskar känna igen oss
och förstå deras frustration, när jobben
försvinner, när dagis och andra institutioner i det gamla DDR måste stänga. ”Varför gör dom så med oss?” ropar de. ”Får
vi inte behålla våra sociala förmåner?”
frågar de men vill inte se hur sjukhusen i
DDR kom att sakna alltmer av modern
teknologi och dagislokalerna började bli
illa åtgångna av bristande underhåll.
Föreningen mellan öst och väst går
snabbast i Berlin. I de övriga delarna av
298
det gamla DDR är trots allt fattigdomen
större liksom avståndet till väst och dess
levnadssätt och mentalitet.
-Vi har levt som osten i en ostkupa,
säger Renate. Allt har stått stilla, inte bara
ekonomiskt utan också kulturellt och moraliskt. DDR-propagandans tal om att vi
hade en ädlare och mänskligare livsstil än
den i väst stämmer inte. Vi fick mest kämpa för att få ihop tilllivets nödtorft.
Det östra Tyskland har sin särart
DDR var ju ett moraliskt sett mycket konservativt land. Det är ett hånflin mot de
gamla ledarna att den stora västtyske filmregissören Rainer Werner Passbinder i
sommar hyllats med en utställning mitt på
Alexanderplatz. Socialism av östeuropeisk modell försvarade de traditionella
borgerliga idealen. Kärnfamilj i kooperativ lägenhet som lever stilla och enkelt,
håller sig till de klassiska idealen och
misstror all form av avantgarde. En homosexuell drogmissbrukare som utforskar livets mysterium med nya konstnärliga uttryckssätt passar verkligen inte in i
den gamla östtyska kultursynen.
Östtyskarna hälsade Helmut Kohl som
en befriare och hjälte för två år sedan. I
dag är han en politiskt död man i de östra
delarna av sitt nya land, säger mig de forna östtyskar jag träffar. Inte heller de andra traditionella partierna i förbundsrepubliken tycks möta bifall. Genom den
demokratiska rättigheten att rösta i allmänna val finns kanske den ventil som
östtyskarna behöver för att uttrycka sin
särart. Fast många bävar inför framtidens
partibild med gammalkommunisterna i
ny men inte särskilt tilltalande förpackning och det republikanska högerpartiet
med sin populistiska framtoning. Både
Renate och Jörn fnyser åt det nya socialistiska partiet och skräms av neonazismen.
– Hur kan folk i Dresden och Halle
som tidigare talat om broderskap nu ropa
nazistiska slagord, undrar Renate.
– Vi får ändå inte överdriva farorna
med det republikanska partiet, säger
Jörn. Utlänningar brukar säga mig att
deras framgångar är mycket mindre än Le
Pens i Frankrike och ingen ifrågasätter att
Frankrike är en stabil demokrati.
Ett äktenskap betyder inte att en part
ger upp allt till förmån för den andre. Att
så sker är den stora faran i föreningen
mellan DDR och Förbundsrepubliken.
Att de politiska institutionerna på sin
höjd ger östtyskarna ett forum där de kan
kanalisera sitt missnöje, men att det på
sikt inte är tillfyllest. Liberal demokrati
utan socialt och kulturellt medinflytande
lär inte räcka för dagens tyskar från de
östra delstaterna lika lite som för stora
grupper tyskar under Weimarrepubliken.
Samtidigt finns det en stark vilja hos de
fornaDDR-medborgarna att bli lika sina
landsmän i väst.
– Jag kan knappt längre se skillnad på
en väst- och östberlinare, säger mig en
taxichaufför från väst. Men det är sällan
jag får en körning över till den östra delen
av staden.
Jörn och Renate har i mycket en gemensam historia. Rötterna i det gamla
Tyskland före kriget. Upplevelsen av krigets fasor, det totala nederlaget, ockupationen och splittringen i två hälfter. Nu
förenas de och lär av varandra. Deras relation ger trots allt hopp också för de två
tyska staterna som nu blivit en. Drömmen
om frid och frihet brukar bli verklighet,
även om det kan dröja och aldrig blir riktigt bestående.