Print Friendly

Tom Silvennoinen; Det finns inga invandrare – om vi inte skapar dem

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

(/)
c
ro
:…..
(l)
o
lDet finns inga invandrart
1 avTom Silvennoinen
För att överbrygga moralkonflikter mellan olika samhällsgrupper
måste vi finna de ”grundläggande värderingar” som delas av alla. Först då
är en verklig dialog möjlig, menar sociologen Amitai Etzioni, som utgår från amerikanska exempel. I Sverige, som först på senare år har blivit ett riktigt invandrarland,
har vi mycket att lära av USA. Men kommer vi att lyckas undgå
den rasbaserade politikens fällor?
D
EN AMERIKANSKE sociologen Amitai Etzioni hör till förgrundsgestalterna inom
kommunitaristis.k politisk te~ri. Han ~~r
därmed hemma 1 trakterna krmg det ClVlla samhället och jakten på borgerlighetens columbi
ägg: hur man ska få självständiga individer att bilda
samhällen med starka mellanmänskliga band.
Själva termen kommunitarism syftar på engelskas
community, som närmast kan översättas till gemenskap. På engelska har dock ordet annorlunda
konnotationer än på svenska: engelskans communities
har mer en dragning åt samhällen än svenskans mer
intima gemenskaper. I båda fallen är dock det väsentliga att man talar om grupper av människor som
förenas av både personliga band och av gemensamma värderingar och en självupplevd identitet. Som en
minimal definition av kommunitarismen kunde man
kalla den en samhällsåskådning som ser stärkta gemenskaper som den bästa vägen för att hantera de
konflikter som samhällen alltid bär med sig
I Etzionis tappning blir kommunitarismen närmast en slags socialliberalism som betonar den samhälleliga moralen, där ett samhälle med individuell
frihet inte bara ska vara tolerant, utan även moraliskt
gott.
Den väg han skisserar har alltså – i avvisandet
av den starka staten – likheter med diskussionen om
det civila samhället. Men där förespråkare för det civila samhället tenderar att nöja sig med (från staten)
självständiga associationer som lösningen på samhälleliga problem påpekar Etzioni att det faktiskt spelar
en väsentlig roll hurdana värderingar associationerna
står för. Ur ett samhälleligt perspektiv är det inte ointressant om medborgarna engagerar sig i föreningslivet inom en ankistklubb, Ku Klux Klan eller Amnesty
international.
MORALDIALOG
Ett gott samhälle förutsätter en levande moraldialog
där olika samhälleliga gemenskaper- familjer, föreningar, församlingar, kommuner och andra – öppet diskuterar det moraliskt riktiga i olika handlingssätt, och
tar ställning i sådana frågor.
En sådan samhällelig dialog ger individen en större
beredskap när man själv ställs inför valsituationer där
man frestas vika av från den smala vägen. Ibland kommer impulserna att ta överhanden – ibland dygden.
Insikten att människor som står en nära tar avstånd
från det man är på väg att göra kan då bli det som till
sist får en att välja att välja rätt. Därför är det moraliska budskapet från de levande gemenskaperna så viktigt. Det är svårare att blunda för att människor som
man står i direkt relation till fördömer någonting, än
när motståndet kan avfärdas som statliga påbud.
Så långt framstår Etzioni som en gammaldags
moralpredikant, men det är inte riktigt så enkelt. Han
är inte moralist i en traditionell mening, där den samhälleligt påbjudna moralen ska genomsyra människornas hela liv. Han är mycket noga med att det
bara är i en avgränsad uppsättning grundläggande
värderingar som samhället ska göra sådana moraliska bedömningar – i övrigt ska individerna kunna
bestämma själva över sina liv. Dessa ”grundläggande
värden” kan illustreras med en hörnsten i den amerikanska politiska kulturen: den officiella synen på religiositet som någonting gott i sig, samtidigt som samhället inte ska lägga sig i vilken tro individerna ansluter sig till.
Det är viktigt att notera att Etzionis moralkritik
kommer från ett liberalt håll, men med en väsentlig
roll för det samhälle där individerna lever. Även han
reagerar på den västerländska moralupplösning som
de senaste decenniernas globala moralkonservativa
II!JlSvensk Tidskrift l2oo2,nr 1 l
-t
o
(O
.,
OJ
::J
Vl
om vi inte skapar dem
politiska våg ridit på, med amerikansk kristen höger,
muslimska och judiska fundamentalister, och svenska
kristdemokrater. Det handlar om en allmän västerländsk problematik som även spiller över på resten av
världen, där det liberala arvet har en mycket större
roll än vad som brukar framhållas. Där vänstern och
moralkonservativa krafter från var sitt håll kallar på
staten för att hantera (olika) moraliska problem har
liberalismen egentligen ingenting alls att erbjuda,
utöver tron på den osynliga handen och ett vädjande
till människors bästa sidor.
RELATIV! SM
Ett problem i det liberala teoribygget är ju att det konsekvent betonat individen som den enda väsentliga
nivån i samhället, där alla sammanslutningar av individer som inte bygger på ett kontraktsmässigt och
självständigt rationellt val ses som definitionsmässigt
eller åtminstone potentiellt repressiva. Hur ska man
utifrån en sådan samhällssyn kunna bemöta individer
som bryter mot samhällets moral, men ändå inte bryter mot lagen?
Antingen faller man vid behov tillbaka till en konservativ ståndpunkt, och ropar på strängare lagar, fler
poliser och hårdare straff – eller hyllar toleransen:
vem är väl jag att säga åt dig att inte bedra din hustru?
Och är väl inte alla moralsystem ändå lika mycket värda? Hur ska vi kunna säga åt somalier att inte stympa
underlivet på sina flickebarn, om det nu ändå är tillåtet hos dem? Om kulturrelativismen har någon ideologisk hemvist så är den mer liberal än någonting annat.
Etzioni tror inte på en återgång till gamla goda tiders seder, med en Etik med stort E och en gång för alla
givet innehåll. Han erkänner att mycket av den oro
som den konservativa kritiken bygger på är befogad, och delar dessutom påfallande många av
dess värderingar, men han avvisar dess förslag
tilllösningar som både auktoritära och (ofta)
beroende av en mer eller mindre repressiv statsmakt.
Det är mot en sådan bakgrund hans vinkling
av korumunitarismen ska förstås. Han söker ett
samhälle med en balans mellan samhällelig ordning och individens autonomi: ett fungerande
samhälle kan inte bara byggas på den ena eller
den andra polen. För att nå en sådan balans behövs tydliga moraliska röster. Men de rösterna
måste finnas i de gemenskaper där individerna lever
för att bli hörda.
Etzioni inser att individer i en västerländsk mening är otänkbara utan det samhälle som de sedan
födseln formats i. Svenska kritiker på högerkanten har
tenderat att tolka ett sådant perspektiv som bevis för
att han skulle vara någon slags socialdemokrat in spe:
hans perspektiv öppnar ju för en kollektivism! På så
vis har man kunnat kringgå att hans arbete egentligen handlar om en central konflikt inom efterkrigstidens borgerlighet, mellan den marknadsliberala
fria individen och den konservativa moraliska medborgaren.
Frågan har naturligtvis alltid hört till den borgerliga problematiken, men har i Europa skärpts av den
marknadsliberala vändningen sedan Thatcher. Det radikalt nya med den nya europeiska högern var ju
att man programmatiskt tillämpade marknadsliberala
perspektiv även på människorna som samhällsaktörer
och medborgare. Därmed marginaliserades alla frågor
om gemenskaper, moral och ansvar i det tongivande
politiska samtalet. De enda som envist hållit fast
vid dem är vänstern och kristdemokraterna, vilka på
ömse håll kunnat profilera sig på dem nu när socialism och kristendom inte längre är gångbara på den
politiska marknaden.
POSTRELATIVISM
Det är dock direkt absurt att bunta samman en så
statskritisk teoretiker som Etzioni med en vänster där
frågan är om det är statens uppgift att avgöra hur
medborgarna ska leva sina liv, eller bara att avgöra
hur andra medborgare ska leva sina liv. Hans betydelse ur ett vänsterperspektiv- åtminstone det han
skrivit om utbildningens samhälleliga betydelse lär
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 1 lIIJ
U)
c
ro…._
<J)
o
lvara någonting av en katekes för Tony Blair – säger
mer om hur djupt vänstern faktiskt influerats av liberal kritik än om hans egen politiska position.
Vad som ska höra till de grundläggande värderingarna i ett samhälle, och hur urvalet görs, är kanske
det dunklaste hos Etzioni. Han konstaterar att olika
samhällen kan ha olika värdesystem, utan att det i sig
behöver göra dem bättre eller sämre. Samtidigt tror
han att det faktiskt finns viktiga universella värden
som människor kan erkänna över alla kulturgränser.
De kan formuleras på olika sätt i olika samhällen, och
kan hållas tillbaka i förtryckande miljöer, men är ändå giltiga överallt. Två grundläggande sådana är individens värdighet, och behovet av avgränsade mänskliga gemenskaper.
Vagheten hos Etzioni beror inte på bristande
tankeskärpa, utan på att frågan är empirisk, och inte
teoretisk. Här står även han vid den punkt där vetenskaplig och politisk teori idag börjar samlas: postrelativismens problem.
Åttio- och nittiotalens stora vetenskapsteoretiska
genombrott låg i en allmän upptäckt av att mycket av
det förment objektiva i vetenskapliga perspektiv på människor, natur och samhälle
stod på en häpnadsväckande lös grund
av kulturbundna värderingar som fått
styra frågeställningar, urval och
tolkningar av de vetenskapliga undersökningarna. Reaktionen blev en
fokusering in absurdum på kulturbundenheterna, där relativismen fick överskugga den sakliga kritiken av ovetenskapliga premisser för vetenskaperna.
I princip innebar en sådan vetenskapsteoretisk relativism om att man tog omöjligheten att
formulera exakta ”vetenskapliga lagar” för mänskligt liv
och kommunikation som anledning att förneka möjligheten att föra en rationell dialog över huvud taget.
INTE MED LOGIK
Det är mot en sådan bakgrund Etzionis vaga resonemang om vad grundläggande samhälleliga värden
ska bestå av måste förstås. Han kan inte ignorera de
senaste årtiondenas förståelse av den vetenskapliga
objektivitetens begränsningar, lika litet som han kan
bortse från att människor i ett samhälle faktiskt behöver komma överens om hur man ska bete sig mot
varandra för att göra tillvaron så bra som omständigheterna nu tillåter. De moraldialoger Etzioni talar
för är därför ingen enkel formel för goda samhällen,
utan ett utkast till dagordning för ett samtal mellan
kulturer som måste kunna leva tillsammans trots i
grunden olika värderingar.
IIJlSvensk Tidskrift l2oo2, nr 1 l
En sådan dialog måste respektera att de värderingar
som ligger bakom de framförda argumenten aldrig kan
reduceras till empiriska eller logiska frågor: en hindu
kan inte formellt bevisa för en katolik att påven har fel.
Inte heller kan man i en överkulturell dialog återfalla
till någon enskild auktoritet: varken hänvisningar till
påven eller Adam Smith räcker för att övertyga hindun
om att hon har fel.
Till sist kan man bara komma någon vart genom
en kombination av olika slags kriterier: inomkulturell
konsensus, globala jämförelser, formella och procedurmässiga kriterier, och till och med den gamla filosofiska självevidensen: det finns saker som ”känns
rätt”, även om man inte kan ge en rationell förklaring.
Målet för sådana dialoger är inte att genom någon
slags ”FN-modell” formulera globala moralkataloger
över allt som alla kulturer anser nödvändigt. (Föreställ
er en kombination av intoleransen hos kristna, muslimer, judar, kommunister, och alla andra världsåskådningar). Termen ”core values”, som jag här översatt
till ”grundläggande värderingar” är central för hela
modellen. Målet för en överkulturell
moraldialog är att etablera en minsta gemensam meningsfull nämnare som kan tjäna som värdegrund för en samexistens mellan
självständiga individer inom olika
kulturer.
RASPOLITIK
Den betydelse Etzioni ger den offentliga moraldiskussionen som alternativ
till statliga påbud leder honom ofta till
oväntade ställningstaganden i aktuella politiska frågor.
I sin senaste bok, The Monachrorne Society, diskuterar han, som övertygad antirasist och anhängare
av ett ”färgblint samhälle”, den demografiska utvecklingen mot vad som i USA beskrivit som minoriteternas majoritet.
Bakgrunden är skillnaderna i nativitet och immigration mellan amerikaner av olika härkomst. Eftersom framförallt den latinamerikanska, men även den
asiatiska, andelen av USA:s befolkning ökar så mycket snabbare än den vita (och även den svarta) väntas
den europeiskättade delen av befolkningen i mitten av
detta sekel förlora sin majoritetsställning. Detta har
fått många att förutse genomgripande förändringar
i det amerikanska samhället. Bland visionerna finns
ett USA splittrat mellan jämnstarka fientliga läger, ett
slut för den amerikanska kultur som vi hittills känt,
en vit rasistisk reaktion i form av alltmer slutna enklaver, eller rentav en möjlighet att åstadkomma ett
rasmässigt jämställt samhälle.
Etzioni ser alla sådana profetior som i grunden
rasistiska, vare sig de ser utvecklingen som ett hot
eller ett löfte. Alla förutsätter ju att människors ”ras”
bestämmer deras värderingar och politiska ställningstaganden. Som den sociolog han är presenterar han
istället den ena opinionsundersökningen efter den andra, och visar att skillnaderna mellan olika ”raser”
överlag är mindre än skillnaderna inom dem. Det
gäller attityder till rättvisa mellan olika folkgrupper,
villighet att rösta på politiker eller att gifta sig med
en partner av en annan härkomst, om värdet av sammanhållande historiska och kulturella referensramar,
och framförallt tron på den amerikanska livsstilen och
dess framtid.
Visst finns det skillnader i bestämda frågor mellan
olika grupper. Tydligast mellan svarta och vita: O.
J. Simpson, tilltron till myndigheterna, eller frågan
om affirmative action behöver knappt ens nämnas i
sammanhanget. Det mest slående är dock samstämmigheten i grundläggande gemensamma värderingar, och den svala inställningen till rasbaserad identitetspolitik hos en stor majoritet av alla befolkningsgrupper.
Dessutom framstår de asiatiska och latinamerikanska ”raserna” som mer eller mindre renodlade
skrivbordskonstruktioner. Japaner, filippiner, pakistanier och andra asiater förenas egentligen enbart av ett
ömsesidigt främlingskap. Latinamerikaner likaså, med
stora skillnader mellan exempelvis haitier, mexikaner
eller kubaner. Till råga på allt är ofta fördomar och
avståndstagande starkare mellan olika minoritetsgrupper än mellan samma minoriteter och europeiskättade amerikaner.
Dessutom visar Etzioni att skillnader vad gäller
värderingar inte främst kan härledas ”rasmässigt”,
utan att andra faktorer betyder mer: det kan handla
om inkomstgrupper, yrkesgrupper, kön, ålder, ursprungsland, eller samhällsklass. Raser är långt ifrån
betydelselösa, men de avgör inte människors ställningstaganden, inte ens i det rasfixerade USA.
Hela den storslagna/skräckfyllda framtidsvisionen
framstår efter Etzionis genomlysning som ett hjärnspöke som uppstått ur en statistisk överbetoning av en
enstaka variabel- en statistik som i sig är en produkt
av politiska påtryckningar för att påverka fördelningen av poliskt inflytande och resurser till bostäder,
utbildning och sjukvård. Framförallt vita rasister
och svarta politiker som byggt sina karriärer på raspolitik ser sina positioner hotade av en demografisk utveckling bort från ett USA kluvet mellan två
raser.
SV E NSK POLARISERING
Ur ett svenskt perspektiv hade man fortfarande för
ett tjugotal år sedan kunnat avfärda hela problematiken som en intern amerikansk fråga, sprungen ur
en patologisk fixering vid pigmentering. Men den
förändring som skett i den svenska och europeiska
immigrationen sedan sjuttiotalet har radikalt ändrat
spelplanen även här. Låt oss pröva vad Etzionis amerikanska perspektiv skulle kunna säga om svensk politik
av idag.
Arbetskraftsinvandringen under 50-, 60- och
70-talen blev aldrig lika konfliktladdad som den flyktinginvandring vi ser idag. Till stor del berodde det
naturligtvis på situationen på arbetsmarknaden, men
man kan inte bortse från att invandringen under de
senaste decennierna kommit från helt nya delar av
världen, och fört in nya etniska grupper med referensramar och normsystem som ofta ligger långt ifrån de
”traditionellt svenska”, eller ens de europeiska.
Idag kan man i de mest avlägsna svenska bondbyar
möta riktiga muslimer och afrikaner – och råka in i
handfasta konflikter där man inte längre kan räkna
med den invanda ömsesidiga förståelse som den tidigare mer homogena kulturen trots allt gett. Detta
har bildat en grogrund för en polarisering mellan två
förhållningssätt i det svenska samhället.
Dels har den gett en ny resonansbotten för
den gamla svenska rasismen, både som politisk aktivism inom extremhögern och som den oreflekterade
vardagsrasismen hos ”vanliga svenskar”, en rasism
som nog bäst kan förstås som xenofobi. Ingendera är
trevlig för den som drabbas av den, men det är viktigt
att skilja dem åt, eftersom de båda inte kan bekämpas
med samma medel.
På andra sidan har man haft en vilja att släta över
konflikter och problem; med en vägran att ge efter
för rasistiska perspektiv ens så mycket att man kunnat
erkänna att allt som det nya mångkulturella Sverige
fört med sig inte är av godo. Detta trots att värderingarna hos stora invandrargrupper
i olika frågor genomsyras av åsikter och praktiskt handlande mot
framförallt familjemedlemmar
som man aldrig skulle tolerera
bland ”riktiga” svenskar.
ÖMMA PUNKTER
Båda dessa ståndpunkter bland infödda
förenas av ett gemensamt drag. Ingen av dem respekterar invandrarna
–i
o
ro
-c
OJ
~
Vl
lSvensk Tidskrift 12002,”‘1 III l
(/)
c
ro,_
Q)
o
lsom mänskliga individer – båda förminskar dem till
medlemmar av ett kollektiv med så dunkla åsikter och
mål att man inte kan föra en dialog med dem på samma sätt som man skulle kunna göra med svenskar.
En dialog förutsätter- för att återknyta till Etzionis syn på moraldialoger mellan kulturer- en ömsesidighet. En svensk dialog om det moraliska i olika invandrargruppers värderingar och leverne skulle kräva
att även det ”svenska sättet” att leva måste tåla granskning från andra hållet. För att en sådan kritik ska ha
någon kraft behöver den grundas i värderingar som
faktiskt hyllas även av den kritiserade kulturen.
Det vore lika poänglöst för svenska muslimer att
kritisera det faktum att svenskar äter fläsk eller ger
sina kvinnor en alltför stor frihet som det är när svenskar kritiserar invandrare från olika delar av världen
för att de försöker bo nära varandra mellan generationerna (vilket en del av den svenska segregationen
beror på), eller klagar på zigenare för att de alltid står
i tvättstugan (renlighet hör till det som värderas högst
i romsk kultur).
När däremot svenska invandrare kritiserar svensfall kan man till och med tala om en rasism riktad
mot svenskar. (Tydligast blir det när man kombinerar
två föraktliga kategorier: synen på svenska kvinnor).
Uppkomsten av en sådan negativ identitet kan i allt
väsentligt förklaras som en reaktion på den svenska
oviljan att faktiskt möta de nyinflyttade människorna på värdiga villkor. Vad har invandrade förortsbor
och deras infödda barn för anledning att respektera
ett värdfolk som bemöter dem med en kombination
av öppen fientlighet och överseende ointresse?
Under senare år har vi kunnat se ännu en ny
svensk parallell till den amerikanska rasproblematiken: invandrarpolitiker som försöker bygga sig en
politisk plattform utifrån sin icke infödda bakgrund.
Eftersom regelrätta ”rasgränser” inte är så betydelsefulla på den svenska sociala kartan hamnar gränsen
istället på invandrarskapet.
Även reaktionerna på en sådan invandrarpolitik
följer mönstren från USA. Här finns förnekandet av
problemen genom att reducera dem till personfrågor
(”nej, jag blev inte vald till den moderata partistyrelsen för att jag är invandrare, partiet ser bara till
kar för att inte ta hand om sina gamla
anhöriga, eller när (när nu det skulle
ske mer än på hörsägen) svenskar
skulle grunda sin kritik av svenska
muslimers kvinnosyn på de otaliga
”Det finns inga
personliga kvalifikationer”, vilket implicit är att säga att partiet aldrig
tidigare haft några kompetenta invandrade politiker). Här finns marginaliserandet genom att man diskret
invandrare.”
koranavsnitt som handlar om respekt för kvinnor kan
man börja komma någon vart i en dialog: man har
hittat en gemensam grund att diskutera ifrån. I båda
fallen blir antagligen den första reaktionen att gå till
motangrepp, vilket redan det är ett bevis för att kritiken träffat en öm punkt.
NEGATIV IDENTITET
Samtidigt med den rikssvenska polariseringen har
man kunnat se en ny stark identitet växa fram i främst
storstädernas förorter. Egentligen kan man inte tala
om någon ”invandaridentitet”, det vore att göra samma fel som de amerikanska statistikerna gör med sina
latinos och asiater. Ingen identifierar sig själv i första
hand som invandrare. Man är syrianer, finnar, eritreaner, irakier, eller var man nu kommer ifrån, och har
med sig alla sina hemländers fördomar mot och konflikter med andra nationaliteter.
Ofta- naturligtvis inte alltid -kan man här möta
en fientlighet som mycket få svenska xenofober kommer i närheten av: tänk bara på stämningarna mellan
olika exjugoslaver, eller det judehat även bland svenska muslimer som nu senast stuckit upp i Bin Ladins
fotspår.
Däremot är det helt adekvat att tala om en negativt
bestämd identitet: man är inte ”svenne”. I många
petar ned kritiska partimedlemmar från valbar plats
på listan och sedan kastar ut dem som bråkmakare
när de protesterar, och regelrätta mordhot och andra
trakasserier mot både politikerna själva och deras
anhöriga.
INBYGGDA SVÅRIGH E TER
Det är lätt att se det positiva som politiker med invandrarbakgrund kan bidra med till den svenska politiska
debatten. Där finns politisk representation från fler
miljöer och därmed öppnandet för tidigare osynliggjorda perspektiv på det svenska samhället, och en
ökad legitimitet för det politiska systemet. Dessutom
en vidgad kompetens i beslutande församlingar med
erfarenheter av hur man på gott och ont hanterat
olika problem i andra delar av världen. Men man kan
inte blunda för de svårigheter som är inbyggda i en
renodlad invandrarpolitik- svårigheter som kan vara
värre för anhängare av ett färgblint samhälle än för
rasister. Vi kan återknyta till två viktiga punkter i Etzionis analys av motsvarande politik i USA.
Det centrala problemet är naturligtvis att en politik som definieras utifrån etnisk härkomst definitionsmässigt spelar på segregationens villkor. Man kan
inte undgå en felaktig kategorisering av individerna
bara genom att vända på värderingen av kategorierna.
IIJ jSvensk Tidskrift l2002, nr 1 l
I så motto måste man erkänna att modern svensk
borgerlig invandrarpolitik har en väsentlig poäng i sin
kritik.
Att sedan den borgerliga politiken faller i samma
fälla som de anhängare av det civila samhället som vi
började med är en annan sak. Hur gärna man än önskar det är ju inte den svenska segregationen en statlig
socialdemokratisk skapelse.
Ingen kan på allvar påstå att det existerande svenska civila samhället, med föreningar och politiska
organisationer, eller näringslivet, eller enskilda människor i allmänhet, skulle stå för ett osegregerat alternativ
till någonting som skapats av staten och politikerna. Eller
att den falska kategorisering av människorna i svenskar och invandrare som moderata invandrarpolitiker
upptäckte för några år sedan inte funnits redan långt
innan (vänster-) politiker kom sig för att använda kategorierna för att kritisera behandlingen av de redan
kategoriserade? Som Etzioni understryker: det räcker
inte med ett civilt samhälle- de gemenskaper som det
civila samhället består av måste själva stå för en god
moral.
Frågan är om inte de problem som den svenska
politiken gentemot invandrare har inneburit – med
bland annat passivisering i läger utan arbetsmöjligheter för flyktingars del och undermålig och likriktad språkundervisning för alla -helt enkelt ingår i en
mer allmän svensk kulturell inställning till utlänningar. Det är trots allt inte bara statliga företag som konsekvent vägrar anställa infödda svenskar med utländska efternamn, eller enbart vänsterpartierna som av
hävd saknat mer långväga invandrare i partiledningar.
Inte heller har borgerliga regeringar gjort sig kända
genom åren för sina praktiska ansträngningar att reformera någonting av dessa mekanismer.
NATIONELLA VÄRDEN
De senaste årens ansatser till en invandrarpolitik av
invandrare är historiskt sett en reaktion på bemötandet från det infödda svenska samhället, där många invandrare som misslyckats med att få gehör för sina
perspektiv gett upp hoppet om att kunna påverka de
etablerade partierna inifrån.
Det riskerar att bli ett kvitto på nationellt svenskt
misslyckande med det som Etzioni funnit som det
hoppingivande inför den amerikanska demografiska
utvecklingen: gemensamt delade nationella värden
över rasgränserna. En svensk ”invandrardebatt” som
utelämnar de invandrade svenskarna och deras barn
ur debatten kommer obönhörligen att befästa den
ömsesidiga segregationen.
De starka raspolitiska rörelserna har trots allt
varit en styrka för det amerikanska samhället. Dels
genom att de under de senaste femtio åren faktiskt
tvingat fram frågor om rasismen på dagordningen,
dels genom att olika minoritetsgrupper själva kunnat
vara med och bestämma dagordningen för vad som
ska anses höra till de viktiga frågorna att diskutera.
Naturligtvis betyder inte detta att problemen
därmed skulle vara lösta, men själva ”rasfrågan” är
i sig ett skolexempel på just sådana övergripande
moraldialoger som Etzioni talar för. En offentlig
dialog på många olika samhälleliga nivåer, som handlar om grundläggande förhållningssätt människor
emellan, där man över decennierna åstadkommit
avgörande förändringar av såväl värderingar som
praktik. Var finns utrymmet för en motsvarande
diskussion i Sverige? Pajkastningen mellan infödda
”antirasister” och ”rasister” räcker inte långt i sammanhanget.
Troligen kommer dock alla försök att bilda ett
regelrätt invandrarparti att falla på den andra viktiga
punkten i Etzionis analys: Det finns inga invandrare.
Eftersom den enda gemensamma faktorn mellan olika
invandrargrupper är ”ickesvenskheten”får man realistiskt sett räkna med att den enda typ av invandrarparti
som har några förutsättningar att lyckas är en som
skulle bygga på en enda eller ett fåtal nationaliteter,
antingen programmatiskt eller bara i praktiken. Och
då är vi definitivt inne på en politik som spelar med
segregationens egna regler, oavsett alla goda föresatser.
Tom Silvennoinen (tom.silvennoinen@historia.su.se) är
doktorand i historia vid Stockholms universitet.
BOKFAKTA
Författare: Amitai Etzioni
Titel: The Monachrorne Society
Förlag: Princeton University Press, 2001
–t
o
ro
……
OJ
::l
(f)
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 1 l~~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner