Print Friendly

Tillbud till katastrof

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Tillbud till katastrof
Moderata samlingspartiet började det nya
året under olycksbådande auspicier. Den
vid föregående årsskifte aktualiserade konflikten inom riksdagsgruppen kring Yngve Holmbergs ställning som partiledare
väcktes till nytt liv av nedslående opinionsundersökningar. Sedan Sifo anmält en
till 10% minskad sympatisörsiffra för partiet kom Sveriges Radio några dagar därefter – snart sagt som på beställning –
med uppgiften 9 %. Detta blev droppen,
som fick bägaren att rinna över; både inflytelserika pressorgan och starka krafter
inom partiet krävde radikala åtgärder.
Vad man ville sades i regel inte rent ut;
andemeningen var dock klar. Man önskade från dessa krafters sida att Gösta Bohman skulle övertaga uppgiften som partiledare, medan hr Holmberg på sin höjd
skulle kvarstå som administrativ ordförande.
Efter nära fem timmars debatt i riksdagsgruppen återvaldes emellertid hr
Holmberg – t o m enhälligt. Den enda utåt
synliga åtgärden blev att riksdagsgruppens presidium förstärktes med hrr Leif
Cassel och Ivar Virgin. Avsikten härmed
var synbarligen att de skall bidraga till att
utjämna den irrationella motsättning
på både det personliga och politiska planet mellan hrr Holmberg och Bohman,
som ideligen medför irritation i de centralt arbetande instanserna inom partiet
och som i åtskilliga länsförbund sträcker
sina verkningar in i det lokala och vardagliga partiarbetet.
Orsakerna till att en personmotsättning
hotar att få förödande återverkningar
sammanhänger med partiets känsliga profilproblem. Gösta Bohman har kommit
att framstå som en hoppets gestalt för
partiets reaktionärer; det finns kretsar inom partiet som ogillar namnbytet och står
kallsinniga till den nya programmatiska
plattform, som partiets mera progressivt
och konstruktivt inriktade krafter med
Yngve Holmberg i spetsen lyckats utforma genom flera års intensivt arbete. Den
inre spänningen har stegrats genom det i
nutida politik viktiga förhållandet att Gösta Bohman är en utmärkt TV-debattör,
medan Yngve Holmberg inte är det. För
den stora massan partiarbetare och sympatisörer, som inte närmare känner de
båda herrarnas personliga egenskaper, blir
det då naturligt att skylla partiets sjunkande Sifo-siffror på hr Holmbergs bristande personliga attraktion som politisk
ledargestalt. Lika naturligt blir det för
dem att uppfatta hr Bohman som det
självklart överlägsna alternativet. De missnöjda får därför gehör för sin agitation
genom att skjuta hr Bohman framför sig.
Därmed skärper de en personmotsättning,
som de båda herrarna med ömsesidig god
vilja borde kunna överbrygga.
Hittills har dessbättre hr Bohman motstått frestelsen att etablera sig som upprorsledare. Det är både klokt och riktigt
av honom; särskilt om man erinrar sig
att han på sin tid var en lika ivrig borgensman för Yngve Holmberg som han
var införstådd med att hr Heckscher avgick.
Det fatala i hela saken är naturligtvis
att Gösta Bohman och Yngve Holmberg
egentligen skulle vara en mycket stark
kombination om de kunde hålla ihop –
helt enkelt därför att de kompletterar varandra. Yngve Holmberg är den tystlåtne,
tålmodige, kyligt analyserande taktikern.
Han är den skicklige förhandlaren och till
hela sin typ en den sammanhållande kompromissens man. Men dylika politikens
schackspelare blir sällan populära folkledare. De tänder inte människornas fantasi. Gösta Bohman har den temperamentsfulla öppenhjärtigheten, den lättrörliga entusiasmen och den eleganta TVprofilen. Därmed har han goda förutsättningar att vinna brett gehör. Men – som
Strindberg säger – man får inte allt här i
världen, och man får ingenting gratis. Det
pris Gösta Bohman får betala för sina
charmerande egenskaper är en notorisk
benägenhet att låta sina starka känslor
trumfa över sitt goda förstånd.
Det har lyckats Yngve Holmberg att
med tålamod och fasthet förbättra möjligheterna till en samverkan inom oppositionen. Hans strävan har hela tiden varit
att lägga grunden till en koalitionsregering av samma typ som i Norge och Danmark. Gösta Bohman som partiledare borde vara en av socialdemokraternas önskedrömmar. Högerspöket skulle komma tillbaka, väl icke nödvändigtvis återupplivat
av hr Bohman personligen, men med sä-
kerhet av de krafter, som skjuter honom
framför sig. Konsekvenserna är evidenta:
mittenpartierna återgår till planerna för
en egen regering, alternativt koalition med
socialdemokraterna. Oppositionen skulle
riskera att förlora 70-talet på samma sätt
5
som den förlorade 50-talet och 60-talet,
nämligen genom oförmågan att erbjuda
ett förtroendeingivande regeringsalternativ.
Ett väl konsoliderat parti, vars medlemmar hålls samman av en starkt upplevd
gemensam idetradition kan möjligen ha
råd med förbittrad inre maktkamp och
hårdhänta personliga motsättningar i toppen. Sådant händer i partiers liv. Men ett
parti, som genomgår en känslig ideologisk
förnyelseprocess – från en klassisk bromsande konservatism på nationell grund till
en socialreformatoriskt och humanistiskt
inspirerad konservatism med klar internationell inriktning – det måste hålla samman inåt och utåt. Det vore höjden av
dårskap att i panik inför opinionsmätningars suggestiva effekt kasta bort vad Yngve
Holmberg skapat som partiledare och vad
han själv representerar. Partiets ledande
skikt har under hans tid gjort sig förtroget med uppgiften att förvalta ett regeringsansvar. Partiet har utvecklat ett program, som visar framåt både i sina riktlinjer och sina konstruktiva förslag. Själva
metoden att förena vetenskap och politik
till en programmatisk syntes har upplevts
som en källa till stark inspiration hos de
fältarbetande krafterna i partiet. De har
känt sig medverka i en skapande insats
och detta har givit dem entusiasm och
tilltro till partiarbetets värde. Vad som nu
bör göras är att oförtrutet fullfölja den
information, de studier och den debatt
som givit partiet nytt liv och partiarbetet
en ny och djupare mening. Den självfallne ledaren för detta är Yngve Holmberg.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner