Print Friendly

Tomas Larsson; Barrikad mot globalisering – gamla sociologer uppfinner nya konflikter

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RISKSAMHÄLLET
Barril<ad mot globalisering –
gamla sociologer uppfinner
nya l<onflil<ter
Av Tomas Larsson
De uppmärksammades för sin civilisationkritik,
Zygmunt Bauman och Ulrich Beck. Sedan synade de
globaliseringen. Nu behöver de synas.
A
NTIKAPITALISTISKA tänkare har inte haft det
lätt på senare år. Ingen
tar dem riktigt på allvar.
De sporrar inte längre
till kollektiv handling. Det blir inte
revolution i morgon. Så varför läsa
dem?
Sociologerna Zygmunt Eauman
och Ulrich Beck tillhör den begränsade skara civilisationskritiker som
fått uppmärksamhet under 90-talet,
inte minst i den svenska kulturdebatten.
Både Eauman och Beck är originella tänkare, som i sina skrifter sökt
svaret på frågan om vad som kommer efter det kalla krigets och industrisamhällets slut. Vad de har gemensamt, förutom en slentrianmässig
antikapitalism, är att de låter osä-
kerhet och risk spela en central roll i
sina samtidstolkningar och framtidsvisioner.
Becks berömmelse som sociolog
grundar sig i hans formulering av en
teori om Risikogesellschaft, risksamhället (Risk society, 1992).
Faror, risker och katastrofer har
förekommit i alla tider, och alla samhällen har lärt sig att leva med dem.
Vad som är nytt i vår tid, är att farorna är ”tillverkade” av oss människor.
Kärnkraft och genteknik är inte
utslag av ödets nyck eller guds outgrundliga vilja. Utan av mänsklig
uppfinningsrikedom. Ny är också
farornas gränslösa natur, vilket illustrerades av det radioaktiva nedfallet
över de svenska lingon- och blåbärsmarkerna efter olyckan i Tjernobyl.
Det enda förnuftiga mål som
återstår för politiken är, menar Beck,
att ställa de katastrofala globala riskerna under globaliserad demokratisk kontroll (World risk society,
1999).
Bauman är kanske mest känd för
sin kontroversiella analys av den
judiska förintelsen, som han menar
var ett fullständigt normalt och
naturligt resultat av modernismen
(Modernity and the holocaust, 1989).
I sina senare skrifter ägnar han sig
dock åt att undersöka det postmoderna samhället. Däri spelar begreppet
risk en central roll, även om Bauman
föredrar att grunda sina resonemang
i begreppet Unsicherheit (ovisshet,
otrygghet, osäkerhet).
Bauman menar att marknadskrafterna och frihandel är de främsta
källorna till existentiell Unsicherheit
(Globalization, 1998; In search ofpolitics, 1999). Det är nyliberalismens och
globaliseringens fel att vi känner oss
vilsna, osäkra, utsatta och sårbara.
Vår samtid kännetecknas, enligt
Beck och Bauman, av risk respektive
Unsicherheit i en aldrig tidigare skå-
dad omfattning. Häri ser de en politisk möjlighet: drömmen om säkerhet och trygghet är, för både Beck
och Bauman, grunden för en ny
politik. Det är dessa frågor – och
bara dessa frågor- som kan återpolitisera vår sedan kommunismens
kollaps avpolitiserade och avideologiserade värld.
Risk och osäkerhet får hos Bauman och Beck spela samma roll, vad
gäller politisk mobilisering och legitimering, som Gud, nationalism och
socialism gjort i historien. Politisk
handling kan inte längre motiveras
och legitimeras med hänvisning till
Gud, Nationen eller Marx (i alla fall
inte i Västeuropa).
”Säkerhet” är därför halmstrået
som ambitiösa intellektuella och
politiker måste skynda sig att greppa
efter, om inte politiken helt skall förlora sin samhällsförändrande potential i globaliseringens tidevarv.
En svaghet med Becks och Eaumans analyser är att de lider av bristande verklighetsförankring och historisk nyansering, och att deras
världsbild är så eurocentrisk. Västeuropas vilsna, krisdrabbade 90-tal
upphöjer Beck och Eauman till universell sanning om mänsklighetens
tillstånd.
ÖVERTYGARINTE
Marxismen sätter inte lika tydliga
spår i sociologernas skrifter som förr,
men dogmatismen och historiedeterminismen finns kvar. Beck och
Bauman betraktar okritiskt sin samtid genom linser som de ärvt från
tyska miljöpartiet respektive brittiska Old Labour.
Deras beskrivning av den europeiska massarbetslösheten – kanske
den ledande källan till europeisk
Angst- som en naturlig konsekvens
av nyliberalism, teknisk utveckling
och globalisering övertygar inte, av
den enkla anledningen att de aldrig
försöker övertyga. De undersöker
och förklarar aldrig orsakssambanden. De slår fast att massarbetslöshet är här för att stanna, och att den
bara kan bli värre. Basta!
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1 lLiJ
Men hur skall man då förstå det
faktum att människorna i USA jobbar mer än någonsin, och att arbetslösheten nått sin lägsta nivå på 30 år?
Eller att hundratals miljoner nya
arbetstillfällen skapats i Asien under
de senaste åren?
Både Beck och Eauman är blinda
för de historiska parallellerna till
världens tillstånd i dag. Beck menar
att vi behöver något radikalt nytt –
en kosmopolitisk demokrati, som
kan styra in världssamfundets
utveckling på en mer Förnuftig fåra.
Framtiden kommer att formas av
världsmedborgare som bildar kosmopolitiska partier som arbetar för
en global dagordning, bortom snäva
privata och nationella intressen.
Eauman menar att det enda hoppet
är att det bildas en internationell
republikansk institution med nypor
som är tillräckligt starka för att
kontrollera det transnationella kapitalet.
Detta låter sig väl sägas, men vad
är det som skulle vara så radikalt
nytt? Kosmopolitiska politiska grupperingar är det inte. Socialistinternationalen finns ju redan. Liksom en
lång rad andra internationalistiska
grupper och rörelser: katolska kyrkan, Mont Pelerin Society, fredsrö-
relsen, Greenpeace, o sv.
Globala institutioner som styr
ekonomin är heller ingen nyhet- det
är ju bara Bretton Woods i repris.
Internationella valutafonden och
Världsbanken finns redan. EMU
också, för den delen.
Det som irriterar Beck och Eauman är nog inte så mycket att det
saknas etablerade mönster eller institutioner för att hantera internationella utmaningar- utan att de inte
fungerar och agerar i enlighet med
sociologernas önskningar. Finge
Beck och Eauman som de ville, styrde ett allsmäktigt sociologiseminarium över världssamhället.
Vad man mera konkret borde
göra står inte alldeles klart. Eauman
önskar lägga band på den ekonoLTJ lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1l
miska globaliseringen. Beck vill bana
väg för en ekologisk upplysningstid
genom att låta oss ”demokratiskt
besluta vilka risker vi vill ta”.
Stridsropet i Becks kosmopolitiska manifest är ”världens medborgare, förenen eder”. Även Eauman
sätter sitt hopp, även om han inte
har några större kvantiteter av varan,
om en bättre värld till världsmedborgarna.
TRIBALISM TROLIGARE
Tanken på en världsregering är kanske inte helt realistisk. Men grundtanken är god. Visst vore det bra om
det funnes forum som bättre kunde
kanalisera kosmopoliternas politiska kraft. Det tycks dock aldrig falla
Beck och Eauman in att en världsmedborgare kan ha andra åsikter
och göra andra prioriteringar än
västeuropeiska sociologiprofessorer.
Kosmopoliter anser de per definition
vara rödgröna fåglar.
Eauman menar dock att den mer
realistiska responsen till den ökade
osäkerheten är tribalism och nationalism. Denna kommunitära bot är
dock värre än soten. Etnisk rensning
betraktar Eauman som ett naturligt,
ehuru extremt, uttryck för säkerhetssökande i globaliseringens tid.
Fast Eauman förklarar aldrig i
detalj på vilket vis folkmordet i
Rwanda skulle ha orsakats av reformerna av det brittiska universitetsväsendet, avregleringen av kapitalmarknaden, frihandelssträvandena i
Världshandelsorganisationen, och all
annan förskräcklig nyliberalism.
Eller hur de etniska rensningarna i
fd Jugoslavien kunde ha stoppats om
det globala medborgarskapet lagt
band på Coca-Cola, McDonald’s och
alla andra multinationella företag.
En central tanke hos Beck är att
vi efter det kalla krigets slut rört oss
från en värld av fiender, till en värld
av risker. Till vilket man kan replikera att ”riskerna” bara är en form
av nya fiender. Plus ca change…
Det sägs ofta att samhällen har
svårt att leva utan fiender. Eftersom
den gamla fiendskapen – kommunism kontra kapitalism- förlorat sin
sammansvetsande magi, behövs en
ny uppsättning fiender, annars riskerar gemenskaperna att falla isär.
Grundproblemet efter 1989 är att
det finns för få fiender i världen. Så
vad gör Beck, Eauman och resten av
sociologskrået? Jo, de sätter raskt
igång med att fabricera färska fiendebilder-som alla har det gemensamt att de kan inordnas under
rubriken ”gränslösa risker”: kärnkraft, genteknik, ozonhål, frihandel,
internationella kapitalflöden, osv.
Onekligen är det mindre upprö-
rande att folk agiterar mot frihandel
och valutaspekulation, än att de
ägnar sig åt att slå ihjäl medborgare
som har en annan hår- eller hudfärg
än befolkningsmajoriteten.
Men förhållandet är ändå
anmärkningsvärt. Sociologer har
traditionellt sett ägnat sig åt att
”avslöja” hur den moderna tidens
stora konflikter, myter, institutioner
och ideologier produceras och hur
massorna manipuleras. Det uppdraget är nu passe.
Det kritiska uppdraget har ersatts
av ett bekräftande. Sociologerna har
förvandlats från politikens – och
maktens – distanserade kritiker till
dess hejarklack. Populära (van)föreställningar skall inte längre avslöjas
som exempel på ”falskt medvetande” eller ett resultat av ”socialisering” – utan tvärtom bekräftas, förstärkas och göras till bas för politisk
handling.
Beck menar att sociologins nya
uppgift består i att ge massorna en
ny utopi. Dvs att skapa en ny stor
ideologi, en ny stor konflikt. Det nya
projektet kräver en ”ny” vetenskap,
som tar som sin utgångspunkt att vi
lever i en ”farofylld” tidsålder kännetecknad av ”krypande katastrof”
och politisk impotens inför de globala demonerna. Endast då kan Historien ånyo styras mot det mål- En
Förnuftig Världsordning- som förlorades ur sikte när socialismen
plötsligt försvann likt en hägring i
öknen.
VÄN MED TABLOIDPRESSEN
Bauman, Beck och många andra av
de ledande ljusen inom sociologin
står i dag i samma relation till den
vulgära (och kapitalistiska!) tabloidpressens hotfyllda världsbild och lösnummersäljande skrämseltaktik som
de en gång stod i förhållande till sina
marxist-leninistiska pamflettsamlingar.
Utgångspunkten för deras
analyser är inte verkligheten,
utan de mest populära dogmerna, fördomarna och
myterna om verkligheten.
Ju mer hysteriska, groteska och apokalyptiska
dessa är, med desto större entusiasm omfattas
de.
Allt politiskt liv
kretsar inte kring
hotande katastrofer,
och lär inte göra det i
framtiden heller. Men
Beck sätter med sin analys onekligen fingret på en
viktig aspekt av den (europeiska) politiska vardagen,
där existerande institutioner
inte längre anses förmögna att
hantera risker eller legitimera risktagande.
Göran Perssons argumentation
för svenskt medlemskap i EMU följer detta mönster: svenska folket
skulle vara bättre skyddade mot det
opålitliga globala kapitalet bakom
EMU-murarna.
Etableringen av en europeisk
motsvarighet till USA:s Food and
Drug Administration är ett annat
exempel på hur ”risksamhället”
föder nya institutioner.
Den operativa frågan är inte om
vi lever i ett risksamhälle eller inte,
utan vilken typ av risksamhälle vi vill
leva i? Hur ser ett samhälle där eliminerandet av ”oacceptabla” risker
upphöjs till det enda, eller allt överskuggande, syftet med politiken ut?
Ett alternativ är att ”samhället”
ingriper mot alla dem (individer,
företag, folkgrupper, nationer) som
agerar på sätt som anses vara förknippade med något slags fara. Luffaren i Harry Martinsons bok Vägen
till Klackrike (1948) formulerade en
en, att alla vore utkikstorn som bevakade den största tryggheten – den att
alla skulle vara bundna till orörlighetens ideal.”
SÄKERHET INGEN VÄXTHUSPLANTA
Ett framtida risksamhälle som söker
efter säkerhet, visshet och trygghet
kan alltså urarta till ett samhälle som
avhumaniserar medborgarna, som
förvandlar dem till aspar.
Risksamhällets avhumaniserande
potential kan också åskådliggöras i
relation till kunskapen. I risksamhället är kunskap ett centralt problem. Vem kan helt överblicka
konsekvenserna av t ex genteknologiska experiment?
Ingen. Så för att mänskligheten skall vara på den
”säkra” sidan måste all
”riskfylld” naturvetenskaplig forskning stoppas. I Becks utopia upprättar en global politisk
struktur fasta gränser
för mänsklighetens nyfikenhet och kunskapssö-
kande. Där är det en synd
att söka ny kunskap.
Att i riskundvikandets
rr-1-
,……
([)
‘OJ
r-1-
c::

~~~~~~~~~~~~~~~~~ namn lägga band på kun-skapssökandet är att göra
människan lite mindre mänsklig. Äpplena som växte på kunskapens träd var varningsmärkta.
Eva tog ändå en tugga. Hur skulle
världen sett ut om Evas ide att sätta
tänderna i den förbjudna frukten
vision av ett samhälle där rädslan
härskar oinskränkt:
”Om alla människor skulle ha
levat i enlighet med alla mänskors
rädsla så skulle alla mänskor ha blivit stående som träden. Innerst inne
önskade kanske de flesta att de vore
växter, att de vore höga träd med
ögon som hade överblick så att de
ständigt kunde se och övertyga sig
om att ingen kom, att ingen vandrade, att ingen kunde röra sig ur fläckblivit stoppad av ”den globala riskgemenskapen”?
Risksamhället kan urarta i en
monamanisk strävan efter säkerhet
och entydighet. Bauman skriver på
ett ställe, i polemik med Beck, att ”de
hemskaste katastrofer föds – eller
kommer sannolikt att födas- ur kriget mot katastrofer”.
Bauman vänder sig alltså mot det
”totalitära” risksamhällets strategiatt försöka förutse riskerna och stoppa risktagandet. Det är dock inte den
enda som står människan till buds.
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1 lEl]
Det finns också en liberal strategi, som bygger på insikten att risktagande är en förutsättning för
säkerhet. I ett sådant samhälle minskar man riskerna genom att ta risker. Där är det i första hand upp till
individer och små grupper att ta risker; att ägna sig åt ekonomiska, politiska och kulturella experiment.
Oroväckande? Javisst. Men i ett
öppet samhälle kan politikens främsta
syfte aldrig vara att befria medborgarna från oro. Att leva i frihet och med fri
vilja är inte detsamma som att leva fri
från rädsla, ångest – eller ansvar.
”Säkerhet är inte en växhusplanta som bara kan överleva i en noga
kontrollerad miljö. Inte heller är
säkerhet en mogen frukt som väntar
på att plockas:’ skriver statsvetaren
Aaron Wildavsky i Searchingfor safety
(1988). ”Säkerhet är ett resultat av
en process av upptäckt. Försök att
kortsluta denna tävlingsinriktade,
evolutionära, trial-and-error-process
genom att önska sig målet – säkerhet – utan att tillhandahålla medlet
– decentraliserat sökande – är och
måste vara kontraproduktiva. Att
tänka sig säkerhet utan risk är som
att söka kärleken utan att utsätta sig
för faran att bli bortstött.”
Risk är ett mynt med två sidor.
Hot och fara är bara den ena sidan.
Hopp och möjlighet är den andra.
Ett gott samhälle ägnar inte all sin
politiska kraft åt att minimera medborgarnas psykologiska oro inför
världens alla faror. Det är att odla en
offermentalitet.
HISTORJA
Ryssland – alltid missförstått
Av Elisabeth Braw Riccini
R 1911 GAV POLACKEN
Joseph Conrad ut
romanen Under western
eyes, i vilken han gjorde upp med det Ryssland – på den tiden fortfarande
under tsarens välde – som brutalt
hade krossat en folkets revolt i Polen.
Conrad menade att det fanns föga
hopp för en civiliserad granne till
Ryssland; en skräckinjagande tanke
för en polack.
När Martin Malia kallar sin nyutkomna bok Russia under western eyes
är det med tydlig anspelning på
Conrad. Men inte bara genom titeln;
Malias bok är också den en uppgö-
relse med Ryssland. Dock inte så
mycket med landet självt, som med
de oftast felaktiga föreställningar
dess grannar i väst haft om landet,
föreställningar som haft ett ödesdiB] lSvenskTidskrift l2ooo, nr 1l
gert inflytande på västs förhållningssätt gentemot den gåtfulla jätten.
Martin Malia, professor emeritus i historia vid Stanford-universitetet, har med denna bok slutfört sitt
livsverk. Hans frågor är stora: vad
Ryssland egentligen är och hur dess
ställning i världen i historiens olika
skeden har förhållit sig till Rysslands
verkliga makt och avsikter. Redan
titeln avslöjar utgångspunkten; Ryssland är på den internationella arenan en produkt av västvärldens föreställningar. Vårt förhållningssätt
gentemot landet har oftast varit
präglat av ett närmast instinktliknande drag att alltid inordna det i
av oss fastställda, enkla kategorier:
vän/fiende, demokrati/diktatur, upplyst/reaktionärt etc. Ryssland är för
oss omväxlande Dr Jekyll och Mr
Politikens främsta syfte måste
vara att skänka medborgarna hopp
och möjligheter. Det betyder att
politiken bör uppmuntra decentraliserat risktagande. Sådan är paradoxen: ju fler individuella risker
människorna i ett samhälle tar, desto
säkrare blir samhället för alla. Det är
bättre att ta många och därmed små
risker, än att ta få och stora.
Kollektivistiska projekt är förknippade med de största farorna för
individ såväl som för kollektiv- även
när de genomförs i trygghetens
namn.
Tomas Larsson (tomas@loxinfo.co.th)
är frilansjournalist bosatt i Thailand och författare till Världens klassresa (Timbro, 1999).
Hyde – men aldrig en och samma
varelse.
EUROPEISK GEMENSKAP
Malia har gått grundligt tillväga med
sin uppgift och producerat en bok
på 450 sidor. Det är välanvänd tid,
för honom och för läsaren, för han
befattar sig inte bara med historien
om västs föreställningar av Ryssland,
utan reder också ut varifrån de kommer och blir vår ciceron genom
europeisk intellektuell historia från
början av 1700-talet till vår tid. Det
är således en bok inte bara om Katarina den Stora utan också om hennes mentor Fredrik den Store; det är
en bok om Katarinas protege Voltaire, de franska encyklopedisterna,
Marx, Thomas Mann – alla som har
bidragit till Europas intellektuella
utveckling, i och utanför Ryssland.
Det har anammat europeiska trender, med tio års fördröjning, men
också påverkat oss, inte bara genom
militär styrka utan också genom
andlig.
Den första illusionen Malia vill
spräcka är att Sovjetunionen hade

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner