Print Friendly

Tillbaka till framtiden

Av Daniel Bergström | 30 augusti 2013

Tyskland är på väg in i rollen som global stormakt. Men utvecklingen möter motstånd – främst inifrån landet självt. Daniel Bergström skriver om en motvillig stormakt.

En ny stormakt håller på att segla upp på den globala spelplanen. Och nej, det är inte Brasilien eller Indien. Det är förra seklets misslyckade stormakt Tyskland som är på väg tillbaka.

Sedan 1945 har ordningen i Europa varit att det politiska ledarskapet har lämnats till Frankrike medan Tyskland har skött ekonomin. Ordningen förkroppsligades på ett slående sätt av kontrasten mellan å ena sidan den epåletterade generalen de Gaulle och å andra sidan de ytterst civila borgarsönerna Konrad Adenauer och Ludwig Erhard.

Den gamla trygga ordningen börjar emellertid se allt mer verklighetsfrämmande ut. När EU krisar blir ekonomiskt ledarskap till politiskt ledarskap; med ett förlamat Frankrike och ett ointresserat Storbritannien tycks det kraftfulla Tyskland, den överlägset störste långivaren till de krisdrabbade länderna i Sydeuropa, idag vara EU:s reella ledande makt. I geopolitiska sammanhang talar man redan om ”de tre stora”, de tre stormakter som är avgörande för den politiska utvecklingen i världen – inte som det brukade vara USA, Storbritannien och Frankrike, utan USA, Kina och Tyskland.

Men en politisk stormaktsställning för Tyskland är en ovan och svårsmält tanke för många. Omvärlden, inte minst många sydeuropeiska länder, ser mot bakgrund av historiska erfarenheter (naturligtvis) med viss misstänksamhet på tyngdförskjutningen över Rhen.

Misstänksamheten tar sig emellertid inte sällan absurda – och osmakliga – uttryck. Italienska tidningar visar Angela Merkel när hon höjer högerhanden tillsammans med rubriken ”Fjärde riket”, och i Grekland talar tidningar och politiker på vänsterkanten om en ”finansiell förintelse” orkestrerad från Berlin.

Men dessa tendenser är för det mesta begränsade till ett fåtal sydeuropeiska låntagarländer vars ekonomiska och politiska beroendeställning gentemot Tyskland för närvarande är mycket speciell. De flesta andra länder skulle gärna se att Tyskland agerade mer som den ledande nation man de facto är. Vad finansmarknaderna, Europas väljare och den övriga världen alla helst av allt vill ha är ordning, reda och stabilitet i det gemensamma valutaområdet. En trovärdig stabilitet kräver dock klara besked och tydligt ledarskap, och det enda land med ekonomiskt och politiskt kapital nog att tillhandahålla detta är för närvarande, och för överskådlig framtid, Tyskland. När till och med Polens utrikesminister Radek Sikorski efterlyser starkare tyskt ledarskap i Europa är det svårt att påstå att det allvarligaste motståndet mot den tyska stormakten skulle komma från det övriga Europa.

Nej, det skarpaste och segaste motståndet kommer inifrån Tyskland självt. Det är ett motspänstigt Tyskland som glider in i rollen som global stormakt. Tidskriften The Economist kallar i ett temanummer från i juni träffande Tyskland för ”den motvilliga hegemonen”.

Det är naturligtvis bara utomlands som man talar om Tyskland som en av världens ”tre stora”, inte i Berlin. Och någon ”hegemoni” vill man verkligen inte höra talas om. Själva tanken är ”totalt främmande” enligt Angel Merkel. Ordet förknippas för övrigt i Tyskland mest av allt med den regionala hegemoni som kejsar Wilhelm II med aggressiva utrikespolitiska medel eftersträvade åt Tyskland innan första världskriget. Kejsarens ambitioner att göra Tyskland hegemont kastade världen in i två världskrig.

Bilden av Tyskland som ett starkt antinationalistiskt land, ödmjukt på gränsen till självutplånande, är förvisso starkt överdriven om inte direkt felaktig. Inte desto mindre finns det tendenser i tyskt samhällsliv som inte finns någon annanstans och som kan vara svåra, för att inte säga omöjliga, att förstå för utomstående.

I Tyskland existerar en rörelse som kallar sig för anti-tysk, och som med slagorden ”Nie wieder Deutschland” (”Aldrig mera Tyskland”) och ”Deutschland muss sterben, damit wir leben können” (”Tyskland måste dö så att vi kan leva”, en omkastning av mellankrigstidens chauvinistiska ”Deutschland muss leben, auch wenn wir sterben müssen”) med kraft vänder sig i första hand mot varje strategisk eller storpolitisk ambition hos det egna landet, och i förlängningen också mot att Tyskland överhuvudtaget ska fortsätta existera som nation.

En än mer osmaklig manifestation av samma strömning är de demonstrationer som hålls på årsdagen av bombningen av Dresden 1945 – till stöd för dödandet av tyska civila. I demonstrationstågen bärs plakat med det brittiska bombflygets befälhavare ”Bomber” Harris porträtt, och med det provokativa budskapet ”No tears for krauts”.

I någon mening är detta naturligtvis ganska isolerade företeelser, men den tyska autonoma vänstern är förhållandevis stor, och hållningen återspeglar en grundinställning som återfinns i förvånansvärt – och skrämmande – breda lager särskilt bland ungdomar till vänster om socialdemokratin.

Framför allt handlar emellertid den nutida tyska motviljan mot att åta sig en politisk stormaktsroll om något annat, nämligen att det har varit förhållandevis bekvämt att spela den roll av politiskt harmlös ekonomisk motor – ett sorts större Schweiz – som Tyskland har gjort under efterkrigstiden. Med en politisk stormaktsroll följer nämligen också ett mått av ansvar. När det uppstår en säkerhetspolitisk kris i Libyen eller i Syrien vänds världens ögon mot Storbritannien och Frankrike, och naturligtvis mot USA, men aldrig mot Tyskland.

Att spela andrafiol i Europasamarbetet men samtidigt skörda de ekonomiska fördelarna i form av ett stort och stabilt avsättningsområde för den inhemska exportindustrin har på intet vis passat Tyskland dåligt. I en form av upprepning av det tidiga 1800-talets Biedermeyerperiod har den tyska förbundsrepubliken byggt sin identitet runt ett fredligt och småborgerligt credo som flitig industrination utan säkerhetspolitiska ambitioner, ja nästan utan en egen utrikespolitik (låt vara att denna bild inte alltid har stämt med verkligheten – Konrad Adenauer eftersträvade under 50-talet ivrigt kärnvapen åt Västtyskland, vilket för övrigt president Eisenhower också tyckte var en god idé, det var Kennedy som lade planerna på is).

Det märkliga med det vi ser utspela sig, och som möjligen sår tvivel om att Tyskland kommer lyckas undkomma att ikläda sig stormaktsrollen, är hur mycket det påminner om historien. Eller, för att uttrycka sig mer exakt, om hur historien hade kunnat bli.

Den stereotypa bilden av det tyska förflutna, en militaristisk och aggressiv erövrarstat med siktet inställt på att med våld utöka sitt fysiska och politiska utrymme på världsscenen, är nämligen i själva verket en ögonblicksbild av Tyskland under halvseklet mellan slutet på förrförra seklet och mitten på förra. Riksgrundaren Otto von Bismarck, på många sätt en mer typisk tysk än kejsar Wilhelm och Adolf Hitler, förde en politik som förvisso inte var särskilt ödmjuk, men som trots detta syftade till att till varje pris undvika krig.

Hans vision var visserligen ett Kontinentaleuropa under tysk dominans, men inte en dominans som hade etablerats genom Kruppkanoner och anfallskrig, utan genom handel. Han såg att den tyska industrin var den starkaste i Europa och insåg att en europeisk tullunion, mot vilken Frankrike utgjorde ett hinder, skulle säkra Tysklands ställning som navet i ett nät av ekonomiska satellitstater.

Inte utan skäl har den tyske historikern Christian von Krockow kallat 1900-talet för ett ”tyskt århundrade”. Som få andra fenomen, med möjligt undantag för ideologiernas uppgång och fall, präglades nämligen förra seklet av Tysklands försök att finna sig tillrätta i ett Europa där man ansåg sig ha tillskurits en för blygsam plats och omvärldens reaktion mot dessa försök. I en hopplös ond spiral, en häxdans dömd att spela ut till det bittra slutet, misslyckades så Tyskland två gånger med att besegra världen.

Tysklands förbannelse var, med tyskfödde Henry Kissingers ord, att det var för stort för Europa och för litet för världen. Men nu är världen mindre och Tyskland, äntligen fredligt men starkare än aldrig förr, är i någon mening större, om än inom Potsdamfördragets trängre gränser. Vad vi verkligen ser hända i Europa är således kanske det europeiska 1900-talet som närmar sig sitt verkliga slut, 20 år efter murens fall? En europeisk finanspolitisk union med tyngdpunkt i Berlin skulle kunna vara den fredliga fulländningen på Tysklands tragiska sökande efter ett utlopp för sin egen styrka.

Historien har en sällsam förmåga att bita sig själv i svansen. Efter 70 miljoner döda i två världskrig, Tysklands delning och andra krumsprång iväg från den utstakade banan tycks Europa – om eurokrisen kan lösas – obönhörligen och ödesbestämt gravitera mot Otto von Bismarcks vision. Ett fredlig och stabilt Europa under tysk ekonomisk ledning.

Av fruktan för precis detta motsatte sig Margaret Thatcher och Francois Mitterand en gång Tysklands enande. Men kanske är det inget att frukta? Ett tyskt Europa kommer inte att som för hundra år sedan bli ett auktoritärt Europa byggt på principen att makt är rätt. Ett tyskt Europa skulle idag sannolikt betyda ett fredligt, stabilt och välmående Europa. Ett tycks i vart fall säkert: Tyskland och Europa är på väg tillbaka till framtiden.

Daniel Bergström är jurist och borgerlig skribent, och har bland annat studerat i Heidelberg.danielbergstrom

Läs mer om Tyskland:

När man blickar mot Tyskland
av Katarina O’Nils (15/3)

Hur långt åt vänster går Merkel? (1/2)
av Anders Ydstedt

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner