Print Friendly

Till minnet av Otto Järte

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TILL MINNET AV OTTO JÄRTE
INTE FÖRRÄN på ett tämligen sent
stadium av sin levnad kom Otto
Järte att tillhöra kretsen kring
Svensk Tidskrift. När han först blev
bekant för en större allmänhet i vårt
land genom sin menverkan i den
s. k. aktivistboken, sin uteslutning
ur socialdemokratiska partiet och
sitt medarbetarskap i Svensk Lö-
sen företrädde han en riktning, som
i många avseenden stod i direkt
motsatsförhållande till dåtidens
Svensk Tidskrift. Mats Kihlberg berättar i sin intressanta uppsats
»Aktivismens huvudorgan Svensk
Lösen» hur en av de sedermera
tongivande skribenterna i aktivistorganet, Hjalmar Haralds, på tal om
planerna för den nya tidskriften
skrev till Pontus Fahlbeck bl a.
följande: :.Svensk Tidskrift kan ju
ha sin uppgift som representant för
stockholmshögern och dess bleksiktighet, om nu detta är en fördel.» Formuleringen är säkerligen
symptomatisk för den inställning
aktivisterna kring Svensk Lösen
hade till den betydligt försiktigare
Svensk Tidskrift och flera gånger
kom det till öppen polemik mellan
de båda organen.
Men när det gällde Otto Järte var
motsatsförhållandet mer skenbart
än verkligt, trots att det torde ha
varit han själv som formulerat den
berömda – eller om man så vill
beryktade – frasen om den modiga
uppslutningen. Ty för Järte var den
modiga uppslutningen, vilken form
den nu skulle ta, självfallet aldrig
en fråga om att hjälpa Tyskland
utan om att lösgöra Finland och åt
Sverige återförvärva en ledande
ställning i Norden. Det gäller, skrev
han i sitt avsnitt av aktivistboken,
att »knyta an vid Gustaf Adolfs
livsverk, att se de ideer nytändas,
som släcktes den blodiga juninatten vid Poltava . . . och att tio år
efter unionsbrottet visa våra nordiska bröder, att Sverige vill göra
bot för all svaghet i det förflutna
och inviga sig för de framtida värv,
som vänta det i Skandinavien».
At precis samma tankegång gav
Harald Hjärne uttryck i en artikel
just i Svensk Tidskrift, där han
sökte definiera innebörden av vad
han ville kalla en »aktiv neutralitetspolitik». Även för Hjärne var
världskrigets väsentliga historiska
innebörd den stora kraftmätningen
på östfronten. »Tyskarna och deras
bundsförvanter kämpa nu för samma mål, som fordom Sverige, övergivet och motarbetat, icke kunde
uppnå och som i våra dagar kostar
så mycket väldigare ansträngningar
186
och blodigare offer just i följd av
Sveriges nederlag», skrev Hjärne
och citerade med gillande Järtes bidrag i aktivistboken. Här möttes
alltså de två: Hjärne och hans lärjunge från sekelskiftets Uppsala,
Järte, och i tecknet av deras gemensamma historiska helhetssyn
enligt vilken Sverige-Finlands viktigaste mission varit och är att
värna det allmäneuropeiska kulturarvet mot öster kom Järtes och
Svensk Tidskrifts politiska uppfattning att utvecklas parallellt till
dess att de slutgiltigt möttes.
Det finns i detta sammanhang
ingen anledning att orda om Otto
Järtes betydelsefulla administrativa
insatser, när han vid början av 20-
talet hörde till dem, som gav upphov till det bekanta talesättet att
Sveriges rike styrdes av ett antal
duktiga byråchefer. Inte heller
finns det anledning att beröra hans
korta men viktiga karriär som riksdagsledamot för högern, även om
man inte kan underlåta att beklaga
att den man, som varit kronprins i
två partier, genom en lumpen intrig skulle betagas lusten att fortsätta sin bana i det konservativa
parti, där han behövts så väl och
som förvisso icke ägde någon motsvarande politisk begåvning. Men,
som Ivar Anderson framhållit i sin
minnesartikel om Järte, vad högerpartiet gick miste om, vann Svenska Dagbladet och det är vid Järtes
publicistiska gärning det här faller
sig naturligt att dröja.
Om Järtes storhet som publicist
fick man helt nyligen en slående
påminnelse genom hans märkliga
bidrag till festskriften för Georg
Andren: den rapport han skrev till
Svenska Dagbladet om sina iakttagelser i Tyskland år 1934 och som
nu – i helt oförändrat skick – för
första gången offentliggjorts. Rapporten är genomandad av hans kärlek till Tyskland och hans avsky
för nazismen, som stulit och förnedrat detta hans Tyskland, den
vittnar om en profetisk klarsyn beträffande utvecklingen i Tyskland
som få svenskar och framför allt
få svenska konservativa den gången
kunde berömma sig av, den vittnar
om hans brinnande patriotism och
starka allmäneuropeiska ansvarsmedvetande och den ger prov på
hans ovanliga förmåga att med stilistiskt mästerskap och bred kulturell bakgrund ge konkretion åt
ett komplicerat historiskt händelseförlopp.
Under 30-talets lopp kom hans
intresse alltmer att förskjutas från
inrikespolitiken till utrikespolitiken
– en utveckling identisk med den
som tidigare genomgåtts av hans
vän och kollega Gustaf stridsberg
– och när det ödesdigra 40-talet inbröt, framstod de bägge som motståndsviljans mest stridbara representanter konservativ svensk
press. Vilken moralisk tillgång Otto
Järte genom sina ledare i Svenska
Dagbladet under andra världskriget
var för den höger, som en gång ratat honom, kan till fullo blott uppskattas om man vet hur långt anpassningsandan trängt också i det
nationellaste av våra partier. Svensk
Tidskrift betraktade det följaktligen som en stor heder, när tidskriften efter Otto Järtes avgång från
Svenska Dagbladet fick räkna honom bland sina regelbundna redaktionella medarbetare.
För en yngre generation av konservativa akademiker är Otto Järte
kanske mest ett namn, ett begrepp
som redan börjat bli en legend.
Men åtminstone några av dem fick
tillfälle att personligen stifta bekantskap med denna legend, sedan
Otto Järte i triumf återbördats till
Brunkeberg, den politiska klubb
han stiftat under aktiviståren och
vars eldsjäl han så länge varit. De,
som hade t~llfälle att höra de två
stora föredrag han höll i Brunkeberg efter sin återkomst: det ena
om klubbens grundande och de
historiskt-politiska och personliga
förutsättningarna för dess tillkomst, det andra om hans egna stu- 187
dieår i Uppsala under intryck av
Kant och Hjärne fick minnen för
livet — av det rika, levande, spelande, mångfacetterade ingeniet
Otto Järte och hans oförlikneliga
framställningskonst, pendlande
mellan patos, poesi och drastisk
kvickhet. När man hört dessa bägge
föredrag – högtidsstunder i klubbens historia – vill man bittert beklaga att Otto Järte inte efterlämnat sina minnen. Men han har i
gengäld efterlämnat ett minne, som
kommer att vårdas ömt av alla som
haft förmånen att komma i berö-
ring med honom och detta minne,
minnet av Otto Järte, kommer för
all framtid att vara en inspirationskälla för svensk konservatism.
Svensk Tidskrift hyllar i Otto
Järte inte bara en högt värderad
medarbetare utan den svenska konservatismens mest lysande publicist
under detta århundrade, ett föredöme att ständigt söka efterlikna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner