Print Friendly

Tjänstemännen och politiken

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TJÄNSTEMÄNNEN OCH POLITIKEN
UNDER SENARE år har man mer och
mer i den allmänna debatten och
i olika samhälleliga, politiska och
organisationsmässiga sammanhang
intresserat sig för de s. k. tjänstemannagrupperna. De främsta anledningarna synas ha varit tjänstemannagruppernas numerära tillväxt och den parallella utvecklingen av den fackliga tjänstemannarörelsen. I det följande skall ges
några synpunkter på problemet
tjänstemännen och politiken, ett
problem som sysselsätter både partistrateger av olika kulörer och
fackliga förtroendemän, mindre
kanske enskilda tjänstemän.
Först må konstateras att det inte
är lätt att veta vad man pratar om
då man skall diskutera en fråga
som berör tjänstemännen. Själva
tjänstemannabegreppet är nämligen ingalunda kristallklart och entydigt. Man kan nalkas denna fråga
t. ex. statistiskt, sociologiskt och
fackligt. Givetvis hade en yrkesmässig avgränsning varit den värdefullaste ehuru det inte kan anses
tillfyllest med E. H. Thörnbergs
definitionsförsök från 30-talet:
»(Tjänstemännen), det är verkens,
expeditionernas, fabriks- och handelskontorens, butikernas massor.»
Av pol. mag. HANS ALMRYD
Det blir en antydan, knappast mer.
Professor Fritz Croners- tjänstemannaforskare sedan många år tillbaka, verksam inom svensk tjänstemannarörelse och med avhandlingen »Tjänstemannakåren i det
moderna samhället» som huvudarbete – definitionsförsök med delegations- och funktionsteorierna är
intressantare. En tjänsteman har
enligt Croner arbetsuppgifter som
ursprungligen varit företagsledarens men successivt delegerats på
andra personer. Croner gör en
huvudindelning i fyra funktioner,
inom vilka tjänstemannakåren
skulle vara sysselsatt: den arbetsledande, den konstruktiva (analyserande), den förvaltande och den
merkantila. Croners teorier är veterligt formellt prövade endast en
gång, vid en tysk domstol nyligen,
varvid det visade sig att domstolen
till skillnad från Croner menade att
t. ex. en mannekäng inte är att betrakta som tjänsteman. Målet är
draget inför högre instans men ger
i alla fall i blixtbelysning ett kärnproblem: gränsfallen. Ingen torde
bestrida att Croners huvudteser är
korrekta men gränsfallen är många
och torde bli fler och fler.
En yrkeskatalog, en befattningsnomenklatur över tjänstemannaområdet finns sedan något år utarbetad inom TCO: s statistiknämnd och
är en utbyggnad för hela tjänstemannaområdet av den sedan flera
år förekommande yrkesnomenklaturen för tjänstemän inom industrin, som för lönestatistiska ändamål används av Svenska Arbetsgivareföreningen och Industritjänstemannaförbundet. Den senare är en
nomenklatur för praktiskt arbete
och man kan i varje fall säga att
personer med just dessa arbetsuppgifter enligt parternas uppfattning
är att betrakta som tjänstemän.
Den officiella statistiken rör sig
med vissa uppfattningar om vilka
som är att räkna till tjänstemannagrupperna. Här må endast anmärkas dels att t. ex. gruppen butiksbiträden genomgående synes räknas som tjänstemän och dels att
man i sin bedömning influerats av
fackliga, praktiska redan befintliga
organisationsgränser.
Angriper man frågan sociologiskt skulle man kunna räkna med
en enhetlig tjänstemannaklass under förutsättning av att tre kriterier är uppfyllda: likartade ekonomiska förhållanden, likartad social
status och likartade sociala värderingar. En undersökning skulle förmodligen – tecken tyder på det –
ge vid handen att en entydig
tjänstemannaklass knappast skulle
urskiljas. Vid undersökningar har
betydande tjänstemannagrupper
förklarat sig tro tillhöra arbetarklassen. Å andra sidan må erkän- 219
nas att många tjänstemän med
i förhållande till arbetare likartad
ekonomisk status betraktar t. ex.
utbildningsnivån för sina barn, bostadsstandard, litteraturköp helt
annorlunda än många arbetare. En
renodlad tjänstemannaklass – ur
sociologisk synpunkt – om man
inte vill plocka bort stora delar av
densamma upptill och nedtill, torde
dock knappast vara påvisbar.
Fackligt har vi som bekant en
tjänstemannarörelse, som emellertid inte är alldeles enhetlig. Vi har
fyra topporganisationer inom vilka
tjänstemän finns, även om endast
två av dem är renodlade tjänstemannaorganisationer, nämligen
Tjänstemännens Centralorganisation, TCO (400 000 medlemmar)
och statstjänstemännens Riksförbund, SR (15 000 medlemmar).
Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO (55 000), har stora
grupper egna företagare och även
studerande utan anställning medan Landsorganisationen, LO
(»den fackliga arbetarrörelsen»)
(1500 000), har tjänstemannagrupper som minoritet, främst i statstjänarkartellen med ca 100 000
lägre statstjänstemän, inom t. ex.
Kommunalarbetareförbundet, Handelsanställdas Förbund. Att renodla tjänstemannabegreppet utifrån fackliga principer går sålunda
inte. En av respektive organisationer sanktionerad gränsdragningsöverenskommelse säger att butiksbiträden inom bokhandel, järnhandel och systembolag skall tillhöra
220
det TCO-anslutna Handelstjänstemannaförbundet medan t. ex. butiksbiträden i en herrekipering skall
organiseras av det LO-anslutna
Handelsanställdas Förbund. Om
man iakttar det gängse betraktelsesättet att TCO organiserar tjänstemän och LO arbetare går sålunda
ekvationen inte ihop. Motsvarande
»krokiga» gränsdragningar finns
på andra håll.
Det ovan sagda antyder att det
kan vara svårt i många enskilda
fall att klara ut om en person är
s. k. tjänsteman eller är en s. k. arbetare, likaväl som det ibland kan
vara svårt att klara ut om en person (för att ta gränsdragningsproblemet uppåt) är egen företagare
eller tjänsteman (t. ex. vissa lä-
kare). Det gör sålunda att påståendet att vi i dag har något över en
miljon tjänstemän och att vi om ca
10 år skall ha l 350 000 tjänstemän
ter sig något ihåligt. Man vet
strängt taget inte alls exakt hur
många tjänstemän som finns eller
kommer att finnas. Hur många som
finns beror helt på vad man anser
vara »tjänstemän».
En annan sak är att om man
ser på vissa grupper som av alla
eller en del betraktas som tjänste•
män finner att antalet tjänstemän
ökas allt mer. Det finns i dag
många industriföretag som har lika
många eller fler tjänstemän än arbetare (t. ex. företag inom kemisk
och kemisk-tekniska branschen,
storföretag inom verkstadsindustrin, alla med omfattande utvecklings- och forskningsarbete,
utbredd försäljningsorganisation
etc.). Servicenäringarnas tillväxt
är även ett allbekant faktum.
Tillväxten av tjänstemannagrupperna och deras fackliga organisationer samt det förhållandet att
dessa sistnämnda (här bortses givetvis från LO) förklarat sig vara
partipolitiskt neutrala har inte lämnat de politiska partierna oberörda.
Intressets intensitet har givetvis
ökats av att man då det gäller t. ex.
utdelning i riksdagsmandat rör sig
med mycket smala röstmarginaler.
Främst har det varit socialdemokraterna, högern och folkpartiet
som engagerats medan centerpartiet synes ha nog av, förutom nyckelgrupper på landsbygden, små-
företagare i städerna och kommunisterna rent allmänt talar om
»löntagarfronten».
I detta sammanhang må ställas
– och har ställts – följande frå-
gor: Var står tjänstemännen politiskt? I vilken utsträckning är de
medlemmar i politiska partier?
Röstar de i samma utsträckning
som andra samhällsgrupper och
hur röstar de?
I en undersökning som Industritjänstemannaförbundet lät SIFO
göra våren 1960 om de fackliga
uppfattningarna, fick 900 slumpvis utvalda medlemmar i Skövde,
Trollhättan och Sandviken även
ange hur de röstade vid kommunalvalet hösten 1958, givetvis med
full konfidentialitet gentemot uppdragsgivaren-förbundet. Följande
procenttal kom fram (endast medlemmar födda 1936 eller tidigare
fick svara).
> ”‘ ..= ….”O
”O ~
~
al
= ‘o ….
‘” ~ … o
<Il <Il E-< E-<
% % % %
Högerpartiet 20 17 12 16
Centerpartiet o 2 2 1
Folkpartiet 24 24 29 26
Socialdemokraterna 35 25 27 29
Kommunisterna
Röstade inte 5 7 5 6
Ej svarat 16 25 25 22
Antal svar 100 100 100 100
Samma personer fick även besvara följande fråga:
Tror Ni att Ni kommer
att rösta vid valet i höst
och i så fall med samma
parti som vid kommunalvalet hösten 1958?
Ja, med samma parti
Ja, men med ett annat
parti
Nej, kommer inte att
>”O
=
‘”<Il
%
62
4
1
18
15
rösta
Vet inte
Ej svarat
Antal svar 100
”‘”O
~
‘0
~
<Il
%
57
4
2
12
25
100
~
….
al……. o
E-< E-<
% %
59 59
4 4
2 2
14 15
21 20
100 100
Man skall inte pressa siffror av
d nna art, men så mycket torde
kunna sägas:
l. Siffrorna visar att inget politiskt parti har klar dominans
bland tjänstemännen. Socialdemokraterna och folkpartiet är de
starkaste och man kan förmodligen i det sistnämndas styrka se en
återspegling av det förhållande som
man anat men inte vetat så mycket
om, nämligen att nytillkomna
tjänstemän, som numera i mycket
221
stor utsträckning, säkert ca hälften, kommer från arbetarhem, inte
alltid tar med sig en trolig politisk
hemvist från hemmet utan röstar
»mer allmänt» och på egen hand.
2. Gruppen »ej svarat» är påtagligt hög, 22 % (observeras bör här
att antalet »ej svarat» på undersökningens övriga frågor varit betydligt lägre, oftast endast någon procent). Detta kan antingen betyda
att de svarande ej litat på den utlovade anonymiteten och menat att
deras politiska hemvist varit deras
ensak eller också har osäkerheten
eller ointresset för politiska ting
varit så markerat. Förmodligen
gäller inte minst det förstnämnda.
3. Siffran för personer som
ändrat (eller tänkt ändra) parti
mellan valen är ganska låg och svarar mot siffror från andra undersökningar. Den siffran ger inte belägg för uppfattningen att tjänstemän skulle vara politiskt mer indifferenta, mer rörliga, än andra
grupper.
Det finns anledning anta att om
en dylik undersökning gjorts inom
vilken tjänstemannaorganisation
som helst skulle resultatet i stort
sett blivit motsvarande. Måhända
hade man t. ex. inom Arbetsledareförbundet fått en större socialdemokratisk procentsiffra med hänsyn till arbetsledarerekryteringens
art, medan man inom en SACO-organisation hade kunnat få en större
borgerlig procentsiffra. För vertikala tjänstemannaorganisationer
torde man emellertid kunna räkna
222
med att ovannämnda siffror har
stått sig. Dessa siffror antyder att
de politiska partierna verkligen bör
ha ett arbetsfält och att ingen given marknad står öppen för visst
parti.
Hur har man då förvaltat detta
arbetsfält? Ett led och ett väsentligt sådant från socialdemokratiskt
håll har varit att försöka utsudda
begreppen tjänstemän och arbetare
och i stället röra sig med ett enhetligt löntagarbegrepp. Man synes
avse att på detta sätt eliminera socialdemokratins stämpel som arbetarparti och man skulle i stället
få ett löntagarparti. Sociologiskt
skulle därmed tjänstemannatanken
elimineras. Signaler från LO-håll
om ett närmare samarbete mellan
LO och TCO får förmodligen ses
utifrån samma utgångspunkt och
möjligtvis är det t. o. m. så att man
från socialdemokratiskt håll och
LO-håll nu i efterhand beklagar
att man tillåtit och ibland aktivt
medverkat till att släppa fram en
autonom tjänstemannarörelse på
1930- och 40-talen.
De borgerliga partierna har å
andra sidan svartsjukt slagit vakt
om den tjänstemannarörelsens politiska neutralitet som från början
deklarerats och ve den stackars socialdemokrat inom tjänstemannarörelsen som råkat yttra sig i en
känslig fråga. Ja, det har i bland
gått så långt att t. o. m. det faktum
att en facklig funktionär innehaft
socialdemokratisk partibok medfört en diskriminering i vissa borgerliga tidningars ögon. Från bor;.
gerligt håll har också mycket talats
om »medelklassens» problem. Begreppet »medelklass» har emellertid för ett tiotal år sedan alltför
snävt och exklusivt tolkats exempelvis i Svenska Dagbladets intressanta skattediskussioner.
De politiska partierna håller sig
ju, åtminstone vid solenna tillfällen, med någon form av ideologi,
någon form av allmän uppfattning
om hur stats- och samhällslivet
skall gestaltas i stort och smått.
Det skulle sålunda vara utifrån
ideologiska utgångspunkter som
en tjänsteman, liksom vilken medborgare som helst, skulle se vilket
parti han stod närmast. Det torde,
emellertid stå ganska klart att
samtliga politiska partier är ideologiskt något urvattnade och att
de, i varje fall i valrörelser, på en
ganska ;dyig botten av tro och
ideer staplar konkreta handlingsprogram i olika detaljfrågor, för att
uttrycka det försiktigt, eller ur
röstsynpunkt fördelaktiga objekt,
för att vara mera elak.
De tjänstemannaråd eller tjänstemannadelegationer som de tre stora
partierna håller sig med på det centrala och lokala planet skulle väl
förmodas vara kontaktorgan mellan tjänstemännen av en viss politisk färg (medlemmar) och deras
partiledning. Måhända skulle man
tänka sig att ömsesidigt samråd
och tankeutbyte därvidlag var ett
påfallande kännetecken. Man måste
nog emellertid konstatera hur dessa
råd har blivit organ, som utan att
kunna påverka utvecklingen nå-
gonting, får bli partiledningarnas
passiva språkrör och snällt exekverande propagandaorgan gentemot
den berörda gruppen. Råden har
sålunda ur partisynpunkt varit att
betrakta som nyttiga brickor i ett
större spel, i spelet om partiets med
ideologisk etikett försedda aktionsprogram. Tjänstemannarådens bristande representativitet – många
av partimedlemmarna som är
tjänstemän torde inte ens ana rå-
dens existens – och därmed ganska ringa slagkraft torde emellertid
ha påverkat läget.
Att ha tjänstemannakandidater
på röstsedlarna har varit en ambition inom samtliga partier. På en
del håll har man arbetat med särskilda tjänstemannalistor, men i
regel har tjänstemännen fått ingå .
på de allmänna listorna. Ser man
i riksdagskatalogen skulle antalet
tjänstemän vara mycket stort, men
i realiteten avspeglar sig i t. ex. titlarna ombudsman, redaktör endast
det faktum att riksdagsmannaskapet för alltför många blivit ett yrke.
En grupp som skulle vara ytterligt
önskvärd i sammanhanget, nämligen gruppen aktiva tjänstemän
med egen och omedelbar förankring bland kolleger i landet, saknas
i mycket stor utsträckning, speciellt
på den privata sektorn, där yrkesmässiga karriärambitioner och svå-
righeter med ersättare ofta lägger
hinder i vägen.
Det är alldeles uppenbart att
223
inget politiskt parti bör arbeta med
krassa mål för vissa grupper i samhället. Sådant förekommer dock,
som bekant. Det är samhällsnytta,
rättvisa åt samtliga medborgare etc.
som dock skall vara primärt. Å
andra sidan kan man, om man ser
taktiskt på problemet – och det
‘måste man ju göra eftersom det
bland annat gäller att genom ett
visst röstunderlag kunna påverka
den politiska utvecklingen – finna
att partierna många gånger varit
synnerligen otaktiska mot tjänstemännen eller grupper av tjänstemän. (Exempel: socialdemokraterna då det gäller osmidighet i
pensionsfrågan, avdragsrätt för studieskulder, högern då det gäller ett
organiserat socialpolitiskt besparingsprogram, halsstarrigheten i
pensionsfrågan, folkpartiet genom
att byta uppfattningar i diverse
frågor.) Det faktum att man i nå-
got sammanhang skulle gynna
tjänstemännen behöver ju inte in–
nebära att man nödvändigtvis missgynnar en annan grupp. Det faktum
att man gynnar en annan grupp
behöver ju inte nödvändigtvis inne–
bära att man inte kan ta hänsyn
till tjänstemännens intressen.
Bland tjänstemännen själva tor–
de, allt eftersom deras fackliga rö–
relse vuxit sig starkare, ha mer och
mer spritt sig den uppfattningen
att tjänstemännens intressen bäst
tillvaratas av de fackliga organisationerna. Att så sker då det gäller·
de rena intressefrågorna, lön, semester etc. har väl länge stått klart
224
och varit naturligt men man vill
nog ibland från tjänstemannahåll
gå längre och för det första fasthålla vid principen att intressefrå-
gor helt är arbetsmarknadsorganisationernas egen angelägenhet (en
princip som man tillsynes från
andra håll numera har släppt). Begreppet intressefråga har emellertid vidgats genom åren och det finns
knappast någon samhällsfråga som
inte i dag har en intressebetonad
aspekt. Socialpolitiska ställningstaganden, utbyggnad av skolväsendet, bedömanden av hur långt statsmakternas inflytande skall sträcka
sig, allt detta kan ses intressemässigt, om inte annat därför att frå-
gan om pengar och därmed skatter
kommer in. Det vill sålunda synas
som om tjänstemännens fackliga
organisationer för framtiden skulle
få ta större del av samhällsansvaret, större inte minst därför att de
numerärt sett kommer att svara för
en större andel av befolkningen.
Detta behöver inte ske genom ett
partipolitiskt engagemang, vilket
väl är en önskedröm hos såväl socialdemokraterna som de borgerliga partierna. Den partipolitiska
neutraliteten är nödvändig, dels för
att tjänstemännen är partipolitiskt
splittrade, dels för att neutraliteten
har ett positivt egenvärde. Genom
att stå fri blir gruppen mer betydelsefull. Man kan emellertid tänka
sig att de fackliga organisationerna noggrant undersöker var de
politiska partierna står i olika frå-
gor och gärna bidrar med synpunkter. Något korporativt statsskick
behöver inte alls existera, däremot
en ökad vilja från de politiska partierna att anamma den organisationsmässiga arbetsmetodiken med
förhandlingar och förhandlingskompromisser. Om man genom
detta arbetssätt, som väl inte bara
kan tillämpas på tjänstemännen
och de politiska partierna, finge
mera byråkratiskt arbetande stats- ,
makter och kanske ytterligare avideologiserade partier vore väl i och
för sig ingen större skada skedd.
Även det politiska livet måste genomgå en utveckling.
Den enskilde tjänstemannen kan
naturligtvis vara intresserad av att
hans uppfattningar förs till torgs,
om han nu har några uppfattningar
och inte för länge sedan accepterat
att »någon annan» bestämmer för
honom, antingen det nu är staten,
ett eller flera politiska partier, kommunen, hans fackliga organisation
eller maken. Vi återkommer här
till tjänstemannabegreppet, som vi
fann ingalunda entydigt eftersom
gränsdragningsproblem finns. Även
om man emellertid skulle kunna
finna att vissa grupper klart är att
betrakta som tjänstemän, skulle
dessa grupper förmodligen ha delvis olika sociala värderingar etc.
Lönespridningen är t. ex. ett faktum, olikartad utbildning likaså.
Det finns sålunda vertikala och
horisontella spänningar. Det är, för
att ta ett par exempel, ingalunda
säkert att alla lägre tjänstemän
skulle med odelad förtjusning se en
högre omsättningsskatt och en i
motsvarande grad sänkt direkt
skatt, det är inte säkert att »högre»
tjänstemän och »lägre» tjänstemän
skulle ha samma uppfattning om
första barnbidragets borttagande
eller en annan socialpolitisk fråga.
Ja, det kan väl tänkas att en grupp
tjänstemän vill ha en betydligt vidgad upprustning av våra högskolor, medan en annan grupp vill ha
·en förbättrad yrkesutbildning på
det lokala planet i form av handelsskolor, tekniska gymnasier etc.
Eller att tjänstemännen i storstä-
derna har helt andra uppfattningar
om dyrortsgrupperingens problem
än tjänstemän i landsorten.
Nå, frågar man, hur är det då
möjligt att tänka sig fackliga organisationer på tjänstemannasidan,
som skall kunna hårdare engagera
sig i samhällsfrågor? Blir inte spänningarna så stora att hela rörelsen
spricker? Kommer inte olika grupper att slita åt olika håll?
Det karakteristiska för tjänstemannaorganisationer har hittills
varit att flertalet, med bortseende
från djuplodande ideologiska resonemang och brösttoner om »klassen, insett att människor med
samma arbetsgivare, samma form
av anställning ömsesidigt vunnit på
att ur förhandlingstaktisk synpunkt
samverka. Man har kompromissat
grupper emellan, hårt har det ibland
varit men man har i stor utsträckning nått resultat även om inte alla
vid alla tillfällen fått något utbyte.
Om, vilket man får hoppas, de
225
tre topporganisationerna TCO,
SACO och SR slår sina påsar ihop,
torde läget bli än bättre och inte
minst vinner man gentemot de
politiska partierna styrka och
pondus.
Skulle detta då innebära att nå-
gon form av »tjänstemannaparti»
skapades? Nej, därigenom skulle
läget inte bli bättre utan det politiska livet bli än mer intressebetonat, vilket i och för sig inte är nå-
got önskemål. I stället skulle de
hittillsvarande politiska partierna
verka på så sätt att de blev mer lyhörda för hur den fackliga tjänstemannarörelsen reagerade i olika
frågor – samtidigt som de givetvis
tog hänsyn till vad andra grupper
kunde ha att säga. Tidigare existerande samarbete mellan socialdemokraterna och LO kan i viss utsträckning vara riktpunkt för motsvarande – men ej så intimt –
samarbete mellan samtliga partier
å ena sidan och tjänstemannarörelsen å andra. Ett samarbete, som
skulle ta formen av förhandlingar
av den typ vi känner till från försvars- och jordbruksfrågorna. Socialpolitikens samordning är t. ex.
ett alltför viktigt problem att göra
politik av, utbildningsfrågorna
likaså. Det finns ingenting som sä-
ger att samhället skulle må illa av
en mer objektiv inställning från
partiernas sida till olika samhällsfrågor. Målmedvetenhet och långsiktig samhällsplanering på olika
områden i stället för :.gående smörgåsbord> med hastigt utbytta rätter
226
skulle måhända bli den yttersta
och välkomna konsekvensen.
För att inte vägen skall bli alltför lång ur kontaktsynpunkt, får
man tänka sig ett närmande mellan
de fackliga organisationerna och de
olika partierna. Någon form av kollektivanslutning är otänkbar, återstår t. ex. :.personalunionen varvid
är att tänka sig att antingen de politiska partierna låter infiltrera sig
i de fackliga organisationerna eller
att fackliga förtroendemän gör
samma manöver i partierna. Det
kan synas vara samma sak men det
är det inte. Det bästa synes vara att
fackliga förtroendemän blir mer
politiskt aktiva; sker motsatsen
riskerar man svåra interna strider
av en typ som vi sett ibland mellan
socialdemokrater och kommunister
då det gällt val av förtroendemän,
förhandlingstaktik etc. Tjänstemännen är vana vid att deras förtroendemän i sitt fackliga arbete är
opolitiska.
Till sist må noteras att man på
fackligt tjänstemannahåll med
glädje skulle ha sett en förstärkning av den fackligt orienterade
kadern inom partiernas tjänstemannaråd och att man likaså i rå-
den med glädje skulle ha sett fler
»aktiva» tjänstemän och färre ombudsmän. Men partierna får nog
bereda sig på att självständiga uppfattningar då kommer att bli vanligare. Om det nu kan anses demokratiskt?! Och inte alltför bindande
för partiledningarna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner