Print Friendly

Tomas Larsson; Det kalla kriget – mot marknaden

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET KALLA KRIGET
MOT MARKNADEN
TOMAS LARSSON
Metaforernas makt är stor. I retoriken liknar IMF:s agerande i det krisartade Asien
USA:s förehavanden i Vietnam. Blir resu ltatet också det samma?
D
iskussionen om
världsekonomin
har sedan den asiatiska finanskrisen
kom att dominera
den ekonomiska nyhetsrapporteringen präglats av märkligt gammaldags
metaforer. Världen må vara ny, men
gamla mönster upprepar sig. Förlegade mentala mallar har i största hast
mobiliserats och om man spetsar öronen kan man uppfatta ekona från inte 1930-talets depression – utan det
kalla kriget.
Dagens ekonomiska kris är forstås
inget kallt krig, men det pratas om
det som det vore just en ekonomisk
motsvarighet till ett kallt krig – och
inte bara av bittra thailändare, indoneser och koreaner (som bara alltfor
väl kommer ihåg vilka svartkonster
CIA faktiskt ägnade sig åt i regionen
TOMAS LARSSON är frilansjournalist baserad i Thailand och författare
till boken Asiens kris är inte kapitalismens, Timbro 1998.
for 30 korta år sedan). Nej, det krigiska betraktelsesättet går mycket
djupare än så, och är som regel mer
sofistikerat och subtilt.
Den amerikanska politiken i Asien
(och forvisso även i Europa) under
kalla krigets dagar kan sammanfattas
med ett ord: containment. Denna
”uppdämningspolitik” gick ut på att
med alla till buds stående medel hindra kommunismen från att göra nya
territoriella erövringar. Enligt den så
kallade Trumandoktrinen skulle USA
överallt i världen stödja de folk som
åtrådde frihet.
G eoekonomi istället for
geopolitik
Då var kampen ideologisk, i dag är
den ekonomisk. Geoekonomi har
ersatt geopolitik som det nav kring
vilket de internationella relationerna
snurrar. Det talas därfor inte längre
om containment. Det talas däremot
om att stoppa contagion, den finansiella och ekonomiska ”smitta” som
krisländerna i Asien sprider.
SVENSK TIDSKRIFT
Då byggdes en militär iron curtain,
järnridå, for att forhindra ideologisk
smitta. I dag är det finansiella fire
walls, brandväggar, som konstrueras i
mer eller mindre desperata forsök att
stoppa ekonomiska farsoter vid gränsen.
Det snarlika bildspråket är slående.
Den asiatiska deflationen har sorterats
in under samrna rubrik i det västerländska psyket som en gång den sovjetiska expansionen.
Liksom under det kalla kriget är
det apokalyptiska scenarier som målas
upp, om vi inte … Ja, då gällde det att
stoppa Vietnams fall till kommunism.
I dag gäller det att hindra Brasiliens
valuta, real, från att falla. I båda fallen
är det en dominoteori som motiverar
ställningstagandet. Då hette det att
om Vietnam faller, då faller hela det
sydöstasiatiska fastlandet. Och om det
sydöstasiatiska fastlandet faller, då rar
Sovjet tillgång till strategiska resurser
av sådan omfattning att västvärlden
hamnar i ett desperat underläge.
Sovjetiskt världsherravälde reduceras
31
därmed till en ren tidsfråga.
I dag heter det att om Brasilien faller, då faller hela Latinamerika. Och
om Latinamerika faller, då faller det
amerikanska bankväsendet, och faller
det så kraschar det globala betalningssystemet, och då är en globala depression av aldrig tidigare skådat slag
ett oundvikligt faktum.
Självuppfyllande metaforer
De metaforer vi använder får att tala
om den ekonomiska krisen är intresTidskriften Institutional Investor liknar dagens neo-keynesianska kotteri
vid en ”uppdaterad version” av president Kennedys ”best and brightest” –
det vill säga den grupp Harvardutbildade män som ledde ut den amerikanska krigsmakten i det vietnamesiska träsket.
(Till våra dagars ”best and brightDet är kanske inte helt fårvånande
att gårdagens militära och dagens finansiella ”lösningar” är så snarlika.
”Segern” fårvandlas till en fråga om
resurser (snarare än strategi): ju större
ekonomiska och ju mer avancerade
teknologiska resurser som satsas, desto närmare kommer segern, sägs det.
Nu är det fårstås inte bomber och
est” räknar Institutional Investor fi- napalm som behövs får att bekämpa
narrsministern Robert Rubin, centralbankschefen Alan Greenspan,
Världsbankens ordfårande James
de revolutionära bränderna. Nej,
krisländerna bombarderas med dollarbuntar.
santa i sig. Metaforer, har det an- Wolfensohn och – fast han inte är
märkts, inte bara beskriver verkligheten- de kan även skapa realiteter. De
bildliga liknelser vi använder forn1ar
ju det sätt på vilket vi uppfattar ett
problem, vilket i sin tur lägger grunden får hur vi hanterar det. På så vis
banar metaforerna väg får det framtida agerandet. Det blir givetvis även
fallet om man väljer att betrakta dagens ekonomiska kris med mentala
mallar som lånats från kalla krigets
dagar. Jag kan illustrera detta med avstamp i Vietnam, där det så kallat kalla kriget blev helvetiskt hett.
Eftersom det är ”krig” det handlar
om kallas ”experterna” och ”strategerna” in. Det handlar om politik på
högsta nivå, det är mycket som står
på spel, och därfår isoleras beslutsprocessen i största möjliga mån från
vanliga dödliga människor och tröga
demokratiska processer. Det är inte
ägnat att förvåna att både Vietnamkriget mot kommunismen och IMFkriget mot marknaden formas och
leds av ett litet kotteri amerikanska
akademiker och byråkrater.
32
amerikan- IMF:s franske VD Michel
Camdessus. Andra framträdande
medlemmar av de ”upplystas” skara
är vice finansministern Lawrence
Summers, IMF:s vice VD Stanley
Fischer och Världsbankens chefekonom Joseph Stiglitz.)
Liksom Kennedys intellektuella
stjärnor har våra dagars ”best and
brightest” gett sig ut på asiatiska slagfält. Men denna gång är deras fiende,
som Institutional Investor konstaterar,
”not communism but cronyism, not
Vietcong in black pajamas, but currency traders inArmani suits”.
1968.slogs amerikanarna mot FNL;
1998 slåss man mot marknadskrafterna. I våra dagar håller hedgefonderna
på att bli lika demoniserade och avhumaniserade som någonsin de
nordvietnamesiska soldaterna. Den
ledande hedgefonden Tiger uppfattas
nu som lika subversiv som någonsin
Vietmin/1. Gårdagens kommunistiska
terrorister har ersatts av dagens finansiella; Ho Chi Minh heter idag
George Soros.
SVENSK TIDSKR.IFT
Kapprustning
Då var detNatooch Warsawapakten
som stod får vapenskramlet – i dag är
det IMF och ”marknaden” som står
med arsenalerna riktade mot varandra. Och i dag anses IMF ligga i samma resursmässiga underläge vis-a-vis
den lede fi som en gång Nato gjorde.
Varfår den amerikanske presidenten
argumenterar får, just det- kapprustnmg.
Men nu är det inte kärnvapenarsenalerna i Västeuropa som måste utö-
kas, utan det är IMF:s kassakista som
skall späs på. IMF måste fa mer pengar, mycket mer pengar, heter det, annars kan man inte släcka nästa valutabrand. (Föga fårvånande finns det
vissa lätt identifierade särintressen
som också driver dessa teser: under
kalla kriget talades det om det ”militär-industriella komplexet”, i dag influeras politiken av ”the TreasuryWall Street complex”.)
Nu liksom då handlar det ytterst
om att åstadkomma en samhällebg
transforn1ation i amerikansk avbild. I
båda f.illen for att vinna folkets ”hearts and nunds”. I Sydvietnam satte
sig USA for att bygga en demokrati.
Politiska konsulter och experter
skickades jämte CIA-agenter till Sydvietnam for att ”amerikanisera” och
”demokratisera” Ngo Dinh Diems
regim, ety detta skulle göra befolkningen lojal och rädda Sydvietnam
från kommunisternas klor.
En av de nedskickade statsvetarna,
Samuel Huntington, drog slutsatsen
att det gynnade den USA-ledda demokratiseringsprocessen om man
bombade den sydvietnamesiska
landsbygden, därfor att då skulle
bönderna fly till städerna och de
”strategiska byarna” där de var lättare
att påverka, organisera och kontrollera.
Genuin kapitalism
I de asiatiska krisekonomierna har
IMF och USA satt sig for att krossa
de statskapitalistiska (eller snarare:
marknadssocialistiska) strukturerna
och infora en mer genuin form av
kapitalism. Genom att reformera
ekonomierna så att de uppnår amerikansk standard, och genom att räntorna chockhöjs och IMF-miljarder
pumpas in, skall investerarnas forlorade fortroende vinnas åter.
Därmed inte sagt att IMF:s agerande i Asien är att likställa med det
amerikanska i Vietnam. Min poäng
är en annan, att det finns en gemensam nämnare: en forvirring kring mål
och medel och orsak och verkan som
leder till tvivelaktiga prioriteringar
och politiska perversioner. Under det
kalla krigets dagar kunde USA ge sitt
stöd till brutala diktaturer – i demokratins och frihetens namn. På samma vis håller IMF nu på med att be- ”Under det kalla krigets dagar kunde
USA ge sitt stöd till
brutala diktaturer – i
demokratins och frihetens namn. På samma
vis håller IMF nu på
med att bekämpa
marknadens prismekanism – i syfte att främja marknadsekotwmin.
kämpa marknadens prismekanism – i
syfte att främja marknadsekonomin.
Dagens ekonomiska kris – liksom
1930-talets – pekar på en inneboende motsägelse i den globala kapitalismen: att det inte går att kombinera
fria kapitalflöden med ett system där
priserna på pengar (växelkurserna)
bestäms på adrninistrativ väg. Denna
inneboende motsägelse ”löstes” fOr
ett 60-tal år sedan genom att man
forhindrade internationella kapitalflöden – med kataklysnuska foljder
for internationell handel och investenngar.
Den globaliserade kapitalismens
inre motsägelse kan lösas på ett bättre
sätt: genom att låta växelkurserna flyta. Det som verkar destabiliserande
på den globala kapitalismen är inte
SVENSK TIDSKRIFT
marknaden per se utan det faktum att
centrala prismekanismer satts ur spel:
då i form av guldmyntfoten, i vår tid
i form av tigrarnas (och ryssarnas och
latinamerikanernas) ”peggade” valutor.
Men IMF vill inte – även sedan
banden till dollarn släppts -låta tige:rvalutorna flyta fritt. Det var (alltfor)
stabila valutor som bäddade for dagens kris, men den av IMF foreskrivna ekonomiska politiken har som
överordnat mål att återställa valutastabiliteten – vilket i praktiken innebär att marknadskrafterna inte far lov
att sätta pris på valutorr;.l.
Detta är ett tragiskt misstag.
Devalveringarna i den deflationspräglade asiatiska miljön är inga problem i sig – de är lösningarna på eko··
nomins problem. Devalveringarna är
med andra ord symptom och rar inte
forväxlas med själva sjukdomen – vilket tyvärr är precis vad som har hänt.
Tigrarna upprepar på IMF:s order
de misstag som ledde till 1930-talets
Great Depression. Och länderna i
Asien betalar i dag priset av denna
politik i form av ekononuska kontraktioner och konvulsioner som troligtvis är djupare och skarpare än
världen någonsin tidigare skådat.
IMF har alltså, for att fOrhindra de
asiatiska valutornas fall, forordat en
högräntepolitik. Den har också lyckats att stabilisera växelkurserna, och
räntorna har med tiden konunit ner
från de allra högsta höjderna. I den
begränsade meningen har de ”lyckats”. Men det intressanta är de fordelningsmässiga effekterna av en sådan
33
politik: nämligen att lindra konsekvenserna för de företag som gjort
tabben att låna i utländsk valuta, utan
serika än de lokala mogulerna med
enorma affärstillgångar (och vidhängande dollarskulder). För sin politiska
att ha motsvarande inkomster i den vanmakt tar de betala i form av höjda
utländska valutan. Genom att höja
räntan flyttas bördan för dessa misstag
över på alla de företag och individer
som var kloka nog att inte exponera
sig för sådana tvivelaktiga valutarisker.
Marknaden vill alltså straffa de som
gjort dumheter, men IMF tillåter det
inte: det är tvärtom de oskyldiga som
skall straffas.
För att ”rädda kapitalismen” sätts
den ur spel. Jag kommer att tänka på
den klassiska repliken från Vietnamkriget: ”Vi var tvungna att förstöra
byn för att rädda den”.
Det är samma logik som gäller 1
IMF-Asien.
Oacceptabla sociala
konsekvenser
Nu invänder någon att de sociala
konsekvenserna av att låta marknaden bestämma tigervalutornas värde
vore oacceptabla. Inflationen skulle
bli förödande. Det är inte nödvändigtvis sant. I alla fall inte i Thailand,
där högräntepolitiken forst introducerades. Thailand är en av världens
ledande jordbruksproducenter och
matexportörer och en fallande valuta
hade därför ökat de fattigaste gruppemas – det vill säga böndernas – inkomster snabbare än den allmänna
prisnivån stigit.
Men de thailändska bönderna är,
trots att de utgör en majoritet av befolkningen, politiskt mindre intlyte1-
34
räntor och höjda skatter – som används för att rädda något dussin elitfamiljer från konkurs (och deras utländska långivare från svidande kreditförluster).
Det är lätt att instämma i IMF:s
grundläggande analys: de asiatiska
ekonomiska systemen behöver reformeras. Men det är oklart om förnyelseprocessen verkligen hjälps på traven av de självrättfärdiga allvetare
från Washington DC som invaderat
de asiatiska centralbankerna och finansrninisteriema. De framstår ju lätt
som vår tids versioner av Pyle, ”den
tyste amerikanen” i Graham Greenes
Vietnamklassiker. Den välmenta
”hjälpen” från IMF är i många avseenden lika tvivelaktig som den Byron
skrev om, och som Greene citerade i
The Quiet American (1955):
This is the patent age of new inventions
For killing bodies, andforsaving souls,
All propagated with the best intentions
Skillnaden är att våra dagars uppfinningar har till syfte att frälsa valutor snarare än själar. Men på ett plan
är resultatet detsamma: IMF har axlat
den vite mannens börda och uppträ-
der som en sträng kolonial herre av
klassiskt snitt.
Apropå IMF-ekonomemas ständiga referenser till ”svagheterna” i de
asiatiska krisländerna kan det vara
passande att påminna om algeriern
Albert Memmis klassiska studie av
kolonialismens psykologi (The
SVEN SK TID SKRIFT
Coloniser and the Colonised, först utgiven på franska 1957, på engelska
1965). Memmi skrev:
”Närhelst kolonisatören säger
att den koloniserade är en vekling,
antyder han därmed att denna brist
kräver skydd. Härifrån konm1er konceptet om ett protektorat. Det är i
den koloniserades eget intresse som
han stängs ute från managementfunktioner, och att de tunga bördorna reserveras för kolonisatören.
Närhelst kolonisatören tillägger …
att den koloniserade är en elak, efterbliven person med onda, tjuvaktiga,
något sadistiska instinkter, rättfärdigar
han sin övervakning och legitima
stränghet. Trots allt måste han skydda
sig från den oansvariges farligt dåraktiga handlingar, och på samma gångvilken välment omsorg! – skydda honom från sig själv.”
Asien ett IMF-protektorat
Stora delar av Asien har i dag förvandlats till IMF-protektorat. Att
länderna i fråga lider av en lång rad
”svagheter” skall inte förnekas.
Frågan är vad man skall göra åt det?
Skicka in IMF för att skydda de
stackars satarna från sig själva är inget
rimligt svar.
Det största problemet är att länderna i fråga inte gör som Uncle Sam
och monsieur Camdessus säger till
dem. De förhalar och de slingrar sig
och de ruckar på grundläggande
principer. Vilket bara bekräftar att de
måste skyddas från s1g själva.
(Mönstret har sedem1era upprepats i
Ryssland, och efter Suhartos fall är
det väl närmast Boris Jeltsin som
framstår som 1998 års motsvarighet
till Ngo Dinh Diem.)
Tidningen Far Eastern Economic
Review har på ledarplats kritiserat
IMF får dess ”missionerande” i Asien
(The civilizing mission, 8 oktober
1998). Och det är besserwissermentaliteten man finner mest besvärande:
”ekonomier i kris är känsliga saker,
där medlen kan vara viktigare än må-
len och tirning skillnaden mellan
upplopp och reform”. Det finns inga
goda skäl att tro, menar tidningen, att
en handfull byråkrater ”skulle ha precis rätt recept får de särskilda fårhållandena i varje land från Sydkorea till
Ryssland”.
Det var asiaternas hybris – tron på
den eviga rekordtillväxten – som fillde tigerekonornierna. Men det var
IMF:s hybris – övertygelsen om att
man visste vad som behövde göras,
och att man kunde göra detta – som
utdelade nådastöten.
I den neokoloniala situation som
uppstått tvingas de västerländska aktörerna att förfåkta förfårligt genomskinliga ideer. IMF-generalen Camdessus liknar mer och mer general
Westmoreland. Det var Westmoreland som fållde kommentaren att
Tet-offensiven misslyckades, eftersom Vietminh inte lyckades ta kontrollen över den amerikanska ambassaden i Saigon. I själva verket var det
då USA förlorade kriget.
Likaså har Camdessus intagit en bisarrt optimistisk hållning och genomgående hävdat att IMF:s operationer i
Asien lyckats, att allt är frid och fröjd,
och att man håller på att vinna kriget.
Inte ens de mest våldsamrna bakslagen tar tolkas som bevis på brister i
strategi eller taktik. Att Indonesien
plötsligt stod i brand hörde liksom
inte till saken.
Berättigat agg
Denna arrogans väcker berättigat agg
i Asien, men man har inte förlorat
förmågan att skämta om den.
Veckotidningen Asiaweek har en regelbundet återkommande avdelning
kallad ”illustrerade profetior”.
Nyligen visade man en bild från ”År
2000 någonstans i Asien” föreställande Camdessus stående i ruinerna av
en aktiebörs, med krossade Reuterskärmar, sönderslagna möbler och
döda handlare runtomkring sig.
Camdessus säger: ”Vår plan fungerar.
Jag tror att det värsta är förbi.”
Liksom de amerikanska militära
operationerna i Vietnam ”lyckades” i
statistisk mening (man räknade, eller
uppskattade, antalet döda kroppar),
så har även IMF:s stabiliseringspolitik
lyckats: man kan t ex peka på fina
överskott i handelsbalansen i krisländerna. Det beror dock inte på att exporten ökat, vilket hade varit ett hälsotecken, utan på att importen kollapsat, vilket är en indikation om
SVENSK TIDSKRIFT
ekonomiernas bräcklighet. Och det
är ringa tröst får alla de som krossas
under räntebördorna och som offras
på valutastabilitetens altare.
Mina resonemang har inte haft får
avsikt att visa att dagens ekonomiska
kris är identisk med eller har resultat
som är identiska med det kalla krigets
och Vietnamkrigets. Syftet har bara
varit att peka på vissa gemensamma
retoriska mönster hos de som observerat- och agerat i – dessa sanunanhang. Det är inte historien som upprepar sig, utan de retoriska strukturerna.
Och det är, som vi sett ovan, inte
rationalitet och sträng logik som utmärker synen på det kalla kriget och
krisen i Asien. Tvärtom är det de inbördes motsägelserna, den intellektuella grumligheten och den moraliska
vilsenheten som är mest slående.
Det finns gott om paralleller mellan de ideer och attityder som formade det kalla kriget och de som nu
formar det så kallade världssamfundets svar på Asienkrisen. Och det är
problematiskt. För faktum är ju att vi
inte håller på att utkämpa något nytt
kallt krig. Marknaden är inte våra dagars Evil Empire. Pensionsspararna är
inte vår tids stalinister, maoister och
polpotister. Marknadsekonomi är inte krig utan fredligt samarbete.
Dominoteorin anno 1998 är lika
suspekt som 1960-talets.
Eller misstar jag mig?
35

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner